Läget i Uppsala.

Så hur är det i Uppsala?

I dag hade jag min första lektion. Då gjorde jag följande observation:

Men det var ände helt okej för det var ganska lättfattligt och verkade ändå finnas vissa värda personer.

Utöver det så har jag skrivit upp mig på en grundkurs i Yoga för att finna mitt inre lugn, som dessutom var svindyr. Berättigade det med att när jag funnit mitt inre lugn så kommer jag inte behöva köpa kläder. Jag ska också försöka få in en fot i kårradion och kårtidningen, speciellt att sända radio vore skitkul!

Jag trivs jättebra i mitt nya hem. Bor med likasinnade och trevliga människor som är intresserade av spännande saker.

Sedan har jag inte riktigt lyckats skaka av mig min ständiga oro inför framtiden, men jag jobbar på det. Även om den i mångt och mycket är befogad med tanke på hur prekär situationen för många akademiker är så är det jävligt onödigt.

Borde ta och finna mitt inre lugn.

Sitter och hänger i mitt nya rum i Uppsala och är nervös. Jag börjar plugga på måndag och på fredag är det någon slags invigningsgrej. Känner mig totalt oförberedd på detta, även fast jag vetat att jag ska plugga i typ ett halvår.

Jag är bäst på det här med att bygga upp trygghetsbubblor som sedan känns helt omöjliga att lämna, och bäst på att oroa mig. En normal person hade kanske tänkt att nu vet jag vad jag ska göra för tre år framöver, men jag oroar mig redan för jobbsituationen efter att jag tagit en kandidat. Gud, borde verkligen ta och typ meditera och hitta mitt inre lugn.

Livet.

Händer ju inte så mycket här, men desto mer i livet. Jag flyttade mina saker i helgen med hjälp av min pappa, på onsdag eller torsdag åker jag ner till Uppsala för att bo där. Allt känns så nytt och spännande. Jag har även lite planer på att dra igång frilans och hoppas på att kunna skriva för pengar innan nästa sommar, kanske går det om jag skärper till mig lite.

Det känns i alla fall bra att få börja göra något vettigt, efter dessa år av osäker anställning och slappt aupairjobb.

Framtiden.

Idag är det en månad kvar tills jag flyttar hem. Lite mindre än tre månader kvar tills jag flyttar till Uppsala om inte något jävligt oväntat inträffar (herregud vad besviken jag hade varit då, tar nog livet av mig om jag inte kommer in). Alltså gud, jag har byggt upp så otroligt mycket kring detta att jag ska börja plugga, vilket väl de som följer mig här har märkt. Min bild av universitetsliv: en massa extrem intelligenta, otroligt ödmjuka människor med vettiga åsikter som bara går omkring och diskuterar intressanta saker dagarna i ända. Jag kommer alldeles garanterat att bli besviken men jag orkar inte ta ner mig själv på jorden nu för detta är första gången i hela mitt liv som jag verkligen verkligen vill någonting som kräver någon slags ansträngning och tar mig framåt.

Jag känner mig uttråkad och deppig ganska ofta men jag känner liksom en livslust, en kraft och en förmåga att göra något som känns bra och roligt och värdefullt som jag aldrig känt innan. Jag vill använda min förmågor, utveckla dem och påverka på något sätt. Utmana mig själv, tänka nya och spännande tankar och lära mig saker. Jag har ju aldrig pluggat på högskola och den enda gång jag verkligen fördjupat mig i ett ämne jag finner intressant var när jag skrev om prostitution som projektarbete (vilket jag för övrigt funderar på att publicera snart) och det gav mig sjukt mycket.

Ja. Detta är typ vad som sker i mitt liv just nu. Tackar som frågar.

Varför det är helt rätt att Luf utesluts från Pride.

Luf får inte vara med i Uppsala Pride. Stackare. De är såklart ledsna och kränkta på grund av detta. Pride ”måste” tydligen vara partipolitiskt obundet, verkar de tycka. Nåja, Uppsala Pride har en tydligen och uttalad vision som de har som övergripande riktlinje för arrangemanget, den går att läsa på deras hemsida och lyder enligt följande:

Uppsala Pride är en organisation som bygger på en socialistisk och queerfeministisk värdegrund. Uppsala Pride vill vara en plattform för möten, aktivism, gemenskap och förändring. Uppsala Pride vill upplösa all diskriminering och förtryck baserade på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.

Luf ställer sig alldeles säkert bakom att HBT-personer ska ha samma rättigheter som heterosexuella, men uppenbarligen har man i Uppsala Pride velat ta ställning för resten av det tänkta budskapet, det vill säga för ett i allmänhet internationalistiskt och maktkritiskt perspektiv. Vad jag har förstått så har Fp och Luf alltså uttalat sig aktivt emot Uppsala Prides vision när de offentliggjorde den. Det handlar alltså inte bara om att de inte jobbar för den utan om att de motarbetar den och vill att HBT-frågan ska ses som helt frikopplad från andra frågor rörande makt. Well, inte konstigt att de blir uteslutna om de aktivt motarbetar budskapet i festivalen.

Fick invändningen mot detta med att Fp och Luf bara velat ha en ”politisk diskussion” och att jag gör fel i att kalla det för att bråka, men jag tycker inte att det är konstigt att man som arrangör av ett evenemang är intresserad av att de som deltar inte aktivt ska motarbeta ens agenda. Det är tvärtom en mycket rimlig förutsättning i sammanhanget. Sedan kan man såklart ha en diskussion om rimligheten i denna agenda, men då får man också tåla att man kan komma att bli utesluten.

Egentligen tycker jag att det vore rimligt av Uppsala Pride att även kräva att man ska ställa sig bakom agendan. Man behöver inte hålla med om varje detalj, men att ha ett i stort maktstrukturkritiskt och internationalistiskt perspektiv tycker jag verkar som en rimligt förutsättning för deltagande i ett arrangemang med den uttrycklig agendan.

Nu har Fp tydligen bestämt sig för att anordna en liberal Prideparad, eller en Prideparad för ”alla”, alltså även de personer som ser HBT-frågan som helt isolerad och helst inte vill ta ställning emot andra maktstrukturer såsom ras och klass i samma veva. Det är väl bra att även detta urvattnade perspektiv får en parad, för alla som vill säga en totalt ickekontroversiell självklarhet. Jag tycker i alla fall att det är utmärkt att Uppsala Pride som helhet går mot ett politiskt perspektiv bortom de ickekontroversiella självklarheter som andra nöjer sig med att konstatera när det kommer till Pride. På detta sätt kan Pride föra ut ett mer kontroversiellt och djupgående politiskt budskap.

Vissa verkar tycka att Pride inte ska vara politiskt (som ofta verkar innebära partipolitiskt), det vill säga ta ställning för något utöver HBT-frågor. Det behöver det givetvis inte vara, men jag tycker att det är bra att arrangörer av vissa specifika Pridefestivaler väljer att ta ställning emot förtryck och maktstrukturer utöver HBT-frågan. Inget säger att Pride måste se ut på ett visst sätt, att arrangemanget inte får ta ställning utöver HBT. Det är naturligt att ett arrangemang utvecklas med tiden, och nu när HBT-frågor blir allt mer ickekontroversiella och självklara i de flesta politiska läger så är det kanske läge att  kampen vidare. Att även inkludera andra strukturellt förtryckta gruppers rättigheter i kampen.

Luf vill att Pride ska vara så okontroversiellt som möjligt. De vill avgränsa arrangemanget till att röra sig om ”sakfrågan”, alltså HBT-personers rättigheter. Andra förtryckta gruppers rättigheter bryr de sig inte om, uppenbarligen. De vill ha ett slätstruket budskap som fungerar i den liberala ideologin, en ide om att HBT-frågan är en isolerad fråga. Det kan man såklart tycka, men alla tycker inte det och för detta vill Uppsala Pride ta ställning. För det andra perspektivet, det som bygger på en generell ide om strukturer som förtrycker. Detta är såklart jobbigt för den som inte är intresserad av att bekämpa några andra strukturer än de som rör HBT-personer, men det är icke desto mindre ett fullständigt legitimt syfte.

Den som inte ställer upp på det kan anordna sin egen Pridefestival som inte tar ställning för något mer än att HBT-personer är okej. Visserligen ett legitimt syfte det med, men en annan analys som inte går i samklang med den man har på Uppsala Pride.

Fyra månader kvar.

Nu har jag varit här lite mer än ett halvår. Det är fyra månader kvar, sen får jag åka hem. Om tre dagar börjar ansökningsperioden till högskolan och jag vet inte vad jag ska söka. Jag vill läsa pol.kand. på Uppsala men är inte säkert på att betygen håller, jag kommer troligen behöva göra högskoleprovet och då måste jag vänta ett halvår till innan jag kan sätta igång och då måste jag ju syssla med något under den tiden. Jag har funderat på att läsa en kurs i kriminologi, journalistik eller psykologi men även foto är ett alternativ.

Jag känner mig hoppfull inför framtiden, det känns som om jag kommer få göra något jag är bra på och som jag kan lyckas med. Som att jag kanske kommer slippa ruttna bort i min egen bitterhet.