Kategori: Politik

Är det inte det där ständiga kravet på självförbättrande vi vill komma ifrån?

”Du är fin som du är”-kulturen har många nackdelar. Förutom det uppenbara att man misslyckas med att ta fokuset från kvinnors utseenden när man ska peppa dem så inneåller det även ett annat problem.

Som människa i allmänhet och som kvinna i synnerhet så finns det en massa krav man ständigt ska leva upp till. På senaste tiden har ytterligare ett krav tillfogats denna lista: kravet på att vara nöjd med sig själv. Och detta har kommit till utan att något annat har försvunnit.

Detta är egentligen inte fel i sig. Det är såklart skitbra om folk är nöjda med sig själva och det ska eftersträvas. Men tyvärr så kan det ge motvänd effekt också, vilket gör att man dels fortsätter vara missnöjd över allt det gamla, och dessutom även känner skuld för att man inte är nöjd med sig själv.

Vi bombarderas ständigt med tips på hur vi ska lära oss älska oss själva. En massa övningar som tar upp vår tid presenteras. Men det är alltid vårat eget fel om vi misslyckas med att bli självsäkra och lyckliga, då har vi inte gjort dessa övningar. Och då finns det ytterligare anledning till att tycka illa om sig själv. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag inte älskar mig själv precis hela tiden, jag vägrar ha dåligt samvete för att jag ibland känner mig som en värdelös tjockis.

Stark självkänsla framställs som något som man får genom hårt arbete. Mia Törnblom beskriver att man måste upprepa hennes övningar varje dag, och inte sluta, för då kommer den dåliga självkänslan sedan. Är det inte just det här ständiga arbetet med oss själva vi vill komma ifrån? Det ständiga självförbättrandet som krävs av oss i alla sammanhang.

Låt religiösa grupperingar själva bestämma vem de ska inkludera och inte.

DennisM har ju påbörjat ett mindre korståg mot Islam, och har nu skrivit om att han anser att moskén ska ha skyldighet att viga homosexuella, precis som svenska kyrkan.

Homovigsel är en intressant fråga. Jag tycker såklart att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella och om jag själv var präst eller hade en ledande position inom kyrkan skulle jag såklart vara för homoäktenskap. Däremot rör frågan kyrkas och statens åtskillnad på ett intressant sätt.

Anledningen till att kyrkan måste viga homosexuella är att kyrkan har rätten att låta folk ingå juridiskt äktenskap. Kyrkan har alltså samma befogenheter som staten när det gäller äktenskap. Det tycker jag är konstigt, ett rimligt arrangemang hade i mina ögon varit att låta alla vigslar ske borgerligt och låta kyrkan ha kvar sina ceremonier. Det finns inget rimligt skäl till att kyrkan ska kunna binda folk till varandra juridiskt.

Extra orimligt blir det i ljuset av att muslimska, judiska eller buddhistiska samfund inte alls åtnjuter samma rättigheter. Med andra ord är Sverige en stat där kristendomen åtnjuter extra fördelar, även om vi låtsas vara sekulära.

Detta gör också att vi inte kan ställa samma krav på muslimska kyrkor som på kristna helt enkelt för att de muslimska kyrkorna saknar rätten att viga folk juridiskt. Om man vill ge moskén samma skyldigheter som kyrkan ska man börja med att ge den samma rättigheter. Om man ska dra Dennis resonemang ännu längre så skulle man ju behöva ställa samma krav på alla religiösa grupperingar, som jehovas vittnen, pingstkyrkan och så vidare, vilket ju faller på sin egen orimlighet. Det rimliga här är att ställa krav på de grupper som också åtnjuter fördelar, vilket är svenska kyrkan.

Men istället skulle man bara kunna skita i att låta religiösa samfund ha dessa rättigheter och därmed slippa problemet med att staten ger vissa religiösa grupperingar större rättigheter än andra. Varför ska religiösa grupper har rättigheter utöver den grundlagsstadgade religionsfriheten alls egentligen?

Låt staten ta hand om den juridiska vigseln och låt olika religiösa grupperingar själva bestämma vem deras ceremonier är öppna för. Man kan tycka att det är infantilt och fel att utesluta folk på grund av deras sexualitet, men staten ska inte ha befogenheten att tvinga olika föreningar att inkludera folk efter vissa premisser. Det skulle i slutänden sätta käppar i hjulet för alla möjliga grupperingar, som herrklubbar eller kvinnojourer.

Vissa föreningar tillåter vissa människor. Det kan man tycka vad man vill om men om man inte är välkommen får man väl helt enkelt söka sig någon annanstans. För det är fan ingen rättighet att vem som helst ska kunna vara med i vilken klubb som helst. Och det är ingen rättighet för klubbar att kunna binda folk juridiskt.

USA.

Just nu känner jag bara att det är förbannat skönt att slippa bo i USA. Som många andra svenskar har jag hyst ett stort hat mot landet under min politiskt medvetna tid. På ett sätt är det med skadeglädje som jag nu ser landet gå under som en följd av infantilitet och oförmåga att göra rimliga prioriteringar. Det är på ett sätt en seger att få det svart på vitt att en politik som bygger på att lämna de svaga i samhället åt sitt öde, att för ständigt krig och låta företag få frikort inte fungerar. Det är också fascinerande att en så blomstrande nation nu riskerar att fullständigt kollapsa och att jag kommer få se det hända.

Visst är det tragiskt, för det som har skett är i praktiken ett stort rån på den amerikanska befolkningen. Regeringen har konsekvent gjort fullständigt orimliga prioriteringar som spelat företagsintressen rakt i händerna och det ska man såklart lida för. Tyvärr verkar det nu vara som så att de frön till uppror som finns ligger hos den fanatiska kristna högern.

Även om det uppror som kommer är infantilt konservativt så kommer jag att njuta av att se USA befinna sig i djup kris och folkligt uppror. För närvarande känner jag att det kvittar vad som sker landet, bara de förlorar sig ställning världspolitiskt är jag nöjd.

Vad är det du inte begriper?

Detta är en formidabel text om den senaste tidens utveckling i Europa.

Man kan verkligen undra hur långt detta ska kunna gå innan det vänder.

Och jag är bara så trött på alla som inte fattar. Som fortsätter med sitt jävla blaj om att invandrare är helt ok så länge de inte begår brott. Sitt snack om hårdare tag mot allt och alla.

Herregud. Fattar nu inte att det är människor det handlar om! Människor och deras liv. Och jag förstår att allt detta måste reduceras till siffror som det ser ut idag, men det är det jag önskar att man kunde komma ifrån. För jag tror verkligen att vi skulle kunna ha det så otroligt mycket bättre. Faktiskt.

Och den här känslan av att bara vilja ta tag i hela världens axlar, ruska om den och skrika: ”men vad är det du inte begriper?”

Att upptäcka att man bryr sig.

Jag drömde en mardröm om att jag blev jagad av en kille som såg ut som Anders Breivik. Otroligt obehagligt.

I början av detta trodde jag att jag var oberörd. Jag trodde att jag inte brydde mig annat än intellektuellt. Men jag hade fel.

Jag bryr mig så otroligt mycket. Jag ligger och tänker på allt som skett på kvällarna, undviker berättelser från de som var där. För jag orkar inte ta det till mig. Orkar inte tänka på att det som skulle kunna vara handlingen i en b-skräckfilm faktiskt hände på riktigt. Det känns helt absurt.

Infantilt försök att kritisera socialismen.

Vissa människor alltså. På detta inlägg fick jag följande kommentar:

Med socialism vinner man inga val utan det är med en allmänborgelig ideologi
där medelklassens behov tillfredställs. Det är medelklassen som är vinnare.
Gå nu på Pride och var riktigt politiskt korrekt så blir alla nöjda.

Första tanke är: ”okej, var personen så jävla borta på historialektionerna att hen inte vet att Sverige har dominerats av socialism de senaste 50 åren?”. För så är det, det är inget jävla påhitt att socialism har varit den dominerande ideologin sedan allmän rösträtt infördes. Dessutom så var det ledande partiet i Norge socialistiskt.

För det andra: varför är borgerligheten så jävla besatt av att berätta att folk inte håller med mig. Kan de inte istället försöka övertala mig om att de faktiskt har rätt? Försöker de få mig att ge upp på grund av att jag mister tilltron till förändring? Nej, om man ska snacka politik så ska man väl tala om den faktiska politiken, inte väljarstödet. Då blir det bara förra valet all over, alltså en politisk diskussion som bara handlar om vilket parti som har mest väljarsympatier.

För det tredje: vad har kommentaren ens med inlägget att göra. Jag skrev ett inlägg om massmordet på unga socialister i Norge. Tycker personen att det är okej att döda socialister för att deras ideologi inte är konkurrenskraftig eller vad är meningen? Otroligt osmakligt påpekande i kontexten kan jag tycka.

Jag är okej med att en majoritet inte tycker som jag för jag tycker att jag har rätt, och jag tänker fortsätta med det tills någon presenterar övertygande motargument. Jag tänker inte vika mig i mina åsikter bara för att vi råkar ha en borgerlig regering just nu. Och jag blir inte heller särskilt nedslagen, för det hade varit en sak om nästan ingen höll med mig, man faktum är att stödet för olika former av socialism fortfarande är ganska högt. Socialliberalism, som ju är den ideologi jag tillkännager mig till, är inte på något vis en impopulär ideologi. Sen råkar sossarna vara ett parti i kris, men det betyder inte att socialismen är död.

Att utrota en generation socialister är fan politiskt, och det ska bemötas med politik.

Vissa kritiserar de som använder terrordåden i Norge för att framföra politiska poänger. Senast ut är Thomas Böhman, någon slags alliansbloggare, som kritiserar Anna Troberg för henne enligt mig helt formidabla artikel om att vi inte ska vika oss för våldet genom att införa mer övervakning. Han tycker även att det är osmakligt att vissa anklagar Reinfeldt för att ha hanterat detta dåligt. Kanske är han kränkt för att någon kritiserat hans politiska förebild.

Det kan tyckas cyniskt att ”utnyttja” dessa döda för sina egna lumpna politiska syften, men i mina ögon uppvisar Böhman en ganska speciell syn på vad politik är. Han verkar se det som något slags spel, ett pålägg på den verkliga verkligheten. en möjlighet för några broilers att göra en karriär, men inget som är menat att verkligen göra världen till en bättre plats.

För den som tror på en speciell politik använder såklart alla chanser för att göra reklam för den. Speciellt om något som skett faktiskt råkar vara direkt relaterat till en politik man för, som till exempel i Anna Trobergs fall. Övervakning, integritet och terrorbekämpning är såklart tätt sammanlänkade frågor.

Om man tillhör ett parti som är direkt drabbat eller om de drabbade är ens allierade är man såklart intresserad av att bekämpa det som ligger bakom dådet. Om man tror att det handlar om en viss politiskt utveckling så är den bästa tiden att bekämpa det såklart nu. Konstigt vore väl om man väntade. För detta handlar i allra högsta grad om politik, dådet var politiskt och skedde till följd av en politiskt utveckling. Hur kan man då påstå att man ska lägga politiken åt sidan?

Det är klart att man får ägna sig åt att sörja utan att dra paralleller till några politiska ståndpunkter. Men att tycka att politiken bör läggas på hyllan helt är att bortse från vad detta handlar om; en högerextrem terrorist som har begått dessa mord i syftet att utrota nästa generations socialistiska politiker. Det är politik.

Men framförallt handlar inte detta om att någon utnyttjar detta för att föra fram en helt orelaterad politik. Att göra en poäng mot högerextremismen är relevant, likaså att påpeka att vi inte kan bemöta detta med mer övervakning och hårdare tag. Och säger det inte jävligt mycket om en statsminister hur han hanterar en sån här kris?

Och vad fan ska vi få ut av att bara gå omkring och vara ledsna. Vi vill väl undvika att detta sker igen? Inte ägna oss åt att i ändlöshet manifestera vår menlösa kärlek och sorg, utan att på något sätt försöka ta reda på orsakerna till och bekämpa de krafter som ligger bakom anledningen till den.

Det skulle fan kunna vara på allvar.

Grej jag älskar: när man under signaturen Den rabiata orakade flat-feministen Fanny postar detta här:

Och folk tror att man är allvarlig:

Visserligen kan det vara befriande med människor som tar saker på allvar. Det tycker jag. Men jag tycker ändå att det är underhållande med folk som bemöter uppenbar ironi seriöst.

Och på ett sätt säger det något om vilket samhälle vi lever i. För helt allvarligt; det skulle kunna vara någon galen antifeminist som har mitt nick för att hen vill driva med feminister som postade det där. Det skulle faktiskt kunna vara så. Och det är ju det som gör det så otroligt sjukt.

Både manliga och kvinnliga egenskaper finns bland mina preferenser.

Det finns ett gäng egenskaper som ses som typsikt manliga som jag gärna ser hos min partner. Dels rent fysiskt; jag gillar långa killar och de får gärna ha lite muskler (men man behöver inte överdriva). Lite skäggväxt är trevligt men inget krav, tydligt markerade käkpartier är också fint.

När det gäller inre egenskaper tycker jag även om självsäkerhet, som ofta klassas som en typiskt manlig egenskap. Det är också jävligt soft med en kille som kan hjälpa mig med min dator, men det är inget jag faller för. Jag har säkert någon annan preferens som kan vara typiskt manlig, men inte som jag kommer på på rak arm.

Sen gillar jag en massa andra egenskaper som inte är typiskt manliga. Jag tycker om intelligens, jag tycker om smak, jag tycker om förmåga att uppvisa känslor, jag tycker om om ett av intressena är ”politik”, jag tycker om intellektuell hederlighet och så vidare. Inget av dessa är stereotypt manliga egenskaper.

Ändå anklagas man ofta som tjej för att bara vilja ha manliga män. Om jag eftersöker sisådär 20 egenskaper hos en partner så är det väl inte märkligt om några av dessa råkar vara stereotypt manliga? Faktum är att jag efterfrågar även stereotypt kvinnliga egenskaper, som förmåga att uppvisa känslor.

Min kille är ingen typiskt manlig man. Han är en helt vanligt person som råkar ha vissa egenskaper och intressen som klassas som manliga, på samma sätt som jag också har det. Jag älskar honom på grund av detta hopkok av egenskaper, inte bara för de stereotypt manliga sådana.

Marknadslogik i politiken.

Reinfeldt har ju fått en el kritik för sitt agerande rörande Norge. Han har inte visat upp någon större empati eller engagemang i det hela. Han har inte heller förmått vara en samlande gestalt, såsom Norges statsminister har varit i allra högsta grad. Idag läste jag det i särklass märkligaste försvaret av hans agerande:

Men har Sverige behövt en landsfader, en samlande svensk gestalt, under den här krisen? Olika människor har förstås olika svar, alltefter sinnesstämning och behov. Men på det hela taget kan man nog svara: Nej. För om Sverige hade behövt en samlande gestalt – då hade en sådan uppenbarat sig.

Detta är alltså marknadslogik applicerat på vår statsminister. Om det hade behövts en samlande gestalt hade det funnits. Konstigt, för uppenbarligen har vissa tyckt att det har behövts i och med att man kritiserat Reinfeldt. Vem bestämmer när något ”behövs”. Alla de saker som folk har ett skriande behov efter som inte finns, behövs inte de i egentlig bemärkelse?

Jag kan gå med på att Sverige inte behöver en enande gestalt på samma sätt som Norge, men jag tycker ändå inte att Reinfeldts agerande har varit särskilt passande. Han har varit på tok för osynlig rörande det här, och jag tycker inte att det klär en statsminister.