Kategori: Politik

Manifestation.

Var på manifestationen för alla dödade i Norge igår, som sig bör. Mona Sahlin (som jag även high-fivade) höll ett formidabelt tal.

Jag blev även intervjuad av TT för de ville prata med en ”ung tjej”. Det märktes så tydligt vad hon ville ha för person; någon ”chockad” ung tjej som känner sorg och medlidande.

Synd att jag inte är sådan utan pratade lite om hur tomma den här typen av manifestationer kan vara och att jag inte är chockad över det som hände, för jag har ändå förväntat mig ett samhälle med mer terrorism och våldsamhet.

Sen tycker jag ändå att det var fint och bra. Otroligt många människor samlades. Däremot hade jag gärna velat se en med antirasistisk agenda, vilket Mona Sahlin var den enda som stod för.

Se jämställdhetsprojektet mer som ett utbyte mellan könen.

Lady Dahmer har skrivit om barnuppfostran och hur hon tänker kring att behandla Ninja och Tamlin (fett softa namn hon har valt på sina barn btw) olika. Jag tycker att det är helt rimligt att uppfostra sina barn olika för att kompensera, men också för att förstärka det man tycker är positivt. Det känns inte rimligt att ah som utgångspunkt och barnen i slutänden ska vara så lika som möjligt, snarare ska man lyfta fram och uppskatta barnens individualiteter. Det är också rimligt att kompensera för vilka roller andra personer kan tänkas försöka pressa in barnen i.

Det jag däremot ställer mig lite emot är det enorma fokuset på att Tamlin kommer ha bättre förutsättningar än Ninja på en massa olika sätt. Visst är jag feminist och ställer således upp på att kvinnan är underordnad mannen i vårat samhälle. Men jag tycker att man måste göra det väldigt tydligt att båda könen tjänar på jämställdhet. Med det ständiga fokuset att feminism handlar om att flytta upp kvinnor på männens bekostnad så kommer det alltid vara jävligt svårt att få med snubbar på tåget.

Jag tycker inte att man ska överge synen på att kvinnan är underordnad mannen, däremot borde man börja lyfta fram vilka egenskaper som mannen förlorar. Till exempel så har män ofta mycket större problem med närhet i alla dess former, något som såklart är jävligt tråkigt för dem. Många män är också vana vid att få ständig markservice vilket leder till att de blir näst intill handikappade när de ska leva ensamma. Ibland hör man ju rena skräckhistorier om vuxna män vars morsa kommer över med mat och hjälper till med städningen. Vidare så har många män svårare att skapa nära relationer till sina barn, svårare att organisera saker eftersom de inte är vana vid att ha många bollar i luften på samma sätt som kvinnor och blir oftare utsatta för våld. Män är även mindre noggranna med sin hälsa och mer benägna att ägna sig åt kriminalitet.

Det jag tror är det största problemet för män som grupp är just svårigheterna med att uttrycka känslor. Det leder såklart till ett otroligt fattigt liv om du inte kan släppa folk in på livet. Kvinnans motsvarighet till detta är att ha ett närmast omåttligt behov av att skapa nära relationer, eftersom många kvinnor definierar sig själva utifrån sina relationer enbart. Här har vi ett typiskt exempel på en situation där samtliga parter skulle tjäna på ett utjämnande av könsrollerna. Där kvinnor kan bry sig om sig själva också och män kan börja skapa nära relationer utan att bli totalt självuppoffrande. Det skulle även underlätta relationer män och kvinnor emellan om de kunde ske på mer lika villkor, och skulle troligen göra och både kvinnorna och männen blev mer bekväma i dessa arrangemang.

Samma sak gäller markservicen. Jag tror inte att någon människa som blir ständigt uppassad för att hen inte kan klara sig själv tycker att det är sådär otroligt bekvämt egentligen, de flesta vill ju såklart kunna klara sig själva. Kvinnorna som passar upp är såklart inte heller särskilt lyckliga. Här tror jag att alla skulle må bättre av att utjämnande av könsrollerna.

Feminismen ska inte sluta prata om att kvinnor har lägre status i samhället, men vi borde börja prata mer om man man faktiskt förlorar på att sakna dessa typiskt kvinnliga egenskaper. Jämställdhetsprojektet borde ses mer som ett utbyte mellan könen där man ger varandra verktyg för att bygga upp de (ofta) könsspecifika egenskaper som anses positiva till en rimlig grad.

Och så ännu lite mer snack om abort.

När jag skrev om abort fick jag denna sköna kommentar:

Och vad exakt menar du med att utrota handikapp? Hur långt ska vi dra den gränsen? Ska vi utrota gamla människor som insjuknar och inte kan ta hand om sig själva, eller gäller detta bara en människa som inte har blivit född ännu?

Jag tycker, den stund du skriver att vi ska ”utrota” något, uppvisar du bristande respekt för de människor som bär på sjukdomen. För uppenbarligen är det inget du anser du vill ha i ditt samhälle.

Folk tycker att det är obehagligt att jag vill ”utrota” en sjukdom. Personligen tycker jag att det är mer samvetslöst att vilja att sjuka barn ska födas när det skulle kunna undvikas. Att jag saknar respekt för folk med downs stämmer inte; det finns en massa sjukdomar jag skulle vilja försvann vilket inte innebär att jag nedvärderar människorna som bär på dess sjukdomar. Men jag vill inte att barn ska födas med stora handikapp om det går att undvika.

En abort ska givetvis alltid ske på mammans villkor och efter att ha läst lite mer om läget i Danmark, och förstått att fosterdiagnostiken är en del i hela den standardiserade mallen för hur manbehandlar havande kvinnor, så tycker även jag att det är fel. Ett beslut om att undersöka sitt barn och sedan abortera det ska komma enbart på föräldrarnas initiativ. Fosterdiagnostiken som ”medföljer” automatiskt ska i min mening endast omfatta barnets och mammans säkerhet under graviditet och förlossning, och eventuellt sjukdomar som skulle leda till att ungen dog efter typ tre dagar utanför livmodern. Däremot ska tester för diverse sjukdomar vara lättillgängliga och gratis för alla.

Men det som är konstigt är att den här personen verkar tycka att det är likvärdigt att abortera foster med att döda gamla och sjuka människor, vilket såklart är helt absurt. Jag har ju fan aldrig sagt att man ska kunna döda ett fött barn med downs? Hela grunden i resonemanget om abort är ju att foster inte är människor och således inte kan tillmätas samma rättigheter. Vilken människosyn har man egentligen om man anser att en levande individ bör ha samma rättigheter som ett foster?

Jag förstår att många tycker att det känns fel att tala om potentiella människoliv på det här beräknande sättet. Jag säger inte att jag hade velat göra en abort om jag var i samma situation, eller ens velat testa fostret. Däremot står jag upp för att de som önskar göra det har den möjligheten utan att bli jämförda med Hitler (herregud, man måste ju inse skillnaden på att vara en född jude och ett foster med downs syndrom. Judendom är ju för helvete ingen sjukdom och ett foster är för helvete inte en människa).

Att få sin trygghet från tvåsamheten.

Hannah (vars blogg jag fortfarande inte lyckats kommentera) har skrivit ett underbart inlägg om könsmaktsordningen hos olika aparter. Hon lägger fram en teori om att anledningen till att schimpanserna har ett så mycket mer patriarkalt samhälle än bonoboerna är för att schimpanserna har svårare att skaffa mat, vilket leder till att männen dominerar matletandet. Kvinnorna måste söka upp maten på egen hand, vilket gör att de inte blir starka som grupp.

I slutet menar hon att om människan organiserade sitt samhälle mer så att kvinnor kan försörja sig själva så skulle jämställdheten kommer längre. Så är det ju onekligen och vi har dessutom redan kommit en bit i det arbetet i och med barnbidrag, förskola, försörjningsstöd, att kvinnor arbetar lika mycket som män och så vidare. Män och kvinnor har mer liknande förutsättningar idag än vad vi hade på t.ex. 1800-talet, då kvinnor förbjöds från vissa yrken och i princip var tvungen att antingen gifta sig eller sälja sex. Så jag tror ändå att det går framåt på just det här planet.

Däremot så uppstår det andra problem i vårat moderna samhälle. Eftersom vi så länge varit vana vid tvåsamheten och välfärden som vår trygghet så har vi liksom ingenting emellan detta. Om vi gör oss av med tvåsamheten så har vi ingen annan gemenskap att falla tillbaka på, utom möjligtvis familjen. Vänner ställer till exempel generellt inte upp för varandra på samma sätt som man gör som partners. Visst finns man där och tröstar men man ställer inte upp med försörjning på samma sätt.

Detta tar Hannah också upp. Att man ska uppmuntra solidaritet. Men hur enkelt är det egentligen? Även om jag såklart håller med i sak så ser jag fortfarande tvåsamheten som mitt närmsta sociala skydd (utom möjligtvis mina föräldrar då). Jag litar på att min pojkvän bistår mig när det behövs på ett helt annat sätt än jag räknar med mina vänner. Och jag antar att jag i framtiden kommer att bilda familj och ha min trygghet där.

För att kunna bygga ett samhälle där folk kan stå utanför tvåsamheten så måste det finnas starka gemenskaper mellan släkt och vänner och kanske även arbetskamrater, utöver den trygghet som kommer från välfärden. Det borde vara lika självklart att fråga sin kompis om ett lån eller tröst som att göra det av sin partner.

Nu är det säkert redan så för många, men jag vågar ändå hävda att de flesta får sin största trygghet ur tvåsamheten. Även att de som inte har tvåsamheten ofta är hänvisade till att få sin trygghet från sig själva, för det är inte alltid andra gitter ställa upp.

Men tvåsamhetsnormen är inte enkel att göra upp med, tvärtom är den en av våra mest seglivade ideal. Jag är dock helt övertygad om att om den försvinner och människor skapar lika nära band till varandra på andra premisser än romantisk kärlek så kommer vårat samhälle att vara betydligt mycket mer jämställt.

Hellre naiv och risktagande än säker och begränsad.

När det händer sådana här saker så är det alltid någon som tycker att man borde ha vetat, att någon borde ha märkt vad som var i görningen. Grannar berättar i efterhand om Breiviks skumma beteende och frågar sig säkert varför de inte förstod något. Samma sak gäller massakern i Columbine och Fritzl. Folk frågar sig alltid varför de inte fattade.

Men om man verkligen tänker på det: vill vi ha ett samhälle där vi misstänker de som beter sig skumt för att planera terrordåd? Jag vill i alla fall inte ha det.

Kanske hade Breivik kunnat stoppas om någon fattat misstankar och det hade såklart varit fantastiskt. Men när allt kommer omkring så föredrar jag att leva i ett samhälle där folk litar på varandra, där man inte går omkring och misstänker varandra och är paranoida.

Perfekt säkerhet är inget eftersträvansvärt, för om vi ska ha det så är det så mycket annat vi måste offra på vägen. Vår frihet och vår tillit till andra. Och jag är fan hellre naiv med risken för att råka illa ut än alltid på den säkra sidan men oförmögen att ta risker, och därmed oförmögen att leva livet fullt ut.

Att sätta demokratiska principer åt sidan för att skydda demokratin är som att knulla för att bli oskuld.

Kissie har skrivit ett inlägg om att Anders Breivik inte förtjänar en advokat, speciellt inte en skicklig sådan. Jag kan tänka mig att hon inte är ensam om den här åsikten. Många personer tycker nog att Breivik är jordens avskum och borde skjutas på fläcken.

En absolut grundpelare i demokratin är rättssäkerheten. Att alla får en rättvis rättegång, hur vidrigt brottet de har begått än är. Även de högt uppsatta tyskar som begick brott mot mänskligheten under andra världskriget fick en ordentlig rättegång efter kriget. Och det är fantastiskt, tycker jag. Att även de hemskaste människorna som begått de vidrigaste brott får en ärlig chans att försvara sig.

Att döma ut en människa på förhand och inte ens berättiga den en rättvis rättegång passar sig inte i en demokrati. Förvisso kan man tycka att demokrati bara handlar om att folket får bestämma, men i en utvecklad demokrati har man även en massa mekanismer som försvarar systemet och skyddar medborgarnas rättigheter. Rättssäkerheten är en sådan, för det är jävligt lätt för en illvillig stat att ta makten om man kan döma vem som helst på helt godtyckliga grunder utan rättegång.

Terrorism syftar till att förstöra demokratin, att få igenom sin politik genom våld. Om man inte ger terrorister en rättvis rättegång så har de vunnit. Det är det som har skett i USA, där har grundlagen stått på undantagstillstånd sedan kriget mot terrorismen inleddes. Detta leder till att staten har fri lejd för att utsätta medborgarna för terror. Man har tagit bort demokratin i hopp om att man ska kunna bekämpa de krafter om hotar den.

Men att sätta demokratiska principer åt sidan för att skydda demokratin är som att knulla för att bli oskuld. Det kommer aldrig att fungera.

”Feminismens problem”.

Herregud. Det absolut mest tragikomiska i hela världen måste ju vara när tre vita män diskuterar vad felet med feminism är på facebook. Så jävla världsfrånvänt att jag smäller av, att verkligen inte reagera på det faktum att man bara sitter där och rättfärdigar sig egen ignorans.

Överlag folk som ska förklara för en vad feminismens felslut är gör mig så matt. Inte så att man inte får kritisera ideologier, men människor som ska kritisera feminism tenderar att vara så otroligt oinsatta.

Jag hade verkligen verkligen inte haft något emot att alla fördomsfulla spekulationer hade fått löpa fritt ett tag för att sedan med ett slag slås till marken.

Detta är verkligen ingen kritik mot den norska polisens agerande, för de har verkligen gjort helt rätt i sak när de stoppade alla spekulationer om extremistisk islamism genom att direkt gå ut och säga att gärningsmannen var etniskt norsk. Men satan vad skönt det hade varit om man hade kunnat vänta med att delge den informationen ett dygn eller så, så att alla efterblivna islamofober hade fått spekulera röven av sig innan det kom fram att den här killen faktiskt inte hade något med islam att göra alls.

På bara några timmar han ju väldigt många människor visa färg genom att antyda att det skulle röra sig om extremistisk islamism. Så tänk om det hade fått fortsätta lite till, om det hade skapats en debatt om vad man ska göra åt detta islamistiska våld. Det hade med sådan otrolig slagkraft och effektivitet visat på vad som är fel i människors attityder.

Jag hade verkligen verkligen inte haft något emot att alla fördomsfulla spekulationer hade fått löpa fritt ett tag för att sedan med ett slag slås till marken. För nu kan vissa komma undan med att de inte tänkte så, men vi vet väl alla att det var precis vad de gjorde.

Vem fan mår bättre av att du mår dåligt?

Jag tänker inte läsa några detaljerade beskrivningar av det som har hänt i Norge. Jag kan förstå vidden av det inträffade ändå, utan att läsa om det i ungdomarnas egna ord.

För jag vet att om jag läser allt det där så kommer jag att bli rädd. Jag kommer att kunna sätta mig in i om det var jag som var där bättre, scener av vad som skedde kommer spela upp sig i mitt huvud, jag kommer att kunna tänka mig hur jag hade känt om jag var där.

Och jag orkar inte det. Men framförallt; vad hjälper det? Jag är redan arg och jag vill redan ha ett annat samhälle, jag kan redan argumentera för det med full kraft. Vem skulle då må bättre av att jag går omkring och känner mig hotad och har ångest, att jag inskränker mitt liv för rädslans skull. Faktiskt bara terrorismen. Och de som vill ha ”hårdare tag” och ”fler poliser”.

Jag är rädd för allt, hela tiden. Men jag orkar fan inte mer nu. Jag vägrar vara rädd och jag vägrar låta det här inskränka mitt liv. Och om någon tycker att jag är en hjärtlös människa för att jag inte har lust att känna mer empati för de drabbade: vem fan tjänar på att du sitter där och gnäller? Vem fan tjänar på att du sitter där och upprepar att det är så ofattbart att det skedde nära oss? Vem blir gladare av att du är förlamad av sorg och skräck?

Man kan vara fullt kapabel att inse vidden av något och agera utan att för den sakens skull vara fullständigt känslomässigt insyltad. Jag vill inte förstöra min vardag med det här, men jag tänker fortsätta stå för det jag står för och ställa mig i opposition till dumheter.

När man har fel.

Detta var ju otroligt roligt tycker jag. Timbro skrev en debattartikel om att man borde sänka skatterna och dra ner på välfärden så att folk kan spara pengar och köpa sin egen sjukvård och slippa vara beroende av staten. Nu har några från Alliansfritt Sverige svarat och skriver att den amerikanska modellen kanske låter bra, men att den tyvärr inte fungerar eftersom svenskar sparar dubbelt så mycket som amerikaner.

Så jävla roligt när folk försöker lyfta upp bra sakar med den amerikanska modellen och misslyckas med att bevisa att den skulle vara något bra gång på gång.