Bättre att förbättra det vi redan har än att börja om på nytt.

Och som vanligt när en skriver om arbete så är det någon som ska komma och säga att det faktiskt inte är någon som tvingar dig att jobba, som denna charmiga från ”Boris”.

Det är ingen som tvingar dig att arbeta. Flytta ut till en grotta i skogen om du vill. Men ingen ska heller tvingas försörja dig på sitt arbete. Latmaskar får ta ansvar själva.

Jag har så grymt många problem med det här uttalandet.

  1. För det första är det världens sämsta motargument mot någon politisk vision någonsin. Herregud, politik handlar ju om att förbättra samhället. Jag fattar inte vissa människors fixering vid faktiskt tvång, inte alls. Vem fan bryr sig om det föreligger formellt tvång eller inte? Detta handlar om att vi som samhälle måste kunna sträva efter något mer än arbete och konsumtion. Att flytta ut i skogen skulle ju bara göra att en började på noll igen, och det verkar ju dumt.
  2. För det andra är det en extrem historielös syn på tillvaron. Människor har ju tvingats in i arbete genom proletarisering genom fråntagande, privatiserandet av allmänningar och kriminaliserandet av lösdriveri. Detta är faktorer som varit viktiga i det moderna arbetssamhällets framväxt, för att skapa en disciplinerad och lydig arbetarklass. Att vissa människor kan bestämma över andra beror på att de äger naturresurser och produktionsmedel, och detta ägande är knappast något självklart berättigat.
  3. För det tredje ignorerar det helt att människan är en samhällsvarelse. Få har den mentala kapaciteten att bara ta sitt pick och pack och dra. Vi vill leva tillsammans med andra människor.
  4. För det fjärde är det helt enkelt inte sant. Människor kan inte hur som helst flytta ut och bo i en grotta i skogen. Varför? Jo, för skogen ägs av någon. Även om skogen ägs offentligt så får en inte bosätta sig i den hur som helst. Visst finns det säkert de som lyckas i vilket fall, genom att inte bli upptäckta, men detta är knappast en lösning för flertalet. Om en dessutom ska skaffa sig lite bättre levnadsstandard, kanske bygge ett hus, odla mark och så vidare så blir det garanterat mycket svårare.

Nej, jag föredrar att vi jobbar för politisk förändring av den situation vi har idag framför att flytta ut i skogen. Pallar inte typ bygga upp ett nytt samhälle och sådär, utan tycker det verkar fetare att göra det befintliga bättre med tanke på alla bra saker vi har byggt upp som skulle kunna bli ännu bättre om vi förvaltade dem gemensamt.

Samhället är en fars.

Dn rapporterar att Mattecentrum inte får bidrag för att driva sin verksamhet eftersom den kan komma att konkurrera med den privata läxhjälpen, som regeringen alltså beslutat ska finansieras av skattebetalarna genom att få plats under RUT-avdraget. Perverst att det anses rimligt att använda staten som ett sätt att säkra privata företags inkomster, dels genom skatteavdrag och genom att motverka ideella verksamheter.

Uppenbart är att vi som samhälle skulle få ut mer för varje skattekrona om den skulle gå ut i bidrag till den ideella verksamheten, istället för att ges i bidrag till den vinstdrivande vilket är den nuvarande ordningen. Vidare så är det såklart en klassfråga eftersom den läxhjälp som RUT-pengarna ges till ändå bara kommer komma personer som har råd till del, medan den ideella läxhjälpen skulle kunna komma alla till del.

Nå, varje vettig person förstår såklart varför detta är fullkomligt perverst. Jag ville bara uttrycka min sorg över att vi, som samhälle, har kommit till denna farsartade punkt.

Jag vill inte längre fly.

Nu var det ett tag sedan jag bestämde mig för att pröva på det här med nykterism. Jag har varit lite tveksam till mitt beslut till och från, men när jag befunnit mig i kontexter där alkohol serveras så har min övertygelse om att jag gjort rätt val blivit starkare. Mina skäl till nykterism är lite olika. Dels är det strikt personligt: dagen efter-ångesten är för mig ofta bedövande, och detta inte bara efter mastiga fyllor utan även då jag bara tagit något glas. Jag känner mig tung i hela kroppen och kan känna en otrolig ångest. Detta gör att även den minsta lilla berusning tar väldigt mycket tid och energi i anspråk. Energi som jag vill använda till annat: till att träna, träffa vänner, gå på föreläsningar, läsa, tänka och skriva.

Men skälen är även politiska. Jag vill nämligen inte fly längre. Och jag vill uppmana även andra till att sluta fly.

När man nämner ”fly” i samband med alkohol drar många öronen åt sig. Verklighetsflykt medelst alkohol indikerar beroende. Det är något som människor som inte har något annat att leva för ägnar sig åt. A-lagarna i centrum som inte har något annat kvar, utom alkoholen. De flesta har en rad förklaringar till sitt drickande som alla landar i slutsatsen att det inte handlar om flykt. Att det tvärtom handlar om förhöjande, om smaken, om något att dricka vad som helst

Jag säger inte att det gäller just dig, men jag menar att många som dricker på sätt och vis gör det för att fly. Inte för att fly varje aspekt av sitt liv, men för att fly vardagens leda och tristess. Alkoholen tillåter en att slappna av, släppa greppet, glömma arbetet. Det är viktigt att helgen fylls av berusning och glädje för att vardagens tristess ska falla i glömska.

Från drogliberalt håll kan en ofta höra argumentet att människor ”behöver” få ha roligt och slappna av, och att nykterister vill förvägra människor detta. Men jag vill inte förvägra någon njutning, jag vill att njutningen ska vara en större del av allas vardag. Jag vill att den ska vara vardagen. Jag vill att människors liv ska kunna vara spännande och roliga även utan alkoholen.

Nykterism för mig handlar om att finna glädje utanför kapitalismens villkor, men också om att vägra göra min vardag uthärdlig med hjälp av det hägrande löftet om helgens fest. Jag vill inte ha roligt på de villkoren, jag vill finna mening på mina egna villkor.

Och jag känner faktiskt att den glädje jag känner nu är mer meningsfull än den jag kände när alkoholen var inblandad. Och när jag känner tomhet kan jag inte längre fylla ut den med berusning, utan måste tag i den istället. Istället för att döva smärtorna så måste jag gå till botten med känslan, hitta roten till problemet i mig själv eller i min tillvaro. På det sättet har nykterismen verkat frigörande. Även om jag inte varit nykterist så länge så vet jag att jag stängt en möjlig flyktväg, och det påverkar hela mitt sätt att tänka och vara.

Debattlinjen.

Jag tänkte på en grej apropå Widerstedt och postpolitik, om jag tänker mig kan bringa ytterligare klarhet i det hela.

När man diskuterar ”fenomen” som Widerstedt och Vilks så uppstår ofta en vanlig invändning som låter ungefär: ”nog är kanske själva deras handlingar ointressanta, men de har i alla fall skapat debatt”. Detta för för mig osökt tankarna kring retoriken som finns kring att ”skapa arbete”, det vill säga att det inte läggs så stor vikt vid vad det är för typ av arbete som skapas och på vilka premisser, utan att själva arbetsskapandet i sig har ett såpass stort värde att det inte är så viktigt att diskutera resterande aspekter.

Jag tycker verkligen inte att det finns något egenvärde i debatter. Det viktiga är om debatten är relevant och om en kommer fram till något av värde. Ofta hör man uppmaningar som ”våga tycka” ljuda och jag tänker alltid att det knappast har ett värde i sig, detta att folk ”har åsikter”. Ibland kan en även höra saker som ”så roligt att du är så engagerad och har så mycket åsikter” som om det var själva formen ”engagemang” och inte innehållet i det som var det relevanta. Strängt taget kan vi ju ha en situation där en massa personer är engagerade, fast i helt menlös eller i värsta fall direkt skadlig verksamhet.

Det har innan ironiserats över detta, bland annat min kollektivkamrat Gerson har skrivit en del om vad hen kallar ”debattlinjen”. Det är dessvärre en väldigt träffande beskrivning av vår samtid: ett åsiktsklimat där allt handlar om kvantitet, inte om någon slags kvalitet i resonemang och ståndpunkter. Ett klimat där alla ska ha en åsikt.

Detta är lätt att raljera över, men det är ändå viktigt att se allvaret i situationen som råder. Hur kommer det sig att åsikten eller debatten som sådan anses ha så högt värde att vi helt ignorerar substansen i den och vad gör detta med vårt samhälle? Det tycker jag är en väldigt viktig fråga att ställa sig.

Arbetslösheten.

Vi har i dagens samhälle en mycket intressant retorik kring arbetslöshet. Jag vet inte hur många av er som har hört talats om begreppet jämviktsarbetslöshet, eller NAIRU som det även kallas. Jämviktsarbetslösheten är den nivå av arbetslöshet som krävs för att inflationstakten ska vara konstant, och eftersom vi i Sverige sedan 90-talskrisen bedrivit en ekonomisk politik där låg inflation är ett mål som anses väldigt viktigt så blir det helt enkelt nödvändigt med en viss arbetslöshet.

Jag vet inte exakt hur detta fungerar, men jag antar att det är som så att när fler människor arbetar och får lön så blir inflationstakten högre, eftersom mer pengar är i omlopp. Jag kan ha fel i detta. Faktum kvarstår att vi idag har en ekonomisk politik som bygger på att det måste finnas ett visst mått av arbetslöshet för att vi ska uppfylla de ekonomiska mål vi har satt upp och valt att prioritera. Denna jämviktsarbetslöshet uppskattades år 2011 till 6,5 %, vilket är en ganska hög siffra om en ser på det hela historiskt.

Utöver detta inflationsmål så fyller arbetslösheten även en annan funktion, nämligen att gynna näringslivet. Om en massa människor står till arbetsmarknadens förfogande så sker två saker:

  1. Flexibilitet för arbetsköparen uppstår. Om många människor gärna vill ha arbete så är det väldigt lätt att hitta villiga arbetare på kort varsel. Detta gör dels att arbetsköparen inte behöver vara lika mån om den arbetskraft hen redan har, eftersom det är så lätt att skaffa ny på kort varsel. Hen behöver inte heller planera så långt in i framtiden när det kommer till rekryterandet av arbetskraft. Detta i kombination med mer tillåtande politik mot bemanningsföretag, behovsanställningar och så vidare gör såklart att arbetsköparen kan spara pengar genom att aldrig ha mer arbetskraft på sin arbetsplats än vad som behövs just för stunden, väl medveten om att hen ska få in ny så fort det behövs. Detta gäller såklart främst okvalificerade branscher.
  2. Lönenivåerna och arbetsmiljön sänks. Både lönenivåerna för nya arbetare och för redan befintliga arbetare sänks. Ju mer hotande och oattraktiv arbetslösheten upplevs som desto mer kan man stå ut med på sitt arbete. När vi har en hög arbetslöshet så minskar människors vilja att säga ifrån inför missförhållanden på sin arbetsplats, speciellt om denna arbetslöshet kombineras med en politik som får arbetslösheten att vara så vidrig som möjligt. Detta skapar såklart en stor maktobalans till arbetsköparens fördel, som kan bete sig lite hur hen vill med vetskapen om att det alltid finns någon ny arbetslös som kan tänka sig att ta jobbet istället.

Näringslivet tjänar alltså på att arbetslösheten dels är hög och dels upplevs som så avskräckande som möjligt, för då står en ut med mer skit på jobbet. Dessa ord används såklart inte av politiker utan brukar snarare förklaras i termer av ökad ”flexibilitet” på arbetsmarknaden, som automatiskt för tankarna till något positivt både för arbetsköpare och arbetare. Att denna flexibilitet uppstår på bekostnad av arbetares trygghet är det ingen som säger något om.

Det intressanta med detta är att vi parallellt med konstaterandet om att det behövs en viss arbetslöshet, det vill säga jämviktsarbetslösheten, så finns det också en retorik om att vi ska ha en ”nollvision” mot arbetslöshet och att denna ska uppnås genom att lata arbetslösa tvingas till att söka jobb som inte finns. Detta är en uppenbar självmotsägelse, det är två mot varandra direkt motsägande påståenden som dessutom kommer ur samma jävla käft. Det är otroligt att denna paradox inte ifrågasätts i högre grad, men jag antar att det handlar om att folk tänker att de inte har något att komma med när det gäller ”ekonomi och sånt” och helt enkelt litar på att politiken som förs förs i deras intresse.

Jag har hört att det ibland sägs att man ska se arbetssökandet som ett jobb på arbetsförmedlingen, alltså något som ska utföras på heltid med samma dedikation. Detta är närmare sanningen än vad man kanske kan tro. Som arbetslös inom rådande samhälle så utför man nämligen ett verkligt arbete, nämligen arbetet att smörja kapitalismens urverk genom att ständigt stå som arbetskraftsreserv och att dessutom verka avskräckande för alla de som har arbete. Som arbetslös så fyller en helt enkelt en viktig funktion i att bygga ett ”företagsvänligt” klimat, och denna funktion effektiviseras dessutom ju jävligare en har det, eftersom de avskräckande effekten då blir mer omfattande.

Därför måste retoriken kring arbetslöshet se ut som den gör: å ena sidan straffande och moraliserande mot de som inte har arbete, å andra sidan lojt accepterande av arbetslösheten som en del av verkligheten så som den ser ut. Denna uppenbara motsägelse upprätthålls dels genom en jävla hetsjakt mot arbetslösa, dels genom att använda begrepp och teorier som får merparten av alla människor i samhället att uppleva att detta är något svårt som de inte kan begripa och att det därför är bäst att överlåta till ”proffsen”.

Arbetslösa, och speciellt långtidsarbetslösa, måste börja se på sin egen position som ett resultat av samhällsstrukturer istället för ett individuellt tillkortakommande och dessutom identifiera de intressen som faktiskt profiterar på att de befinner sig i den position de befinner sig i. Även arbetarklasspersoner som har arbete har ett intresse av att den hårda politiken kring arbetslösa försvinner. Problemet är att vi lever i ett system där arbetslösheten är nödvändig för att gynna de intressen som för närvarande sitter på makten, på bekostnad av både arbetslösas och arbetares livskvalitet och förmåga till organisering och kamp för sina intressen.

Detta måste förstås som ett upprättande av klassmakt.

Jag läser att människor med sjuklön nu har blivit beviljade två veckors semester från sina åtgärder. Och jag tänker: det är så jävla lite. Två femtedelar av vad man är berättigad till i lag i Sverige om man har ett ”riktigt arbete” med en riktig lön men det som man är berättigad till om man har försörjningsstöd är alltså mindre. Istället måste man ägna all sin tid åt att delta i meningslöst jobbsökande, något som för det mesta faktiskt inte ens ger resultat i form av jobb. Ja, nu handlar denna artikel om utökade rättigheter man jag anser det chockerande att detta inte kommit innan med tanke på hur många fler personer som tvingats in i dessa åtgärder. Innan så räckte det för många att de kunde uppvisa att de aktivt sökte arbete, men idag så måste många fler spendera sin tid i olika åtgärder för att liksom bevisa sin arbetsvilja. Även om de har sökt alla jobb de har kompetens för så måste de bevisa den ännu mer.

Jag lyssnar också på Sveriges Radios inslag om att personer som jobbar på det cafékedjan Barista Fair Trade Coffee inte får sjukanmäla sig utan istället uppmuntras till, eller snarare beordras, att byta pass så att arbetsplatsen inte behöver belastas ”bara” för att du är sjuk. Det vill säga slippa betala ut sjuklön. Detta är bara en i mängden  av många liknande historier om hur anställda behandlas som skit. Att man kräver detta av anställda är tydligen i sig inget ovanligt inom branschen, men att det står såhär uttalat i en personalhandbok är uppseendeväckande. Företaget skäms inte ens över att skriva det. Och jag tänker att det finns ett samband.

Rättigheter som länge setts som självklarheter monteras ner. Semester om man har försörjningsstöd och rätten att få ledigt från jobbet med sjuklön om man faktiskt är sjuk. Det är fruktansvärt. Till vilken nytta, undrar man såklart. Jag har övergett iden om att det skulle röra sig om klantigheter och sedan prestige från regeringens sida som jag närde ett tag. Jag tänkte att de helt enkelt bara var inkompetenta. Men nu ser jag det mer och mer som ett upprättande av klassmakt. Överklassens makt över arbetarklassen.

I boken jag läser nu, som jag skrivit om här, så tas detta med att regeringen aktivt skapar arbetslöshet upp. Detta har alltså gjorts av både av socialdemokratiska och moderata regeringar, men nu trappats upp alltmer. Att vara arbetslös har gått från att vara något oönskat av de flesta till att bli ett rent helvete av åtgärder och insatser. Syftet är att sänka den så kallade reservationslönen, alltså hu lite pengar man kan tänka sig att jobba för. Effekten blir även att saker såsom arbetsvillkor och andra rättigheter kompromissas bort bara för att människor för allt i världen inte vill fastna i arbetslöshet.

Jag tycker att man måste våga säga detta. Att det regeringen gör är inte att hjälpa de arbetslösa att skaffa jobb genom att ”motivera” dem. Även om vissa blir motiverade så är det inte på grund av bra coachning eller något liknande, utan att arbetslösheten är så jävla pissig att de flesta tar vad fan som helst för att slippa den. Effekten är sämre vardag för de som är arbetslösa och sämre villkor för de som lyckas skaffa arbete. De enda som tjänar på rådande ordning är arbetsköpare som kan köra med sin arbetskraft mer än någonsin tidigare och såklart de som tjänat mest på de skatteavdrag som dessa reformer hjälpt till att finansiera. Detta är inga misstag en klåfingrig regering har gjort på grund av en alldeles för mekanisk syn på människor, det är resultatet av en ideologi som syftar till att försvaga arbetarklassen.

Ja, jag vet att detta inte är något nytt under solen. Men fan vad hopplöst allt känns just nu. Denna planerade destruktion av våra liv, av det vi tagit för givet, är så vidrig.

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om det tysta systemskiftet. Om hur man alltmer fasar ut välfärden till förmån för privata lösningar, i båda ändarna, men hur detta sker utan någon slags debatt. Intressant och skrämmande läsning för den som vill.

Dubbelmoral?

Kanske kan man tycka att jag ägnar mig åt dubbelmoral när jag både är vänster och samtidigt utnyttjar min privilegierade ställning i vissa sammanhang. Som att jag inte har några tankar på att gå ur bostadskön mina föräldrar skrev in mig i när jag var liten, avsäga mig mitt (framtida) arv eller skänka bort de pengar mina föräldrar sparat åt mig.

Sanningen är att jag inte vågar avsäga mig detta. Jag vet att det är nästan omöjligt att skaffa en lägenhet utan att ha stått i bostadskö, att det är nödvändigt att ha pengar om man råkar hamna i knipa i en tid då välfärden monteras ner. Jag är såklart, precis som alla andra, mån om min egen framtid och välmående och därför vågar jag inte avsäga mig mina fördelar.

På samma sätt är jag glad över att mina föräldrar har tecknat privata arbetslöshetsförsäkringar, även om jag tycker att det är principiellt fel. Jag skulle också tycka att det var bra om mina föräldrar i bestämmer sig för att placera Boel i en innerstadsskola för att slippa problemen som ofta finns på skolor i mindre bemedlade områden. Man måste man rå sig själv enligt samhällets regler, och det förstår jag att folk vill göra. Jag gör det själv. Det är en fråga om vanlig jävla självbevarelsedrift.

Jag tycker inte att det är dubbelmoral att samtidigt kämpa för ett annat samhälle, där dessa fördelar också försvinner. För i ett mer egalitärt samhälle så hade jag inte behövt dessa fördelar på det sätt jag gör idag. I ett samhälle där den som inte har stått i bostadskö hela sitt liv också kan få en lägenhet hade jag inte behövt stå i den jävla bostadskön. Då hade alla, inklusive jag själv, haft den möjligheten. Jag vill ha möjlighet till att få en lägenhet. Jag tänker inte avsäga mig den av solidaritet, men jag tänker kämpa för att denna möjlighet inte fortsätter vara endast mig förunnad.

Jag skulle vilja att ingen gjorde abort.

Vissa menar att man över huvud taget inte ska försöka minska antalet aborter, det håller jag verkligen inte med om. Abort är liksom inget litet skitingrepp utan en stor sak som kan leda till en massa komplikationer. Jag har hört att det är väldigt många som mår dåligt flera månader efter en abort av rent biologiska skäl, alltså utöver de tankar och känslor man kan ha i samband med ingreppet. Det är ju inte så konstigt, det påverkar såklart kroppen att ha ett liv växande inom sig och om detta avbryts så är det bara naturligt att det leder till komplikationer. På alla sätt och vis är det såklart bättre om folk skyddar sig på andra sätt.

Men att gå från denna tanke till tanken att abort ska förbjudas, bli mindre tillgängligt eller kosta mycket mer är att dra i lite väl höga växlar. Det finns en massa saker som man vill minimera i ett samhälle utan att förbjuda det. Arbetslöshet, fattigdom och tiggeri är tre skitbra exempel på problem vi måste jobba för att minska men inte medelst förbud, helt enkelt för att det inte är det som är kärnan i problemet.

Jag tänker mig att det finns två saker vi kan göra för att minska antalet aborter. Det första är såklart att minska antalet oönskade graviditeter vilket görs genom att uppmuntra människor till att skydda sig vid samlag. Det andra är att ha såpass bra villkor för föräldrar att personer slipper känna sig tvingade att göra en abort av ekonomiska eller sociala skäl. Däremot att strypa åtgången till själva ingreppet löser egentligen inga problem, det riskerar tvärtom att skapa nya. Om man till exempel tycker att en abort ska kosta för att man ”ska ta ansvar för sina handlingar” så undrar jag hur man tänker kring hur de människor som saknar resurser för att betala en abort ska kunna fostra ett jävla barn.

Överlag skulle jag önska att folk förstod skillnaden på att vilja att ett fenomen ska försvinna och att vilja förbjuda det. Det skulle göra hela samhällsdebatten så jävla mycket enklare. Men jag vill bara förtydliga att jag absolut inte är någon abortivrare. Jag tycker inte att abort är en bra sak, på samma sätt som jag inte tycker att tiggeri är det. Det betyder inte att jag vill förbjuda det eftersom jag, till skillnad från vissa andra, kan förstå att det är ett lite mer komplext fenomen än så.

Att bekämpa rasism måste vara ett gemensamt samhällsmål.

Dagens deppiga läsning är att Sd ökat, och att de nu är tredje största parti i Sverige. Nu är detta förvisso bara en opinionsundersökning, så det ska inte tas på alltför stort allvar, men jag vill ändå skriva om Sd.

Jag kan å ena sidan störa mig på den moralpanik som finns kring Sd, men samtidigt tycker jag att folk undviker att bemöta problemet på allvar. Man talar om det som om det vore en stor kommunikationsmiss från de andra partierna, inte en fråga om att folk faktiskt har rasistiska värderingar.

Å ena sidan så förstår jag att främlingsfientlighet gror ur sprickor i samhället. Om människor känner sig exkluderade, att de inte representeras av de andra partierna, så tar man lätt till den typen av tänk som främlingsfientlighet innebär. Jag tänker även att det grundar sig i legitim ilska inför samhället som tar sig uttryck på ett missriktat sätt. Samtidigt är en röst på Sd en röst på Sd, oavsett vad anledningen till det är. Det går liksom inte att klema bort dessa människor med förståelse i all oändlighet.

Samtidigt blir jag trött på demoniseringen och skuldbeläggandet som sker när man talar om att de som röstar på Sd är White Trash eller att de är arga unga män. Det är inte en bra problembeskrivning, utan är ännu ett uppdelande i ”vi” och ”dom”. Först mellan etnicitet, sedan mellan klasser.

De andra partierna har här ett ansvar i att ena samhället, inte bara i att trycka på sina värderingar om att rasism är dåligt och att alla är lika mycket värda, utan att kapa en grogrund för missnöje som gör att främlingsfientligheten vinner ny mark. Det måste erbjudas ett annat gemensamt samhällsmål. Jag vet vad jag är ute efter, nämligen ett bekämpande av ojämlikheten i samhället. Jag tror att det är det enda som på lång sikt kan fungera, för med samhällsgemenskap minskar behovet av att hitta en yttre fiende och känslan för gemensamt samhällsansvar ökar.

Att bekämpa rasism måste betraktas som ett gemensamt samhällsmål, precis som att bekämpa kvinnoförtryck eller förtryck av hbt-personer. Ändå är det få politiker som verkar vilja förstå sitt eget ansvar för detta, skulden ligger alltid hos någon annan. Det räcker med att själv inte vara rasist, men man behöver inte ta något ansvar för rasismen i samhället.

Jag har svårt att se partier som inte gör någon analys av varifrån rasismen kommer och hur den ska bekämpas som trovärdiga i sin antirasism. Att som Centern vifta bort problemet med att man måste ”värna mänskliga rättigheter” och vara ”tydliga med värderingar” fungerar inte som en samhällslösning, utan är plakatpolitik i sin renaste form.

Man måste göra människor obekvämt medvetna, man måste gnida in verkligheten i deras ansikten som tigerbalsam.

Jag hatar när spännande inlägg och nyheter ligger i min ”blogga”-mapp alldeles för länge. Denna text om att inte ta det varligt med debatten är mer än tio dagar gammal, men jag vill ändå ta upp den.

Ofta så hör man, och det främst från borgerligt håll, att man måste ta det varligt med debatten. Man måste ha ett debattklimat i grunden byggt på samförstånd där man diskuterar olika samhällsfrågor under trevliga former, är artig och så vidare. Man ska inte bygga en borgarpiñata, man ska inte ordna en överklassafari, man ska kanske skriva en debattartikel eller dela ut lite flygblad med snälla och sakliga formuleringar om skattesatser.

Men grejen är att en debattartikel är enkel att ignorera. Det ska mycket till för att en bok eller ett flygblad med artiga och rumsrena formuleringar ska dra uppmärksamheten till frågor om klass. Senaste detta skedde var ju i och med jämlikhetsanden, som var en otroligt genomarbetad bok. Den skapade en ordentlig diskussion om klass på grunder som borgerligheten skulle anse goda. Utöver det kan jag inte komma på någon gång när det har skett på senaste tiden (vilket såklart inte innebär att det inte har skett, kom gärna med exempel).

Nåja. Min poäng är att det ”goda debattklimatet” i stort är ett sätt att tysta ner en viss typ av samhällskritik som uppstår ur indignation över sin egen eller andra människors direkta missförhållanden. Man anklagar dessa debattörer för att vara våldsamma, arga, onyanserade och så vidare. Ett gott debattklimat är det som förs mellan människor som diskuterar saker på en saklig nivå, utan känsloargument och överdrifter. Men denna ”saklighet” är mycket lättare att uppnå om man inte känner sig direkt hotad av rådande samhälle, om man inte känner att liv och lem för en själv eller närstående hänger på beslut som tas.

Kul att vara sansad när man vet att människor lider och kanske rentav dör på grund av det samhälle, den politik, man vänder sig emot. När det man vill förändra och diskutera inte kan vänta måste man, så att säga, slå på debatten med en pinne. Man måste göra människor obekvämt medvetna, man måste gnida in verkligheten i deras ansikten som tigerbalsam, man kan inte låta människor ignorera det eller vänta tills de känner sig redo att diskutera och göra ändring.

Önskan om ett gott debattklimat är i stort en önskan om ett upprätthållande av status quo. Och det är ju sådan borgerligheten är: samhällsförbättring (observera skillnaden mellan samhällsförbättring och -förändring), javisst, men låt det för guds skull gå långsamt och sansat. Vi vill inte ha något samhällsomstörtande. Vi vet att vi inte kan skydda samhället från förändring helt, men vi vill göra det så långsamt som möjligt.

Och visst är det viktigt att det finns en sansad samhällsdebatt som förs från båda högern och vänstern, absolut. Men det är också viktigt att man inte låter hela samhällsdebatten ske på borgerlighetens planhalva, vilket är vad man gör om man förvägrar sig själv mer radikala uttryck än en artig debattartikel. Då ger man utrymme för sina motståndare att ignorera vad man har att säga, att gömma undan åsikterna och diskutera något jävla jobbskatteavdrag istället. Vem som äger samhällsdebatten avgörs inte bara om vem som får rätt angående det man diskuterar för tillfället, utan primärt vad man diskuterar.