Dag: 6 februari 2012

Tre tankar om könsskillnader.

Jag har tre tankar kring denna artikel om könsskillnader i mäns och kvinnors hjärnor.

  1. Är det inte symptomatiskt att man mäter hur kvinnans hjärna ”avviker” från mannens och inte hur mycket de båda avviker från genomsnittet? Mannen är norm även i sammanhang som dessa, där man ju tycker att det borde finnas lite mer eftertanke med i bilden. Tråkigt tycker jag, och säger något om hur djupt könsrollerna sitter rotade.
  2. Problemet med forskning som denna är att många ofta drar i väldigt höga växlar när de läser den och ba: ”där fick ni alla feminister som trodde att det inte fanns några skillnader mellan män och kvinnor”. För det första brukar feminister sällan rakt av förneka att det skulle finnas medfödda skillnader utan mest bara inte vara så där skitintresserad av att diskutera dem till förmån för att diskutera de inlärda skillnaderna som man ju kan göra något åt. Det säger väl sig själv att det är högst ointressant för en politisk rörelse som kämpar för likabehandling av könen att lägga fokus vid varenda liten medfödd könsskillnad som kommer i ens väg. Men framförallt så är det ju som så att även om skillnaderna finns där så är de små, och även om de hade varit större så hade det inte varit ett argument emot att behandla män och kvinnor lika (alltså utifrån sina individuella egenskaper och inte utifrån kön) eftersom de eventuella olikheter som finns kommer att bestå oavsett om man från början antar dem eller inte. Med detta inte sagt att sådan forskning inte ska genomföras, bara att den alltid övertolkas å de grövsta.
  3. Ingen av de skillnader man mätt upp har något att göra med de vanligaste myterna som florerar kring kön, till exempel den om att kvinnor är mer ”känslosamma” eller att de har sämre sexdrift, att de är mer lämpade för att ta hand om barn och så vidare. Det är ju primärt dessa könsroller feminister kämpar mot, inte att kvinnor antas ha bättre förmåga att känna igen ansikten.

Det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

En gång diskuterade jag detta att vårdpersonal har så ruskigt lite betalt i förhållande till andra personer med motsvarande utbildning med en person som förklarade det hela med att sjuksköterskor framförallt drivs av ett kall och inte av utsikterna om att få en bra lön. Detta argumenterade personen för genom att säga att om det inte varit så hade de ju inte valt ett yrke de visste var lågbetalt. Åh vad jag älskar cirkelargumentation! Det ligger ju säkert något i detta, jag tror att de flesta som väljer att jobba med lågstatusyrken inom vården är ganska medvetna om vad de väljer och därmed väljer efter en vilja att ta hand om personer snarare än en vilja till en bra lön.

Jag tycker mig ofta se denna inställning att det är okej att pressa ner löner och försämra arbetsvillkor för personer som anses drivas av passion och övertygelse snarare än pengar. Däremot undrar jag om inte de allra flesta faktiskt väljer yrke utefter intresse, även om ekonomiska faktorer såklart tas med i beräkningen. Man kan ju även tänka sig att om de ekonomiska faktorerna jämnades ut så skulle folk välja yrke efter intresse i mycket högre grad och vi skulle således få mer kompetenta och engagerade personer inom alla yrken. Men framförallt kan man ju faktiskt se att det faktiskt råder brist på sjuksköterskor, utbildningen blir mindre och mindre populär helt enkelt för att folk inte har lust att jobba under hur pissiga förhållanden som helst bara för att man råkar ha en passion för att ta hand om människor.

Vårdpersonal är en av de yrkesgrupper som är absolut viktigast i samhället. Om de gick ut i strejk skulle allt braka samman, för alla samhällsklasser. Men att de är så otroligt viktiga har ironiskt nog kommit att bli deras största förhandlingsnackdel, för om de så mycket som knystar om strejk så bli folk som galna, skuld- och skambelägger och pratar om ansvar. Deras personliga ansvar att få välfärden att gå ihop när den monteras ner. Politikernas ansvar och skattebetalarnas ansvar pratas det inte om. Och de böjer sig allt för ofta, för det är klart att man inte gärna lämnar sjuka stick i stäv när resten av samhället redan har gjort det. Någon måste ju finnas kvar för att ta hand om dem. Som Torun skriver.

Ibland säger man det till oss. Att vi borde sätta ner foten. Säga ifrån. Sluta slita. Räta på våra ryggar och gå därifrån. Ibland säger vi till och med till oss själva.

Sen möter jag mina patienters blickar. Ser deras dödsångest. Smärta. Hopp. Förtvivlan.
Då går man ingenstans. Då stannar man. Då håller man handen. Då pratar man om döden, och om vad som ska hända med barnen, och om begravningar, och om hur cellgifter förstör den kropp man en gång trivdes i. Då kastar man om planeringen. Glömmer man bort att man är kissnödig.

Vi kan inte bygga vår välfärd på att Starka kvinnor™ offrar sig för att det ska gå ihop. Det är ett bygga av skuld och skam, av orimliga förväntningar och av självuppoffring.  Och det är ju så typiskt att det även är dessa kvinnor som får stå med skulden över sin egen situation, för om de hade höjt sina röster och ställt lite krav hade de ju haft högre löner, om de hade gått ut i strejk och protesterat. Ett sådant skolboksexempel av dubbelt skuldbeläggande. Man är sin egen lyckas smed, men nåde dig om du försöker omsätta de orden i praktiken genom att kräva din rätt!

Det går väldigt väldigt långt innan vårdpersonal genomför omfattade strejker helt enkelt eftersom det arbete dem utför är en av de viktigaste grundstenarna i vårt samhälle. Det vet de och det vet också de personer som är pigga på att skuldbelägga dem så fort det viskas om det. Man kan ju tycka att det borde vara en signal på att vi kanske borde värdera detta yrke lite högre innan det faktiskt går för långt, innan de faktiskt sätter ner foten och slutar gå till jobbet. För det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

Tiggarnas lurendrejeri.

En till grej som fascinerar mig angående folks inställning till hemlösa är det här snacket om att de kanske inte är så fattiga som de utger sig för att vara. För det första tror jag absolut inte att en person som hade valmöjligheter skulle gå omkring och tigga. Visst kan det nog finnas någon som tigger som äger några hundralappar, men jag tror knappast att de har kapital nog att skapa sig ett annat liv, ty då hade de nog redan gjort det. Livet som tiggare är väl knappast något party, bara den extrema skamfylldheten i det hela måste ju vara nog.

Men om det nu rent hypotetiskt sätt var så att tiggarna egentligen bara låtsades vara fattiga: vad är problemet? Det är ju sällan så att fem spänn, eller vad man nu ger till en tiggare, spelar sådär fasligt stor roll i ens egen plånbok. Nej, tonvikten ligger snarare vid själva rädslan för att bli lurad. Folk har en sån extrem rädsla för att bli bedragna, även om de absolut inte lider av det eller någonsin kommer få veta det. Det finns något extremt obehagligt med tanken på att andra människor har utnyttjat ens naivitet.

Jag tycker det är så sorgligt den här extrema misstänksamheten mot sin omgivning som syns i hur folk hanterar allt från att shoppa i utlandet till att ta upp väskor åt flickor som sitter i rullstolar. Kan folk inte bara tänka såhär: ”jag kanske blir lurad, men det spelar ingen roll för jag gjorde det fortfarande i ett gott syfte”. Kan man inte bara göra saker som man tror gör gott utan att alltid vara 100 % säker på att utfallet blir det man hoppades.

Problemet med välgörenhet.

Här i Bryssel finns det många många hemlösa. Nu har det gått en ganska rejäl köldvåg vilket är ganska ovanligt för Bryssel, temperaturen har legat på kanske 9-12 minus. Detta har föranlett en våg av omtänksamhet inför de hemlösa som har lett till att socialarbetare har gått omkring och försökt samla in dem och få in dem i värmen på härbärgen och liknande. Det som är så otroligt sorgligt är att många av de hemlösa tackar nej, inte för att de inte vill ha det varmt eller för att de måste kunna knarka utan av den enkla anledningen att det blir så mycket hemskare när de ska ut i klan igen. För de vet att denna våg av omtänksamhet bara kommer att hålla så länge folk som har hem tycker att det är förjävligt att gå utanför dörren, men när temperaturen hamnar på nollgradigt eller bara några minus under dagarna så kommer omtanken vara slut och de blir utskickade på gatorna igen. Lika bra då att sitta därute hela tiden så att man åtminstone slipper chocken.

Det finns en sån jävla tragik i denna medvetenhet om att människors omtanke bara sträcker sig så långt som dit de själv kan förstå att det suger att bo under en filt på shoppinggatan. Jag tänker på att jag själv alltid tänker mycket mer på de hemlösa under kalla vintrar medan jag inte brukar vara så brydd under sommarhalvåret. Det är lite som det där med att allas omtanke plötsligt skjuter i höjden när det är jul, för ”alla ska få fira en riktig jul”. Jag säger inte att det inte skänker glädje att få komma in i värmen och äta julmat på julafton, men jag tror att det handlar mer om att folk som inte befinner sig i den situationen sätter ett väldigt stor symbolvärde vid julen, medan de som är hemlösa nog mest vill ha ett hem att gå till och pengar till mat, och det året om.

Det är lite det här som är problemet med välgörenhet: den är väldigt situationsberoende och syftar ofta inte till att långsiktigt förbättra dessa personers situation. Att leva sig in i hur det är att sakna ett hem att komma till kan vara svårt, desto lättare är det att förstå hur det känns att sova ute i 12 minus en natt eller att ligga på gatan när andra firar jul. Visst finns det välgörenhet som sträcker sig längre, men generellt är den kortsiktig. Folk vill se den direkta glädjen i barnhemsbarns ansikten när de får godis, inte den långsiktiga förbättringen av levnadsvillkor när de får gå i skola. Man vill ha något att ta på, en omedelbar reaktion som är lätt att ta in. Därför kan välgörenhet aldrig ersätta politik som metod för att långsiktigt förbättra människors levnadsvillkor.

Mänskliga rättigheter.

Ett argument jag hatar innerligt är att något inte är en mänsklig rättighet. Till exempel: ”att dricka brännvin är ingen mänsklig rättighet” som någon politiker enligt ryktet sagt angående stängningstider på krogen. Ja, det finns en himla massa saker som inte är mänskliga rättigheter men som vi har i samhället ändå, vore väl tråkigt om det enda folk fick göra var det som stod på FN:s lista. Jag tror inte de mänskliga rättigheterna skrevs ner för att folk skulle kunna neka en precis allt som inte står på den listan.

Tycker fan att alla som langar det argumentet ska bannlysas från politiken. Det är fan ingen mänsklig rättighet att sprida dumheter omkring sig och ändå ha inflytande.