Kategori: Feminism

Kan inte folk bara vara lite snälla.

Ni vet när man går i lågstadiet. Då får man lära sig att man ska vara snäll. Man får också lära sig att om man inte tycker om en persons frisyr, kläder eller utseende i största allmänhet så håller man det för sig själv. Man får lära sig att man ska så att säga sköta sig själv och skita i andra. Jag tror att alla har hört detta någon gång under sin skoltid.

Och ändå så finns det så otroligt många vuxna människor som inte har kunnat ta till sig denna högst grundläggande information. Hur fan gick det till egentligen?

Detta att inte lägga ut en bild på en privatperson som lätt går att identifiera som råkat fastna på kamerorna vid mello för att håna henne offentligt på internet känns som något en person som ännu inte utvecklat sin empatiska förmåga gör. Det är kort och gott ett jävla barnbeteende. Vuxna människor ska liksom inte ägna sig åt sådant. Ändå gör de det. Och det är inte bara en, det är hundratals. Helt utan någon som helst tanke på personen på bilden, hur hon känner tycker och tänker. Utan någon som helst tanke på hur de själva skulle känna om deras utseenden lades ut för offentlig rättegång.

Jag är ärligt talat stum av förvåning. Jag trodde verkligen inte att folk var såhär dumma i huvudet, inte i denna enorma utsträckning i alla fall. Jag visste att folk hade åsikter om anda underarmshår, men att så många har mage att på detta sätt faktiskt mobba en person som bara av en slump råkat hamna i Ty det förvånar mig faktiskt. Speciellt som de flesta gör det under eget namn, offentligt.

Man behöver inte vara någon orakad feminist för att fatta att man inte beter sig såhär. För att fatta att det helt enkelt är sjukt jävla taskigt att på detta sätt hänga ut en människa som inte på något vis bett om uppmärksamheten. Okej om någon hade tagit en bild på mig där jag har hår under armarna och häcklat, det vore fan mer acceptabelt för jag har ju liksom gjort en grej av det. Jag deltar i debatten. Men den här personen har inte gjort det minsta lilla väsen av sig.

Tänk om alla bara kunde tänka en enda gång innan de gjorde såhär. Typ fundera lit epå hur de själva skulle känna om de blev utsatta för det. Vad mycket skit man hade sluppit.

Det är bra att vara snäll.

Ibland kan jag bli lite sur på att folk gör värsta ideologiska striden av så simpla saker som denna. Oavsett om man tycker kvinnor ska raka sig under armarna eller ej så kan man väl ändå komma överens om att det är dumt att vara dum och att man istället ska vara snäll. Djupare än så är det inte.

Ibland förlorar man hoppet.

Ibland förlorar man hoppet om mänskligheten. Det här inlägget hos Hanna Fridén framkallar sådana känslor. Det handlar om den enorma uppmärksamhet och liksom hatstorm som har kommit i och med att en kvinna blev fångad på bild i mello med orakade armhålor!

Lyckligtvis har denna bild inte delats så jag har kunnat se det och det känns ju skönt. Men herregud, vad är det för fel på folk? Hur kan man seriöst tycka att en person gör något fel genom att råka bli fångad på bild utan att ha rakat sig under armarna? Hur kan man tycka att rakade armhålor ska vara ett måste för att få kolla på mello i Globen?

Det är verkligen ledsamt att folk har en sådan otroligt låg förståelse för detta att man faktiskt borde få ha sin kropp ifred. Sånt får mig att tappa hoppet om mänskligheten.

Mensvärk.

Gud alltså. Läste en så jävla korkad grej på Facebook igår. En snubbe påstod helt ut ur tomma luften att kvinnor i snitt ha sjukfrånvaro på grund av mensvärk två dagar i månaden och därför så gick det på jämt ut att vi hade lägre lön, för vi får ju sjukersättning fast vi inte arbetar.Orkar inte gå igenom hela resonemanget, men just denna ide om att mensvärk leder till två sjukdagar i månaden är så jävla absurt. Två arbetsdagar på en månad utgör i snitt 10 % av arbetstiden. Han menar alltså att det sammanlagda problemet med mensvärk är så stort så att det leder till en genomsnittlig sjukfrånvaro på 10 %. Det är ju en helt enorm siffra!

Nu tror jag inte att det är en siffra som stämmer för fem öre. Jag kan inte dra mig till minnes en enda vän som bangat jobb eller skola på grund av mensvärk, speciellt inte så ofta. Men om det nu vore så att det faktiskt stämde, vilket enormt folkhälsoproblem! Vi talar alltså om en total sjukfrånvaro på 5 % utspritt på befolkningen på grund av ett enda tillstånd, som dessutom är ganska lättbehandlat. Vilken otrolig samhällsekonomisk förlust enbart på grund av mensvärk. Vänligen plöj ner lite forskningsresurser i detta omedelbart så att vi kan få stopp på detta enorma folkhälsoproblem.

Tacksamhet.

Hannah har skrivit ett inlägg om allt hon är tacksam över att ha tillgång och rätt till som kvinna i Sverige till skillnad från i andra länder. Det är bra och tankeväckande, absolut. Det kan vara nyttigt att tänka på vad som hade kunnat vara annorlunda då och då för att skaffa sig lite perspektiv och inse att man inte ska ta saker för givna, att man alltid ska vara på sin vakt för de som vill ta rättigheter ifrån en och inte tro att slaget är vunnet.

Men det är det där ordet ”tacksamhet” som får det att rycka i mig. För det första borde ju till exempel alla män också vara tacksamma för alla de där sakerna Hannah räknar upp för de har det ju inte heller på det sättet. Men icke ställs det några sådana krav på dem eftersom det liksom aldrig har varit på fråga att de ska vara i sådana situationer. Det tas för självklart för att de är män, så enkelt är det. Kravet att vara tacksam bygger på uppfattningen att de fördelar vi har gentemot kvinnor i andra länder är något som vi fått som en present av ren snällhet, inte något som vi faktiskt är berättigade av den enkla anledningen att vi är människor precis som männen.

Jag är glad att jag lever i Sverige och har en massa rättigheter som andra kvinnor inte har men jag är inte tacksam. Vem skulle jag vara tacksam inför? Mina föräldrar? Fredrik Reinfeldt? Jag är medveten om den kvinnorörelse som har skapat dessa förutsättningar för mig men jag är inte tacksam lika lite som jag vill att någon ska vara tacksam för att jag är feminist.

Tacksamhet tar oss inte någonstans här i världen. Medvetenhet gör det, absolut, men inte ren tacksamhet. Jag vägrar sitta och vara tacksam för att jag får ha min kropp i fred och vistas i offentligheten, för att jag får bestämma om jag vill gifta mig och vem jag ska gifta mig med. Det är inget att vara tacksam för, det är rena självklarheter. Däremot känner jag en stor ilska inför att det finns de som inte har dessa rättigheter på samma sätt som jag känner ilska inför det som fortfarande drabbar mig av den enkla anledningen att jag är kvinna.

Sedan vill jag också påpeka att förtrycka grupper sällan får rättigheter för att deras förtryckare fått något slags godhetsryck och ba: ”nämen, tänk om vi skulle vara lite schyssta för en gångs skull”. För det mesta rör det sig om en lång och utdragen kamp och då tycker jag bara att det är orimligt att se det som att någon har gjort en en tjänst. Kom ihåg: det var feminismen som tog oss dit vi är idag och feminismen, den är ju jag (och förhoppningsvis även du) en del av.

Pinsamma meningsmotståndare.

Vet ni vad? Jag klarade mig hela kvinnodagen utan att läsa ett enda ”men varför finns det ingen mansdag”-uttalande, och jag försökte inte ens undvika det! Är glad över att det inte dök upp i min Facebookfeed eller på min Twitter, inte ens i något av de blogginlägg, artiklar eller krönikor jag läste!

Mansdagen infaller den 19 November och har så gjort sedan 1999. Personer som klagar över att den inte finns borde fan få förbud på att uttala sig om jämställdhet i fortsättningen för är man inte tillräckligt intresserad av att kämpa för mäns rättigheter för att ens göra en snabb googling på ”mansdag” så finns det absolut ingen anledning till att man ska tas på allvar.

Människor som säger så avslöjar bara sin egen ignorans. Att man mer än gärna kastar ur sig påståenden som man inte brytt sig om att kolla upp ens det minsta lilla innan bara får att få ”rätt” i någon jävla poäng som är helt felaktig. De lägger ju krokben för sig själva genom att inte bara visa på okunnighet utan även ovilja att över huvud taget sätta sig in i fråga ens det minsta lilla.

Jag har inget intresse av att diskutera med personer som inte är intresserade av att diskutera utan bara vill framföra sin åsikt oavsett om den är rätt eller fel. Jag har inget problem med oinsatta människor men jag har ett problem med människor som pratar som om de vet något när de egentligen inte har en aning.