Kategori: Feminism

Manlig vänskap.

Läste denna krönika av Jonas Cramby och kom att tänka på Den Manliga Vänskapen™. Den manliga vänskapen höjs ju ofta upp som något slags ideal när man diskuterar kvinnligt kontra manligt. Manlig vänskap är okomplicerad och stark, man ställer upp för varandra i vått och torrt och inga brudar kan komma emellan. Det finns också ett ganska vanligt upphöjande av manlig vänskap inom litteraturen som saknar motsvarighet när det kommer till kvinnor. Berättelser om kvinnlig vänskap är inte alls lika vanliga eller romantiserande. Det verkar också finnas en ide om att kvinnor sviker varandra i mycket högre grad än män framförallt genom att snacka skit.

Ändå är det så att det generellt är kvinnor som vårdar sina släkt- och vänskapsrelationer även när de ingår i kärleksrelationer vilket leder till att män ofta  är väldigt ensamma efter relationsuppbrott, till skillnad från kvinnor som i regel fortfarande har ett socialt liv. Om man generaliserar (vilket jag gör) så kan man absolut säga att kvinnor har fler och närmre vänner längre upp i åldern vilket är till stor nytta när man genomgår kriser i livet som till exempel en skilsmässa. Att kvinnor generellt mår bättre efter skilsmässa än innan och män generellt mår sämre kan nog delvis förklaras med just detta. Jag vet inte hur det ser ut inom relationerna i regel men jag inbillar mig att kvinnor har lättare att prata om känslor och liknande medan killar i högre grad möts kring intressen.

Så varför finns egentligen den här myten om manlig vänskap? Jag skulle säga att den fyller en viktig del i upprätthållandet av könsmaktsordningen. Eftersom kvinnors samröre med andra kvinnor nedvärderas så upprätthålls iden om att kvinnor mest är något värdefullt när de har relationer till män, oavsett om det är vänskap, arbetsrelationer eller kärleksrelationer. Att kvinnors relationer till varandra skulle vara värdefulla är något som det ofta bortses från. Hyllandet av manlig vänskap som den finaste och renaste relationsformen man kan ingå i exkluderar effektivt hälften av jordens befolkning från det och får den dessutom att känna sig sekundär när det kommer till relationsval. Man ska som kvinna vara tacksam om snubben väljer att spendera tid med en själv framför bästa polaren.

Att kvinnor snackar om att tjejkompisar går före pojkvänner är väldigt ovanligt och det sker nästan aldrig med den där trista ”bros before hoes”-attityden som killar antar ganska ofta. Det finns ingen kvinnlig kultur av att nedvärdera relationer man har med det andra könet i förhållande med dem man har med andra av sitt eget kön, snarare tvärtom.

Jag skulle vilja se böcker och filmer som hyllade kvinnlig vänskap på samma sätt som manlig vänskap hyllas och jag antar att det finns men jag har inget hittat. Har ni några tips på romantiserande skildringar av kvinnlig vänskap?

Starta ett bokförlag!

Alltså en grej till som är himla rolig kring alla som är sura över att ”hen” kommit in i Nationalencyklopedin är att uppslagsverket inte ges ut av någon statlig myndighet. Det är alltså en massa typer som sitter och är sura på att ord tryck på oss ”från ovan” för att ett fristående företag valt att ha med det i sin ordlista.

Jag skulle så gärna vilja att den politiskt inkorrekta rörelsen satte igång ett bolag som kunde ge ut politiskt inkorrekta ordböcker och uppslagsverk som motvikt till de fruktansvärda pk-ordböckerna som dominerar! Ordböcker fria från statsfeminism och sådant blaj! Kanske kan de rentav göra egna översättningar av litteratur som är så politiskt inkorrekt som möjligt?

Riktiga svenskar slår inte invandrare.

Detta med vad ”riktiga män” gör och inte gör. Bli så trött. Kan man inte bara typ enas om att det suger att skada andra människor oavsett vilket kön offer och förövare har.

Annars tänkte jag köra igång en kampanj om att riktiga arier/svenskar inte slår mörkhyade/invandrare. Vad tror ni om det? Borde ju vara ett mycket träffsäkert argument mot det rasistiska våldet. Skulle få Breivik att vända sig i sin cell och så vidare.

Att hon är dödligt sjuk spelar ingen roll, bara hon behagar.

Åh, DennisM. Denna ständiga källa till frustration. Nu har han skrivit om den här stackars kvinnan som vid 20 års ålder endast väger 20 kilo. Hon är såklart extremt anorektisk för man väger liksom inte så lite om man är 20 år.

Tycker ni att det är upp till var och en att se ut hur man vill? Eller kan det gå för långt och när får man i så fall ingripa?

Men DennisM väljer att lägga fokus på huruvida man får se ut hur man vill? För det är ju det som är det relevanta i det här fallet, att hon ser ut sådär, inte att hon lider av en extremt allvarlig sjukdom som mycket väl kan leda till döden. Nejnej, det viktiga här är att hon inte ser fin ut. Att hon är för smal för att passa in i DennisMs uppfattning om hur man ska se ut.

Så undrar han  är man få ingripa. Tja, man kan väl ingripa när någon uppvisar tendenser till ätstörningar hur mycket de än råkar väga för tillfället. Ätstörningar är nämligen inte bara en fråga om hur mycket man väger utan om hur man förhåller sig till mat. För den här kvinnan har det nog tyvärr gått för långt redan, det bästa hade varit om någon stoppat henne redan när hon började banta eller att försöka motverka de extrema viktideal som finns i samhället redan innan hon blev sjuk.

Men att hon lider av en sjukdom spelar ingen roll, det viktiga är att hon ska behaga.

Språkfascism.

Vissa människor alltså. Denna kommentar kom (mycket väntat) på en artikel om att ”hen” skrivs in i nationalencyklopedin:

Botten av myndigheten att låta ett litet särintresse som hbtrörelsen sätta agenda åt den stora folkmajoriteten. Jag har inget minne av att cvi nån gång hörts om förändringar av än det ena än det andra som särintresset önskar sig. Myndigheter och makthavare är alldeles för ivriga att framstå som politiskt korrekta. De kör över folkflertalet för att ängsligt visa vad trendiga de är.

Ordböcker ska ju spegla språket som det talas. Det finns nog gott om ord i Nationalencyklopedin som används mer sällan än hen, till exempel ordet chimär är ganska ovanligt. Jag förstår inte detta snacka om att språket har ”ändrats” för att en politisk elit ”krävt” det. Det finns ingen myndighet som bestämmer över det svenska språket; språkrådet samlar in ord som används och ordböcker syftar till att beskriva språket som det används, inte till att beskriva hur man vill att språket ska vara.

Ska man strunta i att skriva in ord som används och förstår av en stor grupp människor bara för att det finns folk som inte använder ordet och rentav ogillar det? Jag vill ha en mångfald i språket och då tycker jag att det är naturligt att man skriver in de ord som faktiskt används, varför skulle man inte göra det? Det om något är väl fan språkfascism, att vägra erkänna ett frekvent använt ord legitimitet bara för att vissa inte gillar ordet?

Om det hade varit så att man i Ne tog bort orden ”hon” och ”han” och bara hade med hen hade jag hållit med alla de som skriker om språkfascism. Då hade man struntat i hur språkets faktiskt används. Men nu är inte fallet så.

Feministiska män.

Detta med att kvinnor tydligen bara tänder på svin dårå. Jag kan väl medge att det funnits perioder i mitt liv där jag har varit förtjust i män som inte visat mig respekt, absolut. Jag kan också medge att det finns män som verkar ha någon slags magisk dragningskraft även fast de i ärlighetens namn beter sig ganska illa. Men generellt så måste jag säga att bland det sexigaste jag vet är män som är medvetna om könsroller, feminism och så vidare utan att göra en gigantisk grej av det.

Nu menar jag inte att män ska bli medvetna för att tjejer anser det sexigt men jag tror att många håller med mig om att det är attraktivt men män som respekterar en. Jag blir bara avtänd av snubbar som ska hålla på och ”negga” som det ju föreslås i raggningsboken The Game. Så ängsligt och fånigt.

Jag tycker att det är sexigt med självförtroende, en uppfattning som jag tror jag har gemensamt med många andra. Jag har däremot svårt att se en person som går med näsen i vädret och beter sig otrevligt som självsäker, jag ser det snarare som ett uttryck för osäkerhet. Jag tänker att en självsäker person är en person som kan stå åt sidan ibland och låta andra ta plats och framförallt en person som vill att andra ska känna sig komfortabla i hens sällskap. I denna bild ingår inte personer som ”neggar”.

Det kanske bara är en fördom jag har men feministiska män tenderar att vara lite mindre benägna att ”negga”. Kan ha att göra med att de kanske i högre grad har ingångspunkten att de talar med en människa och inte ett potentiellt ligg? Ja vad vet jag! Jag tror i alla fall inte att jag är ensam om att tycka att det är attraktivt med personer som får en att känna sig trygg och bekväm snarare än personer som ”neggar” och förväntar sig att man typ ska slicka deras fötter?

Dock att en av de absolut värsta manstyperna är (enligt egen utsago) feministiska män som ska läxa upp en om feminism och hur det är att vara kvinna. Det tycker jag är rysligt oattraktivt. Folk som använder feminismen för att positionera sig intellektuellt men som är ointresserade av att förverkliga idéerna i praktiken är verkligen vidrigt.

Vems är barnet?

Fick en kommentar angående inlägget om surrogatmödraskap, en invändning som dyker upp ganska ofta när detta diskuteras.

Fast skänka bort ett barn är väl ändå inte riktigt rätta benämningen? Det är ju inte ens eget barn, man bär ju det bara (ok ”bara”.) Eller finns det surrugatmödrar som använder sina egna ägg? Är inte för surrugatskap, men tycker man bör använda rätt termer annars kan det bli överdrivet ”att ge bort sitt barn” osv.

Nej, det tycker jag inte. Att bära ett barn är en jävligt stor grej. Det dras igång en massa kemiska processer och man blir praktiskt taget tvingad av sin kropp att älska barnet. Det är inget man kan styra hur mycket man än vill det. Att bära ett barn är inte bara att upplåta sin livmoder som en behållare, man blir oundvikligen psykiskt involverad i det hela.

Jag anser att föräldraskap framförallt är något som beror på känslomässiga band, inte biologiska. Ens föräldrar är de som brytt sig om en, tagit hand om en och fostrat än, inte någon som man råkar dela arvsmassa med (även om dessa tu väldigt ofta hänger ihop). Och vad är att ta hand om om inte att bära ett barn, dela blodomlopp, bidra med näring och syre i nio jävla månader. Kroppen förbereder sig ju för att kunna ta hand om barnet, till exempel genom att mjölkproduktionen sätts igång.

Jag tycker att detta band väger tyngre än genetiska band. Jag tycker att det barn man burit är man förälder till, även om ägget var en annan kvinnas från första början.

Jag vill dock påpeka att det är ett helt nytt problem vi ställs inför nu. Vi är vana vid att den person vars ägg det är också bär barnet, såvida det inte är donerat då. När man avgör vem som är far till ett barn gör man det via gentester och därför tänker vi att detsamma ska gälla för kvinnor. Ärligt talat tycker jag inte det, jag tycker att man ska lägga en större värdering vid de band som skapas mellan kvinnan och barnet under graviditeten än de genetiska band som finns.

Att komma över kroppskomplex.

Jag undrar lite kring ifall du kanske kan ge något tips om hur man kan tänka för att undvika bristande självförtroende i sängen! Alltså inte om ens prestation just när det gäller att sexa utan mer hur en överkommer tankar kring att vara för tjock/hårig/inte leva upp till förväntningar rent utseendemässigt? Kanske inte riktigt är något du kan svara på men du skriver rätt mycket om sex och individualitet kring sex så du kanske kan ge något råd kring hur du själv gör om du hamnar i en sån situation att du känner att du ”inte duger”

Ett exempel jag har är att jag tex mår lite dåligt av att bli omhållen för att jag tänker att personen som håller om mig kommer tycka att det är äckligt att jag har en ganska ”fläskig” (i brist på bättre uttryck) mage.

– Frågestundsfråga från Jessica.

Jag kan inte ge några specifika tips på hur man känner sig mer självsäker just sexuellt. Jag kan däremot berätta hur jag överkom mina komplex kring min kroppshydda, svaret är delvis något så oupphetsande som: det tar tid! För mig har komplexen växt bort, det är inget jag aktivt kämpat för utan det har bara hänt (bland annat på grund av en depression jag hade då jag inte pallade bry mig). Jag tror att det delvis är en mognadsfråga. I alla fall så gick jag först upp i vikt utan att det var planerat, sedan insåg jag att det kanske inte var så farligt. I samma veva som jag slutade träna och fundera så mycket över kosten så insåg jag hur otroligt mycket tid som innan gått åt till att fundera på dessa saker och det var väl det som fick mig att bli bestämd på att aldrig någonsin hamna där igen. Den insikten har hjälpt mig när jag ibland känner sting av ångest över min kropp och vad jag stoppar i mig.

Om du kämpar emot kroppskomplex så är mitt bästa tips att läsa på inom feminism, t.ex. börja med att kolla på Killing us Softly. För mig har det hjälpt något oerhört att få insikt om de strukturer och ideal som ligger bakom mina tvångstankar kring mat och träning, det har gjort det mycket enklare för mig att förstå mina egna tankar och mitt agerande. Det har också hjälpt mig att vända mitt självhat till en ilska mot samhället jag lever i vilket ju är många gånger mer konstruktivt.

Sedan tror jag också att detta ”fake it till you make it” funkar väldigt bra när det kommer till kroppskomplex. Jag tänker ändå negativa tankar kring min kropp relativt ofta men då försöker jag fokusera på något annat istället. När jag var ätstörd så var det mycket oftare så att jag ”straffade” mig själv eller gjorde någon jävla handlingsplan för att gå ner i vikt. Nu försöker jag att tänka så lite som möjligt på det och prata så lite som möjligt om det. När folk tar upp ämnen som vikt och bantning så låtsas jag som om jag aldrig någonsin går i de tankarna själv, vilket givetvis är lögn. Men det handlar om att inte uppmuntra andras missnöjdhet med sina kroppar och därmed inte heller sin egen.

Sen tycker jag inte heller man ska känna en press att vara 100 % nöjd med sin kropp. De allra flesta har väl någon grej de är missnöjda med och det är helt normalt, det handlar om att inte låta det styra ditt liv. Ofta när kroppskomplexen kommer smygande så tänker jag bara ”jaha, idag är en sån dag när jag inte känner mig så snygg” och så gör jag något annat istället. Typ går ut, träffar folk eller så. Jag sitter inte och gottar mig i att jag mår dåligt och hatar min kropp som jag gärna gjorde innan. Jag försöker även att undvika tröstätning som annars är en liten hobby jag har. Det är skönt att bevisa för sig själv att ens liv inte behöver vara beroende av att man känner sig så jävla snygg hela tiden utan att man kan känna sig som ett utseendemässigt vrak en dag och ändå gå ut och göra något roligt. Jag tror att många kvinnor är extremt fixerade vid att de alltid inte bara ska se bra ut utan även känna sig snygga. De dagar man inte gör det känns förstörda. Men alltså, man ska fan inte behöva bli handikappad för att man inte känner sig som någon skönhetsdrottning. Trixet är helt enkelt inte att peppa sig själv till att känna sig snyggast utan mer att inse att man kan vara bra och ha det kul även om man inte är det.

Jag tror inte att det funkar att övertala sig själv om att man är vackrast i världen och duger som man är som många vill göra gällande för då ligger fortfarande fokuset på att det är viktigt att vara snygg (eller i alla fall anse att man är det). Jag tror snarare att man måste acceptera att de flesta människor har både utseendemässiga ”skavanker” (i alla fall i förhållande till idealen) och komplex och att det bästa man kan göra är att inte lägga så jävla mycket energi på det.

Jag tänker att dåligt självförtroende vid sex hänger ihop med dåligt självförtroende även annars. Om det är så att du bara har komplex just vid sex så kanske du ska fundera lite på din/dina partner/partners och om det är något hen/de gör som gör att du känner att du inte duger. Vissa personer gör en väldigt självmedveten tycker jag. Om det inte är så så tror jag att du kan följa råden ovan och vänta, att bli bekväm med sin kropp är en process och inget som sker över en natt.

En kavalkad av korkade hårargument.

Alltså seriöst. Det finns få saker jag bryr mig så lite om som hår. Jag bryr mig så lite att jag inte ens rakar håret på kroppen, något som annars är kutym bland personer av mitt kön. Jag tycker verkligen att det är en ointressant fråga hur människor väljer att ha sin hårväxt. Det fascinerar mig att det finns så många som verkligen bryr sig om andras hårväxt. Som bryr sig så mycket att de kollar noga noga under armhålorna på publiken i mello, tar en bild och lägger upp på Facebook. Jag menar, det är ju inte som att någon någonsin har sett en privatperson med hår under armarna, tagit en bild och sedan lagt upp på Facebook i syfte att håna personen. Och om det hade hänt hade jag tyckt att det var vidrigt, tro mig. Och jävligt konstig också eftersom det verkligen inte är en viktigt fråga huruvida folk rakar sig eller inte.

Kan folk bara sluta ha dessa pseudodebatter så jag slipper bry mig om hårväxt och kan återgå till mitt liv där jag ägnar mig åt andra saker än att raka mitt kroppshår? Kan folk bara sluta bry sig om vad andra väljer att göra med sina armhålor jag jag också slipper bry mig? Hur svårt kan det vara?

Ett argument man hör då och då är att det visst är rimligt att bry sig om ens partners hårväxt. Ja, det kan jag väl hålla med om. Jag bryr mig också om regelbunda sexpartners hygienvanor, tycker till exempel att det är sjukt äckligt med fettigt hår. Men nyckelordet här är partner, en partner är inte en person du en gång råkade se på Tv i några sekunder. Om man tror det har man en ganska vrickad syn på relationer.

En annan grej folk säger är att andra har rätt att ”tycka som de vill” om andra personers kroppshår. Absolut, att tycka står dig helt och hållet fritt. Det står dig faktiskt även fritt att gå fram till personer på stan och säga att deras underarmshår äcklar dig. Men om du nu gör det så står det väl fan också dem fritt att tycka att du är en jävla idiot och även uttrycka det?

Frågan är inte huruvida någon har en laglig rätt att tycka till om andra hårväxt eller ej, frågan är om det är ett vettigt sätt att agera på. Det är till exempel lagligt att vara otrogen, det betyder inte att det är rätt. Människors fixering av vad som är och bör vara tillåtet i lag och inte är bara ett sätt att slippa ifrån den moraliska diskussionen. Ja, vi har yttrandefrihet i Sverige men det gör inte att du behöver bete dig som ett jävla blockmongo. Man behöver inte göra dumma saker bara för att man kan. Det verkar ju bara skitkorkat.

Människor har som tur är i regel förmåga att tänka en liten bit bortom vad som är lagligt och inte. Människor kan konsultera sina personliga moral och tänka efter. Fundera en smula på vad som är bra att göra, vad som känns rätt. Saknar människor som drar dessa argument den förmågan? Det är i alla fall så jag tolkar det.