Kategori: Feminism

Lästips.

Detta var en rolig sammanfattning av alla gånger Anders Borg ”rasat” mot bankernas vinster som inte kommer kunderna till del. 16 gånger sedan 2008 har han tydligen rasat om man lägger ihop det. Det säger ju en del om viljan till handling hos finansministern, han har ju trots allt haft tre år på sig att ta ”rasandet” till handling. Tyvärr Anders, det räcker nog inte med att du uttrycker din ilska. Det kan vara en ide att faktiskt försöka göra något åt situationen också.

För övrigt tycker jag att ni ska läsa Zettermarks inlägg om det här med att vara ett offer. Hon beskriver det väldigt bra i slutklämmen:

Gina förstås. Gina är inget offer, men just då var hon ett offer för Thorstens ivriga fingrar. Och fortsatte vara ett offer för samhällets förväntningar på hur en acceptabel tjej ska bete sig (vara en skön brud och skämta). Skillnaden ligger inte i hur Thorsten och Gina kände, utan i vilka valmöjligheter de hade. Han hade kunnat låta bli att tafsa – hon kunde inte låta bli att bli tafsad på. Han hade kunnat be om ursäkt på en gång – hon hade inte svärandes kunnat storma ut TV-studion. Hennes enda val var att ”ta det”.

Och det är ju just det som är att vara ett offer: att bli utsatt för något. Oavsett om det är något som man inte tycker är så farligt så spelar det ingen roll, för det handlar om huruvida man har haft möjligheten att välja bort. Och det hade inte Gina, hon kunde inte välja bort att bli tafsad på.

Att be om ursäkt för att i nästa stund släta över.

Det har utbrutit stort rabalder på grund av att Thorsten Flinck tog Gina Dirawis rumpa. Jag tyckte Dirawi hanterade det hela mycket bra när hon uppmärksammade vad han gjorde på scenen, något jag tror att många andra inte hade gjort av rädsla för att inte passa in. Jag menar, hon är ju blott 20 och har gjort en kometkarriär, hon är säkert väldigt mån om att inte äventyra den. Jag vette fan om jag själv hade vågat påpeka en sådan sak i en sån situation, ärligt talat. Starkt gjort!

Hanna Fridén har skrivit en krönika om hur Svt agerat i situationen och tagit upp detta med att man har nolltolerans mot såväl bärande av skor som man fått från företag som droganvändning även om dessa handlingar knappast heller syftar till att skada någon, men när det gäller att tafsa är det okej med endast en ursäkt, trots att alla vet att det är ett brott. Hur kommer det sig att folk är så pigga på att se mellan fingrarna när det kommer till sådant?

Jag kan säga att jag personligen inte hade haft något emot att Flinck hade fått vara kvar, man kan göra övertramp och ändå få en chans till (vilket jag för övrigt tycker borde gälla även den som knarkar). Det jag ogillar är att ursäkterna direkt följs upp av en massa personer som säger att det trots allt ”inte var så farligt” och att reaktionerna är ”överdrivna”. Jag hade accepterat att man lät honom vara kvar om man var jävligt tydlig med att det var på nåder. Som det ser ut nu så avkräver man en ursäkt för att i nästa stund släta över det hela. Det är tyvärr så det ofta ser ut när man agerar kring sexuella trakasserier: man lägger det inträffade till handlingarna snabbt som attan, så snabbt det bara går. Om Flinck gör samma övertramp igen är risken större att det ses som en isolerad företeelse än om t.ex. Ola Lindholm blivit påkommen med att knarka två gånger.

Flincks beteende försvaras också med att Dirawi säkert inte tyckte att det var så farligt för hon är ju trots att en Stark kvinna™. Såhär sa till exempel Helena Bergström:

Jag tror Gina är så pass strong att det kan hon ta det. Jag kan också ta en klapp av någon på rumpan. Det var nog inte menat som sexistiskt från hans sida, säger hon.

För det första spelar det väl ingen roll vad hon tyckte om det eftersom det fortfarande är ett övertramp att ta någon på rumpan utan den personens tillåtelse. Tafs är fortfarande ett brott, oavsett vad offret tycker om det. Dessutom handlar detta inte bara om hennes upplevelse av det hela utan om ett brott som har begåtts i direktsändning i ett av de populäraste programmen i Sverige. Det säger ju sig självt att det inte är en sak enbart mellan Dirawi och Flinck när det sker på det sättet.

Oavsett var Dirawi tycker om Flincks tafs så borde saker som dessa inte ursäktas med att det säkert inte var illa menat. Majoriteten av alla människor menar liksom inte illa med sina handlingar, det gör inte att det är okej. Om man har gjort fel så är det fult att först be om ursäkt för att i nästa stund anklaga de som avkrävt en ursäkten för att överreagera. På det viset så markerar man ju verkligen att man bara bad om ursäkt för att den galna feministmaffian tvingade en till det, inte för att man faktiskt ångrar sitt beteende. Tänk er att Ola Lindholm i ena stunden bett om ursäkt för att i nästa säga att ”lite kokain är ju inte så farligt, folk som tycker det överreagerar”. Det hade blivit ramaskri!

Den här tendensen att framställa folk som tafsar som personer som helt enkelt inte vet vad de gör eller kan styra sina impulser, som bara vill väl med så blir det fel, den är så osmaklig. Det är detta eviga skuldavskrivande och ansvarsbefriande som tydligast visar att vi har ett stort problem med hur man ser på kvinnors kroppsliga integritet och männen som vägrar respektera den.

Tre tankar om könsskillnader.

Jag har tre tankar kring denna artikel om könsskillnader i mäns och kvinnors hjärnor.

  1. Är det inte symptomatiskt att man mäter hur kvinnans hjärna ”avviker” från mannens och inte hur mycket de båda avviker från genomsnittet? Mannen är norm även i sammanhang som dessa, där man ju tycker att det borde finnas lite mer eftertanke med i bilden. Tråkigt tycker jag, och säger något om hur djupt könsrollerna sitter rotade.
  2. Problemet med forskning som denna är att många ofta drar i väldigt höga växlar när de läser den och ba: ”där fick ni alla feminister som trodde att det inte fanns några skillnader mellan män och kvinnor”. För det första brukar feminister sällan rakt av förneka att det skulle finnas medfödda skillnader utan mest bara inte vara så där skitintresserad av att diskutera dem till förmån för att diskutera de inlärda skillnaderna som man ju kan göra något åt. Det säger väl sig själv att det är högst ointressant för en politisk rörelse som kämpar för likabehandling av könen att lägga fokus vid varenda liten medfödd könsskillnad som kommer i ens väg. Men framförallt så är det ju som så att även om skillnaderna finns där så är de små, och även om de hade varit större så hade det inte varit ett argument emot att behandla män och kvinnor lika (alltså utifrån sina individuella egenskaper och inte utifrån kön) eftersom de eventuella olikheter som finns kommer att bestå oavsett om man från början antar dem eller inte. Med detta inte sagt att sådan forskning inte ska genomföras, bara att den alltid övertolkas å de grövsta.
  3. Ingen av de skillnader man mätt upp har något att göra med de vanligaste myterna som florerar kring kön, till exempel den om att kvinnor är mer ”känslosamma” eller att de har sämre sexdrift, att de är mer lämpade för att ta hand om barn och så vidare. Det är ju primärt dessa könsroller feminister kämpar mot, inte att kvinnor antas ha bättre förmåga att känna igen ansikten.

Kvinnor som säger vad de tycker.

Jag tycker att det Fredrik Virtanen skriver om ”starka kvinnor” är bra. Han menar att problemet med begreppet primärt är att kvinnor förutsätts vara svaga eftersom man alltid måste förtydliga att de är starka. I mina ögon är det största problemet det jag har beskrivit här och i min lite mer ”skönlitterära (vette fan vad jag ska kalla det)” text här, att snacket om ”starka kvinnor” är ett sätt för folk att stå ut med orättvisor utan att göra något åt dem. Här har han en stor poäng som jag förbisett:

Men vinkeln på intervjuerna är inte vad Laleh vill kommunicera med sin musik, vad hon anser om världen, vad hon har att säga om sin konst. Det är alldeles för jobbigt och tidsödande och komplicerat för media att grotta ner sig i.

I stället handlar det om att hon skapar. Att.

För kvinnor ses det ofta som beundransvärt nog att man över huvud taget gör något. I egenskap av person som inte skräder orden har jag fått höra det mången gång, att det är så bra att jag tar för mig, vågar ta plats och så vidare. För det första tvivlar jag på egenvärdet i att folk ”tar plats” då jag tycker att det ska handla mer om vad man gör med denna plats och inte att man tar den. Jag vill inte att folk ska hylla mig för att ”jag säger vad jag tycker” utan för att jag faktiskt har något att komma med. Att hylla personer bara på grunden att de vågar ta plats är att ogiltigförklara det man faktiskt säger, att förflytta fokus från vad man säger till personen som säger det.

Jag ser ofta att feministiska kvinnor själva placerar sig i detta puttigullfack genom att tala om att de ”minsann säger vad de tycker” och därmed lägger fokuset vid att de som personer har en åsikt istället för deras faktiska åsikt. Lägger prestige i att vara högljudda och snacka istället för att faktiskt ha något att tala om. Jag menar inte att de inte har det, för överlag tycker jag att det kommer mycket vettigt från dessa personer, men jag tycker att man skadar sig själv när man får själva åsikten att framstå som ett egenvärde.

Visst är det vettigt att diskutera olikabehandling av kvinnor och män som deltar i den offentliga debatten men när en engagerad kvinnas främsta förtjänst är att hon är just engagerad, inte vad hon är engagerad för eller vad hon åstadkommer så har man bara tagit ett steg tillbaka. Kvinnan är fortfarande främst en representant för sitt kön, ett bevis på att ”kvinnor kan” och inte en kraft i samhället att ta på allvar.

Det är därför jag aldrig beskriver min blogg som ”provocerande” eller ”en härlig blandning av åsikter om allt mellan himmel och jord” eller mig själv som ”en kaxig tjej” eller ”en tjej som står för vad jag tycker”. Det vore att helt underminera det jag faktiskt har att säga om saker och ting som ett personlighetsdrag, en egenskap jag innehar och inte något med faktiskt tyngd. Och det vore tråkigt, för jag vill inte att mina åsikter ska ses som komplement till min personlighet eller livsstil utan som argument, som något att läsa och fundera över och kanske ändra sin världsbild utifrån.

Vardagsidioti.

Jaha. Anita och Calle Schulman ironiserar i vanlig ordning över ordet ”hen” som uppenbarligen ligger väldigt högt på agendan hos dem. Ingen får använda det hemska ordet ty det leder till förvirring, chock och fruktan. Galningarna dras som vanligt till lägerelden och skriver saker som dessa:

så jävla bra, skrattar ihjäl mig.
ocn de där nyuppfinnande HEN är så töntigt att jag inte vet vad jag ska ta vägen.

de finns väl 2 kön av en anledning för helvete.
ypiskt folk att komma op sjuka nya grejer för att krångla till att mera.

Alltså, slutklämmen i denna kommentar om att det minsann finns ”två kön av en anledning” är ju bara för rolig. Det är väl fan ingen hen-förespråkare som har ställt sig emot att det finns män och kvinnor? Däremot finns det folk som har påpekat detta med att det liksom inte är så enkelt som att det bara finns män och kvinnor, utan att det finns folk som ser ut som ett kön men känner sig som ett annat, eller kanske har en fysisk könstillhörighet som är oklar i sig. De finns väl också av en anledning?

Fånigt att bli arg över en så uppenbar idiot kanske, men orkar inte med denna extrema inskränkthet som finns i att vägra acceptera att alla andra i hela världen kanske inte vill eller kan dela in sig i grupper av kvinnor och män.

Genus och feminism är inte samma sak.

Jag har funderat lite på det här med att människor som talar om genus antas vara feminister automatiskt. Det är väl visserligen inte så konstigt med tanke på att de flesta som talar om genus faktiskt är det, men genus och feminism är ju faktiskt inte samma sak, i alla fall inte som jag uppfattat det.

Det väckte ju visst motstånd när jag definierade feminism såhär:

Hannah kom med en annan definition av feminism, som löd såhär:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta.

Detta kan ju absolut ingå i en feministisk världsbild men jag tycker inte att det kan sägas utgöra grundstenen i den. Snarare är det där en definition av vad genus är. Även om genus och feminism ofta är nära sammanlänkat så är det inte av nödvändighet samma sak, för genus har inget automatiskt perspektiv på könsmaktsordningen utan egentligen bara på normer och normbrytande. Bara för att man har ett genusperspektiv betyder inte det att man anser att kvinnor är strukturellt förtryckta, vilket jag anser är en absolut nödvändighet för att kalla sig feminist.

Du kan ha ett genusperspektiv på kön och tycka att det är män som är strukturellt förtryckta och kvinnorna som är vinnarna i samhället. Du kan även vara feminist utan att tro på genus, inte för att jag tycker att det är särskilt vettigt men ändå.

Jag tycker att det är tråkigt att genus och feminism ses som en enhet istället för att feminism ses som en ideologi och genus som en analysmetod och verklighetsbeskrivning som kan användas för att uppnå ett jämställd samhälle. Det är så jag skulle välja att beskriva de båda fenomenen.

Det finns en stor risk för att använda feminism och genus som synonymer eftersom man kan komma att urlaka feministbegreppet och ta ifrån det den grundläggande betydelsen: en politisk ideologi som säger att kvinnor är förtryckta. Om man börjar prata enbart om könsroller i feminismens namn och slutar prata om att kvinnor faktiskt generellt har det sämre i samhället så suddar man ut en otroligt viktig del från den feministiska agendan.

Jag tänker inte sitta och säga att jag tror att män och kvinnor har lika mycket att tjäna på feminismen för det tror jag verkligen inte. Visst har män och något att tjäna på ett ifrågasättande av könsroller men framförallt så är det kvinnorna som har att vinna på att bli jämställda med männen. Jag har extremt svårt att se en person som förnekar att kvinnor generellt är underordnade män och bara ser till könsroller som något som skadar alla lika mycket som feminist, då är man snarare jämställdist eller humanist. Och det behöver inte vara något dåligt med det, men man ska inte urlaka en ideologi genom att i dess namn förneka dess grundpelare.

Men öppna ögonen.

Vad menar jag egentligen när jag säger att utseendehetsen är värre för kvinnor?

Givetvis finns det individuella skillnader (hur ofta ska man behöva påpeka det egentligen) och jag är säkert mindre utseendefixerad än många män. Däremot är utseendefixeringen i samhället som riktas på kvinnor större än den som riktas mot män.

Typ om man går på stan en helt vanlig dag så ser men flera gånger mer bilder på lättklädda, snygga tjejer än på motsvarande killar. Det är betydligt vanligare att kvinnliga politiker, forskare, journalister och så vidare bedöms efter hur de ser ut än att man gör det. Det är betydligt vanligare att kvinnor stöter på att de är fula som något slags argument för att de ska bli mindre tagna på allvar. Att som kvinna inte raka vissa delar av kroppen är en provokation, att som män göra detsamma ses kanske som osnyggt men knappast som ett statement.

Jag vet inte hur mycket jag ska behöver rada upp på frågan för att övertyga antifeministiska relativister. Det kan dock vara svårt att diskutera med någon som vägrar öppna sina ögon och betrakta sin omgivning på ett seriöst sätt.

Skillnaden på att vara diskriminerad och bara ha det allmänmänskligt dåligt.

Det finns en debatt kring så kallat manshat och mansdiskriminering som verkar ha nått någon slags kulmen i och med att Cissi Wallin bjöd in Cimon Lundberg att tala om detta i Radio1. Cimon Lundberg är initiativtagare till #killgruppen som ska funktionera som ett forum för män att tala om saker de tycker är jobbiga i livet. Gott så.

Jag vill förtydliga att jag inte har lyssnat på programmet i sin helhet eftersom jag helt enkelt inte orkat idag, men jag tänkte ägna morgondagen åt det. Detta har alltså inget med vad som diskuterades i programmet att göra utan jag vill ta upp en grej jag generellt tycker är konstig när så kallad mansdiskriminering tas upp. När man talar om diskriminering så talar man inte om enskilda individer som är med om jobbiga saker utan om strukturellt förtryck av samhällsgrupper. Det är alltså inte diskriminering när någon blir t.ex. rånad, däremot är det diskriminering när kvinnor generellt tjänar mindre än vad män gör för samma prestationer/lika viktiga arbeten. Det är inte heller diskriminering när män drabbas lika mycket eller mindre än kvinnor av en viss företeelse.

Om vi tar utseendeideal som exempel. Jag hävdar att vi lever i ett utseendefixerat samhälle vilket drabbar alla, män som kvinnor. Däremot är utseendefixeringen värre för kvinnor. Kvinnor bedöms i högre grad utefter sitt utseende i alla möjliga kontexter, något som män inte drabbas av i samma utsträckning. Detta gör såklart inte att män inte kan tycka att det är jobbigt med utseendehets eller att det skulle vara oviktigt. Däremot är männen inte diskriminerade i det här sammanhanget.

Detta är relevant av många olika skäl. Dels för att olika typer av problem har olika orsaker och därmed också olika lösningar. Om vi har en generell utseendefixering i samhället som drabbar alla så ska vi lösa problemet som helhet, inte genom att tala om manlig respektive kvinnliga utseendefixering som diskriminering gentemot de båda könen. Det är samma problem, det bara tar sig olika uttryck beroende på kön. Om vi däremot kan se att en viss grupp har det värre så är det viktigt att ta reda på varför det är så.

Jag tycker absolut att det är skitbra att män talar med varandra om saker som de känner att de vill tala med varandra om. Jag tycker också att det är bra att det talas om områden där män har det jobbigt just på grund av att det är män, områden som absolut existerar och är viktiga. Däremot tycker jag inte att man ska kalla män diskriminerade när de egentligen är drabbade av ett problem som kvinnor är drabbade av i lika hög eller högre grad. Snacka om utseendehetsen för det är alltid bra att snacka om sina känslor. Jag kan även förstå varför man vill göra det med medlemmar va sitt eget kön eftersom olika ideal gäller för killar och tjejer. Men gå inte omkring och tro att utseendehets är något som drabbar män specifikt som grupp för så är det helt enkelt inte. Det finns ingen ”manlig utseendehets” det finns en allmänmänsklig utseendehets som drabbar kvinnor och män, och den tar sig förvisso olika uttryck och kan kännas skitjobbig, men någon fråga om mansdiskriminering är det då inte.

Kåtsug i blick.

Alltså herregud, att denna recensent har skrivit att Liv Strömquist har ”kåtsug i blick” på sin författarbild i sin bok Ja till Liv är ju bara för mycket. Speciellt när bilden ser ut såhär:

Alltså herregud. Om det där är ett ”kåtsug” då borde ju fan hälften av alla kvinnor spärras in för våldtäktsprovokation! Är det kanske den blygsamma mängden smink som skapar intrycket?

Läs för övrigt Hannahs roliga inlägg om saken.