Kategori: Feminism

Skillnaden på att inte uppmärksamma och att förneka.

Ofta i den något uttjatade debatten om ”hen” så hörs följande argument, i detta fall twittercitat av Katerina Janouch:

Hen och genus=bra, men att låtsas som om biologiskt kön inte finns o inte tala om för sitt barn om är pojke/flicka är psykisk misshandel.

Om barnet frågar så tycker jag att det är väldigt konstigt att inte berätta vad de har för kön. Man ska inte undanhålla information ens i den ädlaste syften. Däremot tycker jag inte att det finns något som säger att man spontant ska berätta för barnet vilket kön hen har. Varför skulle man egentligen göra det? Och i så fall, när är ett lämpligt tillfälle att berätta detta för barnet. När ska man ta ”snacket” om att barnet är en hon eller en han. I vilken ålder ”måste” man veta?

Jag har väldigt svårt att se det som psykisk misshandel att rätt och slätt inte lägga någon vikt vid barnets kön. Typ kalla hen vid namn istället för att säga tjejen/killen eller något likvärdigt. Typ inte säga ”kom nu flickor/pojkar” utan säga namnen på de i gruppen eller ”barn”. Detta är inte att förneka könen, det är bara att inte lägga vikt vid dem. ”Men kön är ju en viktig del av identiteten” tycker väl någon nu. Det stämmer visserligen, men det beror väl en hel del på att samhället har gjort det till en viktig del genom att ständig köna saker och ting. Hela iden med genus är ju att göra det till en mer oviktig del av identiteten.

Men det finns en massa saker som är viktiga delar av identiteten som folk inte kategoriserar in barn i från första början. Etnicitet och religion kan till exempel antas vara viktiga delar av identiteten, klasstillhörighet likaså. Detta motiverar inte i någon tänkande människas ögon att man drar uppmärksamhet till detta hela tiden. Ingen skulle någonsin anklaga någon för att undanhålla en viktig del av barnets identitet för att man inte spontant berättade vilken samhällsklass hen tillhörde.

Egentligen tycker jag att detta är ett av de bästa argumenten för att använda ”hen” för det sätter med all önskvärd tydlighet fingret på att kön spelar orimligt stor roll i vår vardag, så stor att man ser det som ett fråntagande av barnets identitet att undvika att använda könade ord och saker om möjligt. Ett fråntagande eller förnekande hade varit att säga till barnet att det inte finn några kön när hen frågar eller att ljuga om barnets kön. Däremot att inte berätta spontant kan inte vara ett fråntagande, lika lite som det är ett fråntagande att inte berätta om hudfärg, religion eller klass spontant.

Detta bara måste ses.

Jag tycker att det är av yttersta vikt att alla ser dessa videos, Killing Us Softly del ett och två. Det är nog den absolut bästa sammanfattningen av problemet med objektifiering av kvinnor jag sett. Om du inte orkar se båda, se del två, det är den jag anser innehåller mest tankeväckande stoff. Om man är intresserad av dessa frågor sedan innan kommer man kanske inte få så mycket ny information i del ett, den är dock fortfarande väl värd att se.

Hur många bryr sig egentligen?

Inget aktivt beslut ledde till att jag slutade raka mig, det bara blev så. Mest av allt handlade det om pur lathet vilket jag tycker är ett utmärkt skäl; det största problemet med alla skönhetsrutiner som körs ner i våra halsar är den energi och tid det tar från andra saker man anser roligare. Jag orkade helt enkelt inte raka mig, sedan blev det för långt för att det skulle vara lönt att ta tag i saken igen, för det blir ju bara jobbigare ju längre tiden går och håret blir. För ett år sedan hade min hårväxt nu varit otänkbar, nu känns den helt bekväm.

Men det är inte utan att jag känner en smula ångest över om jag mot förmodan skulle få till ett ligg inom en vettig framtid. Det finns ju tyvärr en mängd killar som tycker att vildvuxet hår är äckligt. De kanske aldrig tidigare har sett en tjej med långt hår på benen, det är ju inte helt ovanligt att folk ser det som något slags perverst undantag från naturtillståndet.

Jag önskar att jag hade självförtroende nog att tänka att den kille som har något att invända mot min hårväxt kan dra åt skogen, men det har jag inte. Jag skulle tycka att det var väldigt jobbigt att få nobben eller anses som äcklig på grund av min hårväxt. Etter värre om någon skulle betrakta sig själv som ”lurad” eller dylikt. Jag undrar lite över detta, hur vanligt är det egentligen att män bryr sig och tycker att det är avtändande med naturlig hårväxt? Jag utgår från att de flesta inte bryr sig så mycket om de är kära, men om det handlar om sex rakt av. Är det en viktig grej då?

Mansrollen.

Rörande denna Real men don’t buy girls-kampanj som går runt på lite olika ställen just så är jag kluven.

Å ena sidan håller jag helt med Emilie om att den knappast är särskilt fräsch ur ett könsrollsperspektiv. Att man har valt att dra fjoll-kortet istället för att ta upp de problem som uppstår inom trafficking och sexhandel. En riktig man ligger gratis, punkt slut liksom. Å andra sidan så kan jag bli lite fundersam kring hur man ska prioritera att det blir ”rätt” ur ett könsrollsperspektiv mot effekten i situationer som dessa. Om denna kampanj fungerar, vilket jag absolut inte utesluter att den gör, så skulle jag nog tycka att det var värt det.

Om man istället gjorde en kampanj om hur synd det är om prostituerade så tror jag att det skulle vara svårt att nå ut till folk helt enkelt för att det blir väldigt lätt att tänka: ”men inte de jag går till” eller att det bara är överdrivet. Men att anspela på hederliga könsroller funkar ju för att sälja det mesta och då borde det ju också funka för att sälja avståndstagande från prostitution.

Jag tror inte vi kommer komma ifrån detta med att ha en mansroll på otroligt länge, och då har jag hellre en mansroll som bygger på att man är lugn, ansvarstagande och har konsensuellt sex än en som bygger på våldsamhet och att behandla kvinnor som objekt.

Det handlar om hur tvångsmässigt det är.

För ett tag sen fick jag en förfrågan från Ingrid.

Skulle inte du kunna skriva ett inlägg om skillnaden mellan att göra sig fin med hjälp av smink och kläder, och att göra sig fin genom att träna/banta/operera sig?

Efter alla dessa himla Blondinbella-skandaler (!) så saknar jag någon som resonerar kring varför alla tycker det är så himla fel att vilja vara smal men inte att lägga tusentals kronor på smink och kläder, att åma sig framför spegeln i jakt på bekräftelse? Alltså, jag fattar ju att ingen har rätt att kommentera på Blondinbellas kropp (och nej jag tycker inte att hon är tjock) men hälften av hennes inlägg handlar om karriär och andra halvan om utseende i form av smik och kläder – varför är det ok men inte smalhet?

Detta är en fråga som man får ofta när man är idealkritisk. Varför är det okej att sminka sig eller fixa håret men inte att operera sig eller banta? Jag vill börja med att påpeka att jag tycker att alla ska få göra vad de vill med sin egen kropp. Däremot stämmer det absolut att jag ofta ser operationer och bantning som mer problematiskt än till exempel smink när det kommer till personens eget väl och ve.

För mig handlar det inte så mycket om hur man går tillväga för att förändra sitt utseende, det viktiga är hur man förhåller sig till det. Allt handlar om hur mycket tid, pengar och välbefinnande man är beredd att lägga på sin utsida. Om hur mycket man är beredd att lida. En person som tvingar sig ut i löpspåret med stor möda varje dag för att bli smal har ett mer ansträngt förhållande till sin kropp än den som tycker att träningen är kul, även om det primära skälet är att se bra ut. Samma sak med en människa som tvångsmässigt sminkar sig så fort hen ska utanför dörren i jämförelse med en person som sminkar sig lite då och då när hen vill känna sig extra fin.

Alla gör såklart sina egna avvägningar om vad som är ett värt pris att betala för att se bra ut och inte. Jag skulle personligen aldrig lägga den tiden och den summan pengar på mitt utseende som Blondinbella gör, men jag inbillar mig att Blondinbella ser pysslet med utsidan som avkoppling också. Jag upplever det inte som tvångsmässigt från hennes sida.

Sen finns det sådana dagar där man verkligen känner att man ser ut som skit. Jag brukar för det mesta hantera det genom att hålla mig borta från speglar, andra piffar till sig extra mycket. Det är inget problem tycker jag. Det är när missnöjet med det egna utseendet och kravet att se bra ut tar över ens liv och hindrar en från att göra saker man vill eller tar orimligt mycket tid i anspråk som jag tycker att man har problem.

Om vi nu applicerar samma resonemang på operation så kan jag väl säga som så, att visst finns det operationer som jag tycker är ”okej”. Om man mår väldigt dåligt över en detalj i utseendet och kan må mycket bättre om man förändrar det så tycker jag att man ska göra det. Men allt handlar om avvägningar, om man utsätter sin kropp för stora påfrestningar på grund av operationer så borde man kanske välja en annan väg till kroppsnöjdhet.

Jag hade nog inte varit nöjd med min kropp om jag plötsligt blivit fet, jag hade nog velat gå ner de kilona igen. Jag är inte heller 100% nöjd med mitt utseende i dagsläget men har gjort avvägningen att jag helt enkelt finner det alldeles för jobbigt att gå omkring och funderar på vad jag stoppar i munnen hela tiden. Jag insåg att jag skulle lida alldeles för mycket om jag ville ha en idealkropp. Den bästa lösningen blev alltså att acceptera mig själv som jag ser ut.

Jag har svårt att tro att människor som genomgår operation efter operation, har testat alla dieter som finns och som köper skönhetsprodukter för tusentals kronor i månaden mår bra. De är ofta ute efter ett utseende som inte går att uppnå och den strävan kräver mycket tid, pengar, smärta och ibland även att man utsätter sin kropp för fara. I en sådan situation tycker jag att det är mycket rimligare att chilla ner lite på kraven på sig själv istället för att försöka uppnå sina ideal. Samma sak tycker jag om en person som lägger en timme framför spegeln innan hen lämnar huset.

Det handlar alltså inte om metoderna i sig utan om hur tvångsmässigt det är. Däremot skulle jag säga att operationer och bantning oftare hamnar inom ramen för vad jag skulle kalla osunt helt enkelt för att det per automatik innebär större ingrepp. Att sätta på lite mascara kan aldrig jämföras med att spruta in ett nervgift i sina rynkor. Men jag anser att alla ingrepp i utseendet kan göras på ett sunt och ett osunt sätt.

Skillnaden.

Hanna Fridén har skrivit ett inlägg där hon går ut till försvar mot Amanda Schulmans inlägg om att hon tycker att en kvinna såg bättre ut innan en viktminskning. Hon tycker visst att det är motiverat att kommentera kroppen i sammanhanget eftersom den har figurerat i ett sammanhang som rör sig om viktminskning och påpekar att hon dessutom har gjort det själv, i det här inlägget.

Jag håller med henne till viss del. Det är mer berättigat att kommentera kroppar när de figurerar i sammanhang som dessa än det är att kommentera t.ex. Blondinbellas bikinibilder. Skillnaden på Fridéns och Schulmans inlägg var dock otroligt stor. Fridén skrev om det ur en helt annan vinkel, hon ifrågasatte idealet som artiklar som dessa sprider. Den här iden om att man blir så mycket lyckligare bara man går ner i vikt. Fridén har totalt fokus på att Aftonbladet borde sluta hypa kroppar som kan vara minst lika ohälsosamma som några ”extrakilon”. Detta motiverar hon med att det är ett hälsoproblem att många tjejer hetsar med vikten och är underviktiga.

Men Schulman skriver något helt annat. Hon attackerar den här tjejens kropp mer direkt. Hon skriver inget om att det är dåligt med reklam för viktminskning, inget om att det är ett hälsofara, ingen idealdebatt. Hon skriver bara att hon tycker att tjejen på bilden har en ful kropp. Sen var det inget mer. Hon skriver inte att hon tycker att det är fel med dieter, bara att det är fel när det är för att uppnå detta specifika ideal.

Det är detta jag stör mig på med idealkritik som den Schulman levererar. Hon lägger fortfarande totalt fokus på hur personen ifråga ser ut istället för att tala om det negativa i att vi ständigt möts av bilder som dessa. Hon är mer intresserad av att kritisera den specifika kroppen än tidningen som lyfter fram den som något eftersträvansvärt för gemene man.

Jag skulle inte bli arg på Schulman om hon skrivit att hon tycker att Aftonbladet sprider ett osunt ideal, däremot tycker jag inte om att hon skriver att den här kvinnan kropp är ful. Det finns inget idealkritiskt i att säga: ”dieter, visst, men inte för att uppnå det här resultatet”. Det är bara att återigen sätta kvinnan kropp i fokus för problembeskrivningen och inte den bransch som tjänar åtskilliga miljoner på att dessa ideal upprätthålls.

Frågestund för inspirationen. Frågor om politik och feminism mottages tacksamt!

Eftersom jag varit så sjukt oinspirerad på sista tiden så tänkte jag att det skulle vara på sin plats med frågestund, så jag har något att skriva om. Ställ gärna frågor om politik och feminism, sånt är alltid kul att svara på. Dessutom får jag en massa sådana frågor redan som det är men kommer mig aldrig för att svara på dem, så om du ställt en innan: ställ den igen.

Nu får ni ställa en massa spännande frågor så jag kan ge er spännande svar så att den här bloggen blir lite kvalitativ igen! Dumma frågor är också bra för då kan jag bli lite sur och få upp glöden igen.

När blev svaghet att stå upp för sig själv?

Dag efter dag blir jag mer och mer övertygad om att min kritik mot begreppet Starka kvinnor™ är alldeles riktig. Nu har det ju till exempel använts för att hylla en person som kan ”ta” att bli tagen på rumpan och alltså indirekt anklaga folk som blir upprörda över ett sånt tilltag för att vara mjäkiga. För om man är strong när man kan ”ta” att bli tagen på rumpan så är man ju svag när man inte kan ”ta” det.

Jag tror helt klart att Dirawi kan ”ta” att få en klapp på rumpan. Det kan, hör och häpna, jag också. Jag går fan inte hem och gråter om någon tar mig på röven, jag blir inte ledsen eller känner mig kränkt. Däremot blir jag förbannad för jag tycker inte att andra människor ska ta sig den rättigheten med mig. Men stark, det är man om man sväljer skit, inte om man säger ifrån. Då är man en mesig liten tönt som bryr sig om sådana småsaker som ens kroppsliga integritet.

Varför kallar vi människor som finner sig i sin situation för starka? För mig har styrka en annan innebörd: att kämpa för det man tror på. Inte att passivt svälja att andra behandlar en som skit. Passiv, det kan vem som helst vara. Det betyder inte att det är något fel med det, men det är inte heller en positiv egenskap. Vi kan dessutom över huvud taget inte veta hur en person som inte reagerar känner sig. Hen kanske mår skitdåligt egentligen, men gitter bara inte visa det.

Om det hade handlat om att vara mesig hade jag aldrig någonsin sagt ifrån för en rumpklapp, vet ni varför? För att den som säger ifrån, den får utstå så jävla mycket skit. Vi blir kallade rabiata, feministfittor, tråkiga, rigida och sist men inte minst blir vi kallade svaga och mesiga. Svaga eftersom vi står upp för vår rätt att bestämma vem som ska lägga sina händer på våra egna kroppar. Svaga för att vi får utstå mängder med glåpord för att stå upp för något vi tror på. Inte direkt så jag definierar svaghet, måste jag säga.

Det är alltid lättare att inte stå upp för sig själv, det är alltid lättare att sitta och le och ”ta” att folk hittar på det ena och det andra med dig. Det har inget med styrka att göra, det handlar bara om att det man får utstå när man står upp för sig själv är så mycket värre. Lättare då att inbilla sig att det är okej. Och vet ni vad, det är okej att man inte står upp för sig själv, men det är inte okej att klaga på folk som faktiskt gör det. På vi som står upp för rätten att ha våra kroppar ifred om vi vill.

Hanna Fridén har också skrivit bra om detta.