Jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Denna bild har kritiserats av Lady Dahmer och andra feminister på ganska goda grunder. Alltså att det alltid är ett jävla tjat om vad tjejer ska och inte ska göra med sina kroppar och ansikten, och att killar har något jävla behov av att ständigt berätta detta för tjejer. Detta är sant och onekligen en relevant poäng, för visst fan är det irriterande med någon jävla snubbe som kommer och har en åsikt om vilket smink, vilken vikt och vilka kläder som passar sig och dessutom ska göra en jävla grej om att det är ”snälla killar” som liksom bryr sig om hur tjejer mår. Herregud.

Vad värre är att de flesta av dessa personer i verkligheten brukar förespråka ett så kallat naturligt ideal, det vill säga ”kurvor” och smink som inte syns snarare än ett fjärmande från ideal som sådana.

Samtidigt så tycker jag att det finns en poäng i att påpeka att alla män inte har de preferenser som anges som ideal i stort. För, allvarligt talat, det är fan otroligt viktigt att känna sig älskvärd och attraktiv. Och eftersom de flesta kvinnor är heterosexuella så är det faktiskt viktigt vad män tycker om oss. Om jag hade trott att mina håriga ben ledde till att män såg mig som fullkomligt oälskbar så hade jag rakat dem, men nu vet jag emellertid att det inte är så de flesta tycker.

Vidare så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” mig och säger typ ”du klär bättre i de där jeansen än de du hade igår” för det upplever jag som begränsande, däremot så uppskattar jag när någon ger mig komplimanger för mitt utseende eller för en självvald outfit, utan att komma med kommentarer om vad som vore mindre passande. Det är klart att det gör mig glad att jag, även om jag klär mig utifrån mina egen preferenser, kan uppfattas som attraktiv av någon annan. Inte så att jag slår knut på mig själv för att det ska ske, men om det sker så blir jag glad.

Visst finns det människor som över huvud taget inte bryr sig om andras åsikt men jag tror det är ganska ovanligt. Därför tycker jag att det är viktigt att peka på att den idealbild som presenteras är mycket snävare än vad folk i verkligheten blir attraherade av. Jag tror att alla vill kunna attrahera någon, ty närhet, sex och kärlek är viktiga komponenter i de flesta människors liv och det är inget fel med det eller något man kan eller ens bör fjärma sig från.

Därför blir jag glad när jag får bekräftelse på att jag uppfattas som attraktiv även då jag slutat lägga en massa tid och energi på att göra just det. Jag tycker att det känns skönt att veta att jag inte offrar något i form av potentiella ligg eller kärlek för att jag gjort de valt jag gjort gällande mitt utseende och min livsstil. Det enda jag offrat är att jag kommit lite längre ifrån det mediala skönhetsidealet och det känns faktiskt helt jävla okej. Det hade varit värre om jag för evigt förbrukat mina chanser att anses attraktiv av någon annan på grund av mitt utseende. Då hade jag nog faktiskt ansträngt mig lite för att se bra ut, för jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

14 reaktioner till “Jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.”

  1. Precis så! Tack! Du sätter ord på någonting jag själv funderat på ett bra tag. Det svåra för min del är att hitta den där balansen mellan att vara helt beroende av folks gillande, och att bara uppskatta det när det kommer.

  2. Problemet är när man börjar känna att man måste vara attraktiv. Måste få komplimanger. För annars är man ingenting värd. Jag har brottats med det här i flera år, jag har växt upp med en skev syn om vad som är viktigt i livet (utseende) och det har gett mig många problem på senare år. Det är så vanligt att jag får uppmärksamhet och komplimanger för mitt utseende, att när jag inte får det så känner jag mig tom. Dålig! Det känns som att jag har gjort något fel. Och logiskt sett så inser jag att det inte är så. Jag försöker att jobba med mig själv för att inte utseendet ska ha någon betydelse. Jag försöker att släppa på gränserna och bara göra det jag själv känner för (dvs inte sminka mig, raka mig osv). Men sen får jag en käftsmäll av ångest och bara MÅSTE få attention för det ligger så djupt rotat i mig. Jag tror också att människor mår bra av att höra att de exempelvis ser bra ut i sin nya frisör, eller har snygga kläder. Men jag önskar ofta att män inte hade kommenterat mitt utseende på det sätt de gör, i den utsträckning de gjort, för jag tror att det hade hjälp mig. Mycket.

    1. Gud, vad jag kan känna igen mig i den där situationen just nu. Jag känner ofta att jag ”måste” få komplimanger – från män – om typ mina ben eller mitt ass, speciellt ute på krogen men från random på stan också, annars känner jag mig automatiskt obekräftad. Ful. Vem vill inte få attention? Tack Ida!

      1. Låter jobbigt. Jag fick så sällan komplimanger som liten, ful som jag var, så jag är liksom van vid deras ickevara. Skönt nu.

  3. Jag kan också tycka att det finns en poäng i att påpeka att många killar inte är ute efter en tjej på två meter och 50 kilo, men ofta brukar dessa påpekanden komma i form av mer eller mindre exakta beskrivningar om hur tjejer istället ska se ut, vilket också skapar press och förväntningar. Jag hade mer behövt höra att det inte spelar någon roll vad andra tycker så länge jag är nöjd, det är ju inte som att tjejer i allmänhet inte är hårdna nog mot sig själva ändå. Det ska ju ganska mycket till för att en pga avskräckande yttre ska behöva bli ensam och oknullad.

  4. Alltså att ”de flesta tjejer är heterosexuella” och att det ”därför faktiskt är viktigt vad män tycker om oss” tycker jag är ett ytterst tveksamt uttalande. För det första beror det väl helt på hur man ser på sexualiteter. OM man väljer att tro att det finns heterosexualitet respektive homosexualitet så skriver man ju också under på att det finns TVÅ kön, varken mer eller mindre. Och då undrar jag i så fall vidare: vad är det till exempel en homosexuell kvinna tänder på eller blir kär i? Bröstmjölk? Blygdläppar? Livmödrar? Eller är det den så kallade kvinnligHETEN? Och skulle hon i så fall kunna tända på eller bli kär i så kallade kvinnLIGA män presic lika gärna? Och i denna tvåkönsmodell med hetero-, homo- och bisexualitet (som ju står för att man tänder på/blir kär i just BÅDA av de TVÅ olika könen) – var hamnar alla andra? Som inte är man, inte är kvinna, är både och eller varken eller, är lite av varje eller i någonstas emellan? Personligen så tror jag mer på att man-kvinna i så fall skulle vara en gradskala men att vi människor kanske tänkte att vi gjorde det lättare för oss genom att lägga de i två fack. Alla är i det ena eller det andra liksom. Det kan man kolla mellan benen. Men är det verkligen så enkelt i verkligheten?

    Att dessutom påstå att det, för att man är definierar sig som heterosexuell kvinna, är viktigt vad män tycker om en, känns inte alls bra tycker jag. Jag antar att det är gruppen män du menar? Eller är det vad alla män tycker? Kan man klumpa ihop tre miljarder människor och säga vad de föredrar? Finns det ett ”män” med EN smak och åsikt?

    Alltså, jag menar verkligen inte att låta otrevlig eller dissa… det här skavde så mycket för mig bara. Jag håller verkligen med dig om att det är gött att få känna sig oemotståndlig!

    MEN… jag tycker inte att det är rätt att bygga på bilden att dels de flesta kvinnor är heterosexuella (bidrar väl till att marginalisera en grupp människor ännu mer än vad som redan görs? + bygger på en bild av världen där det bara finns två kön, två sätt att vara och leva på och två [ev. tre] sexualiteter som alla bygger på att det finns två kön, man är man eller kvinna, man tänder på man eller kvinna eller båda). OCH att sedan säga att det om man definierar sig som heterosexuell kvinna är det viktigt vad män tycker om en (bygger väl på bilden av vad det är att ”göra sig till kvinna” dvs att göra sig attraktiv/knullbar på den heterosexuella marknaden, extremt mycket?)

    Jag vill avsluta med att säga att jag tycker att du är så himla himla bra och att jag verkligen gillar din blogg! Jag kände bara att det var viktigt att ta upp de här sakerna och menar verkligen no offense!

    Puss och kram

    1. Alltså, man kan ju relativisera på sexualitetsbegreppet och könsbegreppet och jag förstår poängen i att göra det, men jag ser också en poäng i att ibland utgå från en verklighetsbeskrivning som är mer allmängiltig, så att säga. Detta utgick från en debatt om mäns åsikter om kvinnors utseende och huruvida de är attraktiva, och då valde jag att utgå från heterosexualitet och uppdelning i kön, helt enkelt. Jag förstår absolut din kritik, men jag tror även att det finns en poäng i att dela upp i grupper av kön och sexualitet då och då för att kunna föra ett resonemang i generellt termer, i detta fall kring kvinnors attraktivitet i heterosexuella sammanhang.

  5. Vad är förresten poängen med att pojken på bilden framträder mot en bakgrund av interstellära moln? Skall det stå för att han befinner sig ”i det blå” och inte fattar vad hans uttalanden har för effekter här på jorden?

    1. Antar att det mest bara handla rom att rymden är ball.

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *