Myten om den enade feminismen och kravet på förtryckta att vara ”konstruktiva”.

Igår snackades det som vithet och feminism på twitter. För den som vill ha en bra sammanfattning av det hela så kan jag rekommendera Falskhetens såväl som Pk-maffians inlägg om saken. Det är verkligen skitviktigt det här.

Jag har framförallt två saker att tillägga/utveckla:

För det första, den här idén om att det ”splittrar” feminismen att ta upp andra perspektiv. Jag har nyheter: feminismen har aldrig varit ”enad”. Det har alltid funnits en ”splittring” mellan vita feminister och PoC:s, alltid funnits en splittring mellan medelklassfeminister och arbetarfeminister, alltid funnits en splittring mellan höger- och vänsterfeminister och så vidare. Det är bara det att de som är privilegierade inte ser denna spricka förrän den påtalas. Därför upplever de det som att det är den som påtalar problemet som är upphov till sprickan. Så är det INTE.

Ok ska förklara med ett exempel som vissa kanske kan relatera till: vänstermän som snackar om att feminismen splittrar arbetarrörelsen. Kanske tycker de att den enda ”riktiga” kampen är arbetarkampen, eller så tycker de att feminism är viktigt, men att en ska vänta lite med det innan en nått typ den kommunistiska utopin. Ska kvinnor bara föra arbetarkampen och vänta med sina krav innan allt är färdigt? Skulle inte tro det va! Vi måste kämpa mot allt förtryck samtidigt, och det även inom våra egna organisationer, även om det är kämpigt och svårt. Att vara feminist utan att inkludera WoC:s och arbetarklasskvinnors perspektiv är inte rimligt. Då får vi en feminism som är anpassad efter vita medelklasskvinnors behov, som inte omfattar alla kvinnor.

Det har aldrig funnits en enad feminism. Att ni inte ser sprickorna förrän de påtalas betyder inte att de är nya eller att de är det som påtalar dem som ”kommit på” dem. Det betyder bara att ni innan varit blinda inför dem i egenskap av, håll andan nu, privilegierade! Ni är privilegierade på samma sätt som män är det. På samma sätt som vissa män anklagar feminister för att vara själva problemet när de påtalar skillnaderna så anklagar ni nu WoC:s för detsamma. Är det rimligt? Är det bra att ni använder samma jävla strategi och retorik för att slippa se förtryck? Nej! Kom igen nu va.

För det andra blir jag så irriterad på folk som menar att de som är förtryckta och påtalar det ska vara ”konstruktiva”. Kanske säger de typ: ”men det är inte konstruktivt att anklaga andra för att vara rasister”. Alltså ta din jävla konstruktivitet och kör upp i röven, helt ärligt.

För det första: att vara ”konstruktiv” är för det mesta liktydigt med att bete sig på ett sätt så att de som en kritiserar ska gilla en, vilket i kontexten ofta är liktydigt med att inte vara för arg, inte lägga för mycket skuld på deras stackars små axlar och så vidare. En ska vara ”tolerant” och ”sansad” och gud vet allt. Men grejen är att när folk är det så är det jävligt mycket enklare att ignorera, eller typ säga ”bra skrivet” och sedan inte göra något. Varför? För att sådana texter inte på allvar utmanar den personens sätt att tänka, dennes världsbild och så vidare. En kan säga: ”ja, det är viktigt med intersektionellt perspektiv” som en slags avbön, utan att behöva praktisera och kritisera sig själv. För att praktisera måste en se sig egen del i strukturen och detta är smärtsamt som fan, det gör folk arga för de känner sig utpekade som rasister och så vidare, men det är ändock detta som är nödvändigt för att föra kampen framåt.

För det andra: detta är samma jävla härskarteknik som används mot feminister. När feminister blir arga över kvinnoförtryck ska vi vara konstruktiva och typ göra feminismen ”mer öppen för män” för om inte patriarkatet godkänner en så anses en inte relevant (i patriarkatets ögon såklart). Är det inte i själva verket männen som ska bli mer öppna för feminism? Eller ska de få allt serverat på silverfat? Tror ni att det funkar? Tänk på det och applicera sedan samma tänk på er egen situation i förhållande till arbetarklasskvinnor och WoC:s. Går det upp ett ljus? Bra. Annars: läs de två inlägg jag länkat till innan i detta stycke.

Generellt kan en som vit medelklassfeminist tänka på vad en skulle tyckt om män sagt samma sak om ens eget feministiska engagemang eller bemött en på samma sätt. Så svårt är det inte.

9 reaktioner till “Myten om den enade feminismen och kravet på förtryckta att vara ”konstruktiva”.”

  1. ”Generellt kan en som vit medelklassfeminist tänka på vad en skulle tyckt om män sagt samma sak om ens eget feministiska engagemang eller bemött en på samma sätt. Så svårt är det inte.” Precis så tänker jag och det funkar för det mesta.

  2. Tur att jag inte har twitter. Det kändes så surrealistiskt när jag läste Cissi Wallins kommentarer inne på PK-maffia. Och att det finns fler personer som reagerar som hen? Känns verkligen som att självinsikt är noll bland folk.

    Har verkligen aldrig haft något problem med att folk har ”fel ton”. En kan ju låta jättetrevlig och smyga in kränkningar ändå. Bättre att en är rak och arg isåfall. Fast nu uppfattar jag ju inte som att någon person är arg på mig personligen. Jag kan skilja på mig själv och mitt privilegium. Och jag kan också vara arg på mitt privilegium.

  3. ”Det är bara det att de som är privilegierade inte ser denna spricka förrän den påtalas. Därför upplever de det som att det är den som påtalar problemet som är upphov till sprickan. Så är det INTE.”

    Dette er fantastisk formuleret, synes jeg. Jeg var ikke selv særligt opmærksom på problemet tidligere, men brugte en masse timer på Google i går, og det er jo skønt nu at få muligheden for ikke fortsat at reproducere normer, jeg ikke vil stå for.

  4. Vita heterosexuella medelklassfeminister från Stockholm är bara så äckliga. De tror de vet en massa, men de är bara bortskämda brattsbrudar som inget vet om hur det är att vara invandrare, arbetare eller att bo utanför storstaden. De borde hålla käft och börja lyssna istället för att ta så jävla mycket plats.

  5. Jätteviktigt ämne det här! Jag tror verkligen att det är viktigt för alla att reflektera över vilka priviligier en själv har och hur en kan arbeta för att försöka utjämna ojämlikheterna i de olika sammanhangen. Att enbart erkänna de priviligier som en själv _inte_ har är ett hyckleri och det underminerar ens trovärdighet även om en har rätt i just de fallen.

Lämna ett svar till Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *