Hellre naiv och risktagande än säker och begränsad.

När det händer sådana här saker så är det alltid någon som tycker att man borde ha vetat, att någon borde ha märkt vad som var i görningen. Grannar berättar i efterhand om Breiviks skumma beteende och frågar sig säkert varför de inte förstod något. Samma sak gäller massakern i Columbine och Fritzl. Folk frågar sig alltid varför de inte fattade.

Men om man verkligen tänker på det: vill vi ha ett samhälle där vi misstänker de som beter sig skumt för att planera terrordåd? Jag vill i alla fall inte ha det.

Kanske hade Breivik kunnat stoppas om någon fattat misstankar och det hade såklart varit fantastiskt. Men när allt kommer omkring så föredrar jag att leva i ett samhälle där folk litar på varandra, där man inte går omkring och misstänker varandra och är paranoida.

Perfekt säkerhet är inget eftersträvansvärt, för om vi ska ha det så är det så mycket annat vi måste offra på vägen. Vår frihet och vår tillit till andra. Och jag är fan hellre naiv med risken för att råka illa ut än alltid på den säkra sidan men oförmögen att ta risker, och därmed oförmögen att leva livet fullt ut.

Att växa upp.

Under lång tid så har jag älskat tjejtidningar och modetidningar. Jag har kanske en sisådär 200 stycken, de flesta har jag köpt begagnat. För att jag tyckte om att fördriva lite tid på att läsa om någon kändis kostvanor eller hur man ska snacka med sin kille.

Men nu har jag rensat ut dem och kvar finns bara Bon, några fototidningar och ett nummer av Elle med ett helt fantastiskt fotoreportage. För jag är inte intresserad av bantningstips och avsugningsråd längre, jag vill inte läsa mer om hur man ska nå inre frid genom inredningsaccessoarer. Och jag kommer nog inte att vilja göra det sen heller.

Det är en såndär sak som känns skön att bli av med. Jag behöver inte spendera mer tid på det nu, jag kommer inte göra det. Och jag kommer inte att sakna det.

När man vinner men förlorar ändå.

Den där känslan när man ”vinner” ett relationsbråk. Alltså lyckas föra fram sin poäng och få medhåll från den andra parten. Få hen att erkänna sitt misstag.

Det finns nog ingen känsla jag hatar mer. Man känner sig så otroligt jävla tom. Man har fått den andra att krypa till korset, be om ursäkt, men egentligen vill man ju bara ha hela jävla konflikten ogjord. Man kan liksom inte vara glad för att man hade rätt för det känns bara som ett sånt jävla nederlag för alla drabbade.

För jag vill ju bara att vi ska vara lyckliga tillsammans. Jag vill ju inte bråka, inte egentligen. Även om det kan verka så. Jag behöver inte ha rätt mot honom. Och när jag hör att ha ångrar sig så lider jag bara, men då är det liksom för sent.

Och jag får bara den där bittra eftersmaken i munnen.

Åsikter som inte bara är åsikter.

Det finns åsikter som kan förändra hela min bild av en person. Om jag har läst en blogg länge och så skriver personen ett långt inlägg om att alla kulturer och åsikter är lika rätt och lika mycket värda så förändras ofta min uppfattning. Samma sak om personen skriver ett långt inlägg om att feminismen inte behövs eller att det inte finns några klassklyftor i Sverige. Även klassförakt har jag otroligt svårt för.

Sen skulle jag nog inte direkt sluta läsa en blogg på grund av en idiotisk åsikt och absolut inte meddela det i en kommentar. Det beror mer på att jag tycker om att gotta mig i idioti. Jag skulle nog fortsätta läsa med nya ögon, på grund av fascination för idiotin som presenterades.

Min poäng är att åsikter inte är så ”bara”, i alla fall inte för mig. Jag värderar intelligens, viljan att utforska världen och tänka efter otroligt högt i mitt samspel med andra. Människor som inte är intresserade av att förstå sin omvärld har jag väldigt lite gemensamt med. Därför är det otroligt avtändande när en människa totalt förbiser strukturer som påverkar vårt samhälle på det vis man måste göra för att förneka feminismens betydelse eller förekomsten av klassklyftor.

Sen har jag inget emot människor som bara inte upptäckt allt det här än, men att aktivt uttala sig emot det tycker jag tyder på en enorm nonchalans inför andra människor som jag på intet sätt kan stå ut med.

Alternativet till positivt tänkande behöver inte vara negativt tänkande.

Som hängiven bitterfitta skulle jag säkert ha ett och annat att lära av att tänka positivt. Däremot är jag i grunden skeptiskt till hela ”tänk positivt”-grejen. Jag tycker att dess representanter ofta är onyanserade och ser det som en pervers förlängning av individualismen, som ju är borgerlighetens mest lyckade reklam.

Vad jag tycker att folk helt missar när man snackar om positivt tänkande är att alternativet inte behöver vara negativt tänkande, som många verkar utgå från. Mia Törnblom målar till exempel alltid upp bilden av en jävligt sur och bitter person när det positiva tänkandets fördelar ska förklaras. Men inte fan är alla som inte är lika glättiga som Mia Törnblom sura deppmonster.

Men när man snackar om positivt tänkande så är det många som vill få det att framstå som om alternativet är att se världen svart. Själv föredrar jag lite sådär grådaskigt. Lite lagom. Helt enkelt vanlig enkel realism. Att se både möjligheter och problem. Att kunna analysera världen utan att se den genom negativa eller positiva ögon.

Det är dit jag strävar. Jag vill se problemen men också kunna se lösningarna.