Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

mia törnblom

Är det inte det där ständiga kravet på självförbättrande vi vill komma ifrån?

”Du är fin som du är”-kulturen har många nackdelar. Förutom det uppenbara att man misslyckas med att ta fokuset från kvinnors utseenden när man ska peppa dem så inneåller det även ett annat problem.

Som människa i allmänhet och som kvinna i synnerhet så finns det en massa krav man ständigt ska leva upp till. På senaste tiden har ytterligare ett krav tillfogats denna lista: kravet på att vara nöjd med sig själv. Och detta har kommit till utan att något annat har försvunnit.

Detta är egentligen inte fel i sig. Det är såklart skitbra om folk är nöjda med sig själva och det ska eftersträvas. Men tyvärr så kan det ge motvänd effekt också, vilket gör att man dels fortsätter vara missnöjd över allt det gamla, och dessutom även känner skuld för att man inte är nöjd med sig själv.

Vi bombarderas ständigt med tips på hur vi ska lära oss älska oss själva. En massa övningar som tar upp vår tid presenteras. Men det är alltid vårat eget fel om vi misslyckas med att bli självsäkra och lyckliga, då har vi inte gjort dessa övningar. Och då finns det ytterligare anledning till att tycka illa om sig själv. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag inte älskar mig själv precis hela tiden, jag vägrar ha dåligt samvete för att jag ibland känner mig som en värdelös tjockis.

Stark självkänsla framställs som något som man får genom hårt arbete. Mia Törnblom beskriver att man måste upprepa hennes övningar varje dag, och inte sluta, för då kommer den dåliga självkänslan sedan. Är det inte just det här ständiga arbetet med oss själva vi vill komma ifrån? Det ständiga självförbättrandet som krävs av oss i alla sammanhang.

Alternativet till positivt tänkande behöver inte vara negativt tänkande.

Som hängiven bitterfitta skulle jag säkert ha ett och annat att lära av att tänka positivt. Däremot är jag i grunden skeptiskt till hela ”tänk positivt”-grejen. Jag tycker att dess representanter ofta är onyanserade och ser det som en pervers förlängning av individualismen, som ju är borgerlighetens mest lyckade reklam.

Vad jag tycker att folk helt missar när man snackar om positivt tänkande är att alternativet inte behöver vara negativt tänkande, som många verkar utgå från. Mia Törnblom målar till exempel alltid upp bilden av en jävligt sur och bitter person när det positiva tänkandets fördelar ska förklaras. Men inte fan är alla som inte är lika glättiga som Mia Törnblom sura deppmonster.

Men när man snackar om positivt tänkande så är det många som vill få det att framstå som om alternativet är att se världen svart. Själv föredrar jag lite sådär grådaskigt. Lite lagom. Helt enkelt vanlig enkel realism. Att se både möjligheter och problem. Att kunna analysera världen utan att se den genom negativa eller positiva ögon.

Det är dit jag strävar. Jag vill se problemen men också kunna se lösningarna.

När inte ens the Sims funkar längre.

På sista tiden har det hänt sjukt många gånger att jag inte haft någon lust att göra något. Ni vet de gångerna man bara sätter sig framför något hjärndött spel och ”kör”.

Problemet är att jag inte längre tycker om att spela hjärndöda spel. The sims har ju annars varit mitt ”deppa-runt-och-ha-dåligt-samvete-för-att-man-inte-gör-något”-spel. Men nu blir jag arg när jag spelar det för att det är så jävla tråkigt.

Så vad ska jag göra av mitt liv nu när min deppaktivitet inte funkar längre? Mia Törnblom hade säkert tyckt att detta var ett guldtillfälle att fylla den tiden med något nyttigt istället, men jag vette fan.

Uppfylld av framtidstro och tillförsikt!

Gillar arbetsförmedlingens profilering som ”möjligheternas mötesplats”. Det känns så jävla nya moderaterna.

Tänker mig en Mia Törnblom-människa som ba: se detta som en möjlighet, inte ett hinder!

Gu vad uppfylld av framtidstro och tillförsikt jag känner mig!

Alla kan bli entreprenörer.

Det blir mycket bloggkommentatorerna här men jag måste bara kommentera ett inlägg av dem. Det är om Sofi Fahrmans bok Elsas mode som är någon slags modebloggschicklit, vilket borde säga det mesta om boken och dess innehåll (jag har själv inte läst den). Anna-maria tycker att Sofi Fahrman är trångsynt eftersom hon presenterar en bild av en ”lyckad” person som det tuffa bruden som flyttar till Stockholm och har snygga kläder.

Nu tycker jag visserligen inte att litteratur ska ge en ”rättvis” bild av världen på något vis, det är snarare litteraturens charm och ide att bjuda på förvridna verklighetsbilder och nya, om än banala och felaktiga, perspektiv, men jag kan också blir lite irriterad på alla dessa ”fräscha brudar” som ska vara så jävla lyckade och framgångsrika och liksom se ner på dem som ”inte satsar på sin själva”.

Det handlar ju om individualism såklart, om att det enda sättet att förverkliga sig själv på är att satsa på just sig själv; sin kropp, sina intressen, sitt liv. Man ska alltid välja sig själv framför en kompis, en partner eller ett eventuellt barn, men ingen tänker på att just den här andra personen också kan vara en satsning på just en själv. Det är ett väldigt banalt sätt att se på livet att tycka att det enda viktiga är att införliva sina drömmar vad gäller karriär, utseende och liknande och ta partnerskap, vänner och barn i andrahand.

Jag dissar inte självförverkligande som koncept men jag tror att känslan av att tillhöra ett kollektiv smäller högre för de flesta. Jag är ju ingen antiindividualist men jag tycker att människor idag reflekterar en aning för lite över hur de ingår i och arbetar i samklang med ett kollektiv, både samhället som stort men också den lilla kretsen, och det är väl det som gör mig så irriterad när jag läser diverse ”modebloggar” (=blogg som drivs av ung framgångsrik tjej), jag tycker att de reflekterar så himla lite över vem de är och varför.

Alltså, det här handlar inte om att jag dissar Blondinbella eller hennes hårda arbete, men det är ju så oändligt mycket oftare en svensk, snygg tjej som har det bra ställt kommer någonvart än att en helt vanlig miljonprogramsbrud med alkoholiserade föräldrar gör det. Blondinbella har kanske inte fått pengar till sin blogg av sin farsa, men hon har inte behövt bekymra sig om sin familjs ekonomi, sin mammas alkoholism eller något annat praktiskt problem vilket har gjort att hennes ”satsande på sig själv” har kunnat vara så stort. De flesta behöver en grundläggande ekonomisk och social trygghet för att kunna komma nånstans och skapa intressen. Det är svårt att satsa och ta risker om man inte har något att falla tillbaks på så att säga.

Det här handlar inte om missunnsamhet, det handlar bara om att jag vill att folk ska placera sig själva i ett större perspektiv och förstå att alla faktiskt inte kan göra allt, att det finns sociala strukturer som gör att vi har olika förutsättningar. Jag vill att Mia Törnblom ska fatta att alla inte kan uppbringa den där självkänslan och det där jävlar anammat som tydligen ska vara det enda som behövs, alla kan eller vill inte satsa på sig själva. Jag vill inte vara nåt verklighetsfrånvänt optimistentreprenörsmongo, jag vill se världen som det är, både det bra och det dåliga.

Ja, nu svävade ju det bort från ursprungsämnet en hel del, men jag håller med om att det är en löjligt svartvit bild som levereras bland de flesta av de där tjejerna som ändå många säger sig slå ett slag för tjejer självkänsla och vilja att gå sin egen väg. Synd att den enda egna vägen är att blogga sig till toppen och skriva chicklit.

Ge mig pengar!
Arkiv