Marknadslogik i politiken.

Reinfeldt har ju fått en el kritik för sitt agerande rörande Norge. Han har inte visat upp någon större empati eller engagemang i det hela. Han har inte heller förmått vara en samlande gestalt, såsom Norges statsminister har varit i allra högsta grad. Idag läste jag det i särklass märkligaste försvaret av hans agerande:

Men har Sverige behövt en landsfader, en samlande svensk gestalt, under den här krisen? Olika människor har förstås olika svar, alltefter sinnesstämning och behov. Men på det hela taget kan man nog svara: Nej. För om Sverige hade behövt en samlande gestalt – då hade en sådan uppenbarat sig.

Detta är alltså marknadslogik applicerat på vår statsminister. Om det hade behövts en samlande gestalt hade det funnits. Konstigt, för uppenbarligen har vissa tyckt att det har behövts i och med att man kritiserat Reinfeldt. Vem bestämmer när något ”behövs”. Alla de saker som folk har ett skriande behov efter som inte finns, behövs inte de i egentlig bemärkelse?

Jag kan gå med på att Sverige inte behöver en enande gestalt på samma sätt som Norge, men jag tycker ändå inte att Reinfeldts agerande har varit särskilt passande. Han har varit på tok för osynlig rörande det här, och jag tycker inte att det klär en statsminister.

Manifestation.

Var på manifestationen för alla dödade i Norge igår, som sig bör. Mona Sahlin (som jag även high-fivade) höll ett formidabelt tal.

Jag blev även intervjuad av TT för de ville prata med en ”ung tjej”. Det märktes så tydligt vad hon ville ha för person; någon ”chockad” ung tjej som känner sorg och medlidande.

Synd att jag inte är sådan utan pratade lite om hur tomma den här typen av manifestationer kan vara och att jag inte är chockad över det som hände, för jag har ändå förväntat mig ett samhälle med mer terrorism och våldsamhet.

Sen tycker jag ändå att det var fint och bra. Otroligt många människor samlades. Däremot hade jag gärna velat se en med antirasistisk agenda, vilket Mona Sahlin var den enda som stod för.

Men lär er att inte förstöra mina pennor.

En sak jag tycker är otroligt irriterande är folk som inte kan handskas med pennor. Jag har ju nästan alltid mitt pennskrin med mig och folk lånar ofta pennor av mig. Och det är ju liksom ofta ganska dyra pennor, som kostar kanske 20-30 kronor styck, vilket ändå blir en del pengar om man har kanske 10-15 stycken olika.

En sak som folk konsekvent ägnar sig åt är att trumma med pennan på olika saker. Detta sabbar pennan totalt eftersom stiftet inne i den går sönder vilket gör att udden ständigt bryts av. Det är dels dåligt eftersom man måste köpa en ny, men också för att det är förbannat tråkigt att vässa en penna i fem minuter innan den kan användas. Jag var tvungen att vässa av fan en decimeter av en penna nu.

Och så blir folk såhär när man säger till dem: ”ameh, det är ba en penna ju”. Förvisso, men en penna som jag bara vet ett ställe jag kan köpa den på och som kostar 30 spänn. Skittråkigt att behöva handla nytt hela tiden.

Se jämställdhetsprojektet mer som ett utbyte mellan könen.

Lady Dahmer har skrivit om barnuppfostran och hur hon tänker kring att behandla Ninja och Tamlin (fett softa namn hon har valt på sina barn btw) olika. Jag tycker att det är helt rimligt att uppfostra sina barn olika för att kompensera, men också för att förstärka det man tycker är positivt. Det känns inte rimligt att ah som utgångspunkt och barnen i slutänden ska vara så lika som möjligt, snarare ska man lyfta fram och uppskatta barnens individualiteter. Det är också rimligt att kompensera för vilka roller andra personer kan tänkas försöka pressa in barnen i.

Det jag däremot ställer mig lite emot är det enorma fokuset på att Tamlin kommer ha bättre förutsättningar än Ninja på en massa olika sätt. Visst är jag feminist och ställer således upp på att kvinnan är underordnad mannen i vårat samhälle. Men jag tycker att man måste göra det väldigt tydligt att båda könen tjänar på jämställdhet. Med det ständiga fokuset att feminism handlar om att flytta upp kvinnor på männens bekostnad så kommer det alltid vara jävligt svårt att få med snubbar på tåget.

Jag tycker inte att man ska överge synen på att kvinnan är underordnad mannen, däremot borde man börja lyfta fram vilka egenskaper som mannen förlorar. Till exempel så har män ofta mycket större problem med närhet i alla dess former, något som såklart är jävligt tråkigt för dem. Många män är också vana vid att få ständig markservice vilket leder till att de blir näst intill handikappade när de ska leva ensamma. Ibland hör man ju rena skräckhistorier om vuxna män vars morsa kommer över med mat och hjälper till med städningen. Vidare så har många män svårare att skapa nära relationer till sina barn, svårare att organisera saker eftersom de inte är vana vid att ha många bollar i luften på samma sätt som kvinnor och blir oftare utsatta för våld. Män är även mindre noggranna med sin hälsa och mer benägna att ägna sig åt kriminalitet.

Det jag tror är det största problemet för män som grupp är just svårigheterna med att uttrycka känslor. Det leder såklart till ett otroligt fattigt liv om du inte kan släppa folk in på livet. Kvinnans motsvarighet till detta är att ha ett närmast omåttligt behov av att skapa nära relationer, eftersom många kvinnor definierar sig själva utifrån sina relationer enbart. Här har vi ett typiskt exempel på en situation där samtliga parter skulle tjäna på ett utjämnande av könsrollerna. Där kvinnor kan bry sig om sig själva också och män kan börja skapa nära relationer utan att bli totalt självuppoffrande. Det skulle även underlätta relationer män och kvinnor emellan om de kunde ske på mer lika villkor, och skulle troligen göra och både kvinnorna och männen blev mer bekväma i dessa arrangemang.

Samma sak gäller markservicen. Jag tror inte att någon människa som blir ständigt uppassad för att hen inte kan klara sig själv tycker att det är sådär otroligt bekvämt egentligen, de flesta vill ju såklart kunna klara sig själva. Kvinnorna som passar upp är såklart inte heller särskilt lyckliga. Här tror jag att alla skulle må bättre av att utjämnande av könsrollerna.

Feminismen ska inte sluta prata om att kvinnor har lägre status i samhället, men vi borde börja prata mer om man man faktiskt förlorar på att sakna dessa typiskt kvinnliga egenskaper. Jämställdhetsprojektet borde ses mer som ett utbyte mellan könen där man ger varandra verktyg för att bygga upp de (ofta) könsspecifika egenskaper som anses positiva till en rimlig grad.

Och så ännu lite mer snack om abort.

När jag skrev om abort fick jag denna sköna kommentar:

Och vad exakt menar du med att utrota handikapp? Hur långt ska vi dra den gränsen? Ska vi utrota gamla människor som insjuknar och inte kan ta hand om sig själva, eller gäller detta bara en människa som inte har blivit född ännu?

Jag tycker, den stund du skriver att vi ska ”utrota” något, uppvisar du bristande respekt för de människor som bär på sjukdomen. För uppenbarligen är det inget du anser du vill ha i ditt samhälle.

Folk tycker att det är obehagligt att jag vill ”utrota” en sjukdom. Personligen tycker jag att det är mer samvetslöst att vilja att sjuka barn ska födas när det skulle kunna undvikas. Att jag saknar respekt för folk med downs stämmer inte; det finns en massa sjukdomar jag skulle vilja försvann vilket inte innebär att jag nedvärderar människorna som bär på dess sjukdomar. Men jag vill inte att barn ska födas med stora handikapp om det går att undvika.

En abort ska givetvis alltid ske på mammans villkor och efter att ha läst lite mer om läget i Danmark, och förstått att fosterdiagnostiken är en del i hela den standardiserade mallen för hur manbehandlar havande kvinnor, så tycker även jag att det är fel. Ett beslut om att undersöka sitt barn och sedan abortera det ska komma enbart på föräldrarnas initiativ. Fosterdiagnostiken som ”medföljer” automatiskt ska i min mening endast omfatta barnets och mammans säkerhet under graviditet och förlossning, och eventuellt sjukdomar som skulle leda till att ungen dog efter typ tre dagar utanför livmodern. Däremot ska tester för diverse sjukdomar vara lättillgängliga och gratis för alla.

Men det som är konstigt är att den här personen verkar tycka att det är likvärdigt att abortera foster med att döda gamla och sjuka människor, vilket såklart är helt absurt. Jag har ju fan aldrig sagt att man ska kunna döda ett fött barn med downs? Hela grunden i resonemanget om abort är ju att foster inte är människor och således inte kan tillmätas samma rättigheter. Vilken människosyn har man egentligen om man anser att en levande individ bör ha samma rättigheter som ett foster?

Jag förstår att många tycker att det känns fel att tala om potentiella människoliv på det här beräknande sättet. Jag säger inte att jag hade velat göra en abort om jag var i samma situation, eller ens velat testa fostret. Däremot står jag upp för att de som önskar göra det har den möjligheten utan att bli jämförda med Hitler (herregud, man måste ju inse skillnaden på att vara en född jude och ett foster med downs syndrom. Judendom är ju för helvete ingen sjukdom och ett foster är för helvete inte en människa).

Att få sin trygghet från tvåsamheten.

Hannah (vars blogg jag fortfarande inte lyckats kommentera) har skrivit ett underbart inlägg om könsmaktsordningen hos olika aparter. Hon lägger fram en teori om att anledningen till att schimpanserna har ett så mycket mer patriarkalt samhälle än bonoboerna är för att schimpanserna har svårare att skaffa mat, vilket leder till att männen dominerar matletandet. Kvinnorna måste söka upp maten på egen hand, vilket gör att de inte blir starka som grupp.

I slutet menar hon att om människan organiserade sitt samhälle mer så att kvinnor kan försörja sig själva så skulle jämställdheten kommer längre. Så är det ju onekligen och vi har dessutom redan kommit en bit i det arbetet i och med barnbidrag, förskola, försörjningsstöd, att kvinnor arbetar lika mycket som män och så vidare. Män och kvinnor har mer liknande förutsättningar idag än vad vi hade på t.ex. 1800-talet, då kvinnor förbjöds från vissa yrken och i princip var tvungen att antingen gifta sig eller sälja sex. Så jag tror ändå att det går framåt på just det här planet.

Däremot så uppstår det andra problem i vårat moderna samhälle. Eftersom vi så länge varit vana vid tvåsamheten och välfärden som vår trygghet så har vi liksom ingenting emellan detta. Om vi gör oss av med tvåsamheten så har vi ingen annan gemenskap att falla tillbaka på, utom möjligtvis familjen. Vänner ställer till exempel generellt inte upp för varandra på samma sätt som man gör som partners. Visst finns man där och tröstar men man ställer inte upp med försörjning på samma sätt.

Detta tar Hannah också upp. Att man ska uppmuntra solidaritet. Men hur enkelt är det egentligen? Även om jag såklart håller med i sak så ser jag fortfarande tvåsamheten som mitt närmsta sociala skydd (utom möjligtvis mina föräldrar då). Jag litar på att min pojkvän bistår mig när det behövs på ett helt annat sätt än jag räknar med mina vänner. Och jag antar att jag i framtiden kommer att bilda familj och ha min trygghet där.

För att kunna bygga ett samhälle där folk kan stå utanför tvåsamheten så måste det finnas starka gemenskaper mellan släkt och vänner och kanske även arbetskamrater, utöver den trygghet som kommer från välfärden. Det borde vara lika självklart att fråga sin kompis om ett lån eller tröst som att göra det av sin partner.

Nu är det säkert redan så för många, men jag vågar ändå hävda att de flesta får sin största trygghet ur tvåsamheten. Även att de som inte har tvåsamheten ofta är hänvisade till att få sin trygghet från sig själva, för det är inte alltid andra gitter ställa upp.

Men tvåsamhetsnormen är inte enkel att göra upp med, tvärtom är den en av våra mest seglivade ideal. Jag är dock helt övertygad om att om den försvinner och människor skapar lika nära band till varandra på andra premisser än romantisk kärlek så kommer vårat samhälle att vara betydligt mycket mer jämställt.

Gröna lund.

Hänger på gröna lund med Boel och förfasas över hur feg dagens ungdom är. När jag var i hennes ålder åkte jag fan allt jag fick. Är även ledsen för att de tagit bort vikingabåten, man tycker att de borde värna mer om vårt svenska kulturarv.

Skämta bort det.

Jag tycker att detta är ett fantastiskt initiativ. Att förvanska och sprida (ännu) dummare förfalskningar av Breiviks manifest samt att se till att det kommer upp bilder på bajs när man bildgooglar honom.

Inget kan slå luften ur en rörelse så mycket som att helt enkelt visa den pekfingret genom att förlöjliga den. Det visar att man inte är rädd och att man över huvud taget inte tror att rörelsen kommer att få någon verkan.

Det betyder såklart inte att det är fel att ta det på allvar. Allvaret behövs också, men att det finns de som ägnar sin tid åt att förlöjliga det är också bra.