Etikett: arbete

Alla dessa självgoda företag.

Kollade runt på platsbanken lite i sökandet efter extrajobb och hittade följande tjänst som ”ambassadör” (säljare) för Nespresso. Det rör sig alltså om en timanställning som eventsäljare av varor i varuhus. Tjänstens beskrivs såsom följer:

Du som ambassadör kommer att representera och sälja Nespressos produkter genom att förmedla de värden som varumärket står för, bland annat högsta kvalitet, och därigenom inspirera potentiella kunder.

Den här typen av beskrivningar fascinerar mig. Dessa företag, hur kan de gå omkring med denna hela absurda självbild. Det handlar liksom om att sälja kaffe, inte något jävla missionsarbete.

Det värsta är ju att man som arbetssökande måste spela med i detta perversa spel. Bekräfta dessa företags självbild och liksom snacka sig varm för att man brinner så sjukt mycket för att representera de ”värden” som ett företag som säljer fan kaffe står för.

Jag ska ju börja plugga nu så jag slipper denna skit, och när jag vill jobba så har jag alltid möjlighet till pedagogiskt arbete. Men fan vad synd jag tycker om alla er därute som söker dessa jobb och som sitter och plöjer dessa självgoda företagsbeskrivningar, skriver rövslickande personliga brev och så vidare.

Om att hänga ut anställda.

Nu menar jag inte att det var fel av Cecilia Forss att göra som hon gjorde i det här fallet då det var ganska grovt av en personal på Kejll&co att skicka ett sms och fråga om de kunde ligga när han fått hennes nummer i tjänsten.

Om man blivit utsatt för rasism eller sexism så tycker jag att detta med uthängningar av enskilda anställda kan vara berättigat. Generellt kan jag dock få lite dålig smak i munnen av folk som har inflytande använder det för att hänga ut enskilda anställda på företag, vilket jag ändå tycker mig se relativt ofta.

Idag har vi en arbetsmarknad där den enskilda är väldigt utsatt och ofta utbytbar och då kan den typen av uppmärksamhet lätt leda till att man får sparken. Det kan vissa säkert tycka är rätt och rimligt, jag tycker dock att det blir till en slags förlängning av det kontrollsystem som finns kring arbetare redan från arbetsköparnas sida. Den här kulturen av att ”hänga ut” personer som man upplever sig dåligt bemött av är bara att springa arbetsköparnas ärenden. Ofta så beror nog dåliga bemötanden på dåliga arbetsförhållanden, om man istället lägger skulden hos privatpersonen så skapar man förutsättningar för vissa företag att kompensera dåliga förhållanden på arbetsplatsen med att slita på de anställda.

Ibland kan folk bli upprörda för att kassapersonal inte varit trevliga, för att de inte mött en med ett stort leende när man betalar eller för att de varit snäsiga i tonen. Kanske skriver de något om det på twitter eller liknande. Om man har inflytande in dessa sfärer så kan det absolut komma att leda till att personen ifråga blir uppsagd. Frågan man måste ställa sig är ju om det är rätt och riktigt att kräva att personer ska vara supertrevliga och proffsiga hela tiden och om det är ett rimligt ”straff” att låta personen i fråga hamna i onåd hos sina chefer.

Jag kan tänka mig att många som gör detta ser et som att de brukar sin konsumentmakt gentemot företagen vilket väl kan ses som något positivt, om än ganska meningslöst i min ögon. Som konsument i förhållande till företag kan du absolut betraktas som maktlös, men som konsument i förhållande till serviceanställd kan du ha otroligt mycket inflytande. Jag tror inte att jag hade skrivit om ett dåligt bemötande från någon anställd, i alla fall inte så personen kunde identifieras. Jag tänker mig nämligen att arbetarintegritet är viktigare än att det bara jobbar personer som bemöter alla kunder med ett stort leende.

Varför städhjälp är mindre okej än hantverkare.

Folk undrar ibland varför det är ett sånt jävla tjat om rutavdraget men inte om rotavdraget och härleder detta till att det i Sverige skulle råda någon slags feministdiskurs som gör att man bara blir arg när det är kvinnor som drabbas. Jag tycker att både Rut- och Rotavdraget är dåliga eftersom jag inte tycker att man ska ha rabatt på olika typer av arbete, däremot tycker jag att städhjälp som fenomen är mer problematiskt än hantverkare, och nu ska jag förklara varför.

Städhjälp är typ definitionen av okvalificerat arbete. Visst kan man vara mer eller mindre duktig, men alla kan städa. Att dra elledningar, kakla ett badrum eller måla är däremot mycket mer av ett hantverk. Det kräver ofta utbildning och får därför ofta lön och respekt därefter. Man låter i regel någon annan göra det för att man själv inte kan, men hyr in en annan person för dess kunskaper och yrkesskicklighet, inte för att man anser ens egen tid vara för värdefull för att spendera på dessa sysslor. Städning däremot är inte samma sak. Alla kan städa, vissa har bara inte lust att göra det. Sedan finns det ju såklart dem som faktiskt inte har tid också, men min uppskattning är att det rör sig om ett fåtal.

Klass handlar väldigt mycket om tid. Människor med pengar kan köpa andra människors tid för att utföra sysslor de själva inte vill utföra, även om de strängt taget hade kunnat. Detta är inte ett ömsesidigt utbyte av tjänster och pengar, där personen som utför tjänsten har en efterfrågad kompetens som den andra saknar och därför han utföra arbetet bättre eller effektivare. Det är en ren transaktion av pengar mot tid.

Jag menar att denna typ av arbete är en värre exploatering än arbete som bygger på att en person faktiskt innehar specialkunskaper. En person med specialkunskaper kan ställa krav eftersom hen är mindre utbytbar, men en person vars enda tillgång är hens kropp och tid har betydligt mycket mindre att säga till om. När kroppen blir utsliten har en sån här person inga större erfarenheter att stoltsera med, i alla fall inga som kompenserar för minskad fysisk prestationsförmåga.

Att man i högre grad specialiserar sig tycker jag är rimligt. Att människor som kan sina grejer hyrs in för att göra det åt någon som saknar kunskap tycker jag är rakt igenom rimligt. Men att människor köper andra människors arbete utan att det tillkommer någon effektivisering eller kvalitetsförbättring utan bara är en ren transaktion av tid från fattiga till rika tycker jag är en annan sak.

Jag tycker att an ska se denna typ av hushållsnära tjänster för vad det är: en transaktion av tid. Rika människor köper fattiga människors tid, varken mer eller mindre. Och ja, jag förstår ju såklart varför eftersom det är tråkigt att städa, men det är icke desto mindre sant att den som köper städhjälp gör det för att hen värderar sin egen tid högre, inte för att hen inte kan städa eller för att de tå något sätt skulle vara en effektiva lösning att ett ”proffs” gör det.

Arbete är inte per automatik meningsfullt, berikande eller roligt. Tyvärr.

Det sägs ofta att arbete är bra för människan. Att man mår bra av att arbeta, att komma ut, göra nytta, träffa arbetskamrater och ”göra rätt för sig”. Och ja, jag ser väldigt mycket fram emot att få börja arbeta. Men inte med vilket jävla jobb som helst. jag ser fram emot att få arbeta med saker jag tycker om, vilket jag såklart hoppas att jag får. Jag har däremot absolut inget behov av att arbeta bara för sakens skull. Jag har ingen lust att städa, servera, plocka disk eller ringa telefonsamtal för lön. Jag kan verkligen inte i min vildaste fantasi förstå hur detta skulle kunna uppfattas som en mer givande sysselsättning än att fritt få disponera sin tid.

Vem som helst förstår att saker inte känns meningsfulla bara för att du får lön för att utföra dem. Jag har utfört en massa arbeten i mitt liv som jag fått lön för, men storleken på lönechecken har knappast avgjort hur jag känt inför dessa sysslor. Saker jag gör på fritiden, som jag inte får några pengar för, känns ofta bra mycket mer meningsfulla. Eller ja, det känns ty alltid mer meningsfullt. Jag är till exempel helt övertygad om att det jag skriver här tillför betydligt mycket mer i världen än vad mitt jobb som lärarvikarie gjorde.

Visst kan det kännas kul att jobba och få tjäna sina egna pengar, även om jobbet i sig suger. Det gjorde det också när jag jobbade som lärarvikarie. Men detta kom sig av att det var mitt första jobb och att jag hade friheten att skippa det när jag kände för det. Dessutom sysslade jag med det under en så kort tid.

Jag tror knappast att en person som jobbar dag ut och dag in med att städa andra människors hem känner att de utför meningsfullt arbete eller att arbetet i sig tillför något i deras liv. Det kan säkert finnas någon som känner så, men jag tror inte att det stora flertalet gör det. Jag tror inte att jag skulle göra det.

Det finns så mycket myter kring arbete. Att arbete i sig liksom skulle vara något positivt, oavsett innehåll och utformning, är en av dem. Det tutas i oss att det är sunt att arbeta, att an mår bra av att arbeta just bara för att det är arbete. Och det värsta är att folk köper detta. Folk tror på fullaste allvar att arbete som koncept, alltså att utföra uppgifter någon annan bestämmer under former som någon annan bestämmer för att få lön, på något vis ska vara berikande i sig självt.

I andra änden så moraliseras det. För när allt kommer omkring så begriper de flesta efter ett tag att det finns mängder av arbeten som inte berikar ens liv, och då måste det ju finnas spärrar där för att folk inte ska ifrågasätta rådande system. Då heter det att göra rätt för sig, att bidra till samhället och så vidare. Men jag undrar hur det bidrar till samhället att människor köper andra människors tid så att de ska slippa städa sina egna hus. Visst, det sätter väl snurr på ekonomin, men det är liksom inte en meningsfull verksamhet.

Varför inte bara erkänna att det faktiskt vore sjukt mycket trevligare om folk fick jobba lite mindre. Varför bygga upp alla dessa myter kring vad arbete är, hur roligt och berikande och nyttigt det är. Visst, det finns mängder av arbeten som säkert är precis allt detta, men också en massa som inte är det. Och då förstår jag faktiskt inte varför vi ska ljuga.

Hur är det ens möjligt för regeringen att gå emot riksdagens vilja?

Arena redovisar siffror från fas3. Det är, som man kunde vänta sig, skit. Det är bara så jävla sjukt, att detta får fortgå fast allting pekar på att det inte fungerar för att deltagarna ska få jobb och dessutom får många att må dåligt. Jag fattar att det är laddat med politisk prestige och det får mig verkligen att tappa förtroendet för det politiska systemet att man inte omvärderar såhär dysfunktionella och ogillade åtgärder.

Men något chockerar mig lite extra:

Den 9 juni 2011 röstade en majoritet i Sveriges riksdag för att stoppa alla nya anvisningar till fas 3. Regeringen valde att inte följa riksdagens vilja. Sedan dess har sammanlagt 41 508 personer anvisats till fas 3.

Den nionde Juni 2011. Det var alltså ett år sedan. Regeringen har haft ett år på sig att lyda riksdagens vilja. För den som inte vet så är riksdagen vårt högsta beslutande politiska organ, de tär alltså riksdagen som ska bestämma vad regeringen gör. Riksdagen är tänkt att representera folkets vilja, och att som regering skita i att införliva riksdagens beslut är alltså att frångå den demokratiska ordningen. Detta är mycket allvarligt.

Jag vet inte hur sånt här går till exakt, jag antar att det finns en viss tid som en regering har på sig för att genomföra riksdagens beslut. Men ett år borde ju vara tillräckligt. Jag har dock inte ens hört någon från regeringen tala om att avveckla fas3.

Hur är det ens möjligt för regeringen att gå emot riksdagens vilja på detta vis?

Tar debatten med Lööf.

Fick nu svar på mina funderingar kring Centerns lönesänkarutspel och det var såklart precis exakt som jag trodde, nämligen att Centern inte har ett skit att säga till om när det kommer till löner utan att det är något som partnerna på arbetsmarknaden avgör. Gott så. Syftet med utspelet var tydligen inte att konkret försöka påverka något som hon faktiskt kan påverka utan endast om att ”våga” ta den så kallade ”debatten” om hur dåligt det är med höga ingångslöner!

Åh, detta med att man ska våga ta den förbannade debatten, varje gång jag hör det osäkrar jag min revolver. Speciellt om en politiker säger det. Det är lustigt hur ”våga ta debatten” alltid har något att göra med att man ska våga lägga ansvaret för samhällets välmåga på de som redan har det sämst. Jag vågar ta denna debatt med dig Lööf, och min ståndpunkt klargör jag här: du kan ta din förbannade lönesänkarpolitik och köra upp någonstans! Den är för det första fruktansvärd i sitt syfte, för det andra är den inte ens genomförbar eftersom vi har ett system i Sverige som bygger på att arbetare och arbetsköpare tillsammans förhandlar om lönerna. Det har du som politiker inte ett skit med att göra.

Så, nu ser jag denna ”debatt” som avslutad.

Jag undrar helt seriöst om Lööf tänkte att hon skulle lyckas lura folk till att tro att hon hade något att säga till om angående lönerna? Kanske trodde hon rentav själv det? Hursomhelst är det jävligt skamligt för en partiledare att uttryck sig som om man kan fatta ett beslut som man inte har någon som helst befogenhet till.

Helt klart en rimlig prioritering.

Åh, jag känner så mycket sympati för den här mannen som sågade av sin fot för att slippa jobba. Kan ärligt talat verkligen fatta varför man tar ett sådant beslut, givetvis beroende på vilka eventuella jobb man skulle kunna tänkas tvingas utföra. Men jag menar, det rör sig ju ändå om 40 timmar i veckan för resten av ditt liv! Det är så sjukt när man tänker på det, den enorma mängd tid gemene man lägger på arbete.

Nu hoppas och tror jag själv att jag kommer kunna jobba med något jag finner roligt och förhoppningsvis även spendera mindre tid på det än 40 timmar i veckan men om jag skulle vara dömd till att knega på med något skittråkigt utslitararbete för resten av mitt liv så skulle jag nog kunna överväga något liknande. Inte för att jag skulle våga, men ändå.

Vi måste våga prata om arbetets negativa effekter.

Det finns en grej jag tycker är väldigt viktig och det är att vi vågar (Annie älskar ju att säga att vi ska våga) börja tala om de negativa effekterna av arbete. Såhär säger Centern om sänkta ingångslöner som kan hamna även under 14000:

Ingångslönen gäller ju bara under kort tid, innan den höjs. Kanske blir första året tufft ekonomiskt, men det är ändå bättre än att gå arbetslös, säger Annika Qarlsson.

Ärligt talat, är det verkligen alltid bättre att jobba för pisslön än att gå arbetslös? Att arbeta kräver ju väldigt mycket av en som person. Jag skulle kunna tänka mig att jobba väldigt billigt eller gratis (förutsatt att möjligheten finns såklart) om det var ett jobb jag tyckte var roligt om som tog mig vidare till något jag såg som eftersträvansvärt. Till exempel att praktisera på en tidning.

Däremot att jobba heltid med något slitsamt, stressigt och tråkigt såsom städning för en lön som ligger under 14 000 i månaden är helt uteslutet. Sen kan man såklart vara tvungen till det för att man inte överlever annars, men jag skulle undvika det till en så hög grad som möjligt. För mig är det verkligen ett skräckscenario att för resten av livet jobba med till exempel städning, speciellt om det skulle ge mig så lite pengar.

Jag tycker att denna ”bättre än inget jobb alls”-inställning är så jävla orimlig. Herregud, arbete är inte nyckeln till lycka för alla! Jag går mycket hellre arbetslös på socialbidrag än att slita ut min kropp i förtid är något jävla pissyrke för en skitlåg lön. Om den framtidsutsikt jag hade var att städa åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan resten av mitt liv för en så låg lön så skulle jag nog vara väldigt väldigt olycklig.

Nu är det väl förvisso meningen att lönen ska höjas men jag tycker ändå att det är viktigt att påpeka att arbete kan leda till mycket dåligt för personen som utför det och att lönen måste kompensera för detta om nu inte arbetsvillkoren hänger med. Att säga att det är ”bättre än inget alls” duger knappast som argument, man kan ju för helvete försvara vilka arbetsvillkor och löner som helst på det viset.

Lojalitetsplikt.

”Men lojalitetsplikten då?” undrar folk angående mitt inlägg om StudentConsulting. Man kan såklart inte förvänta sig att ett företag vill ha kvar en anställd som smutskastat företaget genom att till exempel sprida ut falska rykten. Man kan också förvänta sig att en anställd som har klagomål först och främst vänder sig till företaget och inte ut till offentligheten. Ett företag som missköter sin arbetskraft och inte lyssnar på kritik från densamma kan däremot inte förvänta sig att någon ska vara ”lojal” mot dem av ganska uppenbara skäl. Lojalitet måste gå åt båda hållen och ett företag som behandlar sina anställda som skit kan räkna med att få skit. Hur detta skulle avgöras i en domstol vet jag inte, men jag personligen tycker att det är väldigt konstigt att tycka att företag som beter sig illa mot sina anställda ska kunna utkräva någon slags lojalitet från desamma.

Tydligen så kan negativ skriverier i sociala medier räknas som någon slags illojalitet. Det kan jag såklart begripa. Men jag tycker inte att slutna grupper på internet ska vara inräknade i detta. Man kan tänka sig att arbetare organiserar sig över till exempel facebook eller något fora som är stängt för allmänheten och då anser jag att det ska betraktas på samma sätt som att ha ett privat möte. Bara för att det sker på internet betyder inte det att vem som helst kan se det.

Inget av detta spelar emellertid någon roll i det fallet jag har tagit upp eftersom personen ifråga inte var anställd hos StudentConsulting när allt detta utspelades. Att en anställda eller före detta anställd är illojal kan inte motivera att man inte betalar ut lön för arbetad tid. Man kan inte heller åtala någon för förtal för att hen har brutit mot lojalitetsplikten när hen inte ens är anställd! Det är ju bara orimligt.

”De får väl jobba som alla andra”.

För några dagar sedan delades den här artikeln i en facebookgrupp jag är medlem i. Det handlar om att länspolismästaren anser att personalen tar på tok för långa frukoststunder på arbetstid och att det nu ska upphöra. Själva åtgärden i sig vet jag inte tillräckligt mycket om för att kunna ha en åsikt, men i artikeln och kommentarerna kunde man skönja en attityd till arbete som jag tycker blir vanligare och vanligare nuförtiden, den här iden om att all tid man är på jobbet ska ägnas åt aktivt och mätbart arbete och att annat ska göras på obetald tid. Jag påpekade detta såhär:

Olika yrken ser ju olika ut och jag kan tänka mig att polisyrket innehåller en hel del väntan på att rycka ut, precis som brandmän. Jag kan även tänka mig att det är relevant för att yrkets sköts bra att en del av arbetsdagen går till vila/återhämtning för att de ska ha energi när de väl måste rycka ut. Om den tiden då ägnas åt att äta frulle så är det inte mig emot. Nu vet jag inget om arbetet på den här stationen så kan inte avgöra i det specifika fallet, men ville mest bara påpeka att alla yrken inte ser likadana ut och att olika regler måste gälla inom olika yrken.

Som svar på detta fick jag följande:

Klarar man inte av att jobba 8h/dag med 1h för lunch så kanske man ska dra ner på det och jobba halvtid – särskilt om man jobbar för mina skattepengar!

Rent statistiskt så förvånar det mig inte att en stor del av arbetstiden läggs på att äta frukost. Varför sitter de inte och utreder brott istället!?

Att dra till med att ”poliser ska utreda brott” och det gamla trötta ”mina skattepengar”-argumentet är såklart ett enkelt sätt att angripa det på. Man vill få det att framstå som om det bara är tid där polisen utreder brott som är relevant och värdefull.

Inom polisyrket så är det nog väldigt viktigt att man trivs på sig arbetsplats och är på bra humör. Jag är övertygad om att poliser som känner trygghet med arbetskamrater mår bättre och har lättare att diskutera arbetet, svårigheter man stöter på och så vidare. På det viset kan det vara oerhört värdefullt att få spendera tid med sina kollegor kravlöst. Det bygger upp kamratskap, tillit och en på det stora hela positiv stämning och kultur på företaget och sådant ska absolut inte underskattas!

Någon argumenterade emot mig genom att säga att ”ingen får betalt för sina raster”. Detta stämmer förvisso eftersom rasten är tid du är fri att göra precis vad du vill på, typ gå hem och slagga (om man hinner). Jag tror inte att det hade varit accepterat om poliserna hade gått hem under frukostpausen, inte heller om de stått ute och rökt hela tiden eller tagit en powerwalk. Faktum är dock att man på många arbetsplatser har schemalagd träning, gemensamma luncher och liknande helt enkelt för att man bryr sig om de anställdas fysiska och psykiska väl och ve. Det är absolut inget konstigt med det, det faller sig naturligt att ett seriöst företag bryr sig om sina anställda. I vissa yrkeskårer är detta extra viktigt och jag skulle se polisen som en sådan.

Jag vill förtydliga att jag inte vet hur det är i det aktuella fallet. Det kan säkert finnas anledning till att sätta stopp för de gemensamma frukostarna. Däremot blir jag trött på folk som uttalar sig om arbete utan att ha någon insikt eller erfarenhet. De flesta har en åsikt om vad arbete är, hur det ska skötas och så vidare men få har insikt i hur olika det kan te sig på olika arbetsplatser. För en person som själv inte arbetar inom polisen (eller arbetar alls) kan det säkert te sig konstigt att frukost kan göras och förtäras på arbetstid. Det är lätt att komma dragandes med att ”de ska arbeta som alla andra” utan att fundera på hur det skulle påverka arbetet om arbetstempot drogs upp.

Men de eviga löningen blir såklart att den som inte pallar får ”gå ner i arbetstid”. Detta sägs utan tanke på att det kan vara rimligt att ah ett visst hållbarhetsperspektiv i personalpolitiken i en bransch som polisen.