Etikett: arbete

Arbetsköpare borde lära sig hyfs.

Satan vad trött jag blir på arbetsköpare (med ”givare” så låter det som att de ger mig något för att vara snälla, vilket är falskt). Jag hade en så himla bra intryck på min första intervju: de ringde direkt efteråt, jag fick intervju dagen efter, och så ringde då fem timmar efter intervjun och gav besked. Skitbra och skittrevligt.

Nu har jag sökt lite mer jobb och jag blir så matt över att folk inte ens kan bemöda sig med att svara på mejl i en rimlig tid. Om de inte är intresserade eller om tjänsten är tillsatt kan de väl mejla och meddela det? Hur svårt kan det vara. Jag tycker att det är en aning respektlöst att lägga ut en förfrågan utan att följa upp alla som svarar.

Ja, arbetslösheten är hög om man ska vara glad om man får ett vikariat med en timlön på 50 spänn, alla under 25 är lata och odugliga, blah blah. Men jag skulle föredra om de i alla fall kunde uppbringa lite vanligt jävla hyfs.

Det värsta!

Ägnar mig som sagt åt att söka jobb och liknande. Inne på en hemsida om hur man skriver ett bra CV så hittade jag detta.

Oavsett om det är ditt eget val eller helt enkelt av glömska, så kan många utelämna viss information om diverse tidigare jobb vilket kan rendera i en ” lucka” i ditt CV. Denna ”lucka” kan göra så att det ser ut som om du inte gjort något alls under en viss tid. Risken finns att arbetsgivaren kommer att tro det värsta, så istället för att låta dem gissa se till att inga sådana ”luckor” förekommer.

Så… ”det värsta” i det här fallet är då, antar jag, att man är arbetslös. Oj så hemskt då! Särskilt i tider som dessa, när arbetslöshet bara är ens eget fel, för det finns absolut inget som hindrar en från att få jobb annat än ens egna lathet!

Håhåjaja.

Dags för en ny moralsyn kanske.

Nu har det då läckt en nakenbild på Kissie. Jag är inte förvånad alls.

Det som jag däremot tycker är förbannat jävla löjligt är allt moraltjat om att den där bilden kommer finnas ”för alltid” och att ”ingen kommer vilja anställa henne”. Typ såhär:

Stackars flicka, så mycket som hon förstör för sig själv. Ingen fantastisk framtid där inte. Kan inte vara många, förutom utvikningstidningar, som kommer att vilja anställa henne. Trist, man hade ju hoppats på att hon var bra mycket mer klipsk och annorlunda som person än som ”Kissie”

Fan vad trött jag är på alla som måste tjata om att bilder man lägger ut på internet finns kvar för alltid. Det är för det första inte sant, jag har för mig att medellivslängden för material på internet är ungefär 8 månader. Man måste också ta i beräkningen att det enorma informationsflödet vi har idag gör att ingen kommer bry sig om Kissies nakenbild om en vecka. Det sker helt enkelt för många skandaler för att någon ska orka bry sig särskilt länge. Vad fan, inte ens misshandel eller ”våldtäkt” (att Nemo knullade med en icke byxmyndig) blir en särskilt stor grej.

Dessutom: vad sägs om att uppdatera eran moralsyn lite? Idag så kan man hitta lite ”opassande” bilder på lite vem som helst. Kändisar viker ut sig åt höger och vänster, folk knullar i tv och det sabbar inte hela deras liv. Jag fattar inte folks fixering vid att man ska få ett ”straff” för att man levt ”omoraliskt”. Det bara tjatas om hur svårt Tylösand-människorna kommer ha att få jobb hela tiden. Varför är det så viktigt att tjata om det?

Jag gratulerar Kissie för att hon trots ickecensurering har en rätt schysst kropp (om man ser till hennes ideal) och hoppas att hennes framtida arbetsgivare kommer att bedöma henne för hennes kompetens istället för att hon råkade ta en nakenbild på sig själv. Det är i alla fall vad jag skulle gjort om jag anställde folk. Vettiga människor inser att alla har skelett i garderoben och att en nakenbild inte är en stå stor grej, i alla fall inte om man jämför med de brott som många bloggare begår utan att få någon moralistmaffia på sig.

Två som håller med.

Jag tänkte bara att jag skulle lägga ut två av de kommentarer jag fick på det här inlägget. Jag tycker att det förtjänar uppmärksamhet, det här ämnet.

Sen vill jag tillägga att jag tycker det är så fint när folk skriver sånt här, det känns bra att jag beskriver en verklighet som folk känner igen sig i och det är ”kul” att få läsa folk historier.

Herre gud, ja. En månads heltid där, ett fruktlöst och frustrerande halvår som lärarvikarie för en förmedling som gärna gav en en timmes jobb här en dag (med två gånger det i restid) här, obetald praktik… Det har tagit mig tre år sen jag kom hem från USA att skaffa mig erfarenhet på papper som matchar de kunskaper jag redan hade, vid sidan av studier då förstås, och nu har jag ett tre-dagar-i-veckan vikariat fram till årsskiftet. Överlägset roligaste jobbet jag har haft där jag också fått betalt (vill man jobba med texter ska man ju gärna praktisera obetalt) men det är inhyrt (så klart) och jag har ingen aning om hur det blir efter nyår. Visst är vi lata, vi unga. SUCK.

Jag har frilansat för samma företag i 3½ år, först under studietiden och nu heltid (eller, jag hade alltså tänkt det). Plötsligt, efter ett halvårs heltid, är det snålt med uppdrag och de som finns kan komma med mycket kort deadline så att jag tvingas jobba nätter utan att varskos innan.

Jag måste ha tillgång till min dator hela dagen, IFALL att ett jobb trillar in som ska levereras morgonen efter. Om jag missar ett sådant mail och alltså inte levererar ligger jag ”risigt till”. Har jag sagt att jag kan jobba så har jag alltså de facto obetald jour. Jag älskar verkligen mitt arbete, men min jobbsituation är helt vidrig.

Jag och alla människor som är emot Sd är fan också en del av ”vanligt folk”.

Vad jag hatar mest med diverse Sd-sympatisörer är att de alltid ska göra sken av att representera ”vanligt folk”. I den mån ”vanligt folk” betyder bittra, av systemet ”missgynnade” (dvs avskedade pga att deras bransch inte längre var lönsam), fördomsfulla och demokratiskt omedvetna människor så har de absolut helt rätt. Jag skulle dock snarare definiera vanligt folk som det som en majoritet av den svenska befolkningen står för och allt jag vet om matematik säger att 5,7 % INTE är en majoritet eller ens i närheten av en sådan.

Många av de som höjer sina röster mot Sd är verkligen vanligt folk. Människor som bor i nån lägenhet i en förort, jobbar på sjukhus eller på restaurang, var medelmåttiga i skolan och har en medelmåttig lön, har drömmar och visioner som folk har mest, kanske går till kyrkan nån söndag och sätter sina barn i scouterna. Vad är detta, om inte ”vanligt folk”?

Jag är också ”vanligt folk”. Jag bor i en villa i förorten, gick på en helt vanliga skola, har medelmåttiga betyg, extrajobbar lite som barnvakt. Min morsa jobbar som arbetsterapeut, min pappa är arkitekt, min lillebror går på elgymnasium och min lillasyster har fått gå om ett år på sexårs. Mina föräldrar har visserligen inte ont om pengar, men vi är knappast rika. Vi brukar göra köttfärssås eller fläskpannkaka till middag, vi sitter och äter den och pratar om dagen som varit, som alla jävla familjer gör.

Jag eller min familj representerar på intet sätt någon jävla ”elit”. Vi är däremot helt vanliga människor. Ändå är vi emot främlingsfientlighet, emot Sd. Detta är enligt mig på grund av att vi bryr oss om politik, sätter oss in i frågor, diskuterar med varandra. Det är väl inget uttryck för elitism, att bry sig om det samhälle man lever i är inte att vara pk-elit, det är att göra sin jävla plikt som röstberättigad medborgare.

Jag hatar att vissa grupper i samhället, som rasisterna och de konservativa, har lagt beslag på rätten att vara ”vanligt folk”. Har bestämt att de representerar ”vanliga människor”. Kristdemokraterna har till och med varumärkesskyddat sin slogan ”verklighetens folk”, vilket jag tycker symboliserar det hela ganska bra. Vissa tycker till och med att det är skämmigt att kalla sig själva ”vanliga” eftersom det är så jävla förknippat med trångsynthet i politiken.

Jag är i alla fall en vanlig jävla människa och jag står, tillsammans med en massa andra vanliga jävla människor, emot Sd och deras politik. Jag tycker om kebab, turkaffärer, hasch och turbaner, men jag tycker inte om trångsynthet som stöd av argumentet att det skulle vara jag, min familj, mina vänner och ovänners röst ni för. För så är det fan inte.

Arbete ger frihet.

Jag minns att någon slags rasistiskt grupp (jag tror sd, men om någon vet så berätta gärna) en gång gjorde en kampanj som handlade om att svenskar behöver livsrum, inte moskeér. Detta var innan jag läste om nazistisk propaganda i tyskland på 40-talet, då man talade mycket om såkallat ”lebensraum”, det vill säga livsrum.

Hur fan vågar man, som rasistiskt parti, bedriva en kampanj där man använder samma begrepp som under judeförföljelsen. Visst att man använder samma retorik och hela köret, men det här är liksom verkligen samma användning av samma ord som man använde för att motivera ett av de mest omfattande folkmorden ever. Snart börjas det väl snackas om dolkstötar, herrefolk och undermänniskor också.

Jag tycker det är extremt obehagligt att de inte ens försöker dölja sitt arv och än mer obehagligt att de flesta säkert inte ens vet vilken historia det ordet har.

Apropå bilden: Hilda skickade den till mig och jag tyckte den passade in så himla fint. Är det någon som vet om det är fejk, eller om detta faktiskt var en ogenomtänkt (nu troligen borttagen) del av moderaternas kampanj. Det hade verkligen kunnat vara det, för allt moderaterna snackar om är ju hur jävla fint det är att arbeta men jag har å andra sidan svårt att tänka mig att någon som är engagerad inom politik skulle ha kunnat missa att ”arbecht macht frei” var precis vad som stod vid ingången till Auschwitz. För skämtets skull tror jag nog dock på det senare tills motsatsen bevisad.

Du förstår Linda, markaden styrs av tillgång och efterfrågan…

Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.

Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!

För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en  själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.

Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.

Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.