Etikett: arbete

Mejl till StudentConsulting.

I sann haveristanda har jag nu mejlat företaget StudentConsulting och bett om en kommentar till mitt inlägg om deras metoder för att få folk att hålla käft. Detta är vad jag skrivit till dem:

Hej! Jag hörde för ett tag sedan en historia om att ni hotat med att anmäla en av era före detta anställda för förtal och dra in henoms lön när hen skrev ett blogginlägg om er. Tyvärr (för er) kan företag inte förtalas och än mindre stämma en privatperson för förtal, inte heller kan man strunta i att betala ut lön för arbetad tid. Personen ifråga hade redan fått sparken när detta inträffade så det rörde sig alltså om en person som inte ens hade anställning hos er vid tillfället, ändå så ansåg ni att hen inte fick uttala sig om företaget. Jag har skrivit om det hela här: http://www.arsinoe.se/?p=17786

Jag undrar vad ni har att säga om det hela? Detta rör sig ju om att ni som företag försöker tysta ner kritiska röster om er verksamhet med hot om åtgärder som inte ens kan vidtas i Sverige! Är det ett moraliskt beteende från er sida anser ni?

Inlägget jag skrivit har fått ganska stor spridning om jag kommer kämpa för att den blir större. Jag har även bett personer med erfarenheter av ert och andra bemanningsföretag att höra va sig till mig med liknande erfarenheter och kommer inte tveka inför att publicera och sprida även dem. Lyckligtvis känner jag till mina medborgerliga rättigheter och vet att det i dessa ingår att sprida information och åsikter om företag samt att ni inte kan stämma mig för förtal under några omständigheter. I mitt intresse ligger dock att alla sidor får komma till tals, alltså även er. Jag undrar om ni har något att säga till ert försvar?

Det ska bli intressant att se om de svarar och vad de i så fall har att säga tycker jag.

Om du vill hjälpa till och mejla så är adressen info@studentconsulting.se

Bemanningsföretaget StudentConsulting pressar före detta anställda till tystnad.

Fick ett mejl från en person (jag vet inte om du vill vara anonym eller inte, om du skriver att du vill det så länkar jag givetvis din blogg) som hade publicerat ett blogginlägg om att hen fått sparken från Com Hem (CH) som hen jobbat på via bemanningsföretaget StudentConsulting (SC). Detta är blogginlägget:

Jag har börjat landa nu. Jag fick sparken. JAG SA JU DET. Jag antar att det är något man får räkna med när man är bemanningsanställd, men personligen tycker jag att både CH och SC kan ta sig i röven.

Enligt mig så fick jag sparken för att jag blev sjukskriven. Man behöver inte vara rymdforskare för att fatta det, jag är BRA på mitt jobb, jag löser kundernas problem, jag är galet trevlig, jag säljer efter de mål jag har, och jag har bra resultat på alla ”hemliga undersökningar” vi har. Jag har dessutom vidareutbildat mig flera gånger, så jag är knappast en av de minst lönsamma personer de har på bygget. Men nej.

Jag blev sjukskriven. Två veckor som blev förlängt med fyra veckor till. Och då får jag helt plötsligt ett samtal från min SC-chef som vill att jag ska komma in på ett samtal ”imorgon”. Igår, alltså. Hon förklarade att CH ska minska på sin personalstyrka och då är det vi som är konsultanställda som ryker först. Det har ju sjäääääälvklart ingenting med min sjukskrivning att göra. Pengakåta jävla skitföretag. Och ja, jag menar både SC och CH.

Det är sån jävla bullshit alltihopa, jag blir illamående. Minska på personalstyrkan, my ass. Just nu har både SC, MP [åsyftar ManPower] och CH annonser ute på ams.se om att de söker ny personal till supporten, INKLUSIVE tv-supporten.

Så hur var det nu igen? Blev jag uppsagd på grund av personalbrist? Eller?

Huruvida hen har rätt i sina misstankar i inlägget eller inte kan jag inte svara säkert på. Jag vet inte hur anställningslagen ser ut i detalj. Jag tror att om man jobbar som konsult (alltså via bemanningsföretag) så får man gå innan den fasta personalen går, men jag vet inte. Att företagen söker personal behöver inte betyda något eftersom många företag har annonser ute hela tiden för att ha en ständig reserv av jobbsökande (vanligt bland företag med hög personalomsättning). Oavsett så är det ju som så att man kan gå runt de flesta regler om man anställer via bemanningsföretag.

Efter inlägget blivit publicerat så hörde hens chefer av sig och bad henom ta bort det. De tipsade henom om det som ett ”råd” i all välmening eftersom de högre cheferna kanske skulle bli arga annars och vidta åtgärder. Åtgärderna de hotade med var att hen inte skulle få ut sin lön för tiden hen arbetat och att hen skulle bli stämd för förtal, det var ju det dem kunde hota med eftersom hon redan hade fått sparken.

Hen tog såklart bort inlägget. Anledningen till sjukskrivningen som hen tror hen fick sparken för var att hen blivit utsatt för ett överfall på väg från jobbet, i den situationen är man väl kanske inte så otroligt benägen att ta det hela till domstol.

Det här var ganska precis ett år sedan. Nu för tiden är det, som jag förstått det, strängt förbjudet att som anställd skriva negativt om CH (och SC med antar jag, men det är jag inte 100 säker på) på alla tänkbara sociala media. Det ÄR en fullt godkänd anledning till uppsägning, sen om det är lagligt eller inte, det vet jag inte. Jag vet inte heller vad facket skulle säga om någon blev uppsagd på grund av detta.

Tyvärr är det så att man har ganska lite att säga till om som bemanningsföretagsanställd. Vanliga turordningsregler gäller inte och man kan alltid få sparken på grund av ”arbetsbrist” och liknande. Ett vanligt företag skulle inte kunna ställa detta krav på sina anställda, då gäller vanliga turordningsregler. Att man som bemanningsföretag på det viset utnyttjar det faktum att de anställda sitter otroligt löst för att begränsa deras yttrandefrihet är såklart riktigt illa men det är ju ändå i någon mår förståeligt att man utnyttjar den möjlighet man har att sparka folk vind för våg för att skapa en lydig arbetskår. Varje arbetsköpares våta dröm ju!

Vad som är värre är att företaget även i efterhand hotar sina före detta anställda när de uttalar sig om företaget. Låt oss kolla närmare på deras hot:

  1. Indragen lön. Har du jobbat så har du jobbat och då ska du får avtalad lön för det. Man kan inte hota med att strunta i att betala lönen för det är helt enkelt inget man kan göra. Däremot är det tröttsamt att som privatperson genomgå den process det är att utkräva sin lön och många vet säkert inte riktigt hur man ska gå tillväga heller. Jag antar att man kan ta det till arbetsdomstol.
  2. Stämning för förtal. Även om det varit så att man som företag kunde stämma en privatperson för förtal så hade detta inte varit nog eftersom förtal kräver att personen med mening ljuger om att någon begått en brottslig handling vilket alltså inte är fallet här. Det är inte olagligt att ha fel om en persons intentioner med eller anledningar till ett visst agerande, det är ju fan bara absurt. Allt detta spelar emellertid ingen som helst roll eftersom ett företag inte kan förtalas i Sverige, det är endast möjligt att förtala privatpersoner.

Att företag hotar med att stämma folk åt höger och vänster utan att ha den minsta grund för det är givetvis ett gigantiskt yttrandefrihetsproblem. Vem blir inte jävligt skraj och drar öronen åt sig när att företag som givetvis har mer resurser än en själv har hotar med stämning? Företaget kan anställa personer som sköter sådant åt dem, som privatperson måste du lägga en massa tid och energi på det helt oavlönat. Även om företaget inte får igenom sitt mål så innebär det fortfarande en jävla ansträngning för dig som privatperson, något som de flesta inte har någon lust med.

Vetskapen om hur den svenska lagen är uppbyggd är i vissa fall låg och detta kan oseriösa företag som StudentConsulting utnyttja. De googlar sitt företagsnamn för att sedan skicka ogrundade hot till de som skrivit negativt om dem. De flesta som fått ett sådant hot blir rädda och tar bort inlägget och SC har effektivt tystat ner kritiken mot sig.

Jag vet inte om det är olagligt att hota folk med stämning även fast det i praktiken inte skulle vara en möjlighet. Personligen anser jag att det borde vara ett lagbrott, i alla fall om man gör det systematiskt för att tysta ner kritik och därmed begränsa yttrandefriheten, vilket SC faktiskt kan antas göra. Oavsett hur lagen ser ut så kan man konstatera att det är jävligt illa för ett företag att på detta sätt pressa anställda och före detta anställda för att slippa bli kritiserade offentligt. Jag tror att om man hade gjort gemensam sak av det och tagit SC till arbetsdomstol så hade man kunnat få rätt mot företaget i att de använder sig av oschyssta metoder för att tysta ner kritik och att kravet om att inte yttra sig negativt om företaget borde tas bort. Men tyvärr blir det inte gemensam sak av sånt här eftersom företag som SC aktivt tystar ner folk och begränsar yttrandefriheten på internet för sina anställda och därför demolerar en väldigt viktig plattform för organisering för ungdomar.

Detta handlar inte ”bara” om rätten att skriva ett jävligt argt inlägg på sin arbetsgivare på sin blogg, det handlar om företag som sabbar bra möjligheter till facklig organisering för stora grupper människor. Företag som agerar som om de ägde sina anställda och till och med sina före detta anställda, inte bara köper deras tid under vissa delar av dygnet utan faktiskt äger deras personer timme efter timme, dag ut och dag in, även efter att de har slutat jobba på företaget.

Jag tror knappast att den här personen är ensam om att bli utsatt för det hen blev utsatt för eller att SC är ensamma om att bete sig såhär mot anställda och före detta anställda. Snälla, skicka in era historier om företag som betett sig illa till mig! Jag vill ha allt, oavsett om beteendet är lagligt eller inte. Kommentera eller skicka till mejlen: arsinoe.blogg@gmail.com.

Yttrandefrihet och arbete.

Yttrandefriheten gäller tydligen inte för vikarier inom äldreomsorgen längre. En kvinna har fått sparken för att hon skrev statusuppdateringar om jobbet på facebook och taggade sig själv på platsen. Hela grejen är tydligen att hon omnämnt platsen som ett ”dårhus” vilket tolkats som om hon menar att patienterna är dårar. Uppgifterna har tydligen bara varit tillgängliga för hennes släkt och närmaste vänner och hon misstänker därför att arbetsköparen har gjort dataintrång.

Oavsett om det rör sig om ett dataintrång eller inte så anser jag inte att facebookupdatering ska utgöra ett legitimt skäl för uppsägning (såvida de inte är bevismaterial för att styrka tjänstefel eller det är en tystnadsplikt som bryts). Internet är ett viktigt verktyg för organisering och om man tvingas tysta ner åsikter om sin arbetsplats där så försvinner en viktigt kanal för kommunikation arbetare emellan. Jag ser det som ett tydligt exempel på hur man inte bara förväntas göra ett bra jobb utan även förväntas vara en god anställd som privatperson. Jag kan ge mig fan på att om chefen hade hört denna kvinna klagat på jobbet vid middagsbordet så hade hon sett det som ett legitimt uppsägningsskäl också, lyckligtvis finns ännu inte den övervakningsmöjligheten.

Det är otroligt viktigt att arbetslagstiftningen uppdateras så att människors nätnärvaro är skyddad. Man ska inte kunna få sparken för negativa uttalanden om jobbet eller chefen. Det finns två enkla skäl till detta, dels ett filosofiskt som bygger på att man som arbetare säljer sin arbetskraft och inte sig själv. Chefen har inget att göra med vad du tycker och tänker om ditt arbete så länge du gör det jävla jobbet. När du kommer hem ska du vara ledig. Det andra är mer praktiskt och handlar om arbetares rätt och möjlighet till organisering. I ett samhälle där mer och mer av vårt sociala liv går över till internet så måste även dessa kanaler börja betraktas som plattformer för möten.

Sist men inte minst vill jag påpeka att yttrande- och mötsefrihet inte bara handlar om att kunna göra det utan att bli fängslad utan även om att kunna göra det utan att få viktiga delar av sitt liv sabbade, i det här fallet utan att få sparken. Att inte kunna yttra sig hur man vill i vilka kanaler man vill på sin fritid är faktiskt detsamma som att sakna yttrandefrihet.

Jobben är inte viktigast.

Moderaterna har dragit igång en ny kampanj som handlar om att arbetslinjen är bra. ”Jobben är viktigast” heter den. Jag tycker att ni sa läsa Alliansfritt Sveriges utmärkta artikel om regeringens jobbpolitik.

Denna slogan ”Jobben är viktigast” ringar väl in typ allt jag ogillar med Alliansens politik. För mig är människor viktigast, inte jobb. Att a en låg arbetslöshet betyder ingenting om arbetet som utförs inte tillför något mervärde till samhället och människorna i det och dessutom är utslitande och själadödande för de som utför dem.

Det räcker inte med att säga att man ska ha fler jobb utan att tala om vad dessa jobb ska bestå i och hur det ska skapa mervärde för samhället. Arbetsreligionen måste upphöra!

Lägsta levnadsstandard.

Fick följande fråga av Tanja angående mitt inlägg om drägliga villkor för arbete.

Kan du berätta mer om vad du lägger i ”dräglig levnadsstandard”. Vet av erf att folk kan mena så olika saker med det, och undrar vad du tycker är rimligt.

Det är svårt att svara på sådär rakt av, det tycker jag. Lite kortfattat tycker jag att en dräglig levnadsstandard ska inkludera pengar till boende, försökringar, mat, hygienartiklar och nöjen i begränsad utsträckning. Jag tycker inte att man ska behöva vända på slantarna för att få budgeten att gå ihop om man jobbar heltid även om man är precis nyanställd. Jag tycker även att man ska ha möjlighet till sparande på sin lön, att lägga undan pengar till något större inköp eller att ha sparpengar om diskmaskinen skulle gå sönder.

På en heltidslön ska man helt enkelt kunna göra mer än att bara överleva. För att försöka definiera det mer konkret kan jag säga att lönen ska ge en ökad trygghet och möjlighet till rörlighet. Den som jobbar heltid ska inte behöva leva från hand ur mun med ständig rädsla för att förlora jobbet för att man då inte överelever månaden efter eller med ständigt planerande för att få ekonomin att gå ihop.

Exakt vad detta innebär i konkreta summor kan jag inte svara på. Det är ju för det första olika beroende på bostadsort och livssituation, det finns ju även människor som är helt oförmögna att sköta sin ekonomi och då är ju problemet ett annat. Om man har barn eller inte utgör ju givetvis också en viktig faktor. Ändå måste man ju komma fram till något slags standardiserat svar. Jag tycker väl att en 13-16 tusen efter skatt låter som en rimlig lägstasumma för vad en heltidsarbetande person ska ha.

Vad tycker ni ska ingå i en rimlig lägsta levnadsstandard för en heltidsarbetande? Vad tycker ni i så fall är en rimlig lägstalön?

Självuppoffrandets paradox.

Blixa har skrivit ett inlägg om hyckleriet i att som sjuksköterska förkasta idén om kallet som argument för låga löner samtidigt som man ständigt framhåller det som en positiv egenskap hos sig själv; att man inte valt yrke efter lön utan för att man brinner för det. Att man å ena sidan upprätthåller bilden av den självuppoffrande sjuksköterskan för att slå sig själv för bröstet, å andra sidan tar avstånd från det som argumentationsmodell från politiskt håll. Kanske till och med använder godheten i självuppoffrandet som ett argument för bättre villkor.

Vi förkastar kallet men fortsätter bära våra blödande hjärtan som ett smycke kring halsen för vi vet att det gör oss helt okritiserbara. Jag är trött på den här dubbelheten. Det är inget annat än hyckleri och så länge vi väljer att rida på kallet när det passar oss kommer vi aldig kunna göra något åt vår situation.

Det finns en stor njutning i att känna sig god, det gör det verkligen. Till viss grad tycker jag att det är helt rätt och riktigt, det är väl klart att man ska känna sig nöjd med sig själv om man bidrar till andra människors lycka, något annat vore ju märkligt. Problemet uppstår när denna tillfredsställelse över att vara självuppoffrande agerar skäl till att genomföra ännu fler sanktioner emot en grupp människor. När man säger: ”dessa personer får ju ändå uppskattning och tillfredsställelse genom att vara självuppoffrande så varför inte låta dem vara lite mer självuppoffrande”.

Det måste finnas en rimlig balans emellan att å ena sidan inte frånta insikten om att det faktiskt är jävligt stort gjort av en människa att välja ett yrke med låg lön och status i förhållande till relevans och att inte göra självuppoffrandet till ett egenvärde, för gör man det blir det helt enkelt svårt att kräva förbättring utan att skjuta sig själv i foten. Om man anspelar för mycket på martyrrollen när det kommer till att belysa sin egen förträfflighet så har man målat in sig i ett hörn. För om man sedan får det bättre har ju martyrskapet försvunnit, och således också ett av de starkaste argumenten. Detta är en svår paradox. För visst är det så att det kittlar lite att veta att folk beundrar en för det, även om de inte är villiga att ge betalt? Visst är det så att martyrstämpeln är en slags alternativ betalning?

Diskussionen om sjuksköterskornas villkor måste komma ifrån att handla om människorna och börja handla om det arbete de utför. Hur arbetet borde värderas, inte hur deras personer och deras bevekelsegrunden för att utföra arbetet ska värderas. För ärligt talat spelar det ingen roll varför man väljer en viss karriär, en person som utför ett viktigt arbete borde få lön därefter. Oavsett om man tycker att jobbet är kul eller inte.

Arbetsreligionen.

Jag tycker att ni alla ska läsa denna debattartikel om att det är oviktigt att jobba mot arbetslösheten. Jag vet för lite om nationalekonomi för att kunna uttala mig i frågan men jag håller med om att man i dagens politiska samtal ser arbete som ett egenvärde, istället för att tala om vilken typ av arbete som utförs och vilka villkor arbetet har. Arbetet har kommit att bli en närmast religiös symbol som alla samlas kring oavsett politisk färg. Att kämpa mot arbetslösheten antas vara den viktigaste politiska uppgiften snarare än att skapa mervärde för samhället.

Nu är det emellertid så att arbetslösheten bara har ökat och ökat, inte bara på kort sikt utan även i det längre loppet. Många menar ju att den fulla sysselsättningens tid är förbi och jag tror faktiskt att det ligger något i det. Vi måste börja prata mer om arbete: vad är arbete, vilket arbete behöver utföras och så vidare. Vi måste på allvar vädra frågor om mer fritid och komma ifrån den förhärskande iden om arbete som den enda vägen till frihet. Det kan väl hända att det stämmer att arbete är det viktigaste och vackraste som finns, men vi lär ju aldrig veta om vi inte ens ställer fråga.

Lösryckta tankar.

För tillfället pendlar jag mellan att hata världen med energi och att hata världen passivt. Mellan brinnande ilska och avgrundsdjup matthet över sakernas tillstånd. Med förvånansvärd punktlighet så byter jag läge ungefär var fjärde dag, kanske märks dessa pendlingar även för er läsare? Känner mig dessutom mer och mer orolig inför min egen framtid. Det kändes bra ett tag men nu känns det återigen som om jag aldrig någonsin kommer hitta något vettigt att göra i livet, något att leva av som inte samtidigt dödar mig inombords.

Jag funderar mer och mer på om jag skulle vara villig att offra mina ideal om jag skulle kunna sko mig själv på det och jag kan ärligt talat säga att jag inte vet. Sen kommer jag fram till att det faktiskt inte spelar någon roll ur hållfast jag är vid mina principer, ty just nu kämpar jag för mina egna intressen, för en bättre värld för mig själv och för andra i samma situation som jag. Bara för att jag inte skulle hållit fast vid mina ideal i en annan situation så gör det inte detta mindre äkta, ty kamp måste alltid utgå från ett reellt behov. Själva grunden i politiska rörelser är och kommer alltid att vara egenintresset, även om det också finns de som är med av mer ideologiska skäl.

Ett löfte till mig själv.

Det kan vara så lätt att glömma hur det var nu när jag inte är där längre. Det kan vara lätt att glömma hur dåligt jag mådde när jag för blott några månader slavade som timvikarie, på nya platser varje dag. Det kan vara lätt att glömma osäkerheten som skavde varje kväll när jag inte visste om jag skulle jobba dagen efter eller inte, de ändlösa resorna till nya platser varje dag som man aldrig visste var de låg eller hur lång tid de skulle ta. Att man ibland fick åka mer än tre timmar sammanlagt bara för att kunna ta sig till jobbet och hem igen. Otryggheten i att aldrig får lära sig namnet på de man arbetade med och att riskera att bli av med lönen för att receptionen hade stängt innan man gick hem. Uppoffringen i att vara för mån om att få jobba dagen efter för att en endast gång stänga av mobilen. Det själadödande i att ingen någonsin såg om man utvecklades. Det uttröttande i att inte kunna sova för att man är för nervös inför morgondagen och i att hälsa på 20 nya människor varje dag, minst. Det kan vara så lätt att glömma allt detta när man inte gjort det på ett halvår, då är det lätt att se tillbaks på det och tänka att det inte var så hemskt. Men jag kommer ihåg hur mycket jag hatade det då, och det kan inte ha varit utan grund.

Men jag har fan lovat mig själv att jag aldrig någonsin kommer glömma hur det var och jag kan säga att jag önskar inte ens min värsta fiende den tillvaron. Jag hade det ganska enkelt ty jag bodde fortfarande hemma och hade inga fasta utgifter, jag gjorde det dessutom bara för så kort tid och det visste jag redan innan jag satte igång. Det var bara i väntan till att börja plugga. Men jag tänker på de andra som var på samma introduktionsmöte som jag: flera vuxna personer, säkert med barn därhemma och en hyra att betala, personer mer flera års arbetslivserfarenhet som levde i samma otrygghet som jag. Så förbannat smärtsamt att vara dessa människor, att varje dag gå omkring i denna otrygghet och att dessutom saknar utsikter för en annan framtid.

Och om jag, som ju faktiskt gjort detta, måste påminna mig för att komma ihåg varför jag lovade mig själv att aldrig någonsin göra om det, så har jag ingen tilltro till att människor som aldrig någonsin jobbat i hela sitt liv ens kan komma i närheten av att begripa vad det innebär för de personer som har detta som sitt levebröd. Men jag ska aldrig någonsin glömma, jag ska klamra mig fast vid denna insikt om ovärdigheten i att leva så och framförallt ovärdigheten i att mängden personer som lever under dessa villkor ökar, inte tvärtom.

Hyckleri och konsumentmakt.

Väldigt bra krönika om hyckleri skriven av Liv Strömquist. Jag blir alltid så arg när folk drar upp detta med hyckleri i politiska debatter. För det första är det ofta helt jävla irrelevant eftersom samhället vi lever i inte alltid skapar förutsättningarna för att leva på det sättet, för det andra är det att lägga dimridåer över verkliga argument. Som när Benke skrev den där texten i Dn om att det röda skulle rinna av kulturens fana och tyckte att alla vänsterkulturarbetare var hycklare eftersom de både var vänster och köpte Ipads. Om de hade varit konsekventa hade de inte köpt Ipads, var Benkes åsikt i frågan.

Fast om man över huvud taget inte tror på konsumentmakt som en lösning på världsproblemen, vilket tenderar att vara ett ganska liberalt sätt att se på saken, så spelar det ingen jävla roll. Jag tror inte att det är ett effektivt sätt att få Apple att sluta producera sina produkter i låglönefabriker att sluta konsumera deras produkter, jag tycker att man ska lösa problemet via lagstiftning som upprätthålls.Nu handlar jag förvisso inte från Apple i alla fall, men det har att göra med att jag tycker att deras produkter är grovt överprisade och inte med arbetsvillkoren i deras fabriker att göra. Jag försöker också hålla nere min privata konsumtion, men det är inte av miljöskäl utan för att jag tror att det gör mig lyckligare som människa.

Vad som däremot faktiskt är hyckleri på riktigt är att driva linjen att världsproblemen ska lösas genom att konsumenter bara väljer ”goda” produkter och i andra stunden köpa produkter som inte uppfyller dessa standarder. En person som å ena sidan hyllar de fria valen som alltings lösning och å andra sidan inte förmår låta sina egna fria val gå till det som är ”rätt” är ju en hycklare av stora mått.

Det liberala synsättet på konsumentmakt åskådliggör en tydlig skillnad i mål för de olika rörelserna. Liberaler tycker att det räcker med att alla konsumerar efter sitt eget samvete så att de kan vara bekväma med att just deras pengar inte går till något dåligt. Det är lite som att försvara rådande politik med att alla faktiskt fått vara med och rösta om den och att man får rösta på vad man vill. Kampen för bättre arbetsvillkor handlar emellertid inte om privata personers rätt att konsumera samvetsenligt, det handlar om arbetarnas rätt att få en skälig lön och schyssta arbetsförhållanden. Att konsumera samvetsenligt är världens enklaste sak, desto svårare är det att faktiskt förbättra villkoren för de personer som producerar en stor del av alla prylar i världen.

Konsumentmakt som koncept kräver ju att en majoritet av de som köper saker är intresserade av att ta reda på mer om företagen och köpa ”rätt” produkter. Jag är ledsen Benke, men jag tror inte på den lösningen. Jag vill se lagliga hinder mot att behandla människor som skit, inte att allt ansvar ska läggas på konsumenternas personliga moral. För så länge det finns folk som du, som faktiskt inte bryr sig om hur den som göra dina prylar mår eller vad de har för effekt på miljön, så kommer konsumentmakt helt enkelt inte fungera.