Etikett: anställd

Om att hänga ut anställda.

Nu menar jag inte att det var fel av Cecilia Forss att göra som hon gjorde i det här fallet då det var ganska grovt av en personal på Kejll&co att skicka ett sms och fråga om de kunde ligga när han fått hennes nummer i tjänsten.

Om man blivit utsatt för rasism eller sexism så tycker jag att detta med uthängningar av enskilda anställda kan vara berättigat. Generellt kan jag dock få lite dålig smak i munnen av folk som har inflytande använder det för att hänga ut enskilda anställda på företag, vilket jag ändå tycker mig se relativt ofta.

Idag har vi en arbetsmarknad där den enskilda är väldigt utsatt och ofta utbytbar och då kan den typen av uppmärksamhet lätt leda till att man får sparken. Det kan vissa säkert tycka är rätt och rimligt, jag tycker dock att det blir till en slags förlängning av det kontrollsystem som finns kring arbetare redan från arbetsköparnas sida. Den här kulturen av att ”hänga ut” personer som man upplever sig dåligt bemött av är bara att springa arbetsköparnas ärenden. Ofta så beror nog dåliga bemötanden på dåliga arbetsförhållanden, om man istället lägger skulden hos privatpersonen så skapar man förutsättningar för vissa företag att kompensera dåliga förhållanden på arbetsplatsen med att slita på de anställda.

Ibland kan folk bli upprörda för att kassapersonal inte varit trevliga, för att de inte mött en med ett stort leende när man betalar eller för att de varit snäsiga i tonen. Kanske skriver de något om det på twitter eller liknande. Om man har inflytande in dessa sfärer så kan det absolut komma att leda till att personen ifråga blir uppsagd. Frågan man måste ställa sig är ju om det är rätt och riktigt att kräva att personer ska vara supertrevliga och proffsiga hela tiden och om det är ett rimligt ”straff” att låta personen i fråga hamna i onåd hos sina chefer.

Jag kan tänka mig att många som gör detta ser et som att de brukar sin konsumentmakt gentemot företagen vilket väl kan ses som något positivt, om än ganska meningslöst i min ögon. Som konsument i förhållande till företag kan du absolut betraktas som maktlös, men som konsument i förhållande till serviceanställd kan du ha otroligt mycket inflytande. Jag tror inte att jag hade skrivit om ett dåligt bemötande från någon anställd, i alla fall inte så personen kunde identifieras. Jag tänker mig nämligen att arbetarintegritet är viktigare än att det bara jobbar personer som bemöter alla kunder med ett stort leende.

Jag säljer arbetskraft, inte mitt liv.

Det är klart Sj vill slå vakt om sina varor men att kameraövervaka anställda utan deras kännedom borde fan i mig vara olagligt. Alla borde ha rätt att veta vilken övervakning de utsätts för på sitt arbete.

Jag hörde för några dagar sedan att det tydligen krävs att man ska genomgå drogtester när man yrkesutbildar sig inom MTR, som har hand om driften i tunnelbanan.  Jag visste inte ens att detta var lagligt i Sverige, jag har alltid förknippat det med de dåliga anställningsvillkorens förlovade land USA.

Vidare så har det tydligen blivit vanligare att man kräver fullständigt utdrag ur belastningsregistret vid arbetsintervjuer. Jag tycker att det är berättigat att kräva utdrag som är relevanta för den tjänst man söker, typ som att folk som jobbar med barn måste uppvisa utdrag ur sexualbrottsregistret, men att kräva hela utdraget bara för att är ett jävla ofog. I princip ska man vara fri när man har avtjänat sitt straff.

Samtidigt så blir rökförbud på arbetstid förbjudet på fler ställen. Vissa försöker till och med dra till med att man inte ens får röka på sin lunchrast, vilket jag tycker är galenskap. Vissa kanske tycker att det är rimligt att förbjuda rökning på arbetstiden men jag tycker att det är en jävligt äcklig signal man sänder ut: arbetsköparen köper inte bara ”arbete”, utan faktiskt full rätt att förfoga över din kropp under åtta timmar om dagen.

Var vill jag komma? Jo, till att arbetares integritet inskränks mer och mer och att det är en utveckling som måste upphöra. Jag vill inte ha det som i USA, där det är standard även för det mest okvalificerade och minst ansvarsfulla skitjobb att kräva både utdrag och pissprov.

Jag vill se lagstiftning emot detta omgående. Det finns säkert nån som tycker att arbetsköparen borde ha ”rätt” till att se om deras anställda tar droger eller har begått brott. Men en anställning ska inte vara fråga om den anställdes karaktär, det ska handla om man kan utföra jobbet på ett korrekt sätt. För annars säljer man inte bara sin arbetskraft under en begränsad tid, utan faktiskt själva sitt liv.

Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.

Om att alltid förväntas vara tillgänglig.

Satan vad trött jag kan bli på folk som ska tjata om hur jävla lata och odugliga vi barn från ”curlinggenerationen” är.

Lite info om arbetsmarknaden för oss odugliga lata ungdomar.

  • För det första är det typ helt jävla omöjligt att skaffa fast jobb. Det kan måhända vara för att vi är lata och odugliga, eller så är det för att vi i Sverige har ett system där arbetslivserfarenhet är typ det viktigaste av allt och ingen vågar anställa en ungdom direkt utan gör det antingen via bemanningsföretag, projektanställning eller timlön.
  • 70 % av alla jobb som finns är telemarketingjobb. Det innebär i princip att man saknar fast lön, att man måste spendera flera timmar om dagen med att vara trevlig mot folk som har gjort det till sin livsuppgift att hata en (en vän till mig blev bland annat utsatt för sexuella påhopp av en kund, mysigt arbete!), ofta är ringlistorna gamla vilket gör att många av dem man ringer redan har fått tio samtal förut från samma företag och så vidare. Det är ett skitjobb! Så jävla mycket skitigare än vård, hemtjänst, städare eller vad ni vill, de yrkesgrupperna är åtminstone inte hatade av store delar av dem de har kontakt med i arbetet. Och visst, barnen i Afrika har det säkert värre men bara för att någon annans situation är mer pissig betyder inte det att vår inte är värd att klaga på.
  • Nästan alla jobb går via bemanningsföretag, är ströjobb såsom barnvaktsjobb eller vikariat och har därmed sjukt osäkra arbetstider. Underbart att inte kunna planera in något annat i kalendern för att man ”kanske måste jobba”. Resultatet blir ju att man spenderar betydligt mycket mer tid med jobbet än man får betalt för, eftersom man alltid måste vara ”redo” för att kunna kamma hem lite lön.
  • Sättet att lösa det här problemet blir således att låta oss komma i kontakt med så kallade jobbcoacher och skylla hela grejen på att VI inte är tillräckligt drivna. Vi borde starta eget, vi borde se vår situation som en möjlighet och inte som ett hinder och bla bla bla. Kul att höra den smörjan och bli ännu mer sänkt.

Framförallt den här entreprenörssmörjan kan jag störa mig så jävla mycket på. Okej om man är Blondinbella och lever för sitt jobb, men att starta eget är ju liksom ingen lätt process och alla vill inte att deras jobb ska ta över all deras tid. Vissa vill ha ett vanligt jävla kneg som man går till på morgonen och drar hem från på kvällen, inte ett jobb som man förväntas vara tillgänglig för hela tiden.

Och det är just detta som är problemet: vi ungdomar förväntas vara ständigt tillgängliga. Vi förväntas vara fruktansvärt glada när vi får ”möjligheten” att ringa till arga människor och försöka sälja värdelösa produkter i fem timmar till en timlön på 65 spänn, för ungdomsarbetslösheten är ju så hög. Och grejen är att de flesta ungdomar också är glada när de får chansen att dra in lite extra stålar. Jag bokar till exempel aldrig upp mina kvällar ”på riktigt” för jag vet att jag behöver pengarna som mitt högst osäkra barnvaktsjobb genererar. En fika kan plötsligt avbokas en halvtimme innan för att man ”måste jobba” och så vidare. En av mina vänner som jobbar som vikarie går alltid upp klockan 8 på morgonen för att de ”kanske ringer” vid nio.

Vi förväntas vara ständigt tillgängliga men jobbet måste inte vara tillgängligt för oss eller lova oss något. Och det här tär. Det är inte roligt att behöva anpassa sig efter jobbtillfällen som eventuellt dyker upp, det sabbar verkligen ens vardag att behöva göra det. Min generation jobbar hela tiden, men får bara lön för några timmar i veckan.