Etikett: arbetsplats

Gå till jobbet och dö.

Om du har missat radiodokumentärserien i tre delar som kallas Kluvet land så tycker jag att det är läge att lyssna nu. Jag lyssnade på den om dödsfall på arbetet för några dagar sedan, Gå till jobbet och dö, som går att höra här.

När man diskuterar dödsfall på arbetet så blir det lätt polariserat; några säger att man ska ha nolltolerans medan andra tycker att man aldrig kan försäkra sig mot dödsfall i yrkeslivet. Det är sant att vi knappast kommer kunna få bort dödsfallen helt, men idag dör en person i veckan på (och, får man anta, på grund av) sitt arbete.

Nåja, det intressanta är ju inte bara att olyckorna sker utan varför. I programmet så beskrivs det att det har att göra med bristande säkerhetsrutiner på grund av ett pressat tidschema. Killen programmet handlar om dog för att han blev överkörd av tåget när de jobbade på rälsen på dagtid och inte kunde få till tider fria från tågtrafik för att utföra sitt arbete. Vidare hade de behövt jobba på dagtid för att tiden fram till att projektet skulle slutföras var för knapp.

Kontentan är att arbetare får ta smällen för att företag och politiker ständigt pressar ner kostnader och tidsramar. Det är inte en märklig slutsats att anta att det om ofta blir lidande i slutänden är den typen av säkerhetsrutiner som inte alltid tycks behövas, men som såklart kan vara avgörande ibland. Det blir väl också enkelt att ignorera vikten av dessa när man ständigt tummar på dem utan att något sker. Vidare blir situationen etter värre när fler och fler får osäkra anställningar, vilket som känt gör det svårare att som kollektiv ställa krav.

Man kan tycka att 50 människoliv inte är så mycket när det kommer till att beskriva ett samhällsproblem, och i många fall skulle jag kunna hålla med om det. Men om man ser det i kontexten av att vissa gör vinst på att folk längre ner i kedjan utsätter sig för risker och att det sker ett systematiskt nedpressande av marginalerna så kommer saken i ett annat ljus. Det handlar om att vissa människor skor sig på andra bekostnad, inte om att några bara råkar ha otur.

Lön för en dags arbete är ju inget man saknar.

När man jobbar som jag gör så ska man alltid få en jävla massa tidrapporter underskrivna. Ibland går dock de i expeditionen innan man slutat för dagen och man kan inte heller få rapporten påskriven innan man jobbat klart. detta hände mig för ett par dagar sedan.

Så jag ringer till min förmedling och ber om dem ordna upp detta, vilket jag tycker är helt naturligt i och med att det är dem som står i kontakt med skolorna.

Tjejen i luren säger i alla fall följande:

– Du ska veta att om det bara är en dag eller så så brukar vi inte ringa skolan, för vi har inte tid med det. Om det är fler dagar så ringer vi för då kanske det är så att man saknar de där pengarna.

Ursäkta mig, men det är väl klart som fan att jag ska få pengar för det arbete jag utför och att det är förmedlingen som ska ansvara för detta. Annars så måste man ju åka tillbaka till skolan och hämta en massa tidrapporter hela tiden och det är ingen höjdare, speciellt inte när skolan ligger i Huddinge eller så.

Nu var det inget större problem i det här fallet, då skolan ligger på cykelavstånd och jag ändå måste lämna tillbaka nycklar där, men detta gör mig faktiskt genuint upprörd. Om de sagt vid intervjun att man inte kunde vara säker på att få lön för de timmar man arbetet så hade jag inte tagit jobbet.

Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.