Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.

Min dag.

Jag hoppas att ni inte tröttnar på mina svartvita landskapsbilder för det är nästan det enda jag fotar nu.

Idag gick jag till jobbet, jobbade två timmar och sa upp mig. Orkade inte ringa människor som inte ville prata med mig. Men det värsta ärändå det där lilla inblicken man får i folks liv ibland: en av dem jag ringde grät och sa att ahn jag sökte inte var där, att han kanske skulle komma nästa vecka, men att hon inte visste. Känslan av att här ringer jag frun som sitter ensam och övergiven och försöker sälja vin. Det känns bara så fel.

Dag åtta, ett ögonblick.

Alla ögonblick jag verkligen vill berätta om är antingen olämpliga eller totalt obegripliga för gemene man. Det får jag ta när jag skriver min självbiografi, full av smaskiga bekännelser (ni får göra reklam för mig så att allmänintresset blir stort nog ;)).

Ett skönt minne jag har är mitt första telemarketingsamtal (skedde idag). Den stora ångestklumpen jag hade i min mage ville aldrig släppa och jag snackade lika snabbt som min hispiga mor. FY! Fick dock nästan igenom en sale, måste ha berott på att jag var genomgående ironisk.

Dagens stora fråga.

Dagens stora fråga: är det okej att sälja sin själ till djävulen för att kunna köpa ett schysst objektiv?

Ska på arbetsintervju för ett telemarketingföretag nu. Fattar inte varför jag skickade in min ansökan dit för nu har jag bara ångest, både över att bli dissad och för den eventuella möjligheten att jag får jobbet.

Är för övrigt sjuk. Jag tror att det är guds straff för att jag ens överväger att ta det här jobbet. Hua!

Håll tummarna för mig!

Jag skulle just svara på Elsas kommentar på inlägget om osmaklighet

Det låter som du är i skriande behov av ett jobb

…när telefonen ringde. Jag ska på arbetsintervju imorgon för ett jobb som jag tror skulle passa mig jävligt bra.

Nu är jag sjukt nervös. Jag hoppas verkligen att det går bra, det skulle vara så skönt att ha något att göra som inte är telemarketing eller plugga.

Så håll tummarna för mig!

Om att alltid förväntas vara tillgänglig.

Satan vad trött jag kan bli på folk som ska tjata om hur jävla lata och odugliga vi barn från ”curlinggenerationen” är.

Lite info om arbetsmarknaden för oss odugliga lata ungdomar.

  • För det första är det typ helt jävla omöjligt att skaffa fast jobb. Det kan måhända vara för att vi är lata och odugliga, eller så är det för att vi i Sverige har ett system där arbetslivserfarenhet är typ det viktigaste av allt och ingen vågar anställa en ungdom direkt utan gör det antingen via bemanningsföretag, projektanställning eller timlön.
  • 70 % av alla jobb som finns är telemarketingjobb. Det innebär i princip att man saknar fast lön, att man måste spendera flera timmar om dagen med att vara trevlig mot folk som har gjort det till sin livsuppgift att hata en (en vän till mig blev bland annat utsatt för sexuella påhopp av en kund, mysigt arbete!), ofta är ringlistorna gamla vilket gör att många av dem man ringer redan har fått tio samtal förut från samma företag och så vidare. Det är ett skitjobb! Så jävla mycket skitigare än vård, hemtjänst, städare eller vad ni vill, de yrkesgrupperna är åtminstone inte hatade av store delar av dem de har kontakt med i arbetet. Och visst, barnen i Afrika har det säkert värre men bara för att någon annans situation är mer pissig betyder inte det att vår inte är värd att klaga på.
  • Nästan alla jobb går via bemanningsföretag, är ströjobb såsom barnvaktsjobb eller vikariat och har därmed sjukt osäkra arbetstider. Underbart att inte kunna planera in något annat i kalendern för att man ”kanske måste jobba”. Resultatet blir ju att man spenderar betydligt mycket mer tid med jobbet än man får betalt för, eftersom man alltid måste vara ”redo” för att kunna kamma hem lite lön.
  • Sättet att lösa det här problemet blir således att låta oss komma i kontakt med så kallade jobbcoacher och skylla hela grejen på att VI inte är tillräckligt drivna. Vi borde starta eget, vi borde se vår situation som en möjlighet och inte som ett hinder och bla bla bla. Kul att höra den smörjan och bli ännu mer sänkt.

Framförallt den här entreprenörssmörjan kan jag störa mig så jävla mycket på. Okej om man är Blondinbella och lever för sitt jobb, men att starta eget är ju liksom ingen lätt process och alla vill inte att deras jobb ska ta över all deras tid. Vissa vill ha ett vanligt jävla kneg som man går till på morgonen och drar hem från på kvällen, inte ett jobb som man förväntas vara tillgänglig för hela tiden.

Och det är just detta som är problemet: vi ungdomar förväntas vara ständigt tillgängliga. Vi förväntas vara fruktansvärt glada när vi får ”möjligheten” att ringa till arga människor och försöka sälja värdelösa produkter i fem timmar till en timlön på 65 spänn, för ungdomsarbetslösheten är ju så hög. Och grejen är att de flesta ungdomar också är glada när de får chansen att dra in lite extra stålar. Jag bokar till exempel aldrig upp mina kvällar ”på riktigt” för jag vet att jag behöver pengarna som mitt högst osäkra barnvaktsjobb genererar. En fika kan plötsligt avbokas en halvtimme innan för att man ”måste jobba” och så vidare. En av mina vänner som jobbar som vikarie går alltid upp klockan 8 på morgonen för att de ”kanske ringer” vid nio.

Vi förväntas vara ständigt tillgängliga men jobbet måste inte vara tillgängligt för oss eller lova oss något. Och det här tär. Det är inte roligt att behöva anpassa sig efter jobbtillfällen som eventuellt dyker upp, det sabbar verkligen ens vardag att behöva göra det. Min generation jobbar hela tiden, men får bara lön för några timmar i veckan.