Att skapa en åsikt.

Fick denna fråga på min frågestund som jag tyckte var så spännande att jag tar upp den i ett eget inlägg. Frågestunden är fortfarande öppen så den som vill kan ställa mer frågor. Så roligt att svara på när det håller så hög standard.

Hej!
Kanske en lite skum fråga men hur går du till väga för att bilda dig en egen åsikt om ”något”?
Läser du mycket och sedan reflekterar över det du läst?
Jag försöker bilda mina egna åsikter men märker att jag alldeles för lätt nickar instämmande och tänker ”jaaaa! Hon har ju så himla rätt!” när jag läser dina inlägg. Det är sällan jag tar mig tid att verkligen reflektera och vrida och vända på det som personer jag ser upp till säger (exempelvis du).
Hur gör du för att inte drunkna i all information och i alla andras åsikter?????

Tycker denna fråga relaterar lite till inlägget jag skrev om Smarta killar™. Om man har lite kunskap på ett område är det lätt att man bara lyssnar på första bästa som har en åsikt om saken och låter övertygande, jag har gjort samma misstag själv flera gånger och gör det säkert fortfarande i en massa fall. Däremot så skulle jag säga att jag blivit betydligt bättre på att identifiera de som snackar skit och försöker ”dränka” mig i sina åsikter. Ett vanligt drag brukar vara en oförmåga att förklara när man redogör för sig åsikt om något och när man redogör för fakta, personer som blandar ihop dessa två brukar för det mesta inte vara alltför tillförlitliga. Jag har också lärt mig att känna igen vissa stereotyp argument och påståenden på ren erfarenhet och när någon droppar ett av dessa brukar jag så att säga osäkra min revolver. Detta gäller både argument för och emot den ståndpunkt som jag intar. Jag har t.ex. svårt att ta vänstermänniskor som börjar snacka om att ”människoliv inte kan mätas i pengar” när man snackar budget på allvar även om jag generellt håller med dem i rena sakfrågor.

Min erfarenhet är att människor som faktiskt har kunskap och insikt i en fråga inte brukar vara rädda för att påpeka komplexiteten i den. Den som har kunskap och argument är inte rädd för att bli ifrågasatt varför skulle hen vara det? Ifrågasättande leder i en sådan situation bara till att man får klargöra sin poäng tydligare och kan övertyga personen som frågar genom diskussion.

Den som vill att folk ska lyssna på vad man har att säga ska också ta sig tiden att förklara för den som inte är insatt, tar man sig inte den tiden så är man inte värd att lyssna på. Så mitt tips är: kräv alltid förklaring för det du inte begriper. Om du blir behandlad som om du vore dum i huvudet för det så tycker jag inte att du ska lyssna, för jag tycker inte man ska lyssna på folk som inte har en ödmjuk syn på kunskap och åsiktsskapande. Det är så otroligt mycket troligare att en sådan person kommer att undanhålla andra perspektiv från dig och man ska aldrig aldrig lyssna på en person som inte tycker att det är intressant att nyansera sitt perspektiv.

Annars så kan jag väl säga att mina åsikter har förändrats otroligt mycket över tiden, från nyliberal till någon slags frihetlig socialist som jag är nu. Det är en enorm skillnad. Jag är dock glad över att ha haft åsikter som jag idag anser är ”fel” tidigare eftersom det har hjälpt mig att skapa perspektiv på min världsuppfattning nu. Det började med att jag köpte ett färdigt åsiktspaket som jag sedan reviderat hundratals gånger för att vaska fram det jag tycker är hållbart. Jag kommer troligen byta uppfattning om en massa saker i framtiden och det ser jag bara som något positivt, det gör att min förståelse för andras åsikter blir djupare än de hade varit om jag bara tyckt samma sak från första början.

Ju mer jag reviderar mina åsikter desto mer märker jag att mitt känsloliv och min människosyn passar ihop med mina åsikter. Innan så hade jag åsikter som gick rakt emot hur jag kände inför människor och deras situationer man jag undertryckte dessa känslor för vad jag ansåg ”rätt”. Nu så passar mina åsikter mycket bättre ihop med hur jag ser på saker och ting rent intuitivt. Jag tänker att det är ett tecken på att jag kommit närmre vad jag tycke är rätt. Detta innebär inte att jag inte har argument för mina ståndpunkter, bara att dessa ståndpunkter och argument är mer förankrade i mig som person än de var innan.

Så det jag kan säga är väl: var alltid kritisk, var alltid extra kritisk mot folk som snackar som om de sitter inne ”sanningen” och var inte rädd för att ifrågasätta ty den som inte är intresserad av att förklara är faktiskt inte värd att lyssna på. Våga lita på din intuition och utforska sambandet som finns mellan dina åsikter, troligen kommer du att finna att det finns något slags samband som du kan formulera en ideologi utifrån. Men jag tror det viktigaste är att du ska våga ha fel, våga ifrågasätta dig själv och ändra dina åsikter; se det inte som att du hade fel innan och rätt nu utan som att du har tagit ytterligare ett steg på vägen till att forma din ideologi. Det är bara korkat med människor som bestämmer sig för att anta ett visst åsiktspaket och sedan ägnar resten av sitt liv åt att hitta fler argument för detsamma, att ständigt nyansera sin världsbild är enligt mig jävligt mycket värdefullare.

Detta handlade mest om hur jag förhåller mig till argument och kunskap. Sedan är det såklart alltid så att man måste läsa på för att det ska funka. Lära sig mer om de olika synsätt som finns.

Jag hoppas att detta var ett bra svar på frågan. Det kan vara svårt att förklara detta eftersom det är en process jag för det mesta inte reflekterar över. Om det finns några frågetecken reder jag mer än gärna ut dem.

Blawgnews!

DennisM har blivit avstängd från myshowroom, något han verkar tycka är prestigeladdat.

Sista månaden på MSR! Helt ärligt… tog det sådan här lång tid? Haha.. Jag är bloggvärldens största bitch och mitt ego är för stort för Myshowroom som nu tröttnat på mig!

Var det inte han som drog värsta svadan om att han skulle vara en bra förebild för Kissie och Paow så att de skulle sluta med provokationsbloggandet? Jag undrar om DennisM kommer att göra någon slags avbön för sitt beteende snart, som han gjorde innan. Det kommer att vara stor underhållning i sådana fall. Annars undrar jag hur han kommer ta sig ur den här äckliga bilden av sig själv han har skapat, han är ju fan värre än vad Kissie någonsin varit.

Aja. Det som är på riktigt roligt med inlägget är att han skriver såhär:

Mina programmerare jobbar redan på min nya bloggdesign så jag kommer att flytta över bloggen med alla inlägg och sådant lagom till månadsskiftet.

Alltså. ”Mina programmerare”. Vill han att vi ska tro att han har en liten stab med ”hungriga” programmerare som bara sitter och väntar på att ta hand om Dennis bloggrelaterade problem. Jag tycker att det är så roligt.

Mogis fittring.

Vad som är sjukt kul är att ringen som Mogi ska bära på modeveckan ser ut som en fitta.

Det är förvisso inget fel med det, jag tycke ringen var ganska snygg. Den hade dock lika gärna kunnat vara en produkt av någon feministisk konstfackselev. Ärligt talat.

Jag undrar om Mogi tänkt på detta själv. Jag undrar om någon annan kommer tänka på det eller om det bara är jag som fått mina sinnen förstörda av all fittkonst. Roligt hur som helst.

Livet.

Var så jävla full igår och känner mig ungefär som bilden ovan idag. Inte så fräsch och livlig som jag brukar med andra ord.

Loggade in på twitter och hittade fylletwitter som jag glömt:

Skämdes. Detta var fan lite magstarkt även för mig. Pallade dock inte radera eftersom jag hade fått svar på det. Ännu mer pinsamt att radera pinsamma grejer som folk uppmärksammat ju!

Ska fan börja fylletwittra mer. Så himla festligt när man upptäcker det dagen efter.

Två saker till: Hannah har svaratmitt inlägg om att feminism och genus inte är samma sak. Jag ska svara, har bara inte orkat göra det än. Jag ska även se till att skriva relationsutmaningen, men har varit för upptagen på att lacka om klass för att orka denna vecka.

Att acceptera sin brister.

Lady Dahmer har svarat på mitt inlägg om att kokettera med sina fördomar. Hon menar att det handlar om att visa upp sina brister för att det ska vara okej att ha brister. För att förklara min poäng tänkte jag dra ett exempel ur verkliga livet: jag kan ha en ganska fördomsfull attityd mot diverse livsstilsattribut som förknippas med så kallad ”white trash”. Ni vet: foppatofflor, svanktribals och gymtechno. Jag har använt begreppet ”white trash” mycket under mina dagar och för det mesta med en extremt föraktfull ton. Sedan blev jag uppmärksammad på det faktum att ”white trash” är ett uttryck som kommer ur klassförakt så slutade jag helt enkelt använda uttrycket. Det händer såklart att det slipper ur mig ibland men jag har aktivt ansträngt mig och gjort en medveten förändring i mitt beteende för att jag upptäckte att det inte stämde överens med mina värderingar.

När jag fattade det här med begreppet ”white trash” så var det inte så att jag fick en massa skuldkänslor för att jag använt mig av begreppet. Det är inte heller så att jag infört något slags tankeförbud på mig själv, att jag absolut inte får tänka i termer av ”white trash”, ibland händer det och det är okej. Däremot har jag uppmärksammat mig själv på det här begreppet och erkänt problematiken. Det behöver inte betyda att jag går omkring och mår dåligt över att jag inte agerar 100% korrekt hela tiden eller att detta tar upp stora delar av min tid. Däremot går jag inte omkring och försvarar mig om någon påpekar att jag använder begreppet, jag säger liksom inte ”det kanske är fel men det är mänskligt att fela” utan snarare ”det har du rätt i, får tänka på det nästa gång”.

De enda gångerna jag får dåligt samvete över mitt agerande är när jag har ägnat mig åt något som jag egentligen vet är fel. Jag får aldrig dåligt samvete när jag blir uppmärksammad på problem i mitt beteende som jag inte kände till. Då är det bara att tänka på det i framtiden, helt enkelt. Man kan acceptera att man är som man är också ändå vilja förbättra saker och ting. Det är ju sällan så att man är 100% nöjd med sig själv och bara vill stanna på precis samma ställe hela livet. Att acceptera den man är handlar snarare om att kunna se sina brister och fördelar, acceptera det man inte kan förändra och jobba på med det man kan förändra. Det jag har svårt för är inte att folk är nöjda med sig själva, det jag har svårt för är självrättfärdigandet som ofta kommer med när man inte är intresserad av att förändra beteenden man vet är dåliga.

Sedan kan det vara så att det krävs väldigt mycket för att förändra ett beteende. Om man till exempel har tight ekonomi eller ont om tid så är det kanske inte läge att göra värsta satsningen på att äta ekologiskt för det kan krävas pengar och tid för något sådant. När det gäller en sak som fördomar så är det oftast ganska enkelt att förändra i alla fall delar av sitt beteende till det bättre. Det behöver inte innebär att man aldrig säger eller tänker något fördomsfullt, snarare att man börjar reflektera över det istället för att slå ifrån sig med ursäkter som att det är mänskligt att fela. Ja, det är det, och jag tycker inte att man ska gå omkring och känna ångest så fort det hoppar en groda ur munnen. Däremot tycker jag att man ska reflektera över det.

Perfektion är inte en möjlighet. Ingen person kommer kunna vara totalt fördomsfri och det är inte heller något jag kräver av människor. Däremot tycker jag att man ska kunna ta till sig kritik utan att reflexmässigt skjuta den ifrån sig med ursäkten att man helt enkelt är sådan. Det viktiga är inte att vara perfekt utan att vara öppen för nya perspektiv och förändring.

Man måste väl för fan få lägga ut en bild på sig själv i bikini utan att det ska ses som ett inlägg i hälsodebatten.

Blondinbella har lagt upp en bild på sig själv i bikini som skapat stor rabalder. Inlägget har i skrivandets stund fått 572 kommentarer, detta kan jämföras med att Blondinbellas inlägg generellt brukar få mellan 30 och 150 kommentarer. En ganska stor intresseökning med andra ord. Många kommentarer hon har fått ser ut ungefär såhär:

Helt sjukt vilken snygg kropp du har Isabella! DU är en sådan jävla grym förebild så det inte är sant! Fortsätta lägga upp sådana här bilder, lovar att det hjälper många människor där ute!

Och såhär:

Hon visar att man ska vara stolt över den kropp man har och känna sig trygg i sig själv. Beundransvärt!

Och en del ser ut såhär:

hjälper det för er som har några extrakilon menar du? så kan ni fortsätta äta utan ångest??? Det är ju ett skämt ni som inte ser att bella har en sådär 3-4 kilo för mycket……visst det har varit en hets tidigare om size zero men nu att hetsa folk till att vara tjocka har blivit fel på andra hållet.

Jag tycker att det är trevligt att Blondinbella inte drar sig för att visa upp sin kropp bara för att hon inte uppfyller idealet, men samtidigt undrar jag verkligen hur det kan komma sig att det har blivit ett sådant statement att som livsstilsbloggare lägga upp en bikinibild. Det är väl fullt normalt att göra det om man bloggar om sitt liv och det inkluderar solsemester på Bahamas? Jag ser det som ett tragiskt tecken i tiden att det anses modigt att visa upp sig om man inte ser ut på ett visst sätt.

Sedan dras ju naturligtvis debatten igång om huruvida Blondinbellas kropp är hälsosam eller inte. Alltså ursäkta mig, men vem fan bryr sig? Blondinbella har aldrig sagt att alla ska se ut eller ha samma livsstil som hon, hon har aldrig gjort anspråk på att vara någon hälsoguru. Man måste väl få lägga upp en bild på sin kropp utan att det tolkas som ett inlägg i livsstilsdebatten? Det är ju för fan en enkel bild på Blondinbella i bikini, det står inte ett ord om kost, träning eller att hon älskar sin kropp sedan hon gått upp i vikt. Det är bara en bild, rätt och slätt, det är absolut ingen propaganda för att man ska se ut så. Att hävda det är som att säga att jag tycker att alla ska ha rött hår och rött läppstift bara för att jag lägger upp bilder på mig själv när jag har det.

Det rör sig absolut inte om någon hets, det rör sig på sin höjd om en motbild till det ideal som råder men jag skulle nog helst vilja betrakta de som en bild på en glad Blondinbella på semester, rätt och slätt. Inget jävla statement.

Utan att mena att Blondinbella har en ohälsosam kropp eller väger ”för mycket” så undrar jag: måste man gömma undan kroppen om den är ohälsosam?

Som en internets Jekyll&Hyde.

Alex Schulman alltså. Han har skrivit ett inlägg där Linna Johansson figurerar som löd såhär:

Jag blir fylld av ett hat när jag ser honom. Jag måste sluta med det. Kan inte gå runt och fundera över vad människor gjort för 10 år sedan. Måste över huvud taget sluta lägga ner energi som stör mig. Som Linna Johansson. Varje gång jag läser hennes blogg så blir jag så nedstämd. Hon skriver hela tiden hur vidrigt det är att vara förälder. Hon verkar hatat sitt barn. varför skriva om det i en blogg? Stackars barn som sedan blir läskunnig och får läsa allt det där mörkret hos henne. Men det är mig det är fel på. Man ska inte störas på andra. Man ska hålla sig ur deras väg, inte bry sig om dem, fortsätta med sitt, kanske bli lycklig.

När hon sedan blev arg, som sig bör, och svarade med ett mycket vettigt inlägg om kravet på att vara lycklig och inte klaga när man bloggar så blir Alex förvånad över att hon svarar. Över att han helt plötsligt, som från absolut ingenstans, befinner sig i ett bloggbråk. Huruvida man kan kalla att få vettig kritik för att vara i ett ”bråk” kan ju diskuteras. Det mest anmärkningsvärda är dock att han på allvar uttrycker sig som att han inte förväntade sig svar på tal. Han förväntar sig alltså att kunna skriva att en människa hatar sitt barn i en blogg som läses av tusentals människor och att hon inte ska reagera, inte gå till försvar.

Åren går. Man tror att man utvecklas, att man mognar. Kan det verkligen vara så illa att jag fortfarande håller på, att jag faktiskt befinner mig i bloggbråk?

En rimlig reaktion av en person som vill ha mognat bort ifrån bloggbråk hade i det här läget varit att helt enkelt be Linna om ursäkt och sedan inte göra någon större grej av det. Istället så raderar han inlägget och skriver ett nytt där han låtsas som om han inte alls förstod att han eventuellt kunde provocera fram en reaktion med sitt inlägg. Så otroligt omoget.

Kanske borde man inte låta sig upprörs av en person som Alex Schulman, men det är fan ett jävla sätt han har mot använda medmänniskor. Inte bara komma med så grova påhopp som att en person hatar sitt eget barn utan dessutom ligga på en så otroligt låg nivå att man inte ens gitter svara på den kritik man får utan bara raderar det man skrivit. För man orkar inte vara i bloggbråk. För man har växt ifrån bloggbråk.

Det hade fan varit mer moget av Alex Schulman att lägga upp en bild på Linna Johansson där han har ritat över hennes näsa med en grisnäsa och gjort en ram av bajskorvar. Helt seriöst. Det är nämligen riktigt riktigt omoget att söka konflikt och sedan när det väl kommer till kritan hävda sig stå över sådant.

Anledningen till att jag tycker att det är ett problem värt att skriva om är att Alex Schulmans jävla stil accepteras hos folk. Det anses liksom okej att han ägnar sig åt mobbning av precis allt och alla. Inte bara anses det okej för att han ändå är rolig, utan han har även lyckats få folk att köpa att han har mognat nu. Att han är finkultur. Han har skrivit en bok, han har gjort avbön, han skriver att han inte vill hamna i bråk. Men hans agerande säger något annat, ty han har fortfarande samma maniska behov av att skriva om folk ur sitt äckliga ”von oben”-perspektiv och det har bara blivit etter värre sedan han ”mognade till” ty nu låtsas han ovetande om sina provokationer istället.

Obehagligt är precis vad det är. Det här behovet av att trycka ner människor som han liksom inte kan hålla tillbaka och samtidigt denna strävan efter att bli accepterad som en god människa, en mogen människa, finkultur. Som en internets Jekyll&Hyde.

”Inspirerande” är bloggvärldens ”söt”.

Cecilia tog upp detta med att blogg.se beskriver alla sina bloggar som ”inspirerande” och illustrerar med denna printscreen från deras hemsida, där allt mycket riktigt beskrivs som just inspirerande. Vad det inspirerar till sägs dock sällan, det räcker med att det inspirerar till något, vad som helst.

Jag är glad att jag inte bloggar där, ty cupcakeinspirationsbloggarna dominerar absurt mycket. Jag förstår att det är den typen av bloggar som många uppskattar att läsa men jag skulle önska att man någon gång kunde lyfta fram en blogg vars primära innehåll inte är bilder från we<3it. ”Inspirerande” är lite bloggvärldens motsvarighet till ”söt”; visserligen ett ord med en reell och positiv innebörd men som ofta används som komplimang för den som inte har några unika drag. Det betyder liksom inte någonting.

Ge mig en spark i röven tack.

Ni får förresten hemskt gärna hjälpa mig att sparka igång kreativiteten. Alltid när jag tar ett uppehåll så är jag fett seg på att börja skriva igen så tipsa gärna om det är något ni tycker att jag borde ta upp. Jag har inte hängt med i bloggvärlden eller nyheterna heller under tiden jag inte har bloggat, ska kanske påpekas.

Antifeministerna kan kanske hjälpa till genom att skriva något som göra mig arg. Då brukar jag komma igång.