Facebook och deras förbannade timeline gör mig så trött. Jag känner lite såhär att om de nu vill att alla ska använda timeline så är det väl bara att byta för alla användare? Eller så kan de göra det frivilligt på riktigt? Som det ser ut nu så är det skitsvårt att byta tillbaks när man väl fått det och det är ett villkor för en massa applikationer. Som tur är vill jag inte spela Castleville eller något annat liknande så jag slipper, men jag tycker att det är så fånigt att hävda att något är frivilligt samtidigt som man gör allt i sin makt för att människor ska välja det rätta av två olika saker. Inte riktigt så jag definierar frivillighet dårå.
Etikett: facebook
Ansvarsvägran.
När jag försökte gå in på en länk som någon postat på Facebook möttes jag av följande:
Jag har aldrig varit med om detta tidigare så jag antar att det är en relativt ny grej. Facebook har ju innan hållit på att censurera material på själva sajten, men jag har aldrig hört om att man inte skulle få använda en länk som faktiskt ligger uppe. Jag kunde inte använda länken men lyckades komma in på annat vis. I alla fall så ledde länken till denna sida, en uppräkning av hur mycket Irak- och Afghanistankrigen kostat för Usa sammanlagt. Det kan säkert upplevas som kränkande av vissa men jag tror inte att Facebook har några regler emot grafiska uppräkningar av kostnader för amerikanska krig.
Det som stör mig med det här är inte det faktum att Facebook ägnar sig åt censur, det visste jag redan om och det berör mig inte sådär jättemycket. Att en sajt har vissa censurregler är inte konstigt, sedan kan man såklart ifrågasätta omfattningen av dem och hur de ser ut men så länge reglerna är kända för användarna så är det enligt mig inget större problem.
Det som stör mig är den anledning som anges: att många användare har anmält innehållet som stötande. Jag har även hört om personer som blivit avstängda från Facebook helt enkelt för att deras ”vänner” har beslutat att anmäla deras profiler. Det räcker med andra ord att tillräckligt många bryr sig om att meddela att de upplever något som kränkande för att det ska tas bort, det handlar inte om att Facebook har en regel som detta material har brutit mot. Man slår ifrån sig ansvaret över bedömningen på användarna.
Jag undrar bara: hur många ska anmäla något som kränkande för att Facebook ska tycka att det är det? Går Facebook igenom anmälningarna efteråt och kollar om det stämmer överens med deras regler? Väger en anmälan från någon som är väldigt anmälningsbenägen lättare? Kan man missbruka möjligheten att göra anmälningar och bli avstängd på grund av det?
Jag tycker illa om när företag gömmer sig bakom något slags ”allmänintresse” istället för att faktiskt ta ställning för vilket material man tycker att det är okej att sidan sprider och inte.
Sociala medier.
Lite sent kanske, men denna krönika av Johan Croneman var väldigt läsvärd. Den handlar om vissa personers ovana att blanda ihop sina egna medievanor med andras och därmed falskeligen tro att man är med i en stor folkrörelse och verkligen når ut när man till exempel twittrar eller bloggar. Samma sak med politiker som prioriterar bort torgmöten till förmån för ett twitterkonto och tror sig kommunicera med ”folket” när det i själva verket rör sig om en liten och redan från början politiskt insatt skara. Visserligen kan det vara himla trevligt det med, men det kan knappast vara en ersättning till att nå ut med sin politik i de breda folklagren.
Jag kan verkligen störa mig på vissa personers tendens att höja sig själva till skyarna för att de minsann påverkar och gör skillnad när det de gör i själva verket bara når ut till en ytterst begränsad grupp människor. Sedan är det såklart så att idéer sprider sig som ringar på vattnet och om en diskussion växer sig stark i ett visst forum så kan den även nå ut, men det finns en stor problematik i att folk tror att den liksom redan har nått ut till någon slags allmänhet när den i själva verket bara har nått dem som redan från början var intresserade.
När man börjar ge de sociala medierna äran för den arabiska våren tycker jag att man överdriver. Visserligen så erbjuder twitter, facebook och bloggar viktiga verktyg för informationsspridning men upprinnelsen till det hela måste ändå spåras till människors vilja till förändring. Revolutioner har skett innan de sociala mediernas inträde och man får inte invagga sig själv i tron att man förändrar världen genom att twittra om något radikalt, då har man nog mest bara lurat sig själv. Invaggat sig i tron att man kn förändra samhället enbart genom att tycka till. Grunden till förändring ligger fortfarande i människors vilja att organisera sig och på riktigt göra något åt sin situation. Om denna vilja finns så använder man de medel som finns tillgängliga.
Hur kan det vara motiverat att ge pengar till stora företag som ”tack” för att de bygger vinstdrivande verksamhet.
Regeringen har beviljat ett bidrag på 100 miljoner kronor till att facebook ska bygga sina serverhallar i Luleå. Jag har så otroligt svårt att begripa hur man kan tycka att det är rätt att ge skattepengar, och så mycket dessutom, till ett privat företag för att de ska kunna bygga upp sin egen verksamhet. Om man räknar på det ger regeringen en tredjedels miljon till varje årsanställd, då satsningen förväntas kräva 300 anställda. Jag vet inte hur mycket det kostar att anställa någon i ett år, men jag kan nog tänka mig att det blir +/- noll i slutänden.
Jag har förstått det som att det handlar om en principsak. Man vill inte att tillväxt ska skapas i den offentliga sektorn, utan i den privata. Men just nu är den privata sektorn till stor del finansierad med skattepengar genom den här typen av bidrag, varför inte bara använda dem till att ha fler offentliganställda som ju faktiskt behövs.
Hur kan det vara motiverat utifrån någon politisk ideologi eller samhällsmål att ge pengar till stora företag som ”tack” för att de bygger sin vinstdrivande verksamhet på ett speciellt ställe. Jag kan tycka att bidrag till affärsverksamhet är motiverat när det handlar om människor utan kapital som vill starta upp verksamheter, fast jag är tveksam även i de fallen. Absolut inte när ett företag som Facebook, som redan investerar flera miljarder egna kronor, har valt staden Luleå för att bygga på sitt imperium.
Jag ser det mer eller mindre som korporativism då skattepengar används för att finansiera samhällsonyttiga privata projekt.
Extremrelativism gör det omöjligt att ifrågasätta.
För några dagar sedan var jag involverad i en diskussion på facebook rörande kontaktannonsen under:
Det är alltså en man som söker en lesbisk tjej för ett förhållande. Om detta skrev jag lite sarkastiskt att lesbisk nog betyder ”tjej som inte bangar på att ta med sin heta kompis på en trekant”. Det talades sedan vidare om sexualitet och jag tog upp vissa mäns oförmåga att fatta att kvinnor göra saker för sin egen skull också, inte bara för att tillfredsställa män.
Då kommer det in en person i diskussionen som tycker att diskussionen är fördomsfull eftersom detta lika gärna kunde vara en kille som ville ha en lesbisk kompis eller kanske var en manlig faghag. Jag påpekade att ordet ”förhållande” faktiskt brukar åsyfta kärleksrelationer, speciellt i kontexten kontaktannons.
Visst hade det kunnat vara på ett annat sätt. Det skulle till exempel kunna röra sig om en person som inte kan det svenska språket eller bara om någon relationsanarkist. Det absolut troligaste är emellertid att det rör sig om en man som inte förstår att en lesbisk person faktiskt inte har ett intresse i att ha kärleksrelationer med män. Men med lite god vilja så kan allting tolkas så att det blir okej, och så att den som ifrågasätter är den fördomsfulla.
Det är inte fördomsfullt att utgå från att människor använder språket som de absolut flesta gör, det är bara att dra en rimlig slutsats. På samma sätt är det inte fördomsfullt att utgå från att någon som ser ut som en kvinna har fitta, det stämmer i 99,9 % av fallen och är därmed ett jävligt rimligt antagande.
Det är extremt vanligt idag att människor på detta sätt vrider och vänder på sanningen och argumenten så att det framstår som att den som ifrågasätter strukturer och normer är den som är fördomsfull. Det syns till exempel i debatten om städerskor, där de personer som ifrågasätter de dåliga arbetsvillkoren och lönerna genast är fördomsfulla och föraktfulla eftersom de inte respekterar dessa människors livsval.
Det är en sorts extremrelativism vars resultat blir att det blir omöjligt att ifrågasätta människors levnadsvillkor, åsikter eller fördomar. Var landar vi med dessa resonemang? I ett samhällsklimat där fördomar, strukturer och så vidare kommer att fortsätta existera och troligen också förstärkas. För vem är jag att säga att kvinnor inte gillar att bli tagna på rumpan på krogen, att det inte är varje städerskas högsta dröm att städa toaletter för en hundring i timmen hela livet eller att sjuksköterskor ska ha högre lön när de trots allt valt att utbilda sig till det trots att de kände till lönerna?
Märkliga värderingar i Facebookcensuren.
Det här med att facebook tillåter grupper som ”skämtar” om våld mot kvinnor, att kvinnor är slampor/horor etc är ett ämne jag är kluven till. Rent generellt ställer jag mig negativ till alla former av censur, speciellt på så stora sajter som facebook eftersom de faktiskt kan styra stora delar av vår kommunikation.
Men med bakgrund emot allt annat de censurerar, typ bilder på barn som ammar och nakna kroppar som i deras ögon ses som ”porr”, så tycker jag att det är mycket märkligt att skämt om faktiska lagbrott passerar nålsögat. Jag har svårt att tänka mig att motsvarande riktat mot till exempel ”negrer” skulle passera.
Okej om de hade en fri sajt som inte censurerade saker alls eller i väldigt liten mån. Men nu är det inte så, Facebook är en hemsida som censurerar precis allt för att framstå som mer familjevänliga och politiska korrekta. Så hur kan det komma sig att dessa skämt ses som acceptabla?
Facebookbeteenden.
Ett facebookbeteende som jag tycker är otroligt störigt är folk som ska hålla på och skriva kryptiska och ofta lite ledsna statusuppdateringar. Sedan när någon frågar så skriver de typ: ”tar det sedan gumman, hänt en del saker som gör mig lite småirriterad”. Seriöst, varför gör man så?
Samma sak med folk som är kryptiska i sina bloggar. Fattar väl grejen när de har olika ”projekt” på g men när man skriver att det är lite strul ”privat”… jag fattar det inte? Om jag har strul i mitt liv så skriver jag om det eller så skriver jag inget alls. Det värsta är ju när relativt stora bloggare skriver så kryptiskt och blir sura när deras läsare undrar. Men herregud, gissa varför?
Men det absolut mest störiga facebookbeteendet är när folk skriver ungefär såhär: ”hatar alla falska människor”. Seriöst, varför? Sen är det alltid en massa ”men guud gumman du menar väl ey mey?” under. Herregud. Vad driver människor till detta egentligen?
Hujedamej. Jävla skönt att slippa umgås med alla dessa personer.
Uppmärksamhetskåtmans sista utpost.
Det här med spamkommentarer på bloggar där man gör reklam för sin egen blogg är ju ett vida känt fenomen, men jag hittade nyligen något mycket märkligt i kategorin uppmärksamhetskåtma.
Vad kan det finnas för tillfredsställelse i att ha många vänner på facebook om man fått dem såhär?
Jag antar att jag aldrig kommer begripa vad som driver dessa människor så det är väl lönlöst att ens försöka. Men vad fan, ärligt talat.
Eller bara vanlig, hederlig idioti.
Jag älskar ordvalet i den här artikeln. Det finns tydligen något slags fenomen som går ut på att lägga sig på mage på obskyra ställe, låta någon fota och lägga ut det på Facebook. En kille lade sig på ett balkongräcke, trillade ner, och dog såklart.
Detta vinklas alltså som att den nya Facebooktrenden är livsfarlig. I mina ögonlåter det som att vanlig hederlig idioti är det som är det som är boven här.
Tröttsam grej.
Grej jag tycker är tröttsam: folk som ska moralisera kring hur hemskt ytligt facebook är. Jamen synd för dig, gå ur skiten då? Är det verkligen ett relevant ämne för ett debattartikel?