Vissa personer tycker att en ”moraliserar” när en skriver någonting om hur sex, relationer och liknande borde fungera. Till exempel när jag kritiserar heterosexualitet som koncept så tycker vissa att det är att moralisera eftersom ”alla får göra som de vill”. Nå, det är klart alla ”får” göra som de vill och jag har ändå ingen makt att göra något åt saker om jag nu skulle vilja, men det förhindrar inte att det också kan vara så att till exempel heteromonogami har en central roll i patriarkatet.
Att ”moralisera” är att avgöra en persons moraliska lastbarhet utifrån hens livsval. Till exempel att säga att det är fel att röka/dricka och att den som gör detta får skylla sig själv om hen råkar illa ut. Däremot att säga att rökning/alkoholbruk är hälsofarligt och ett samhällsproblem är inte att moralisera. Skillnaden ligger i vilken syn en har på individen, om en tror att individen gör något för att hen helt enkelt är en sämre människa moraliskt eller om en tror att han gör någonting på grund av andra skäl. En kan också uppmuntra folk att ta vissa beslut i mitt liv, till exempel att inte dricka, utan att det nödvändigtvis är moralism. Nykterhetsrörelsen till exempel jobbar ju mycket med att erbjuda nyktra alternativ, typ nyktra mötesplatser, alkoholfria drycker och så vidare. Individen ges verktyg för att ta vissa beslut genom kollektivet.
Således kan en konstatera att något är ett problem och vilja åtgärda det utan att det är en fråga om ”moral”. Jag tycker att kvinnors relationer med män så som de ser ut idag är ett problem, och jag tycker att det behöver lösas. Jag anser dock inte att kvinnor gör ”fel” genom att ha relationer med män, däremot ser jag det som önskvärt och en del i feministisk kamp att de inte ska ha den typen av tvåsamma, monogama, isolerade relationer som i dagens samhälle är norm.
Däremot så tror jag såklart inte att kvinnor bara hux flux kan avsluta sina relationer, det behövs alternativ. Bland annat behövs det sociala nätverk som inte bygger på heteromonogama relationer, så att en slipper bli ensam bara för att en inte ingår i den normen. Här kommer feminismen in. Genom att skapa dessa alternativ tryggheter så kan vi hjälpa kvinnor ur sina heteromonogama relationer. Så har till exempel kvinnojoursrörelsen jobbat, genom att erbjuda socialt stöd och skyddat boende för den som är utsatt för våld i sitt hem. Jag ser det som relevant att diskutera just vad ett sådant alternativ skulle kunna vara, och vad det finns för behov av det.
Det är således inte en fråga om att ”moralisera” utan om att diskutera möjliga kampstrategier. Sex och relationer är, precis som allting annat, sammanbundet med samhällets strukturer. Just i fråga om patriarkala strukturer är sex och relationer extra viktigt. En kan ju tycka att det finns en rätt skön ironi i att ju de områden som är extra viktiga för reproduktionen av patriarkatet ska vara skonat från all kritik. Eller så är det bara precis som patriarkatet vill att det ska vara…
Om det finns något folk är rädda för så är det aktiviteten ”moralisera”. De är rädda för att andra ska ”moralisera” kring deras livsval och de är rädda för att själv uppfattas som moraliserande. En får fan göra vad som helst i detta samhälle, till exempel föra en politik som gör att en massa människor hamnar i fattigdom, så länge en inte ”moraliserar”.
I vissa fall håller jag med om att moraliserande är något negativt. Jag skulle till exempel aldrig dra någon jävla harang om att en person inte ska klä sig slampigt, jag skulle inte heller hålla någon utläggning om att det som är överviktig, arbetslös eller fattig minsann får ”skylla sig själv” för att hen inte skaffade sig en bättre utbildning, åt mindre eller liknande.
Däremot tycker jag att det är rimligt och till och med viktigt att moralisera när det kommer till en mängd andra saker. Jag tycker till exempel att det är jätteviktigt att moralisera kring hur människor bygger sina förhållanden. Jag tar avstånd från alla former av förtryck och därför moraliserar jag mer än gärna kring människor som utsätter andra för förtryck. På samma sätt tar jag avstånd från miljöfarlig verksamhet, från sexism och rasism, från alkoholkultur och högerpolitik.
Det finns en uppfattning bland många att det skulle vara fint att hålla sina åsikter för sig själv och låta andra ha sitt liv i fred och ägna sig åt vad det nu är det ägnar sig åt, rösta på vad de nu röstar på och så vidare. Så kan allas liv fortsätta pågå i den privata sfären, och alla kan hålla sina åsikter om hur världen borde vara beskaffad för sig själva. Folk kan vara nykterister, polyamorösa, veganer, feminister och så vidare så länge de inte tvingar sina ståndpunkter på andra.
Jag tycker att detta är en fullständigt absurd hållning. Jag har ju gjort de livsval jag gjort för att jag tror att det är en del i att skapa ett bättre samhälle. Det är ju inte som att jag har vissa värderingar som är helt frikopplade från någon slags resonemang. Jag har valt bort alkohol för att jag tror att alkohol är ett destruktivt inslag i vår kultur, jag har valt bort tvåsamhet för att jag tror det är destruktivt och så vidare och så vidare. Varför skulle jag inte försöka sprida dessa värderingar till andra?
En kan ha olika åsikter om hur folk ska leva sina liv, men ta då diskussionen där istället för att hamna i det där tjafset om att en inte får ”tvinga på” sina värderingar på andra. Jag är beredd att acceptera att en person säger att de helt enkelt inte håller med eller att de av olika skäl inte kan ta till sig vad jag nu säger just då, men jag är inte beredd att acceptera det där lama ”tvinga inte på mig dina värderingar”-tjafset.
Det är klart att allt ska ske inom rimlighetens gränser, men jag har så jävla svårt att se poängen i att hålla sina värderingar och livsval helt för sig själv och inte försöka påverka andra i samma riktning. Om en nu är övertygad om något borde en väl försöka sprida denna tro. Samhället kommer inte förändras av att folk sitter på sin kammare och tycker saker, samhället förändras för att folk påverkar andra. Så länge vi har kvar den här idén om att vi inte kan moralisera kring andras livsval så kommet samhällsförändringen knappast gå framåt i något rasande tempo.
Mogi kommer med tips om ekonomi apropå lyxfällan. Att Mogi tipsar om ekonomi är i sig stor humor, speciellt då hennes tips är saker som ”lev inte över dina tillgångar”. Jaha! Så det är så man gör för att inte få skulder! Det jag finner mest lustigt med hennes inlägg är att hon på något sätt verkar tycka att det är värre att hamna i skuldfällor på grund av slarv och okunskap än på grund av att man levt för lyxigt. Det är i alla fall vad jag uttolkar av hennes extremt raljerande ton.
Jag måste säga att jag tycker att det är djupt osmakligt när en person som uppenbarligen är väldigt ekonomiskt priviligerad ska komma och moralisera, vilket är precis vad hon gör, kring andra människors ekonomi. Jag håller med om att det är negativt att människor tar lån för att konsumera men det blir liksom löjligt när Mogi själv knappast är ekonomisk utan konsumerar i en takt som de flesta enbart skulle kunna drömma om.
Jag tänker mig att om konsumtionshetsen i samhället inte var så stor och om det inte var så otroligt förknippat med lycka att kunna konsumera så skulle det inte vara så vanligt att folk hamnade i dessa skuldkriser på grund av överkonsumtion. Jag vill även tillägga att det inte bara är enskilda individer som gjort detta, utan även hela länder som levt över sin tillgångar.
Vi har ett konsumtionsideal i vårat samhälle. Detta är givetvis något man kan och bör värja sig mot, men för vissa är det inte så enkelt. Personer som Mogi förstärker och profiterar på detta ideal och är dessutom födda i en sådan position att de har möjligheten att leva ut det utan att hamna i någon skuldfälla. Jag måste säga att jag tycker att det är otroligt osmakligt att då komma och läxa upp folk om deras ekonomi när man själv inte har några erfarenheter av hur det är att inte kunna spendera flera tusenlappar i månaden och när man dessutom upphöjer extremt hög konsumtion till ett livsideal.
Grej jag tycker är tröttsam: folk som ska moralisera kring hur hemskt ytligt facebook är. Jamen synd för dig, gå ur skiten då? Är det verkligen ett relevant ämne för ett debattartikel?
Ett hett ämne i bloggsofären (hata det ordet) är ju vad Mogi egentligen sysslar med när hon säger att hon jobbar så hååårt. I ett svar under det här inlägget så kommer man nog en aning närmare sanningen.
allt handlar inte om hur MÅNGA läsare man har utan vilken kvalité man har på bloggen. Jag tjänar enormt bra på min blogg då jag är så kvalitetsnischad. Företagen vill synas ihop med kvalité och betalar extra mycket för det.
Varierar otroligt då jag som egenföretagare styr min egna tid till 110%. Jag spenderar min tid med företagsutveckling, möten med olika företag för kommande projek, designar på 2 olika projekt jag har, kontakt med annonsföretag, kontakt med PR och mediabyråer, research för nya blogginlägg, inspirationsresor osv osv.
Så alltså, hennes ”jobb” är hennes blogg. Inget ont om bloggare då, det är fint att det finns människor som ägnar sig åt att generera gratis underhållning och som njuter av sitt jobb, men att kalla bloggandet för att hårt jobb är väl lite att ta i.
Om jag ska tolka orden Mogi använder så är företagsutveckling typ att designa bloggen, kolla upp vilken kamera hon ska köpa, göra sin märkliga ”mogi shows” och så vidare. Research för ny blogginlägg är alltså typ att gå och fönstershoppa och kolla tunikor, eller kanske handla mat på NK som hon sedan kan skriva spännandeinlägg om (detta är ju typ det mest ”tänkvärda” hon skrivit på en vecka, jag skriva två sådana inlägg om dagen). Jag har svårt att tänka mig att hennes inlägg kräver nån omfattande research. Och inspirationsresor… ja, det är väl hennes shoppingresor då. Som hon själv bekräftar.
Min NY resa blir absolut en jobbresa då bloggen åker med
Det som gör mig upprörd här är att hon troligen gör eller i alla fall försöker göra skatteavdrag för all sin shopping, alla sina resor och så vidare för att det ju är utgifter hon har på grund av sitt företag. Som jag tolkar henne ovan så gäller det åtminstone resorna.
Detta skulle ju innebära att om jag registrerade min blogg som ett företag så skulle jag kunna göra avdrag för mina ritsaker, för jag visar ju teckningar i bloggen, göra avdrag för min mat, för jag lägger upp recept i bloggen, göra avdrag för mina kläder på grund av dagens outfit, göra avdrag för min kamera och så vidare.
I mina ögon är det inget annat än skattefusk att skriva ”inspirationsresor” på sitt företag. Att hon sedan har mage att komma och moralisera kring välgörenhet är bara pinsamt. Gör din samhälleliga förbannade plikt innan du köper dig ett bättre samvete, idiot.
Kostnader för dagens outfit: Chanelväska 20 000, skor 5000, jeans 2000, skinnjacka 7500, tunika 3000, stylingprodukter för håret 500, smink 300 och glasögon 2000. Sedan tillkommer även kostnaden för kameran och taxiresan till platsen, som tillsammans blir 5000. Allt avdragsgillt!
Det här gör mig faktiskt förbannad. Riktigt jävla skitförbannad.
Mogi, konsumtionshetsens okrönta drottning, har mage att moralisera över folk som shoppar på Ullared ”bara för att”.
Men sen så har vi den enorma skaran som åker dit med anledningen att det är billigt, de åker dit för att “hamstra”. De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det.
Alltid när du handlar dyra saker så har du en ursäkt, du kanske tycker att man aldrig kan ha för många baslinnen, att den där tunikan var den vackraste du sett och att du aldrig skulle klara dig utan den, att chanelväskan var en investering, att det var rea eller att det var så satans bra kvalitet på det där ribbstickade linnet för 600 spänn att det kommer hålla lääänge. Klart som fan det kommer hålla länge eftersom du har fler kläder än du kan använda, eftersom du shoppar tunikor som du inte bär mer än en gång. Kvalitetsargumentet funkar bara om man handlar sällan.
Enligt bloggkommentatorerna så handlade du den här månaden för 39 140 spänn. Om man handlar genomtänkt så handlar man helt enkelt inte så mycket, det är en totalt orimlig summa pengar att lägga på kläder.
Mogi skriver i sitt kommentarsfält
Det hade varit en sak om jag köpte på mig 10 Chanelväskor, det hade varit totalt onödigt, men nej, jag köper 1 då det är tom en bra investering att köpa vintage chanel, jag kan sälja den för 50 000 kr i London, köpte den för 25 000 kr. Rätt nice investering.Tårtfatet de köpte på Ullared fördubblar knappast priset på 1 år. Då kan de istället skänka de tusenlapparna de lägger på onödiga ting till välgörenhet. Jag har budgeten att köpa kvalitetsplagg samtidigt som jag stödjer välgörenhet. Men det jag stör mig på är folk som säger att de inte har råd att skänka till välgörenhet, sedan lägger de några tusen på transport till Ullared för att köpa lite klädnypor exempelvis.
Jag köper billiga väskor. Visserligen håller de sämre men i den takt jag spenderar pengar på väskor nu så kommer jag inte lyckas spendera 25 000 på väskor under hela mitt liv. Och även om just chanel stiger i värde så tror jag knappast alla dina skor, smycken och tunikor gör det.
Hon ondgör sig också över att folk åker med bil för att handla.
Men du har ju en bra anledning att åka dit, du köper ju saker som du verkligen behöver vilket är jätte smart då det är så bra priser. Det jag blir lite upprörd över är de som lägger sjuka summor som över 50 000 kr där varje sommar, på VADÅ? är min fråga, och hon som spiller ut massa bensin för att åka 500 mil fram och tillbaka till Ullared, SÅ ONÖDIGT! Kram!
Om du flyger till Paris för att shoppa (vilket ju var i princip det enda som hände som jag förstod det) så släpper du också ut massa bensin. Du släpper faktiskt ut mer bensin. Visserligen är ett besök i ett främmande land (förhoppningsvis) mer än shopping, men det kan det faktiskt vara att åka till Ullared också. De campar ju där, träffar andra familjer, får semester och käkar säkert ute och har det mysigt. Visserligen kanske inte så fint som Paris, men fortfarande en kulturell upplevelse. Man ska inte dissa folks nöjen för att de är mindre ”fina”.
detta tyckte jag var en otroligt intressant kommentar. Det är lustigt det där hur folk resonerar. Så fort en person tjänar mer än vanligt så förväntas det helt plötsligt en massa saker från den personen. Den de genast börja skatta mycket mer till staten, den förvntas vetvis skänka pengar till välgörenhet med jämna mellanrum. Om personen i fråga lägger pengar på sigsjälv så får den skit.Som att “Em” gav mig skit i en kommentar att jag lägger stora summor på en Chanel väska, armband från Hermes, och andra vackra plagg, väskor, resor osv. Om jag nu jobbat mig upp till en högre lön, då får jag skit om jag unnar mig vackra ting. Det förväntas att jag ska skänka bort halva min lön till välgörenhet varje månad för att det borde jag ju göra om jag nu tjänat så bra.
Näe, jag blir ta mig katten besviken. Alla vill väl bidra till välgörenhet i den mån de kan?
Anledningen till att folk blir sura är ju att du själv ska komma och moralisera kring välgörenhet.
De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det. Varför inte skippa det och lägga undan de små onödiga 30 kr beloppen som efter 1 år säkerligen blir några tusenlappar, och lägga det på välgörenhet?
Om du tjatar om att mindre välbeställda ska lägga pengar på välgörenhet istället för att shoppa så borde du faktiskt kunna ta att någon tycker detsamma om dina konsumtionsvanor. Det är dessutom ett jävla faktum att man som rik har mer pengar över att lägga på förlustelser eller, som du tycker, välgörenhet. Om man nu tycker att alla ska bidra är det väl bara rimligt att de som kan bidra mer gör det?
Och sist men inte minst:
Jag hade aldrig köpt såhär mycket kläder om det inte vore att jag hade en modeblogg. Jag har kännt press de senaste 1.5 åren att hela tiden måste köpa nytt för att kunna visa er nya outfits osv. Får tom kommentarer som hetsar mig som säger “Nu var det länge sedan du shoppade en massa, dags att göra det? Du har ju knappt visat upp något på senaste”.
Mogi, din ”modeblogg” är fan keff. Du skriver inte om kläder på ett intressant eller nyanserat sätt, du varierar inte din stil, du rapporterar inte om trender och du lägger inte upp inspirations- eller stylingtips. Om du hade varit en duktig modebloggerska så hade du kunnat klara dig utan att shoppa för närmare 40 000 på en månad. Se bara på Columbine Smille, Elin Kling, Frida Fahrman som alla driver stora modebloggar utan att shoppa för 40 000 i månaden. De shoppar visserligen mycket, men de har också annatmateriali sina bloggar, de är mer nyanserade i var de skriver för deras bloggar handlar faktiskt om MODE och inte om SHOPPING, som din gör.
Att ha en modeblogg handlar fan inte bara om att shoppa mycket, man måste kunna inspirera folk att styla saker annolrunda, öppna ögon för nya märken och trender, ha en vettig rapportering kring vad som händer i modevärlden och kanske föra debatter kring ideal, politik och liknande som relaterar till mode. Mode är mer än bara tunikor och gulliga koftor, fatta det! Dessutom så kan du inte skylla på enstaka läsare som tycker du ska konsumera, det är massa som tycker att du inte ska det också. Så pressen är nog ganska likvärdig från båda håll.
Det finns en diagnos som heter shopaholism. Det är inget skämt, det är en riktig sjukdom. När man har förlorat kontrollen över sin konsumtion, när man är beroende av den lyckokick man får, när man bara tänker på att konsumera, då är man en shopaholic. Det är en beroendesjukdom som är lika allvarlig som ett alkoholberoende, ett träningsberoende eller en ätstörning. Ett typiskt tecken på att man är beroende är att man ständigt rättfärdigar vad man sysslar med, att man alltid kommer på ursäkter och att man säger att man i alla fall inte är lika dåliga som ”de där”.
Jag tror att du ligger i riskzonen.
Jag tror inte bara att du är i riskzonen, jag tror helt enkelt att du är shoppingberoende.
Kostnader för dagens outfit: Chanelväska 20 000, skor 5000, jeans 2000, skinnjacka 7500, tunika 3000, stylingprodukter för håret 500, smink 300 och glasögon 2000. Sedan tillkommer även kostnaden för kameran och taxiresan till platsen, som tillsammans blir 5000. Allt avdragsgillt!