Facebook är vår tids videovåld.

Satan vad trött jag är på folk som jämför facebook/bloggar och dylikt med övervakningssamhället. Folk som kommer och moraliserar över att jag minsann inte kan komma här och snacka om övervakningssamhället eftersom jag faktiskt skriver om mitt liv på bloggen.

Det må vara hänt, men givetvis skulle jag aldrig sprida information som jag inte ville att nån skulle få veta. Om staten skulle samla in allt, alla twitteruppdateringar, facebookstatusar och blogginlägg så skulle systemet fullständigt slå bakut. Det finns fan inget system som skulle kunna hantera den mängden information och få ut något vettigt av det och svenska säkerhetspolisen är dessutom ett jävla skämt.

Facebook är ju fan vår tids videovåld. Alla som inte fattar måste prompt komma och moralisera (fast de använder det i smyg). Vad är det de vill egentligen? Att vi ska gå tillbaks till något slags urstadie där man bara snackar med varandra om man står öga mot öga? Där man inte skryter om sina bedrifter på internet? Där man bara är en ren och vacker och oförstörd människa? Där inget är lätt och snabb stimulans utan där man minsann måste kämpa för sin bekräftelse?

Internet och moralsyn.

Aftonbladet har publicerat en artikel på det uttjatade ämnet om hur internet får oss att glömma våra riktiga (dvs fysiska) vänner till förmån för våra bloggkompisar och facebookvänner. Jag kan inte säga att jag har gjort det, däremot ”använder” jag (om man får säga använda om vänner) kontakterna på olika sätt. Här på bloggen lägger jag ut mina foton, texter och åsikter, saker jag vill ha feedback på men inte vill tvinga på någon. Men mina fysiska vänner så langar jag ändlös ilska över det kapitalistiska systemet och är sådär elak som man inte får vara i skrift. På vissa sätt är jag nog mer intim här än i fysiska möten, helt enkelt för att jag inte vill att nån ska känna sig generad över min öppenhet.

Jag tycker är den mest intressanta växlingen i det sociala spelet när vi snackar internet är moralsynen. På ett psykologiskt plan är moral inget rationellt, utan vanlig social instinkt. Vi ogillar arga och ledsna ansikten, vi tycker om glada. Vi kommunicerar våra känslor med röst, med ansiktsuttryck och med gester och allt detta bygger till stor del på identifikation. De uttryck som våra ansikten och kroppar gör är internationella, alla känner igen ett ledset ansikte. Man känner också mer inför någon som liknar en själv, till utseende eller livsstil, eftersom likheter gör det lättare att se sig själv i en annan människa. Därför kan man till exempel lida mer av en löjlig tv-serie om personer som liknar en själv med banal problem, än en rå dokumentärfilm om folk på andra sidan jorden som sprängs i bitar. Man har även lättare att identifiera sig med en enskild individ än en större grupp. Det är därför man kan lida mer av en detaljerad historia om en skild jude som blev plågad, än inför uppgiften att 6 miljoner blev plågade på samma sätt.

Detta har såklart sitt ursprung ur att leva i en flock eller en familj, det har varit ett evolutionärt gångbart beteende under en mycket lång tid att känna medlidande med individer som ser ut och för sig som en själv. Men idag är det inte gångbart längre, idag måste vi kunna känna medlidande med människor på andra sidan jorden, som vi känner endast som siffror på ett papper. Mänsklighetens problem idag är globala och då måste vår medkänsla också vara det.

Men med internet så kan vi inte längre söka kroppslig identifikation, vilket innebär att den man pratar med anonymiseras och omänskliggörs. I sin tur innebär det att man kan vara elakare, men kanske också mer öppen. Det har i alla fall hänt mig att jag öppnat mig mer på internet än i verkliga livet. Men så finns det ju det negativa också. Vem skulle till exempel ha sagt ”du överdoserar ju hela tiden” rakt upp i ansiktet på någon som ville ta sitt liv? Men i slutänden så är den personen också en människa och i fallet med flashback- och facebooksjälvmordet står det smärtsamt klart. Det är här vi inser att bakom varje statusrad och bloggpost så finns en människa av kött och blod.

Vad detta i slutänden tvingar oss till är att omvärdera vår syn på människor och moral. Det tvingar oss att försöka se människan bakom facebookprofilen och bloggen och omvärdera vad en verklig människa är. Detta tränar vår förmåga till empati som sträcker sig bortom den kroppsliga identifikationens gränser och tvingar oss att tänka mer på hur och varför en viss syn på moral är rimlig. Det är något mycket positivt, för jag hoppas att det ska kunna få oss att förstå att bakom varje siffra i statistiken så finns det en människa, ett levnadsöde.

Facebook rymmer både hat och kärlek, precis som verkliga livet.

Något jag tycker är otroligt löjligt är folk som beklagar sig över sociala mediers ”kallhet”.  Som när det gäller facebooksjälvmordet. Alex Schulman skriver om det hela under rubriken Det finns bara hat på facebook.

Simone Beck hade tusen vänner, men ändå ingen vän. Jag tror det finns väldigt många som hon på Facebook. Själv har jag 4 000 vänner på facebook. Jag skulle inte ringa till någon av dem om jag var olycklig.

Det här som Alex Schulman skriver kan bara tolkas på två sätt. Antingen har han 4000 ytligt bekanta på facebook men fortfarande har han inte addat någon av sina verkliga vänner. Det är mycket märkligt kan jag tycka. Det kan ju vara så att ingen av hans verkliga vänner har facebook, men det låter också orimligt. Alla har ju facebook nuförtiden, speciellt de som rör sig i Alex Schulmans kretsar (mediafolk, antar jag). Minst en av hans goda vänner borde ju ha facebook! Eller så har han inga riktiga vänner, det är också ett alternativ. Jag har en massa vänner på facebook. De flesta är, precis som i verkliga livet, bara ytligt bekanta. Men alla de som är mina verkliga vänner finns också där, något annat vore väl märkligt. Människor är människor även på internet, de som är dina vänner i verkligheten kommer vara det på internet också.

Internetvänskap är verkligen en generationsfråga. Vuxna människor fattar ingenting, de tycker att vi ungdomar är så ytliga som bara sitter framför datorn. Om man inte står öga mot öga kan man ju omöjlig få något ut av varandra! Man kan aldrig känna någon man inte har träffat i verkligheten!

Jag känner mer för många vars bloggar jag läser eller som kommenterar på min än inför folk jag träffat i verkliga livet. Det finns många jag skulle sörja om de försvann, betydligt mer än jag skulle sörja min granne. Vänskap ser inte ut som den en gång gjorde. Idag kan vi alla välja våra vänner oberoende av geografiska förutsättningar. Vi kan gå bakvägen och få redan allt om den personens känsloliv för att sedan skaka hand för första gången. Många av mina bloggläsare vet säkert mer om mig än vad mina klasskompisar gör. Och det är ju fantastiskt att man rubbar sociala konventioner om vad som är ytligt och vad som är djupt, om vad som bara en nära vän ska veta och vad man berättar för allmänheten. Och framförallt: vem som är en vän. Det är fantastiskt att folk vågar berätta om att de mår dåligt, om sina kroppskomplex, sexövergrepp och om oförrätter som drabbat dem. Det handlar om att våga prata om saker, och betydligt fler vågar göra det över internet.

Att det finns människor som inte får hjälp och inte har verkliga vänner är inte internets fel. Däremot är det internets förtjänst att många får det, att många slipper känna sig mindre ensamma och att många viktiga men känsliga samhällsdebatter förs.

Den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Jag hade en vän en gång som mådde dåligt. Jag har haft många sådana vänner, men den här var något utöver det vanliga. Ungefär en gång i veckan skulle hen ta livet av sig och var inte sen att meddela detta till sina vänner. Detta resulterade i idel oro, många förstörda kvällar och mycket gråt. Allt på oss vänners bekostnad.

När man är i den situationen måste man förr eller senare ta ett beslut. Välja att offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga och obetalda självmordsjour. Eller ta beslutet att stänga av mobilen när man har bestämt sig för att ha trevligt, förklara att man inte orkar mer, att man inte vill vara någons ständigt tillgängliga öra att skrika sina rop på hjälp i. Jag väljer det senare.

Och visst tänker man: tänk om det skulle bli på allvar nu. Tänk om jag stänger av mobilen för att sedan upptäcka att hen bad om hjälp och att hen faktiskt tog steget den här gången. Vad dåligt samvete man skulle få, för då skulle det vara mitt fel! Speciellt minns jag när jag övertalade en annan vän att släppa taget, hur mycket jag tänkte på detta: tänk om hen gör det och då är det mitt fel att alla vänt henom ryggen.

Att skälla ut en människa för att hen mår dåligt och vill ha uppmärksamhet och bekräftelse är svårt men nödvändigt. För om det är något jag har lärt mig under mitt liv är det att man inte kan offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga axel att gråta mot. Att ställa upp för sina vänner är en sak men det ska aldrig vara ett krav utan ett ömsesidigt utbyte. Jag har vänner som jag verkligen litar på och som ställer upp för mig men jag skulle också alltid ställa upp för dem om det krävdes. Jag frågar dessa vänner hur de mår när vi träffas och om nån mår dåligt kan de ringa vilket jag hoppas och antar att de vet. Jag kan träffa dem och ta en fika och prata om livet, sitta upp hela natten eller supa järnet och det nu är vad som behövs. Jag håller gärna mina vänner i handen när de går till psykologen, letar upp ställen där de kan få gratis hjälp eller åker med dem och hämtar sina mediciner. Om någon visar vilja att må bättre så hjälper jag gärna till.

Vad jag däremot inte accepterar är att folk skickar sms om att de ska ta livet av sig. Jag vägrar ägna mig åt att ringa upp, ringa polisen, oroa mig, ringa vänner och leta på stan efter en människa som inte kan be mig om hjälp på ett vettigt sätt. Om det händer en gång, okej, då kan jag väl göra allt det där, men om det ständigt upprepas så ställer jag inte upp. Och det är inget jag drar mig för att säga.

Jag vet ingenting om hur den här människan som meddelat på facebook att hon ska ta sitt liv agerat innan, men om det är så att hon ofta gör sådana utspel så kan jag ärligt säga att jag förstår dem. Själv hade jag troligen ringt polisen eller åtminstone någon närstående till henne och sedan släppt det hela där. Om man mår dåligt så finns det hjälp att få, ofta från vänner och närstående men också från staten. Och nej, psykvården fungerar inte perfekt men man måste försöka.

Det blir för svårt att känna ett ansvar över människor som inte ens vill ta hand om sig själva, man orkar liksom inte bära den bördan. Det är dessutom förbannat otacksamt att rädda en människa som ständigt försöker igen. Jag tror att många, precis som jag, har haft vänner som egentligen inte velat ta emot hjälp utan egentligen bara velat ha någon slags bekräftelse på att de är omtyckta.

Alla behöver hjälp ibland och det är klart man ställer upp för sina vänner, men det finns gränser för allt. Jag accepterar inte längre människor som försöker lägga ansvaret över sitt eget mående på mig eller på någon annan. Om de nu mår så dåligt så får de försöka förbättra sin situation, något jag gärna hjälper till med. Men det finns en gräns på hur mycket konstgjord andning man orkar ge folk, på hur mycket man orkar prata om hur meningsfullt livet är och på hur många rop på hjälp-självmord man orkar avstyra för en person som inte ens försöker själv. Om någon vill ha stöd i att försöka förbättra sitt liv är jag där för dem, men den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Gamla människor i allmänhet och min mormor i synnerhet.

Min mormor är ett kapitel för sig, jag tror dels det har att gör med hennes ålder (gamla människor blir fan otrevligare) och dels med hennes grundläggande person. Detta var en kommentar hon skrev på min kusins facebookbild, på vilken hos poserar med en snubbe som räcker ut tungan och gör en ful grimasch.

En annan historia: en gång i början av sommaren var jag på stan med min pappa och Clinton, vi stötte på mormor när vi skulle ta en fika. När vi sitter på cafét så går en sk ”vän” förbi och jag och Clinton gömmer oss, sen pratar vi skit om vår ”vän” och hennes väl tilltagna kurvor. Då säger min mormor: ”ja, det kommer ju ut nu, tjockisarna”.

Jag och Clinton ba: ”!!!!!!!!!!”.

”Nationalister” i mitt hjärta.

En sak jag tycker är ganska kul är att det alltid är de som är sämst på Svenska som ska hålla på och snacka om nationalism.

Isses Fanny…vad s… Visa meräger du till de muslimer som kallar oss för ”otrogna”…de e INTE att ha lika värde eller syn på alla….lägg ner nu för du kommer inte & vill inte förstå vad vissa menar….sen e det olika från skola till skola om den sjungs eller inte…slutet på 80 början på 90 talet så va nynazisterna som värst i ropen….de va då vissa funderade på att ta bort den….de muslimer jag personligen aktar mej för e de som e Fanatiker…& vill ha sharialagarna kvar….DE e en varning kan jag säga…så snälla…läs lite mer nu så ska du se att det ordnar upp sej =)

Helena.. Jag käkar inte Pizza längre.. o d e jag glad för… Att INTE få sjunga Sveriges nationalsång i skolorna??!! vart i H- vette är vi på väg nånstans?? O varför ska vi ha moskeer i sverige?? Tänk om vi skulle invandra till nåt annat land.. o kräva att vi skulle ha svenska kyrkan där?? hallå?? Finns inte en chans i världen att vi svenskar skulle få bygga en kyrka där!! vi skulle bli skjutna på en gång.. 🙁

<3

Fan vad jag förundras av sånt här, det är så banalt. Sen fattar jag inte grejen mat att man uppenbarligen är någon slags ”muslimkramare” om man värnar om yttrande- och åsiktsfrihet, varit religionsfrihet är en självklar komponent. Jag kritiserar också islam som religion på samma sätt som jag kritiserar nazismen som ideologi, men det betyder inte att jag tycker man ska förbjuda det.

Åh, det här är ju löjligt uppenbart för alla med vett i skallen men fan vad jag lackar. Fan alltså.