Etikett: ondska

Du måste inte utrota all ondska för att göra världen till en lite bättre plats.

Nu när jag skrivit om objektifiering har jag fått en del kommentarer i stilen ”men vad ska vi göra åt detta då? En kommer ju ändå aldrig kunna utrota objektifieringen helt”. Det kanske är sant, och i så fall är det tråkigt. Personligen tror jag att vi kan utrota den på det sättet att den inte längre har några negativa effekter på människor, eftersom jag ser den som ett resultat av ojämna maktförhållanden och så vidare.

Grejen är att vi idag liksom ligger så himla långt ifrån att ”utrota” objektifieringen att vi kanske snarare ska tänka i termer av hur vi ska göra för att minska den. I detta har jag ett gäng förslag. Jag tycker först och främst att reklam ska förbjudas, åtminstone på offentliga platser. Vi skulle även kunna öka presstödet på villkoret att de tidningarna struntade i annonser. Sedan tror jag att en skulle kunna komma långt med att satsa mer på kultur, så att vi fick ett rikare kulturliv och slapp vara utlämnade till filmer som reproducerar sexism och rasism. En kan såklart även göra en del med hjälp av genuspedagogik på dagis och i skolan. Det finns med andra ord absolut konkreta politiska åtgärder som skulle kunna tas till, som troligen skulle ha positiva effekter även på andra områden.

Det lustiga är att det nästan alltid är män som stället den här frågan, som svar på min uppmaning att de ska sluta objektifiera. Jag har så svårt att förstå det, för det är liksom inte som att alla måste sluta innan de själv ska göra det. Det går alldeles utmärkt att som enskild man lägga ner med ett beteende som skadar människor.

Ibland känns det som att folk verkligen inte kan tänka sig att vara ”bättre” än andra människor omkring dem. Om andra är sexister så ska de minsann också vara det själva, för annars är det orättvist. Visst, jag förstår att ni inte bryr er om kvinnors välmående och så vidare men då kan ni väl för guds skull bara skita i det rakryggat istället för att ursäkta er med att vi inte kommer kunna utrota all objektifiering.

Jag blir helt paff. Tänk om jag slutade engagera mig i tjejjouren med motiveringen att jag inte kommer kunna ha stödsamtal med alla utsatta tjejer. Vad är det för jävla människosyn egentligen? Det är ju liksom fortfarande så att det är en jävligt bra grej att ha stödsamtal med en. Det är en människa en hjälper oavsett, och det betyder något det också. En behöver liksom inte rädda världen varje gång en gör en bra sak, det räcker med att göra den till en lite bättre plats.

Vi kan inte krama ur all ondska ur världen.

Alltid när det diskuteras näthat så dyker det också upp uppmaningar till nätkärlek. Argumentet brukar vara ungefär att hat är dåligt och att kärlek är bra, och därför måste vi liksom kärleksbomba sönder den taskiga kulturen på internet.

Jag är helt med på att det kan betyda otroligt mycket att få stöd för sina åsikter. Jag minns bland annat när jag hade en artikel uppe på Aftonbladet och fick enorma mängder negativa kommentarer. Då betydde det mycket att det fanns en massa andra personer som backade upp mig. Även om en är övertygad om sin åsikt och även om de som vänder sig emot den inte har något att komma med så är känslan av att stå ensam mot världen jävligt jobbig. Då betyder stöd och uppmuntran från andra mycket.

Men att framställa det som att det grundläggande problemet är att det hatas för mycket och älskas för lite är enligt mig en väldigt tunn analys av det hela. Det är en analys som bortser från en mängd olika aspekter.

Vissa personer försöker framställa allt hat som ekvivalent, oavsett vem det drabbar och varför. Hat som drabbar kvinnor enbart för att vi existerar framställs till exempel som ungefär samma sak som det hat som drabbat Ström efter att hen aktivt bidragit till ett samhällssystem där kvinnor förtrycks dagligen. Borgerliga skribenter och politiker blir ledsna när folk blir arga för att de aktivt bidrar till en samhällsordning där folk förlorar hälsa, hem och ibland rentav mister livet.

De förutsättningar ur vilka hatet uppstår försvinner ur beräkningen, det hela avkontextualiseras och frågan framställs som betydligt mycket simplare än vad den i själva verket är.

Det finns en massa hat som är berättigat, ja rentav nyttigt. Hat kan vara en frigörande kraft hos den som är förtryckt. Visserligen är det alltid otrevligt när det uttrycks, men en kan inte förvänta sig att livet ska vara en jävla tebjudning, speciellt inte i rådande samhälle. Vad som i regel är ännu otrevligare är det förhållanden som gjort att hatet kommit till. Jag hade såklart önskat ett samhälle utan hat, men det finns mycket hat som har legitima orsaker och en kan inte önska bort hatet utan att samtidigt bekämpa de förhållanden ur vilket det föds.

Detta är också relaterat till det jag skrivit om stabilitet. Stabilitetsidealet gör att det i många fall framstår som viktigare att vara ”snäll” än att kämpa för frigörelse. Ett stabilt samhälle som innehåller dagligt förtryck väljs framför en våldsam omvälvning av detsamma. På samma sätt uppmuntras alla att besvara hatet med kärlek, hitta en fredlig lösning, vända andra kinden till och vara den ”bättre människan”.

För att kunna föra en relevant diskussion om hat kan en inte utgå från att allt hat är likadant och bör behandlas lika. Vi måste ha olika typer av förståelse för olika sorters hat. Det hat som drabbar kvinnor för att de är kvinnor är ett hat som fyller funktionen att cementera patriarkatet, något jag som feminist vänder mig emot. Hatet som riktas mot företrädare av förtryckande strukturer är däremot en funktion av förtryck som finns i samhället, och kan dessutom ha potentialen av omkasta samhället till det bättre om en som jag har uppfattningen att förtryck är något dåligt.

Så sprid för all del kärlek till de ni tycker om, men tro inte att ni kommer kunna krama ur all ondska ur världen. Uppskattning och stöd kan vara otroligt viktigt för att få folk att kämpa vidare, men det kan aldrig vara hela lösningen.

VETENSKAPEN!

Jag visste redan innan att folk tenderar att vara mer vidskepliga än vad som är rimligt, jag tolkar det som någon slags expertförakt eller i alla fall djup skepsis inför folk som är utbildade inom det dem uttalar sig om.

En vanlig sak man hör är folk som säger att det ”kanske finns något mer därute” eller ”vetenskapen kan inte säga allt” och använder det som ett slags argument för guds existens eller bara lite skön andlighet. Eller när min mamma säger att något är ”deras sanning” när jag ondgör mig över religiösa.

Grejen här är att folk inte fattar något alls. För det första så kritiserar jag och i regel folk religion för att jag tycker att det är pissigt att hela samhällen styrs av och människor förtrycks på grund av en totalt ogrundad ide med bibeln som enda källa. Jag tycker också att det är trist att folk ägnar sig åt saker som skadar andra människor djupt  för att det står så i bibeln. Skittrist. Därför lackar jag också på moderat religiösa, som för det första inte fattar att religionen har lett till mycket ont, att de genom sin tro försvarar ett system som skadar så många individer och för att de utan omsvep accepterar en hel världsbild, bara sådär.

Jag fattar varför folk blir religiösa, det är svårare att acceptera den oerhörda komplexitet, ondska och menlöshet som finns i vår värld än att bara hänge sig åt en religion och utgå från att det finns någon slags mening med allt eller att det i alla fall blir bra sen: att ens lidanden är värda något. Att ha en högre mening med livet är najs, och religionen är den breda massan högre mening. Men allt detta gör inte det faktum att det är helt orimligt att tro på gud mindre sant.

Alternativmedicin är också på modet, något som oroar mig djupt. Det som stör mig mest är att folk verkar ha en ide om att det finns en motsättning mellan vetenskap som är hårt, kallt och hänsynslöst och andlighet som man bara kan hämta från religion och annan vidskepelse. Det kan man se på det vanligt förekommande argumentet att alternativmedicin fokuserar på ”hela människan”, alltså låter kropp och själ samverka, medan vanlig medicin bara lagar den trasiga njuren eller vad det nu är och sen vare inge mer med det.

För det första är det inte ens sant. Inom västerländsk medicin så rekommenderar man bra kost, motion (ofta yoga och andra ”andliga” motionsformer) och sköna avstressande aktiviteter. Man är väl medveten om att ett magsår inte uppstår av sig själv utan på grund av stress och dålig kost, men om någon kommer in med ett magsår så ger man dem fortfarande medicin för det för det är ju trots allt magsåret som gör ont. Likaså behandlar man en cancertumör med nervgifter för det är faktiskt den som i slutändan dödar dig, även om den kommit dit av andra skäl.

Jag tränar yoga för det gör mig lugn och avslappnad, jag lyssnar på valsång av samma anledning, jag tänker på vad jag äter för jag vet att man mår bättre om man äter bra och jag tycker att alla borde gör det, men om jag går till läkaren så vill jag inte att hen ska ändra hela min livsstil, jag vill ha medicin och kanske några råd i alla välmening. För det första så ska inte allmänna sjukhus vara någon slags wellness-center, det ska vara ett ställa där folk går med sina akuta sjukdomar och får direkt hjälp. Livsstilsfrågor är inte sjukhusens ansvar, det är skolan och arbetsplatsen som ska ta hand om sånt.

Nu finns det säkert de alternativbehandlingar som faktiskt fungerar på riktigt, men så fort det är bevisat så slutar det vara alternativmedicin och blir skolmedicin. Det är så orden fungerar: alternativmedicin är det obevisade medan skolmedicin är det som man faktiskt bevisligen vet fungerar. Det vore ju trist om vi hade ett skitbra läkemedel mot cancer som hela tiden har blivit utpekat som verkningslös alternativmedicin, men även om det skulle visa sig att en eller två av alla behandlingsformer faktiskt fungerade så är det ingen anledning att släppa in all alternativmedicin, dels för att sjukhus inte ska lägga skattepengar på behandlingar men inte vet fungerar och dels för att en hel del av de alternativa behandlingsmetoderna är direkt skadliga.

Många tycker att man borde ge mer resurser till forskning om alternativa behandlingsmetoder men vad de missar är att det redan forskas en massa kring alternativmedicin, och anledningen till att vi inte har fått några resultat är inte bara att det saknas resurser utan helt enkelt för att det inte finns några resultat att få. Självklart ska forskningspengar läggas på forskning som är relevant och fruktsam och inte på trams. Dessutom finns med miljontals människor som är djupt engagerade för alternativmedicin och människor som tjänar sitt levebröd på det, om det gick att bevisa att det fungerade så skulle det nog ha gjorts vid det här laget.

De flesta jag talat med om alternativmedicin pratar om att man känner sig sedd av ”läkaren”. Det är för att grejen med alternativmedicin är att ”läkaren” fungerar både som någon slags ”livscoach” och du får dessutom liten skön placebo. Så om du känner din bättre efteråt så är det troligen för att du är lättad för att du fått prata ut och för att du tror dig ha fått hjälp, detta är möjligt eftersom ”läkaren” har tid för dig eftersom du har betalat svinmycket för behandlingen. En behandlare inom alternativmedicin är egentligen inte så mycket mer än en auktoriserad placebobehandlare. Detta kan ju såklart hjälpa mot ett begynnande magsår eller en molande huvudvärk, eftersom det är delvis psykosomatiskt, men försök gå till en homeopat med ett brutet ben eller en elakartad tumör.

För riktiga sjukhus kan inte tillhandahålla sådan behandling, det är helt enkelt för dyrt för samhället. Om du vill ha den typen av hjälp: gå till en psykolog, läs en bok om wellness eller gå till en yogaklass, men ta för i helvete inte homeopatiska medel mot cancer, för det fungerar troligen inte.