Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

relationer

Att ”bli lesbisk”.

Ok, har fått frågor från flera olika håll om ”hur en blir lesbisk” och liknande, så jag tänkte skriva om hur denna process gick till för mig. Observera att jag inte tror att det är såhär alla lesbiska känner eller att detta kan fungera för alla, men det är såhär jag har upplevt min egen process.

Nu är det lite mer än ett och ett halvt år sedan min resa mot att bli lesbisk började. Jag tror det tog ganska tydligt avstamp i en kvinna jag träffade som på allvar frågade mig varför jag utgick från att jag var heterosexuell. Vid detta tillfälle så var jag väldigt olycklig i min relation med min dåvarande manliga partner, men jag visste liksom ingen väg ur det hela. Eftersom jag utgick från att jag var heterosexuell (har refererat till mig själv som ”hopplöst hetero” och liknande, nu känner jag bara avsmak av att tänka på heterorelationer) så antog jag att alternativet var att härda ut.

Jag upplevde i alla fall en helt annan form av gemenskap med den här personen än vad jag någonsin gjort med män, och jag tror att detta blev en ögonöppnare. Vi hade inte någon kärleksrelation, men jag insåg väl att det fanns andra former av mänsklig gemenskap. Inte för att jag inte haft nära relationer med kvinnor innan, men det handlade ju om att det kom i en livsfas där jag var väldigt uppgiven inför heterosexualiteten och försökte hitta nya vägar.

Sedan var jag och min dåvarande pojkvän ihop i ungefär ett halvår till, men jag mådde sämre och sämre i relationen och blev väl mer och mer uppgiven inför att det någonsin skulle kunna funka. Det blev också väldigt tydligt för mig hur relationen med honom gick ut över andra relationer eftersom den gjorde mig så olycklig och tog så mycket kraft. Sedan gjorde vi slut och jag träffade lite män, framförallt en jag ”dejtade” under en period. Men eftersom jag var bränd från den relationen och inte ville göra mig för känslomässigt involverad i en ny så fungerade det dåligt.

Jag hade även en relation med en ickeman lite av och till under den här perioden, som tyvärr fungerade ganska dåligt av en mängd olika skäl. Jag tror att en bidragande orsak var just att jag var så uppe i min relation med mitt ex och prioriterade den högt då jag var väldigt emotionellt beroende av honom.

Det blev mer och mer aktuellt att inte ha några relationer med män och då var ju alternativet att ha relationer med kvinnor eller att vara ensam. Just detta med sex är en grej som många fastnar på. Jag tänker att det handlar om att en som kvinna lär sig att vara sexuellt passiv och då blir det jättekonstigt att tänka sig en situation där det inte finns en självklart ”aktiv” part. Det bidrar nog också mycket att det helt enkelt inte finns särskilt många beskrivningar av hur kvinnor har sex med varandra i kulturen, och de som finns är ofta inriktade på mäns njutning. För mig har det varit en process att ha sex på andra sätt än jag hade i mina heterorelationer. Den största skillnaden i mina ögon är att det krävs att jag ska vara ett begärande subjekt på ett helt annat sätt. Detta är obehagligt på ett sätt, men det har också varit en stor befrielse. Sedan är det såklart inte så att jag skulle kunna ha sex med vilken kvinna som helst bara för att jag är lesbisk, ibland känns det som att det är så folk tänker på saken.

Jag hade en period där jag funderade väldigt intensivt på det här med sex och jag tror att det var en stor hjälp i min process. Jag försökte omvärdera min syn på sex och det sex jag hade haft.  Jag tänker att när det kommer till heterosex så finns det liksom ett ”schema” som en kan följa även om det saknas passion, som gör att det blir ”sex”. Om jag ser tillbaks på det heterosex jag haft så har ju i princip allt varit passionslöst, tråkigt och ofta obehagligt, men det har varit ”okej” eftersom det ju förväntas vara ungefär så. Jag kom fram till att sex för mig inte hade handlat så mycket om njutning utan snarare om bekräftelse och att etablera relationer med män. Jag kom också fram till att även det sex jag haft som var ”bra”, alltså där jag fått orgasm, hade varit förnedrande, kravfyllt och oömsesidigt.

Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.

Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.

Det jag attraherades av med min nuvarande partner från första början var ju inte att jag ville ha sex med henne, utan att jag kände att vi var intellektuellt samspelta och att jag fick energi av att vara med henne, att hon intresserade mig som person och att jag ville lära känna henne mer och utveckla någon slags relation. Jag tänkte mycket på henne men jag förstod det inte som ”kärlek” på samma sätt som jag troligen hade gjort om det var en man. Om det inte var för att jag hade tänkt väldigt mycket på att ha relationer med kvinnor hade det nog lika gärna kunnat utvecklas till en vänskap. Det handlar ju om vilka ramverk en har för att förstå sina känslor. Eftersom jag såg lesbiskhet som ett alternativ teoretiskt så tänkte jag att det kunde vara värt att pröva, det hade jag troligen inte gjort två år tidigare. Men nu när detta väl är framsläppt så känns det betydligt mycket mer ”äkta” än vad heterosexet någonsin har känts.

Den största grejen för mig var nog inte att börja begära kvinnorutan snarare att ifrågasätta mitt begär mot män. Typ ”varför tänker jag att det här sexet jag har är bra” ”är jag verkligen bekväm i de här situationerna” och så vidare. Det visade sig att jag tagit väldigt mycket för givet som inte alls var självklart. Att ”bli lesbisk” har för mig inte handlat om att rikta om mitt begär från män till kvinnor och begära dem på samma sätt, utan snarare om att dekonstruera hela min uppfattning om vad begär, attraktion och sexualitet är och ska vara.

Om att känna sig osäker i en relation.

Fick en fråga som jag tänkte svara på:

Men hur märker man om det är obalans i förhållandet?? Ibland, eller rätt ofta på senare tid, kan jag gå runt och undra en hel dag om han har tröttnat, inte tänker på mig lika mkt som jag tänker på honom, om han försöker spela svår/spel trots att vår relation är way beyond that (enligt mig). Men sen ses vi och han är precis lika glad som vanligt och jag tror att hans off-mode är bara påhittat av mig? (iofs ibland är han off irl också). Att snubbar bara inte *tänker* lika mkt på sin partner som en själv gör. Men det är ju bullshit. Kanske bara är så att personen inte är lika intresserad som jag är. eller inte förstår att det krävs bekräftelse och uppskattning i ett förhållande från båda hållen.

För det första så tänker jag att det inte är obalansen i sig som är problemet, utan om en känner att en relation urlakar en. Vissa relationer kan ju vara som svarta hål som bara slukar engagemang från båda håll, och det är inte heller bra även om det är ”jämlikt”. Fokus borde alltså ligga på att bygga en relation som en känner sig trygg i och får ut saker av snarare än någon slags abstrakt ”jämlikhet”.

Det du skriver om att vara ”off” kan jag relatera till, jag har upplevt detta i många relationer där personer aldrig kunna kommunicera typ ”idag orkar jag inte riktigt” och liknande utan bara varit oengagerade. Detta har såklart fått mig att känna att det är mitt fel, då jag inte fått någon annan förklaring till det hela. Det är ju inte konstigt att en ibland inte orkar engagera sig känslomässigt och jag tänker att en relation ska ha utrymme för det, men det ska inte ske på bekostnad av att den andra personen går omkring och känner en konstant osäkerhet. Om en känner att en inte kan engagera sig så borde en vara noggrann med att förmedla att det inte är ens partners fel.

Jag tänker att män lätt slutar anstränga sig i relationer när de uppfattar att de är ”safe” så att säga. I en av mina relationer var detta en ganska stor grej. Han bekräftade mig en del i början, men sedan tunnades det ut ganska rejält och jag gick ofta omkring och var osäker. Detta skapade en situation där jag ständigt underordnade mig för att få närhet och bekräftelse av honom. Den här maktobalansen blev till slut någonting som gjorde att vår relation inte fungerade alls; jag blev jobbig och krävande, han tog mer avstånd och jag vantrivdes och kände mig ständigt osäker.

Det är klart att en av skälen till att han gjorde så kan ha varit svalnat intresse, men om en har en etablerad relation så borde en inte hantera sådant genom att vara distanserad utan istället diskutera det med sin partner och avsluta relationen om en känner att en inte har någon lust att lägga det engagemang som krävs på den. Jag tror dock att män ofta vill ha relationer men inte är villiga att lägga ner det engagemang som krävs, och de gör så helt enkelt för att de kan. Eftersom kvinnor har lärt sig att anpassa sig efter mäns behov så är det ätt för män att äta kakan och ha kvar den så att säga, de kan faktiskt gå omkring och vara oengagerade och ändå upprätthålla en relation med en kvinna.

Om det är så att du går omkring och känner dig osäker så är detta något som borde hanteras i relationen. Många kvinnor funderar väldigt mycket på om deras känslor är legitima eller inte, typ att de överreagerar eller feltolkar. Jag tänker att det inte spelar så jävla stor roll egentligen. Relationer handlar ju om känslor och ens partner ska kunna anpassa sig så att en kan känna sig trygg i relationen, det är grundläggande för att det ska fungera. Människor är inte ”rationella” som i att de kan ignorera sina känslor inför en situation bara sådär. Om en inte känner sig bekräftad som kommer det att påverka relationen och därför är det viktigt att kunna prata om det.

Män anspelar ju gärna på just detta och antyder att kvinnor överreagerar och liknande. Typ när jag var i en sådan situation så höll min partner på och ba ”men vadå du vet ju att jag tycker om dig måste jag säga det hela tiden”. Men poängen var ju just den att jag inte kände mig trygg eftersom han inte bekräftade mig spontant. Jag kände liksom inte att jag var en del av hans liv, han lade inte tid på att bekräfta mig eller höra av sig till mig eller ombesörja vårt umgänge, och det var ju bekvämt för honom då jag gjorde allt detta istället. Eftersom det var jag som påtalade detta så definierades jag som problemet i relationen, det var jag som övertolkade, var krävande och så vidare.

Jag tänker att en kan säga typ ”när du gör/inte gör såhär så känner jag mig osäker” och att ens partner i så fall borde anstränga sig för att förstå hur en känner och hur det kan åtgärdas. Om problemet är att en känner bristande engagemang så borde ens partner fundera på hur den ska göra för att en ska slippa känna så. Om det bristande engagemanget beror på att partnern har ont om tid eller är stressad av andra skäl borde den ta sitt ansvar för att förmedla detta så en slipper gå omkring och undra om det är ens eget fel. Och om det är så att partnerns känslor faktiskt har svalnat så borde den ta ansvar för detta och bestämma hur den vill göra med relationen.

En ska inte behöva gå omkring och känna sig osäker utan att kunna prata om detta med sin partner. Jag tänker att det är värt att ge det ett försök och förmedla vad du känner och se om det leder till några förbättringar. Det viktiga är att du mår bra i relationen, inte vem som har ”rätt” och inte. Ofta vill folk få en att tro att ens känslor är illegitima, och det är lätt att köpa det eftersom en ofta tvivlar på sig själv som kvinna.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret.

Fick frågan om jag tror att pappor ångrar att de skaffat barn och funderade lite på det här med skuld och ansvar.

Generellt verkar det ju vara rätt okej att som man uttrycka ett missnöje över att ha barn, eller över hela ”familjesituationen” överlag. Mannen vill vara en fågel och bara flyga fritt, men han har minsann blivit fjättrad av en slug kvinna som gått och blivit gravid och haft mage att behålla barnet!

Skillnaden är väl att män inte ”ångrar” att de skaffade barn, snarare skjuter de över ansvaret på kvinnan och ser sig helt enkelt inte som delaktiga i förloppet som har lett fram till den rådande situationen, vilket är lustigt då män har precis samma möjligheter som kvinnor att skydda sig vid samlag (om inte mer) och dessutom inte löper samma risk att till exempel bli våldtagna.

En vanlig grej är ju till exempel att män kräver att de ska ha rätt att göra en ”juridisk abort” och alltså slippa ta något som helst ansvar för ett barn de har varit delaktiga i att skapa eftersom kvinnan ju ”kan göra abort” och liknande. Faktum är också att många män i praktiken gör en sådan ”juridisk abort” genom att helt enkelt inte ta något ansvar för barnet.

Män har en osviklig förmåga att gå omkring och uttrycka tjurig bitterhet över att de inte ha full kontroll över verkligheten och har fått ”utstå” oönskade konsekvenser av sitt handlande. Typ att personen de valde att ha oskyddat barnalstrande sex med inte gjorde abort. Trots att den står lägre än honom! Vilken skandal! Det är hemskt vad män måste genomlida för att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar.

En kan se att kvinnor anses vara mer skyldiga att fatta genomtänkta beslut kring barn och familj och dessutom stå fast vid dessa beslut och aldrig ångra sig. Män däremot kan kosta på sig att gå omkring och vara griniga över sin situation och hävda att de på något sätt blivit inlurade i den, det är en uppfattning som har stöd i patriarkala idéer om hur samlivet kvinnor och män emellan fungerar. En kvinna som skulle hävda motsvarande skulle troligen bara bli mer skuldbelagd. ”Men varför sa du inte ifrån”, ”du måste stå upp för dig själv”, skulle folk säga.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret för sin livssituation, det går inte att skylla ifrån sig för då gör en sig till ett offer och det är ju verkligen inte bra! Istället ska en bara tugga i sig allt som sker i livet.

Tacksamhet och uppskattning i relationer.

En grej som jag ser så himla ofta är kvinnor som hyllar sina manliga partners för det ena och det andra. Typ han är så snäll och bra och hjälper till hemma och uppvaktar mig och så vidare.

En sak en inte ser lika ofta är män som hyllar sina flickvänner. Det är till och med ganska ovanligt, skulle jag säga. Jag ser sällan en man som tycker hans flickvän är ”världens finaste” för att hon fixat en trevlig middag, även om detta enligt statistiken borde vara en ganska mycket vanligare företeelse.

Jag tänker på förväntningar i relationer. Som kvinna ska en inte förvänta sig att en man ska kunna leverera. Att ha för höga krav på en man, vilket i princip är att ha några krav alls, anses inte särskilt ”fint”. Om killen är ”snäll”, alltså inte skadar en aktivt alltför ofta, så är det nog att vara tacksam för.

I de relationer jag har haft har jag i regel gett en uppsjö av bekräftelse men fått väldigt lite tillbaka. Framförallt i en av mina relationer var spontan bekräftelse något jag i princip aldrig fick. Jag var alltid tvungen att aktivt efterfråga bekräftelse. Han kunde inte ens fråga mig rätt ut om jag ville följa med på en fest (för han var rädd att jag ”skulle känna mig pressad” lol) och hintade istället om det tills jag frågade om jag var medbjuden. Han satte mig alltid i underläge.

belönamän

Jag tänker att det är lite av en försvarsmekanism för kvinnor att alltid hylla sin partner. Genom att liksom definiera honom som överlägsen så berättigar en underordningen, den framstår som naturlig och korrekt. Jag tänker mig att detta skulle kunna framstå som bättre än att försöka förändra strukturerna i relationen helt enkelt eftersom strukturerna är väldigt svåra om inte omöjliga att förändra. Bättre att internalisera ordningen och berättiga den för sig själv än att stånga huvudet i väggen och gång på gång bli besviken, samt få det svart på vitt att han inte är intresserad av att jobba för jämställdhet i relationen.

När jag slutade berättiga min partners beteende och började se hur han överordnade sig mig så försökte jag förändra relationen, men upptäckte till min besvikelse att han inte kunde eller ville göra den ansträngningen för mig, trots att jag klargjorde att det var väldigt viktigt för mig. Min underordning blev tydlig för mig, och det var väldigt väldigt smärtsamt att se att han inte gjorde något för att förändra det som uppenbarligen skadade mig djupt, trots att han sade att han älskade mig. Den smärta som jag innan internaliserat och gömt undan i självhat blev nu klar och skarp. Det var svårt att hantera, och den enda vägen ut och situationen var att lämna relationen bakom sig.

Men jag tror ändå att det är viktigt att sluta höja sin manliga partner till skyarna hela tiden, jag ser det som en form av internaliserat kvinnohat. Genom att höja honom för saker som är het normala att göra i relationer, typ visa kärlek och omtanke, anstränga sig för att göra det trevligt då och då och liknande, så förstärker en bilden av att en borde vara tacksam för att någon som en är i en relation med ger en detta.

Att uppskatta sin partner är en sak, att vara tacksam och hylla till skyarna en annan.

Det är inte barnafödandet som gör mig till kvinna.

existensberättigandeEn grej jag tar väldigt illa vid mig av i diskussioner kring barnafödande är kvinnor som försöker sälja in det som typ den Kvinnliga Erfarenheten. Nog har den Kvinnliga Erfarenheten med barnafödande att göra, men jag tänker att den snarare ligger i att reduceras till och värderas utifrån sin reproduktiva förmåga eller brist på sådan.

Jag tycker inte om när jag förväntas ha vissa drifter och begär bara för att jag är kvinna, och när detta säljs in som något naturligt och vackert. För mig blir det som att säga att jag, om jag tar avstånd från detta, inte är någon Riktig Kvinna.

Idén om barnafödande eller driften till denna som någonting essentiellt kvinnligt är patriarkal och antifeministisk. Det handlar om att reducera kvinnor till att vara barnafödarmaskiner, att vi ska vara slavar under vår biologi och sakna förmåga att som tänkande varelser ta oss bortom detta. Kvinnan ska vara natur, mannen kultur, och så vidare. Kvinnor ska i högra grad än män stå för något slags upprätthållande av reproduktionen, vi ska gå omkring med den där Driften.

Jag antar att det handlar om att många kvinnor själva identifierar sig med idén om barnafödandet som deras livsuppgift, och då blir det jobbigt att se någon annan kvinna som ifrågasätter detta. Det handlar ju om en idé om sig själv och sin plats i samhället som en har internaliserat under hela sitt liv.

Att sprida idéer om jämställda heterorelationer lägger skulden på kvinnorna.

jagochminpojkvän

Twittrade lite om det här fenomenet lyckat heterosexuella kvinnor:

Jag är verkligen oerhört trött på att behöva hantera människor som ba ”min relation är faktiskt jämställd”. Men så kul för dig då? Snälla spring iväg och lev ditt jämställda jävla liv någon annanstans.

Plus aspekten av översitteri som finns i detta: ”kolla på mig jag är faktiskt lyckat heterosexuell”. Liksom bra jobbat att du lyckats leva upp till det dominerande samhällsidealet. Fortsätt trycka upp det i mitt fejs ba. MMMMMMMMM.

Ja! Ja! Berätta mer om din oerhört jämställda relation! Berätta lite mer om precis hur jag har misslyckats med mina! Bara tryck det i mitt ansikte lite jävla till hur misslyckad jag är som inte lyckats leva upp till idealet om jämställd heterosexualitet. Berätta lite mer om vilken typ av kvinna en måste vara för att vara sådär lyckat heterosexuell som du! Berätta mer om hur det är JAG som beter mig illa mot dig, när du sitter där och lever upp till samhällsidealet så JÄVLA väl.

Sorry men jag tror inte att ni är jämställda och jag tror att ditt försök att övertala mig egentligen handlar om att övertala dig själv.

Ärligt talat så skiter jag i dig och din jävla pojkvän. Ni kan väl upprätthålla patriarkatet bäst fan ni vill. Jag tänkte i alla fall älska kvinnor. Ursäkta men så jävla övertygad kan du ju inte vara om det är ett problem att en feminist skriver om strukturellt förtryck i relationer. Snälla rara du har fan hela jävla samhället på din sida, det är patetiskt att ta illa vid sig av feministisk kritik av heterosexualitet. Alla män förtrycker alla kvinnor och det gäller även dig och din älskade jävla pojkvän. Och jag tror att enda skälet till att ni ens bryr er om vad jag säger är att ni vet att jag har rätt.

Det här att lyfta fram sin egen jämställda relation uppfattar jag som ett skuldbeläggande av kvinnor som inte har lyckats iscensätta heterosexualitet lika lyckat. Jag drabbas själv ofta av detta snack; mitt problem anses vara att jag inte lyckats upprätthålla en jämställd relation, att jag inte varit tillräckligt behagfull för att någon man ska vara villig att lägga ner det arbetet på mig eller att jag inte varit tillräckligt tålmodig.

Till exempel kan det handla om kvinnor som gör karriär och som tycker att kvinnor som stannar hemma med barnen, jobbar deltid eller tar ut mer föräldraledighet än sin man har misslyckats med jämställdheten och gör fel. Ungefär som om det var hennes fel att mannen ifråga tjänade mer än henne, eller att han inte tar samma ansvar i hemmet. Vad ska hon göra i en sådan situation? Det är ju inte hennes fel att hon lever i en ojämställd relation, men ändå är det hon som får stå där med skammen. Skammen i att inte ha lyckats, skammen i att inte ha valt eller lockat till sig en ”bra” man, skammen i att inte lyckas nå fram till mannen med sina önskemål.

Jag tror att det är mer problematiskt ur ett feministiskt perspektiv att sprida idéer om att det går att leva det postpatriarkala samhället nu. Här är några skäl till det:

  1. En förflyttar fokus från kollektiv kamp till individuella livsval. Att prata om jämställda heterorelationer som en realitet förflyttar fokus från patriarkatet som struktur och etablerar iden att det är möjligt att tvätta rent sitt eget liv från patriarkala spår. Det blir ett individuellt projekt att göra detta, och en fråga om status och positionering inom rådande samhälle snarare än om en rörelse framåt.
  2. En etablerar ännu ett svåruppnåeligt kvinnoideal. Att ha en jämställd relation är skitsvårt, speciellt för den som är i underläge. Ändå blir det upp till kvinnan att ”lyckas” med detta projekt. Om hon misslyckas är hon en dålig feminist och kvinna. Samma krav åläggs inte mannen, och i den mån de gör det så tar han ändå inte åt sig.
  3. Det sätter tilltron till män. För att en jämställd heterorelation ska äga rum måste mannen samarbeta. Ska kvinnors frigörelse bygga på att män samarbetar? Ska en kvinnas eventuella lyckande eller misslyckande som feminist avgöras av huruvida mannen hon lever sitt liv med är intresserad?
  4. En lägger skulden på kvinnan. Eftersom det är kvinnan som är feministen och som har huvudansvaret för relationen så blir även jämställdheten hennes ansvar. Det är som vilket relationsarbete som helst.
  5. En etablerar en bild av att heterosexualiteten kan fungera ur ett feministiskt perspektiv, och hjälper därmed till att upprätthålla den obligatoriska heterosexualiteten.  Även om den officiella hållningen är att alla får vara ihop med vem de vill så finns det ett samhällsideal om att en ska vara heterosexuell som är bundet till patriarkatet. Om en som feminist pratar om jämställda heterorelationer som en realitet så kommer en bidra till att kvinnor stångar huvudet blodigt mot den heteromonogama relationens betongvägg. En bättre feministisk strategi vore att erkänna ojämlikheten i dessa relationer.

Jag tror att det är betydligt mer fruktbart att vara öppen med hur ens liv, precis som alla andras, påverkas av patriarkala strukturer. Att framställa sig som någon slags hjälte som lyckas övervinna detta och ändå leva upp till samhällets (patriarkala) ideal för relationer och livsstil kommer enbart att skapa prestationsångest hos andra. Dessutom är det lögn; ingen enskild individ kan träda utanför strukturerna. Det är något som måste ske kollektivt.

Om en vill leva i heterorelationer kan en göra det, men att inbilla andra att det skulle vara mer okej för att en minsann är jämställda är väldigt problematiskt ur ett feministiskt perspektiv. Snarare handlar det väl om att vi alla är människor med behov, och i ett patriarkal samhälle så kommer tillfredsställandet av dessa behov att påverkas av patriarkala strukturer. Det är inte något konstigt eller skamfullt med det, och det gäller alla oavsett vilka relationer en väljer att ingå eller inte ingå i.

Jag tänker mig att en kan vara nöjd med sina val i en given situation, men ändå sträva efter att förändra situationen. Precis som jag inte slutar tycka att patriarkatet är skit för att jag är nöjd med mina livsval just nu så behöver inte någon som lever i en heterorelation tänka så. Våra liv omgärdas av patriarkala strukturer, och det är detta som borde vara fokus för kampen. Inte huruvida någons relation är jämställd eller inte.

Det är såklart kul om folks trivs i sina relationer, men det är inte nödvändigtvis ett politiskt projekt. Att göra tillvaron i heteromonogamin mer dräglig är snarare en patriarkal reformism, som i regel faller på kvinnan att dra i. Det sker fortfarande på mannens villkor, det handlar inte om att samla makt som kollektiv och använda den för politisk förändring, utan om att lägga ner tid och energi på upprätthållande. Upprätthållande av relationen, upprätthållande av patriarkal exploatering, upprätthållande av patriarkatet.

Ert framhävande av er själva och era jämställda liv är inte feminism, det är elitism och det hjälper inte någon kvinna som sitter fast i skiten. Det enda det gör är att påföra ännu mer skuld och skam.

Det handlar inte om era personliga tillkortakommanden, det handlar om att vi lever i ett patriarkat.

Jag fick den här kommentaren angående jämställda heterorelationer:

Jämställd är ju ett väldigt positivt värde när det gäller (hetero)relationer. Att som kvinna idag misslyckats med att ha en jämställd relation (för det är förstås kvinnans ansvar) är i det närmaste skamligt. Tror det är därför folk reagerar så starkt. När någon säger ”inte jämställt” så uppfattas det som ett ifrågasättande av hela relationen (och indirekt kritik mot kvinnan som inte ”klarat” att skapa en jämställd relation).
Jag tror inte heller det finns sant jämställda heterorelationer – jag har i alla fall aldrig träffat på någon.

Det ligger nog mycket i detta. Det är ju främst kvinnor som reagerar på det jag skriver som någon slags personlig förolämpning.

Det står om detta i Det kallas kärlek, där det beskrivs att det är kvinnans ansvar att upprätthålla en positiv bild av relationen gentemot omvärlden. Det är hon som försöker etablera en bild av relationen som jämställd och försvara denna. Detta kan såklart kopplas ihop med det faktum att relationsarbetet generellt faller på kvinnans lott.

Jag känner igen detta från min egna relationer. Det var mycket viktigare för mig än för honom att relationen skulle vara och framstå som jämställd. Det var jag som ägnade tid åt att försvara relationen. När jag kom i kontakt med feministisk teori som påvisade den ojämställdhet som fann i vår relation så var det en stor kris för mig – min självbild rubbades väldigt mycket. Var jag också en av de här förtryckta kvinnorna?

I ett samhälle där vi pratar om strukturer som om de vore individernas egna ansvar att göra upp med i sina egna liv så är det inte konstigt att det blir såhär. Detta i kombination med att fokus ligger på att kvinnor är förtryckta snarare än att män förtrycker, och att det generellt är så att ansvaret för relationer åläggs kvinnor, så är det klart att kvinnor känner skuld inför om deras relationer inte är jämställda.

Men framförallt innebär ojämställdhet inte att relationen är rakt igenom dålig. En kan fortfarande få ut något av en relation, trots att den inte är helt jämställd. Jag inbillar mig inte att min samkönade relation är jämställd heller. Det är liksom inte det som är poängen, att alla individuellt ska ordna sina relationer så de blir jämställda, utan att försöka förklara hur samhället och relationer struktureras utifrån kön.

Helt enkelt: folk måste sluta ta detta så jävla personligt. Det handlar inte om era personliga tillkortakommanden, det handlar om att vi lever i ett patriarkat.

Om rädslan att bli övergiven och risken med löften.

löftenJag tänker på det här med att uttrycka rädsla och osäkerhet i relationer och hur det tas emot. Att känna rädsla och osäkerhet ä relationer är vanligt. För mig är det förknippat med känslor av övergivenhet; jag är väldigt rädd för att bli lämnad. Jag antar att detta på något sätt kan spåras till min ~*uppväxt*~ men det är inte det intressanta nu. Oavsett hur det är med den saken så är det i alla fall så att jag måste hantera detta i mina relationer här och nu.

Så hur gör en detta. Grundläggande för mig är att jag känner att jag har utrymme för att uttrycka dessa känslor och känna att de är legitima. Detta är nödvändigt för att jag ska kunna finnas någon slags ro i mina känslor, istället för att agera på dem genom att till exempel misstänkliggöra min partner, avkräva löften och liknande.

I relationer med män har jag upplevt att de hanterar detta genom att lova mig saker de inte kan hålla. Typ om jag uttrycker att jag är rädd för att bli lämnad så säger de ”men jag kommer aldrig att lämna dig”.

Problemet med den här strategin är för det första att den bygger på en lögn, en kan inte lova något sådant. Detta viftas ofta bort med ett ”jamen alla vet ju att det är sånt en säger i relationer”. Det är förvisso sant, men jag anser inte att det är rimligt att bygga en relation på att säga saker som inte är allvarligt menade. I den aktuella kontexten så är ju syftet med att säga så att lugna ner sin partner, så uppenbarligen så anser ju den som säger det att det ska tas på allvar på något sätt. Jag kan inte både förväntas ta ett löfte på allvar och förväntas släppa det när det passar den som avlagt löftet. Anledningen till att ett löfte verkar lugnande i sammanhanget är ju att det är just ett löfte.

Det andra problemet är att det på sikt stärker rädslan för att bli övergiven. Om en person möter denna rädsla med att intyga att det inte kommer hända så förstärker det bilden av att det är en katastrof om detta sker.

Istället borde en möta dessa känslor genom att säga typ ”jag förstår att du känner så” och prata om hur en kan göra i stunden för att minska denna känsla. Kanske finns det speciella situationer som triggar igång det. I så fall kan en prata om hur en ska göra i sådana situationer. För mig är det viktigaste att kommunicera och att känna att jag har en ålagts i personens liv. Typ en kanske inte alltid kan prata, men då är det skönt att veta varför. Om en inte har någon kommunikation kring sådant är det för mig lätt att gå in i att avkräva uppmärksamhet vid ett specifikt tillfälle eller skuldbelägga den andra. Det är lättare för mig om jag vet att den andra kommer ha svårt att prata och varför, för då slipper jag känna att problemet ligger hos mig för att jag är klängig. Så har det ofta varit i mina relationer, att jag har blivit skuldbelagd av partners för att vara för klängig när jag velat ha kontakt. Ett sådant beteende ökar egentligen bara behovet av bekräftelse.

Ofta upplever jag att de släpper bara genom att nämnas, för då slipper en gå omkring och älta det i sin egen skalle. Ofta känner ju den andra liknande saker och det kan också vara bekräftande att veta att en inte är ensam om att känna sig rädd för att bli övergiven.

Jag tror att det är viktigt att försöka få varandra att vara trygga i relationen utan att för den sakens skull lova saker om framtiden. Det går att ta hand om varandra i nutid, en behöver inte göra det till en fråga om att alltid vara tillsammans eller alltid älska varandra.

Beroende av din partner?

Hittade denna lilla insändare i tidningen veckorevyn:
beroendeavdinpartnerDetta är ett sånt jävla praktexempel på internaliserat kvinnohat, som jag tyvärr ser ganska ofta. Kvinnor som gör en grej av att andra kvinnor minsann är ”sådär som kvinnor är”, det vill säga beroende, underordnade, osjälvständiga.

Det är ju inte konstigt att en hatar den här rollen eftersom det suger att befinna sig i den, och jag förstår att det för många kvinnor känns viktigt att ta avstånd från den här positionen och sätter en viss prestige i att inte uppleva sig vara där. Problemet med den här typen av formuleringar lägger skulden på kvinnan.

Kvinnor som uttrycker sig såhär försöker ofta förskjuta patriarkatet någon annanstans, bort från deras egen situation eller relation. Det finns kvinnor som är förtryckta, men de själva är minsann inte det. Själva lever de i en jämställd relation och det är väldigt viktigt för dem att påpeka detta och gärna genom att langa en känga åt kvinnor som enligt deras eget tycke inte gör det. I samma vända så ska deras egen relation givetvis försvaras. Det framstår som att detta är om inte hela syftet så i alla fall en viktig del.

Att som kvinna vara beroende av sin manliga partner är en konsekvens av att leva i ett samhälle där män konsekvent överordnas kvinnor och där individuella män i relationer ofta utnyttjar manligt privilegium och tolkningsföreträde för att placera kvinnan i ett underläge. När jag har varit ”beroende av min partner” så hade det handlat om att han konsekvent har visat sig otillgänglig och behandlat mig som om jag vore en belastning, trots att vi har ingått i en relation med varandra (om jag bara hade varit en belastning hade det rimliga såklart varit att avsluta relationen, men detta har inte varit fallet).

Att vara i den här situationen suger och det är ett angeläget feministiskt projekt att befria kvinnor från sådana. Vi kan prata om hur den situation som beskrivs i insändaren är problematisk, det tycker nog de flesta feminister, utan att för den sakens skull få det att framstå som en kvinnas beslut att leva eller inte leva i det eller som att det är hennes fel att hon är ”beroende”. Vi kan också prata om strategier för frigörelse, men först efter att vi har konstaterat att skulden inte är hennes. Att bara säga ”det du gör är fel” är ingen bra strategi för förändring, vi måste ge verktyg för att förstå ens situation och sedan diskutera förändring.

Men troligen vill skribenten till insändaren inte se någon förändring, för henne är det bekvämt att dessa kvinnor som är ”beroende” av sin partner finns så hon kan använda dem som språngbräda för att legitimera sitt eget liv. Kanske kan hon prata med sin pojkvän om hur hemska dessa kvinnor är, och han kan humma med lite sådär heteronormalt ointresserat, och så kan hon känna lite stolthet men också en stor stor rädsla för att själv trilla över och bli ”beroende” av honom.

beoendeavpojkvän

Arkiv