antifeminism – Fanny Åström

Att sprida idéer om jämställda heterorelationer lägger skulden på kvinnorna.

Twittrade lite om det här fenomenet lyckat heterosexuella kvinnor:

Jag är verkligen oerhört trött på att behöva hantera människor som ba ”min relation är faktiskt jämställd”. Men så kul för dig då? Snälla spring iväg och lev ditt jämställda jävla liv någon annanstans.
Plus aspekten av översitteri som finns i detta: ”kolla på mig jag är faktiskt lyckat heterosexuell”. Liksom bra jobbat att du lyckats leva upp till det dominerande samhällsidealet. Fortsätt trycka upp det i mitt fejs ba. MMMMMMMMM.
Ja! Ja! Berätta mer om din oerhört jämställda relation! Berätta lite mer om precis hur jag har misslyckats med mina! Bara tryck det i mitt ansikte lite jävla till hur misslyckad jag är som inte lyckats leva upp till idealet om jämställd heterosexualitet. Berätta lite mer om vilken typ av kvinna en måste vara för att vara sådär lyckat heterosexuell som du! Berätta mer om hur det är JAG som beter mig illa mot dig, när du sitter där och lever upp till samhällsidealet så JÄVLA väl.
Sorry men jag tror inte att ni är jämställda och jag tror att ditt försök att övertala mig egentligen handlar om att övertala dig själv.
Ärligt talat så skiter jag i dig och din jävla pojkvän. Ni kan väl upprätthålla patriarkatet bäst fan ni vill. Jag tänkte i alla fall älska kvinnor. Ursäkta men så jävla övertygad kan du ju inte vara om det är ett problem att en feminist skriver om strukturellt förtryck i relationer. Snälla rara du har fan hela jävla samhället på din sida, det är patetiskt att ta illa vid sig av feministisk kritik av heterosexualitet. Alla män förtrycker alla kvinnor och det gäller även dig och din älskade jävla pojkvän. Och jag tror att enda skälet till att ni ens bryr er om vad jag säger är att ni vet att jag har rätt.

Det här att lyfta fram sin egen jämställda relation uppfattar jag som ett skuldbeläggande av kvinnor som inte har lyckats iscensätta heterosexualitet lika lyckat. Jag drabbas själv ofta av detta snack; mitt problem anses vara att jag inte lyckats upprätthålla en jämställd relation, att jag inte varit tillräckligt behagfull för att någon man ska vara villig att lägga ner det arbetet på mig eller att jag inte varit tillräckligt tålmodig.

Till exempel kan det handla om kvinnor som gör karriär och som tycker att kvinnor som stannar hemma med barnen, jobbar deltid eller tar ut mer föräldraledighet än sin man har misslyckats med jämställdheten och gör fel. Ungefär som om det var hennes fel att mannen ifråga tjänade mer än henne, eller att han inte tar samma ansvar i hemmet. Vad ska hon göra i en sådan situation? Det är ju inte hennes fel att hon lever i en ojämställd relation, men ändå är det hon som får stå där med skammen. Skammen i att inte ha lyckats, skammen i att inte ha valt eller lockat till sig en ”bra” man, skammen i att inte lyckas nå fram till mannen med sina önskemål.

Jag tror att det är mer problematiskt ur ett feministiskt perspektiv att sprida idéer om att det går att leva det postpatriarkala samhället nu. Här är några skäl till det:

En förflyttar fokus från kollektiv kamp till individuella livsval. Att prata om jämställda heterorelationer som en realitet förflyttar fokus från patriarkatet som struktur och etablerar iden att det är möjligt att tvätta rent sitt eget liv från patriarkala spår. Det blir ett individuellt projekt att göra detta, och en fråga om status och positionering inom rådande samhälle snarare än om en rörelse framåt.
En etablerar ännu ett svåruppnåeligt kvinnoideal. Att ha en jämställd relation är skitsvårt, speciellt för den som är i underläge. Ändå blir det upp till kvinnan att ”lyckas” med detta projekt. Om hon misslyckas är hon en dålig feminist och kvinna. Samma krav åläggs inte mannen, och i den mån de gör det så tar han ändå inte åt sig.
Det sätter tilltron till män. För att en jämställd heterorelation ska äga rum måste mannen samarbeta. Ska kvinnors frigörelse bygga på att män samarbetar? Ska en kvinnas eventuella lyckande eller misslyckande som feminist avgöras av huruvida mannen hon lever sitt liv med är intresserad?
En lägger skulden på kvinnan. Eftersom det är kvinnan som är feministen och som har huvudansvaret för relationen så blir även jämställdheten hennes ansvar. Det är som vilket relationsarbete som helst.
En etablerar en bild av att heterosexualiteten kan fungera ur ett feministiskt perspektiv, och hjälper därmed till att upprätthålla den obligatoriska heterosexualiteten. Även om den officiella hållningen är att alla får vara ihop med vem de vill så finns det ett samhällsideal om att en ska vara heterosexuell som är bundet till patriarkatet. Om en som feminist pratar om jämställda heterorelationer som en realitet så kommer en bidra till att kvinnor stångar huvudet blodigt mot den heteromonogama relationens betongvägg. En bättre feministisk strategi vore att erkänna ojämlikheten i dessa relationer.

Jag tror att det är betydligt mer fruktbart att vara öppen med hur ens liv, precis som alla andras, påverkas av patriarkala strukturer. Att framställa sig som någon slags hjälte som lyckas övervinna detta och ändå leva upp till samhällets (patriarkala) ideal för relationer och livsstil kommer enbart att skapa prestationsångest hos andra. Dessutom är det lögn; ingen enskild individ kan träda utanför strukturerna. Det är något som måste ske kollektivt.

Om en vill leva i heterorelationer kan en göra det, men att inbilla andra att det skulle vara mer okej för att en minsann är jämställda är väldigt problematiskt ur ett feministiskt perspektiv. Snarare handlar det väl om att vi alla är människor med behov, och i ett patriarkal samhälle så kommer tillfredsställandet av dessa behov att påverkas av patriarkala strukturer. Det är inte något konstigt eller skamfullt med det, och det gäller alla oavsett vilka relationer en väljer att ingå eller inte ingå i.

Jag tänker mig att en kan vara nöjd med sina val i en given situation, men ändå sträva efter att förändra situationen. Precis som jag inte slutar tycka att patriarkatet är skit för att jag är nöjd med mina livsval just nu så behöver inte någon som lever i en heterorelation tänka så. Våra liv omgärdas av patriarkala strukturer, och det är detta som borde vara fokus för kampen. Inte huruvida någons relation är jämställd eller inte.

Det är såklart kul om folks trivs i sina relationer, men det är inte nödvändigtvis ett politiskt projekt. Att göra tillvaron i heteromonogamin mer dräglig är snarare en patriarkal reformism, som i regel faller på kvinnan att dra i. Det sker fortfarande på mannens villkor, det handlar inte om att samla makt som kollektiv och använda den för politisk förändring, utan om att lägga ner tid och energi på upprätthållande. Upprätthållande av relationen, upprätthållande av patriarkal exploatering, upprätthållande av patriarkatet.

Ert framhävande av er själva och era jämställda liv är inte feminism, det är elitism och det hjälper inte någon kvinna som sitter fast i skiten. Det enda det gör är att påföra ännu mer skuld och skam.

Extra extra! Extremfeministen Fanny vill att alla män ska byta kön!!!

Varning för ett kanske lite lågt och omoget inlägg, men jag måste blogga om detta för det är så himla roligt. Ni minns kanske mitt fenomenala inlägg om att män borde byta kön eftersom deras kön fått så dåligt rykte (läs de tom du inte gjort det för det är verkligen typ det roligaste inlägget jag skrivit)? Det har nu fått svar från en ”jämställdhetsbloggare” eller antifeminist/mansrättsaktivist. Såhär ser det ut:
Sedan följer min twitterrant:

Män som klagar på att feminism är ett laddat ord. Kan ni byta kön? Ert kön har tyvärr fått negativ laddning efter 100-tals år av förtryck. Alternativt sluta säga ”man” och kalla det något annat, som låter lite mer positivt. Typ ”solstråle”.
Gruppen män har verkligen pr-problem. Med en ny fräsch image skulle ni kunna åtgärda detta! Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move! Nene, om ni män någonsin ska kunna få inflytande får ni nog bli lite bättre på att göra reklam för er om ni förstår hur jag menar. Ni män kan kanske anlita Schlingmann? Hen har ju gjort underverk för Nya Moderaterna. Kanske kan rädda även ert varumärke?
Kan tyvärr inte ta män på allvar när de envisas med att kalla sig män. De behöver bara sluta så lovar jag att lyssna. Det är ändå upp till männen att göra sig förstådda. Då funkar det tyvärr inte att gå omkring och kalla sig ”man”. Jag säger inte att det är rätt, men många ser faktiskt rött när de hör ordet ”man”. En måste anpassa sig om en vill se förändring.

Och sen är inlägget typ slut, förutom att det står att Lady Dahmer håller med och att det finns en länk till någon artikel som bekräftar personens tes om något.

Detta är så himla roligt tycker jag. Att personen som skrivit helt missar att det jag gör är att driva med personer som tycker feminister ska byta namn, inte att jag faktiskt tycker att män ska byta kön eller namn. Jag förstår verkligen inte hur en lyckas missuppfatta det jag skrev, det var så himla tydligt. Sedan kan en såklart resonera kring om det är okej att skämta på det viset, men det är inte vad som görs. Det som görs är att bloggaren uttryckligen hävdar att jag anser att män ska byta kön.

Sedan är det kommentarerna:

Bra avslöjat. Visar tydligt att feminism inte har det minsta med jämställdhet att göra.

Jag älskar det här ”bra avslöjat”. Ja, duktigt av personen att läsa och återge ett inlägg som typ delats 250 gånger på facebook… grävande journalistik på hög nivå! Herregud, vilket otroligt allvar dessa personer tar sig själva och sin ”rörelse” på.

Det är bra när extremfeministerna visar sitt rätta ansikte.
Återigen menar hon att gruppen män är förtryckare av gruppen kvinnor
och hon menar också att vi skall byta namn på vårt kön för att
det finns män som begår brott av olika slag.Dv.s minoriteten av män är de som definierar könet man och manlighet.
Tror dessvärre att hon är bortom all räddning.

Ja, denna kommentar har jag väl inte så mycket att säga om utom att det är skönt att de anser mig ”bortom all räddning” eftersom det uppenbarligen betyder att jag är på helt rätt spår i livet. Hade varit tragiskt om de trodde att de kunde ”rädda” mig.

Fick också en rolig kommentar under mitt eget inlägg:

Hoppas på att få möta dig i en debatt längre fram, när pendeln svängt tillbaka (och förhoppningsvis stannat i balans). Då kommer dessa dina ord att vara värdefulla. Tro mig.

Tänker mig verkligen en framtida debatt där det där tas upp… Snacka om att göra bort sig och visa att en inte är läskunnig.

Det var det hånfulla inlägget om antifeminister. Ibland överträffar verkligheten dikten och de visar sig vara mycket dummare än vad en kan förställa sig.

Antifeministernas hat.

Anita Sarkeesian, kvinnan bakom Feminist Frequency, har i en video bett människor att donera pengar till henne nya projekt Tropes vs Women in Video Games som är tänkt att hålla samma format som hennes tidigare serie Tropes vs Women som tar upp hur kvinnor skildras och används inom populärkultur. Väldigt sevärt.

Beloppet som efterfrågades var 6000 dollar. Det belopp hon har fått in i skrivandets stund är 158 917 dollar, alltså mer än 20 gånger så mycket och mer än en miljon kronor. Det är fantastiskt och välförtjänt, även om jag såklart tycker att det är tråkigt att en så kompetent och kunnig människa som gör material som är så efterfrågat inte får finansiering från staten, men det är en annan sak. Hon kanske inte har sökt ens.

Vad som är mindre trevligt är de hot hon blivit utsatt för i kommentarsfältet under hennes video. Vissa människor är så sanslöst upprörda över det faktum att hon ska göra ett gäng videos som analyserar kvinnors roll i videospel. Jag kan tyvärr inte så att jag är förvånad, men det finns en djup tragik i detta. Hur kan det vara så provocerande att en enskild kvinna vill göra en analys av videospel?

Jaja, jag förstår att alla inte är feminister och det behöver ni väl inte vara heller (även om jag tycker ni har fel). Men detta är en så sanslös överreaktion. Jag förstår inte hur någon kan anse det var motiverat att skriva att någon är en ”hora av judisk härkomst” bara för att hen försöker samla in pengar till ett videoprojekt.

Detta om något borde ju te sig som ett bevis på att det faktiskt finns ett kvinnosynsproblem i samhället. Hur skulle detta annars kunna vara så provocerande? Jag menar, det är en sak att inte hålla med en person, en annan att hota någon till livet för åsikters skull.

Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!

Zettermark, eller Zäta, är en av mina favoritbloggar. Cool feminist som skriver otroligt vettiga inlägg, alltid välskrivet och tänkvärt. Här skriver hon om hur man ska tackla antifeministiska argument och exemplifierar det med en person som skrivit ett ”skämt” på facebook om hur mycket hen hatar genusfrågor på tentan. Läs inlägget, det är en bra guide till hur man kan agera i liknande situationer.

Ett otroligt vanligt argument från antifeminister är ju det gamla tjatet om att det måste gå att skämta om allt. Jag har allvarligt talat inga problem med att folk skämtar men att säga att en totalt osmaklig kommentar är ett skämt är inte en godtagbar ursäkt för att vara ett svin. Nån kan säga att det är ett skämt att ta mig på brösten, det är inte mer okej för det. Jag minns så många gånger i min ungdom när man har varit ”tvungen” att tycka att sexistiska skämt är roliga för att kunna smälta in i en grupp. Hur man har skrattat när nån har sagt att man inte har samma ”rätt” till något för att man är kvinna och således en idiot. Det är säkert menat som skämt, men om man skämtar hela tiden så blir det tillslut allvar. Även om det är ett skämt så är det fortfarande exkluderande.

Folk använder skämt som ett skydd för sina åsikter. Så fort något visar sig vara opassande eller upprörande så bortförklarar man sig med att det är ett skämt. Man kan till exempel säga att man hatar feminister och sedan säga att man egentligen bara ”drev” med ”synen” på feminister. Men man har fortfarande sagt det man sade, och det var då rakt inte uppenbart att det var ett ”skämt” från första början. Att det är ett skämt är något man drar fram som ett ess ur rockärmen när det börjar bli jobbigt, vilket leder till att det som opponerar sig blir förminskad eftersom hen inte fattade att det var ett skämt, alternativt inte har nån ”humor”. Om man inte opponerar sig får ”skämtet” stå kvar där, helt utan skämtsamma undertoner och bidra till det antifeministiska klimatet. Hur man än gör så förlorar man.

Men framförallt är detta eviga skämtande och distanstagande ett sätt att förminska dem som faktiskt bryr sig om saker på riktigt. Vår kamp spottas på och skrattas åt av människor som inte ens kan stå för vad dem tycker. Genom att ständigt skämta bort allt så gör man allvaret till något löjeväckande, och till slut kommer ingen kritik att tas på allvar eftersom den bara är ett tecken på att man saknar humor. Denna totala brist på allvar kan vara ett av de farligaste vapen vi som faktiskt bryr oss om saker har emot oss. Det är en förminskningsteknik som heter duga, för ingen vill väl vara tråkig? Att sakna humor och ta saker på allvar är typ den största synden i vårt samhälle.

Jag inser nu att jag gjorde fel när jag skämtade om att jag är kvinna. Jag skulle inte ha skrattat med, jag skulle ha opponerat mig. Det gör jag alltid nu för tiden. Om nån tycker att jag är en jävla bitterfitta, så tyck det då! Jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Det viktiga är att inte själv förlöjliga de saker man bryr sig om, för då har man genast förlorat. Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!