Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

villa

Mina föräldrar äger också en villa.

Folk hackar på bostadsrätts- och villaägare på twitter och jag sitter här i mina föräldrars villa och tänker på om jag skulle ta och reagera som vissa personer gör när de råkar ingå i en grupp som blir generaliserad och utpekad. Bli kränkt och sur, envist hävda att ”jag äger minsann villa och jag är okej ändå” och så vidare.

Jag känner mig inte attackerad eller utsatt som person, däremot känner jag att min klass är attackerad, och det med rätta. Jag tror inte att kulturmarxisterna kommer komma och slå ner mig för att jag bor i villa, däremot tror och hoppas jag att de kommer kämpa för en förändring där min klass är mindre priviligerad. Jag hoppas att man kommer återinföra fastighetsskatten, jag hoppas att man kommer ”fula ner” mitt område med hyreshus (som vissa boende vänder sig så starkt emot), jag hoppas att man kommer att föra en offensiv fördelningspolitik och så vidare och så vidare.

Man är en person, men man tillhör också en klass. Jag är Fanny, jag ligger ganska starkt åt vänster i den politiska skalan. Jag argumenterar utifrån detta, jag gör vad jag kan för att sprida vänsteråsikter. Samtidigt tillhör jag också medelklassen. Detta är inget jag kan eller vill avskriva mig, min klassbakgrund ger mig många möjligheter, i mitt fall möjligheter som jag kommer använda för att försöka skapa ett mer jämlikt samhälle. Jag inser samtidigt att jag alltid kommer att vara ett barn av min klass och att mitt perspektiv på världen delvis är färgat av det.

Jag inser att klasskamp är en attack mot en del av den jag är, mot min bakgrund. Mot mina föräldrars villa som köpts med ärvda pengar, mot min möjlighet att få bostad i Stockholm som kommer sig av medlemskap i en dyr hyresrättsförening och så vidare. Samtidigt inser jag att jag också är med i den, för jag ställer mig bakom den. Även om det samhälle jag drömmer om kanske skulle leda till att min egen ställning var mindre privilegierad så är det min politiska ståndpunkt.

Jag tror inte att lösningen är att söka förneka sin bakgrund, inte heller att försöka göra det till mindre av ett problem. Du kan inte göra något åt varifrån du kommer, men du kan ta ansvar för det. Dels genom insikt om dina privilegium, dels genom att kämpa emot den samhällsordning som tillmätt dig dem. Men det kräver att man vet vem man är, att man vet att delar av det man är är något man samtidigt måste kämpa emot. Att man inte skyller på någon annan, någon tänkt ”verklig fiende” som man garanterat inte ingår i, utan att man vågar se problemet också i sin egen position.

Säg hej till det nya klassföraktet!

Idag blev jag kallad ”medelklass”. Det stämmer, jag är medelklass. Båda mina föräldrar kommer från villaområden i Bromma, själv bor jag i en villa i Enskededalen som vi precis har byggt ut. Jag har aldrig oroat mig för pengar.

Att vara medelklass är att ha levt ett skyddat liv, har jag fått veta. Det stämmer väl det med, jag har varit skyddad från våld och övergrepp. Om man är medelklass så vet man ingenting om lidande eller om livet. Man bara sitter och dricker kaffe i sitt skyddade lilla hus, åker ut till skärgården på somrarna och har det ”trevligt”. Kanske har man fredagsmys med gott och blandat och chips.

Alla hatar medelklassen. Den är ofin och banal. Lustigt att man använder en klass som två tredjedelar av Sveriges befolkning tillhör som ett skälsord. Att vara folklig är ofint. Allsång på skansen är det mest ocreddiga man kan ägna sig åt. Att bara vilja har lite trevligt en helt vanlig helgkväll är dåligt, antingen ska man protestera mot orättvisor eller supa sig full på hembränt för att man ska fira att en veckas slit i kolgruvan äntligen är över.

Jag såg en pjäs av Andreas Boonstra som hette ”ön”. Där stod medelklassföraktet i sin fulla blom. Medelklassbarnen var äckliga, medan Boonstra själv minsann var utsatt och underklass. Alltid är det medelklassen som är sorglig och utmålas som fienden i klasskampen. Man ironiserar över småföretagande, över matchande träningsoveraller och niotillfem-jobb. Det är tråkigt, eftersom medelklassen allt som oftast inte är någon större fiende. Egentligen är det väl de stora företagen man borde gå på, det är ju dem som profiterar på medelklassen. Eller så borde man angripa konsumtionssamhället som sådant. Eller så borde man upplysa medelklassen om hur världen ser ut, utan att ironisera.

Jag tycker det är så jävla löjligt hur man använder medelklass som ett ord för någon som inte vet något om livet. Och vad som gör det ännu löjligare är att människor som tillhör medelklassen försöker verka som om de tillhörde underklassen, försöker få det att se ut som att de delar levnadsvillkor med dem som verkligen har det dåligt. Men dem som ser alla pjäser och läser alla tidningar som ironiserar över medelklassen är allt som oftast medelklassen själv. Det är så löjligt, detta behov av att dela de svagas levnadsvillkor för att kunna driva en kamp emot dessa. Man behöver inte alltid vara en outsider.

Jag kan vara medelklass och ändå medveten om orättvisor i samhället och vilja bekämpa dem. Jag ska väl inte behöva fejka att min pappa jobbar på stålverk för att få uttala mig om livet?

Jag och alla människor som är emot Sd är fan också en del av ”vanligt folk”.

Vad jag hatar mest med diverse Sd-sympatisörer är att de alltid ska göra sken av att representera ”vanligt folk”. I den mån ”vanligt folk” betyder bittra, av systemet ”missgynnade” (dvs avskedade pga att deras bransch inte längre var lönsam), fördomsfulla och demokratiskt omedvetna människor så har de absolut helt rätt. Jag skulle dock snarare definiera vanligt folk som det som en majoritet av den svenska befolkningen står för och allt jag vet om matematik säger att 5,7 % INTE är en majoritet eller ens i närheten av en sådan.

Många av de som höjer sina röster mot Sd är verkligen vanligt folk. Människor som bor i nån lägenhet i en förort, jobbar på sjukhus eller på restaurang, var medelmåttiga i skolan och har en medelmåttig lön, har drömmar och visioner som folk har mest, kanske går till kyrkan nån söndag och sätter sina barn i scouterna. Vad är detta, om inte ”vanligt folk”?

Jag är också ”vanligt folk”. Jag bor i en villa i förorten, gick på en helt vanliga skola, har medelmåttiga betyg, extrajobbar lite som barnvakt. Min morsa jobbar som arbetsterapeut, min pappa är arkitekt, min lillebror går på elgymnasium och min lillasyster har fått gå om ett år på sexårs. Mina föräldrar har visserligen inte ont om pengar, men vi är knappast rika. Vi brukar göra köttfärssås eller fläskpannkaka till middag, vi sitter och äter den och pratar om dagen som varit, som alla jävla familjer gör.

Jag eller min familj representerar på intet sätt någon jävla ”elit”. Vi är däremot helt vanliga människor. Ändå är vi emot främlingsfientlighet, emot Sd. Detta är enligt mig på grund av att vi bryr oss om politik, sätter oss in i frågor, diskuterar med varandra. Det är väl inget uttryck för elitism, att bry sig om det samhälle man lever i är inte att vara pk-elit, det är att göra sin jävla plikt som röstberättigad medborgare.

Jag hatar att vissa grupper i samhället, som rasisterna och de konservativa, har lagt beslag på rätten att vara ”vanligt folk”. Har bestämt att de representerar ”vanliga människor”. Kristdemokraterna har till och med varumärkesskyddat sin slogan ”verklighetens folk”, vilket jag tycker symboliserar det hela ganska bra. Vissa tycker till och med att det är skämmigt att kalla sig själva ”vanliga” eftersom det är så jävla förknippat med trångsynthet i politiken.

Jag är i alla fall en vanlig jävla människa och jag står, tillsammans med en massa andra vanliga jävla människor, emot Sd och deras politik. Jag tycker om kebab, turkaffärer, hasch och turbaner, men jag tycker inte om trångsynthet som stöd av argumentet att det skulle vara jag, min familj, mina vänner och ovänners röst ni för. För så är det fan inte.

Ge mig pengar!
Arkiv