Kategori: Politik

Angående tvåsamhet och giftermål.

Kommer ihåg att jag lovade att skriv mer om det här med tvåsamhet och äktenskap idag men kommer nog inte orka skriva något utförligt. Min tankar i korthet är i alla fall ungefär såhär: av någon anledning trilskas folk med att leva monogamt och få sin största sociala och ofta även ekonomiska trygghet från förhållandet. Detta trots att det inte är hållbart för väldigt många, vilket man kan se i skilsmässor, otrohet, svartsjuka och en massa andra problem som är den monogama kärleksrelationen förunna.

Visst kan man få gifta sig eller leva tvåsamt om man vill. Jag ska inget säga eftersom jag har haft ett långt förhållande, om än öppet i perioder. Däremot så tycker jag att man ska ifrågasätta varför man vill det. För normkritik handlar i mina ögon inte bara om att de som lever utanför normen inte ska bli utfrusna, det handlar också om att analysera och kritisera normen.

Jag skulle kunna raka benen varje dag för att jag ”vill”, jag skulle kunna sminka mig varje dag för att jag vill, men jag är samtidigt, i detta, medveten om att en trolig anledning till att jag ”vill” detta är för att jag har blivit uppfostrad i en kultur där det är fint och bra att göra dessa saker. Sen kan man göra dem ändå, alla väljer sina strider och ibland är det himla trevligt att leva enligt normen, men man ska också vara medveten om att det är ganska troligt att anledningen till att man känner det här behovet är att det har blivit inpräntat i oss från dag ett att evig kärlek är det vackrast som kan finns mellan två (just två är extremt viktigt här) människor.

Om intresset finns för detta ämne så kommer jag skriva mer om det. Det lär ju märkas. Och ni som gifter er eller kanske tänker göra det: det är inget personligt. Jag respekterar ert val och jag kan inte säga att jag hade gjort annorlunda. Jag skulle bara vilja att ni tänkte ett varv till på varför ni vill göra det. Och ni får gärna berätta det för mig också.

Grön ungdom.

Igår var jag på mitt första ordentliga möte med grön ungdom och det var så himla himla kul. Kände mig så jävla intelligent och kreativ, hade uppslag på alla ämnen som diskuterades och fick diskutera dem med folk som ligger nära mig politiskt. Det är så kul när man slipper bråka om saker och kan ägna tiden åt att finslipa idéer.

Det är synd att jag ska flytta för jag är peppad som fan på det här nu. Jag får la engagera mig när jag kommer hem, men det känns så kul att ha hittat till en politisk organisation jag gillar och som jag kan stå för.

Ibland blir jag bara så jävla trött på feminismen.

Ibland så kan jag bli så jävla trött på feminismen.

Missförstå mig inte nu. Feminism är verkligen en ide jag ställer mig bakom och det finns otroligt många smarta och duktiga feminister. Verkligen. Men jag blir ändå så trött ibland. Delvis på grund av detta som Elin Grelsson skriver om, att feminismen har kommit att handla allt mindre om de som verkligen är utsatta på grund av sitt kön och mer om hemmafruar och rutavdrag.

Inte för att det på något sätt är oviktigt att ta upp kvinnliga chefers löner eller kvinnors möjlighet att köpa andra kvinnors tjänster till subventionerat pris, men för att allt det andra som är så otroligt viktigt försvinner när vi debatterar detta sönder och samman. Det finns ett stort medelklassperspektiv bland många feminister, vilket såklart beror på att det generellt är medelklassen som har tid och råd med politiskt engagemang. Underklassen är upptagen med att få ihop sina liv.

För en ensamstående morsa som kanske går på socialbidrag eller jobbar som rutsubventionerad städerska i ett medelklasshem så att kvinnan i familjen ska kunna förverkliga sig själv så framstår det såklart som helt jävla oviktigt huruvida ens dotter ska ha en rosa klänning och gå på ett genusdagis. Då bryr man sig kanske mer om att få ekonomin att gå ihop. Där måste feminismen börja förklara vad ideologin kan ge till de som är riktigt utsatta. De som snart kanske inte kan få medborgarskap på grund av att de inte klarar språktestet, eftersom Sfi inte vill ha några burkor i klassrummet. De som blir flera år eftersatta i sin redan kassa karriär eftersom deras kille vägrar ta ut en dag ledighet. De som blir utsatta för könat våld i sina relationer. Och för att inte tala om alla kvinnor som blir utsatta i andra länder.

Jag blir även så jävla trött på att vissa feminister inte kan se något annat än just könsmaktsordningen. Det finns så mycket annat som begränsar oss och placerar oss i fack. Som klass, etnicitet, handikapp, intelligens och utseende. Det finns en massa män som faller offer för olika strukturer och jag tycker inte att man ska stirra sig blind på en enda. Sen har folk såklart olika fokus men jag tycker absolut inte att man ska säga att alla män alltid är överordnade kvinnor. Så är det inte. Det finns gott om män som är underordnande mig eftersom jag har en massa egenskaper som anses åtråvärda i vårat samhälle. Gott om män med arbetarklassbakgrund som aldrig kommer kunna plugga det de vill på högskolan eftersom de fick så himla dåliga betyg.

Men framförallt blir jag så trött på den otroligt aggressiva ton en del feminister kan ha, speciellt i fråga om barnuppfostran. För några veckor sedan träffade jag en av mina släktingar som precis hade fått barn. Hon och hennes man verkar himla medvetna om allt det här och det är bra, men hon sa det att man orkar fan inte hela tiden. Om båda jobbar heltid och det är långt till närmaste genusdagis och man kämpar för att få ekonomin att gå ihop så orkar man bara inte tänka på det där med könsroller hela tiden. Och grejen är att de flesta barn klarar sig ganska bra ändå så det kanske inte är hela världen, egentligen.

Sen finns det ju de som gör det och folk prioriterar olika och har olika lätt för olika saker. Men vi måste sluta bli arga på dem som inte orkar tänka på det här hela tiden. Och vi måste sluta bli så himla arga på dem som tycker att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.

Varför? Jo för att denna aggressivitet inte kommer att ta oss någonstans. Det kommer bara ”bevisa” för en massa människor att feminister är just som de trodde: aggressiva personer som saknar förmåga att ta in andra människors världsbild.

Jag har personer här som ifrågasätter feminismen eller i alla fall delar av den. Och det är inte bara skitsnack, jag vågar till och med hävda att även Patria hade sina poänger. Jag höll inte med i ett enda ord, men man kan inte komma ifrån att det rör sig om en verklig ideologi och inte bara ett knasigt missförstånd. Och man måste våga ta den diskussionen om man ska komma och påstå att någon har helt uppåt väggarna fel. Om man inte orkar så kan man säga att man inte håller med men inte pallar diskutera, men att säga att någon är dum i huvudet utan att förklara varför håller inte.

Sedan åkte han ut ändå för att han inte kunde hålla god ton, men det är en annan sak. Om någon kommer hit och ifrågasätter det jag skriver så vill jag antingen ge bra respons eller erkänna att jag inte har orken att argumentera emot. Sen har alla människor sin smärtgräns för när någon bara är för jävla dum i huvudet, men den smärtgränsen måste gå så otroligt mycket senare än vad den gör för många feminister idag.

Två debatter.

Två debatter som jag tycker är extremt intressanta har uppstått. Den första är de inlägg Pappa mot sina vilja skrivit i mitt kommentarsfält och Sofias svar på det i sin blogg. Det handlar om föräldraskap och frånvarande pappor. Jag tycker att det är intressant eftersom det är så uppenbart hur olika åsikter man har beroende på sin bakgrund. Jag tycker att båda har poänger i det de skriver.

Den andra handlar om feminister som gifter sig. På sista tiden har många feminister börjat gifta sig och gilla kärnfamiljen. Linda Skugge gjorde det och blev ärkekonservativ. Senast ut bland de bloggar jag följer är Julia Skott, som skriver om sitt val här. Fumikofems svar på det hela är bra och beskriver mina åsikter i frågan ganska bra. Det kan klinga lite falskt det där med normkritik när man samtidigt gör det typ mest heterosexuella man kan göra. Men detta inte sagt att jag själv aldrig kommer att gifta mig.

När börjar själva groomingen.

Tydligen så har brottet grooming instiftats i sexualbrottslagstiftningen.

Sedan två år finns ett nytt brott som kallas grooming. Grooming innebär att någon förbereder för övergrepp. I de flesta fall handlar det om män eller kvinnor som söker kontakt med unga flickor eller pojkar. Kontakten etableras på chatforum eller via kontaktannonser på Internet. När relationen har utvecklats föreslås en träff i sexuellt syfte.

Jag skulle hemskt gärna vilja veta när själva brottet begås. Är det när man tar kontakt, när man chattat ett tag, när man styr in samtalen på sex eller när man stämmer träff.

För inte kan det väl vara förbjudet för vuxna att sexchatta med ungdomar? Det vore faktiskt bara konstigt. Jag tycker egentligen inte heller att det ska vara lagligt att stämma träff, men det är mer förståeligt.

Förberedelse för brott är väl dessutom alltid olagligt, så det täcks ju redan upp.

Såhär är det: många många ungdomar utforskar sin sexualitet innan de fyllt femton. Detta görs inte bara genom sexuellt umgänge med jämnåriga utan också, till stor del, över internet. Ungdomar sexchattar, har kontakt med äldre personer med klara sexuella preferenser och lär sig vad de gillar. Detta är inget konstigt eller farligt alls.

Jag tror att det i många fall är bättre att ha kontakt med någon betydligt äldre på säkert avstånd och anonymt, än att ha en sexuell relation med någon som bara är två år äldre som är fysisk. I en chatt kan man alltid stänga av, men ändå lära känna sina preferenser. Det är ett otroligt säkert sätt att utforska sin sexualitet på och jag tror att många av er som läser har gjort det själva.

Vissa av dessa kontakter slutar illa, det är sant. Men hur många är det egentligen? I de flesta fall så drar sig någon av parterna ur, eller så var det inte tanken att träffas ens från början. Det finns säkert många vuxna som tänder på tanken att ligga med tonåringar men inte vill realisera det också, för sådana är fantasier.

Jag tycker inte att man ska förbjuda eller problematisera sexchattandet. Jag vågar hävda att sexchattande i 99 fall av 100 inte leder till något möte alls, och att det i många fall är en positiv upplevelse. Att ungdomar lär sig sina gränser och preferenser på ett absolut riskfritt sätt.

Man ska inte behöva ha en diagnos för att få hjälp att klara sig igenom jobbiga perioder.

Det är väldigt vanligt att små barn bli diagnostiserade med ADHD. Barn som kanske är en sådär 7-8 år. Sedan växer väldigt många ur sin ADHD. Diagnoserna har dessutom ökat på sista tiden.

Om man har stor problem med koncentrationen så tycker jag att man ska få hjälp. Däremot känner jag ett visst motstånd emot att proppa så små barn fulla med medicin. Medicinen hjälper såklart många, men jag tänker att det vore bättre ju fler man kunde hjälpa på andra sätt först. Medicin för så små är i mina ögon en lösning man tar till först när inget annat funkar.

Det primära problemet när det kommer till diagnoser är emellertid är att en ”riktig” diagnos är den enda vägen man kan gå om man vill få hjälp av samhället med sina problem. När skolan vill anställa en resursperson för en elev så måste det motiveras inför kommunen (eller vem som nu ger ut pengarna) och om personen ifråga har en diagnos så blir det oändligt mycket lättare.

Det här är ytterst problematiskt av olika anledningar. Dels för att det tvingar människor att passa in sina beteenden i mallarna för olika diagnoser, men också för att många får medicin även om mer stöd i skolan eller ett annat schema hade varit det enda som behövdes. För så fort någon får en diagnos så tänker folk ”medicin”. Det är också problematiskt för att vissa beteende, som man har namn på, lättare blir hjälpta. Andra beteenden som kan vara minst lika problematiska för individen, men som kanske inte är lika lätta att se eller inte märks lika tydligt.

Framförallt tycker jag att man måste ifrågasätta hela diagnosgrejen kring ADHD när såpass många växer ur den med tiden. Man kanske istället borde se på det som en utvecklingsfas. I den åldern (7-10) så har väldigt många barn väldigt svårt att koncentrera sig. För vissa är det såklart värre än andra men lösningen borde rimligtvis vara fler personer i klassrummet generellt och upplägg på undervisningen som fungerar. Så att man slipper ge folk diagnoser för att de ska få hjälp att klara sig igenom en för alla jobbig tid.

Det handlar inte om att våld ska vara okej, det handlar om att straffet ska stå i proportion till skadan.

Jag fick en kommentar från Alice (som för övrigt har en trevlig, precis nystartad, blogg) på mitt inlägg om hur fullständigt överdrivet straffet mot de två män som uppmanade till upplopp i London är:

Frågan är ju dock vad man vill uppmuntra? Domstolens beslut kan ju ses som en markering, en näve i bordet, att man inte ska försöka förändra genom en till synes ociviliserad våldsaktion. Domstolens beslut kan också ses som en markering att opposition straffas, men man kan undra ifall domstolen skulle ge ett fyraårigt straff till en människa som skriver en konkret debattartikel? Sannolikt inte. Detta pga av att man inte vill uppmuntra våld.

Det är klart att domstolens beslut är en markering. Det är ju det jag ställer mig emot? Straffet står inte i proportion till skadan alls, utan handlar rakt av att man vill skrämma folk från att göra motstånd genom att dela ut fullständigt oproportionerliga straff till den som så mycket som vågar öppna käften.

Givetvis kan man ifrågasätta folks metoder och jag tycker såklart att våld och uppmuntran till våld ska vara straffbart, bara inte så fullständigt ur proportion som detta är. Detta handlar om att någon har startat en facebookgrupp, uppmanat folk att samlas på en plats, kommit dit själv som ensam deltagande och blivit fängslad direkt. Ingen har ens blivit skadad, och det ger ändå fyra år i finkan. Det är absurt.

Förhoppningsvis hade ingen fått fyra år i fängelse för en debattartikel, eftersom England väl ändå har någon slags yttrandefrihet. Varför det är relevant har jag dock svårt att se? Att det finns andra handlingar som inte skulle straffas gör inte att det här straffet är mer proportionerligt.

Åsikter jag inte står ut med.

Det finns åsikter jag absolut inte står ut med. Topp tre just nu:

  1. Problemet med upploppen i England är inte att folk är desperata och saknar framtidstro utan att socialismen har lärt dem att det är okej att ta andra människors saker.
  2. Alla former av motstånd mot fri abort. Herregud vad idiotiskt det är.
  3. Att heroin bör legaliseras rakt av för att ”det är fel att hindra folk från att byta varor med varandra”.

Den kvinnliga elakheten finns, men bara på stereotypt kvinnliga områden.

En extremt utbredd uppfattning är att kvinnor inte stöttar varandra. Vi klankar ner på varandra och konkurrerar mest hela tiden.

Givetvis är verkligheten inte så enkel. Det finns gott om kvinnor som lyfter upp och stöttar andra kvinnor. Men jag vågar nog ändå påstå att det ligger något i den iden. Det finns absolut forum där kvinnor är otroligt elaka mot varandra och trycker ner varandra systematiskt. Som exempel kan jag ta familjeliv, eller kanske Englas kommentarsfält. Medan andra bloggar med kvinnor som dominerande läsare inte alls har samma kultur.

Jag har en liten teori kring varför vissa forum och bloggar blir så utsatta för har från kvinnor riktat mot kvinnor. I bloggar diskussioner som handlar om saker som ligger väldigt nära de områden som är traditionellt kvinnoexklusiva, såsom moderskap eller sexualitet, så är kvinnor mycket mer intresserade av att framstå som bäst. För om man är den bästa mamman är man också den bästa kvinnan.

Andra områden, som att vara en bra programledare eller rita bra, är inte alls lika tydligt kopplade till kvinnlighet, och är därför inget kvinnor specifikt känner att de måste konkurrera om. Där är det mycket lättare att vara okej med att den här tjejen kan rita bra och jag inte kan det för det hotar inte mig. Om en massa andra kvinnor däremot är bättre ”kvinnor” så kommer personen att framstå som den sämre kvinnan.

Jag påstår absolut att man tydligt kan se att de områden där kvinnor inte förmår stötta varandra lika bra generellt är områden som är tydligt förknippade med kvinnorollen. Detta är såklart något som är socialt konstruerat, och har därför ingenting med att kvinnor skulle vara sämre att göra. Det handlar snarare om att man ser kvinnlighet som ett personlighetsdrag istället för att bara se det som en fysiskt egenskap. Men den kvinnliga konkurrensen är absolut ett existerande fenomen, men bara på några få områden.

Det är därför kvinnor som Kissie och Gynning, som är väldigt stereotypt kvinnliga och anspelar väldigt mycket på sin kvinnlighet, alltid pratar om att det bara är kvinnor som försöker trycka ner dem. Det är inget konstigt med det, för eftersom de verkar så tydligt inom sin könsroll så är det bara naturligt att ingen man upplever dem som något hot.

Om man ska utmana normen bör man göra det i alla aspekter.

Lady Dahmer har gjort fittsmycken att ha på blogawards. Personligen tycker jag väl att det kan bli lite tjatigt denna fittkonst, men jag tror att det kommer göra effekt i sammanhanget så jag hejar ivrigt på.

Däremot tog Mona upp en rätt intressant grej i kommenarsfältet:

en grej som jag funderat över…varför gör alla fittorna rosa? blygläpparnas form och storlek varierar man gärna, men inte färgen på dessa. Min fitta är inte rosa.

Detta är väldigt sant. När det kommer till fittkonst är ingen rädd för att göra fittor som anses lite ”fula” (sladdriga och stora inre blygdläppar framförallt) till formen, men färgen är alltid sådär perfekt rosa.

Men jag tror inte att folk generellt har rosa fittor. Det är väl något slags ideal, men min fitta är definitivt inte babyrosa och jag har nog inte sett någon som är det heller, faktiskt.

Syftet med fittkonsten är, i alla fall som jag uppfattat det, att utmana könsroller och skönhetsideal genom att visa många olika typer av fittor. Fittan utseende är ju en typisk sån grej som folk har komplex över, eftersom ”riktiga” fittor nästan aldrig exponeras. Det blir då väldigt lätt att tro att fittor generellt ska vara små streck, där absolut inget hänger ut eller fladdrar. Men då borde man väl agera utefter det även i färgvalet, och göra en massa olika färger på fittorna, så att folk slipper tro att ickerosa fittor är något konstigt. Om man nu ska utmana normer ska man väl göra det i alla aspekter.

NU menar jag inte att den som gör rosa fittor skulle vara ond och sprida osunda ideal, bara att det borde finna slika mycket mångfald i färg som i form när det kommer till fittkonst.