Egentligen tänkte jag inleda den här kategorin med ett inlägg om varför man ska kalla sig feminist och inte humanist men jag blev intresserad av den här diskussionen rörande högklackade skor.
Högklackade skor skadar foten. Om du bär dem dagligen blir hälsenan förkortad vilket kan orsaka problem, man kan också få problem med ryggen och stressfrakturer. Det är lättare att snubbla om man bär högklackat och fötterna är sällan glada efter en hel dag i höga klackar.
För det mesta bär jag platta skor men ibland tar jag på mig klackar om jag vill känna mig lite extra fin. Jag tycker inte att man ska mygla med att det hindrar rörelsefriheten att bära höga klackar.
Ofta så hörs ett försvar för höga klackar som går ut på att man ska bära det för att det är snyggt och att det inte har något med kvinnoförtryck eller ideal att göra, utan att det rör sig om en subjektiv uppfattning som är fri för alla att välja om de vill inta eller ej. Samma försvar hörs ofta för plastikoperationer och smink.
Men frågan om höga klackar kan inte bara ses ur det förlovade individualistiska perspektivet utan måste även betraktas som samhällsfenomen. Det går inte att sticka under stol med att höga klackar är ett ideal i dagens samhälle, på samma sätt som det är ett ideal att vara smal. Vad som är intressant är vad detta ideal beror på och förmedlar.
Höga klackar ger dels illusionen av längre ben, vilket uppfattas som attraktivt. De gör även att musklerna i benet blir mer definierade och att gångstilen blir mer kvinnlig (förutsatt att man kan gå i dem, givetvis). Många tycker att ideal i sig är förtryckande men jag vet inte om jag håller med. Det vore såklart trevligt om alla kroppsformer och klädstilar såg som jämlika men jag tror inte att det är en möjlighet; människan kommer alltid att ha en uppfattning om snyggt och fult, och det gäller såväl kvinnor som män. Däremot kan man sträva efter ett samhälle där många olika ideal är tillåtna.
Men vad jag tycker är mer intressant än de rent estetiska aspekterna är vilket psykiskt ideal höga klackar förmedlar. Vi minns väl alla Alexander Mcqueens otroliga klackar som utgjorde någon slags kulmen på modet med extrema klackar som rådde för några säsonger sedan.
Jag tror att alla kan enas om att dessa skor inte är särskilt vackra. De ser inte mänskliga ut. Men blir man inte lite imponerad ändå? Tänk att det finns folk som kan bära dessa skor, människor som kan utsätta sig för det lidandet bara för att ha ett par skor på sig. På samma sätt som vi någonstans imponeras av en otroligt smal person, inte för att det egentligen tilltalar oss utseendemässigt utan på grund av själva lidandet som personen måste utstå för att kunna se ut så.
Och är det inte någonstans också det som höga klackar handlar om. Att sätta estetiken över bekvämligheten. Att låta kroppen underkasta sig något högre, ett ideal, själen, jaget, viljan eller vad man nu vill kalla det. Ofta kritiseras ideal med grunden i att de är omänskliga, men är det inte just det vi vill åt? Vi vill vara lite mer än bara människor, vi vill få våra kroppar att underkasta sig våra själar.
Och om man ser omkring sig, på de ideal som präglar samhället, handlar det inte väldigt mycket om lidandet som sådant? Folk imponeras inte så mycket av kroppar, skor eller kläder som sådana utan av vägen dit, av det man är tvungen att offra.