Månad: mars 2011

Men vad händer sen?

Eftersom jag gillar att hålla mig updaterad så har jag givetvis sett jobbsökarna. Alltså femmans nya satsning som handlar om att långtidsarbetslösa ska få jobb med hjälp av en så kallad coach.

”Alla kan få jobb”, inleder coachen. Jaha, tänker jag.

Sen får huvudpersonen skit i tio minuter för att hon sagt till sin sambo att hon sökt jobb när hon inte gjort det. Sambon har fått sälja sin drömbil för att de ska ha råd med mat, och tjejen har inte ens sökt jobb. Hemskt omoraliskt.

Och jag blir så matt. Jag blir så matt på detta samhälle som befolkas av coacher. Men jag blir också så matt eftersom jag själv förstår varför folk inte kan ta arbetslöshetsproblemet på allvar.

För herregud; jag förstår verkligen varför folk tycker att huvudpersonen i programmet är keff. Hon ÄR ju keff. Ljuger för sin sambo. Har varit arbetslös hela sitt liv. Har sökt nio jobb på två år, det är väl vad jag söker på två dagar. Men så har jag ju jobb också.

I slutet av programmet får hon jobb. fast egentligen inte. Hon får liksom ingen anställning. Hon som ringer från caféet säger ju ordagrant att hon ska komma och ”prova”. Tänk om hon inte kan sköta sitt jobb? Tänk om hon faktiskt suger och får sparken. Vad händer då? Ska hon coachas till ännu ett jobb som hon också misslyckas på?

Det som ger mig mest ångest i hela denna ”du kan om du vill”-cirkus är att ingen snackar om vad som ska hända när man får ett jobb. Det är ju inte som att jobb är någon slags gudagåva, det kan ju vara otroligt jobbigt att jobba. I alla fall om det är heltid i nån slitig bransch, som restaurangbranschen. Man blir trött och sliten och får arbetsskador. Och så ska man presetera. Och tänk om man inte kan?

Detta förbises ju totalt. Det faktum att man inte bara ska få ett jobb utan att man måste vara bra på det också, eller i alla fall klara det. Att det faktiskt finns människor somär sämre än andra på att utföra en uppgift. Att det inte handlar om vem som vill och försöker mest utan att det också handlar om vem som är bäst när det kommer till kritan. Att det inte bara handlar om att våga satsa på sitt företag utan att man måste ha en bra ide, också.

För det är rimligt och sunt att vara lite orolig när det kommer till att satsa. Det är rimligt att tveka lite innan man säljer villan, säger upp sig och investerar alla pengar och alla tid i sin företagside. För alla lyckas inte, hur mycket de än brinner för vad de gör.

Jag skulle vilja att man pratade mer om hur det här med jobb funkar när man väl är där. Om att det faktiskt inte bara är guld och gröna skogar bara för att man har ett jobb. Och att det faktiskt är jävligt mycket att spendera drygt 10 timmar om dagen (som många gör) på jobbet, på lunch eller på väg till jobbet. Och att det faktiskt är en jävla risk och ett jävla arbete att starta eget, och att alla som försökt faktiskt inte lyckats även fast det verkligen gett allt.

Gårdagen.

Egoposade i vanlig ordning. Jag gillar att börja dagen med att känna mig snygg.

Sen gick jag till tuben.

Åkte in till stan på arbetsintervju. Har fått jobb som lärarvikarie på en förmedling. Jag hoppas att det blir mycket uppdrag nu, det lät så på hon som intervjuade mig.

Klara kyrka.

Sen drog jag hem till Emanuel. Vi åt sushi, förvånande nog.

Åkte till mitt läxhjälpsjobb på Östermalm. Vi pratade om religion.

Snödroppar. De första blommorna jag ser i år.

Sen åkte jag till gymmet och tränad elite skön Core till de klingande tonerna av Shakira.

Det är tråkigt att man inte kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att bli jämförd med Fredrik Reinfeldt.

Lady Dahmer skrev ett inlägg om att man är delvis ansvarig för sin egen lycka och i kommentarsfältet skriver folk att hon har samma inställning som nya moderaterna.

Jag kan inte säga att jag helt håller med. Inställningen du uttrycker osar samma typ av värderingar som den sittande regeringen uttrycker om att de som misslyckas bara inte har ansträngt sig nog mycket…

…Ditt inlägg osar av värderingarna ”om det går dåligt i livet är det alltid ditt fel” rätta mig gärna om jag missuppfattat dig men den typen av resonemang är ett slag i ansiktet på alla som har ingen eller mycket liten möjlighet att förbättra sin situation. För oavsett vad nya moderaterna säger så kan alla inte bli egna företagare, eller akademiker eller bo i villa (och nej, jag är inte bara avundsjuk eller bitter, jag är nöjd med mitt liv, går på universitetet, har extrajobb och ett förstahandskontrakt vilket är mycket mer än många andra i min ålder har, men jag har också solidaritet och kan se samhället från ett ovanperspektiv).

Eller kanske såhär:

Så besviken jag blir! Lady Dahmer, som har så sunda åsikter om genus och – vad det verkat hittills – i övrigt också, skriver ett sådant här PRO-Allians-inlägg. Alla de strukturer och orättvisor som finns när vi talar om kön, de finns ju även bland klass, etnicitet m.m. Jag förstår faktiskt inte alls attityden i det här inlägget.

Det roliga med detta är att hennes inlägg handlar om att hon har gjort val i livet som har tagit henne till den sitaution hon är i idag. Att hon har kommit från jobbiga förhålladen, gått på soc och haft det allmänt jävligt, men att hon har jobbat mycket för att vara där hon är idag. Hon skriver att ingen har kommit och gett dem vad de har utan att de har fixat det själva, och det får man väl tro på.

Jag blir ofta jävligt nedslagen av den individualism som präglar vårt samhälle idag. Denna ”skyll dig själv”-attityd som präglar det politiska samtalet. Men samtidigt: det finns något som heter personligt ansvar och man kan skaffa sig kontroll över sin situation. Speciellt i Sverige, där hög utbildning är gratis och där det finns ett socialt skyddsnät. Det är inte som att vi lever i en liten by i Uganda där den enda tillgängliga anställningen är på ett bomullsplantage som man blir steril av att jobba på.

Det är tråkigt att man inte längre kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att folk jämför en med Fredrik Reinfeldt. Det är ju inte som att Lady Dahmer har haft det bra förspänt. Det är liksom inte som att socialbidrag är något överklassen brukar ägna sig åt. Och att då komma och snacka om att det bara är strukturer som tagit henne dit hon är idag är fan i mig ett hån.

Människan påverkas av bakgrund, strukturer, klass, etnicitet och allt möjligt. Men hon påverkar också sig själv och sin egen situation. Och det är viktigt att man kan se båda delarna för om vi hade ett samhälle där struktur var det enda vi trodde kunde påverka våra liv så skulle det troligen vara ett otroligt allienerande samhälle. Vem vill få tryckt i ansiktet att de inte har någon makt över sin situation och att man aldrig kan göra något för att hjälpa sig själv utan att allt beror på samhället.

Troligen vill folk höra det lika lite som folk vill höra att allt pissigt som sker i deras liv är deras eget fel eftersom de inte var tillräckligt positiva.

Kärnkraften är säker!

Johan Norberg skriver en krönika om Fukushima i Metro.

Människans törst på billig energifick katastrofala konsekvenser efter jordbävningen i Japan. Experterna hade försäkrat att kraftverket i Fukushima var säkert, men det demolerades. 1 800 hem totalförstördes och människoliv skördades.

Men vänta lite, så långt har det väl ännu inte gått i kärnkraftverket? Nej, just det, jag skrev inte om det, jag syftade på vattenkraftverket Fujinuma i Fukushima. Det kollapsade och skapade större förödelse än kärnreaktorerna i samma prefektur. Det har få medier rapporterat om.

När vi ändå var inne på ämnet liksom.

Jag menar inte att kärnkraft är ofarligt. Det är förenat med risker som alla andra energiformer är och det ska inte förnekas. Däremot hyser folk en irrationellt stor rädsla för kärnkraft. Johan Norberg fortsätter med att berätta om en tidigare kärnkraftmotståndare som nu ändrat uppfattning, faktiskt i samband med Fukushima.

Så här tänker Monbiot: ett 40 år gammalt kärnkraftverk fick elförsörjningen utslagen av en av historiens största jordbävningar, sedan förstördes reservsystemet av en 14 meter hög tsunami och explosioner hindrade försök att kyla reaktorn med havsvatten. Allt som kunde gå fel gick fel och bränslestavarna började smälta. Ändå höll inneslutningen (som saknades i Tjernobyl) och såvitt känt har ingen utsatts för en dödlig dos strålning. Det är för tidigt att blåsa faran över, men om detta blir slutresultatet är kärnkraften faktiskt säkrare än någon hade kunnat föreställa sig.

Och det eviga skräckexemplet: Tjernobyl. Om någon hade sagt att läkekonst är farligt för att man brukade såga av folks armar med såg förut så hade ingen tagit det på allvar men Tjernobyl är tydligen ett adekvat exempel? Trots att det är konsensus bland typ alla som sysslar med kärnkraft att Tjernobyl var osäkert och att man under inga omständigheter bygger likadant nu.

En annan lustig grej är att folk panikar här. Inte ens när USA langade två stora atombomber i rad över Japan så påverkades vi märkbart. Varför skulle vi göra det nu?

Irrationell rädsla för kärnkraft.

Appropå kärnkraft så tycker jag att det är intressant att folk panikar så galet mycket över Fukushima när det inte har dött en enda person hitills mig veterligen. ”Bort med kärnkraften!” tycker alla.

Om vi jämför detta med vad som hände när BP-katastrofen inträffade. Visst var folk arga och visst var det hemskt och visst var BP onda men inte en enda människa ifrågasatte oljekraften som sådan. Trots att den av naturen är förenad med den typen av risker. För det är klart som fan dett uppstår risker med att borra så långt under vatten.

Fast där insåg folk att problemet var bristande säkerhetsarrangemang eller möjligtvis det faktum att borrningen skedde under vatten. Folk insåg också att vi i vårt samhälle idag tyvärr är beroende av olja.  Detta trots att oljekraft också bidrar till den globala uppvärmningen, vilket vi faktiskt har vetskap om. Det är alltså inte bara förenat med risker utan också förenat med garanterat förämrade livsvillkor.

Kärnkraften är omgärdad med så otroligt mycket mystik. Så fort något går snett så blir folk galna och tror att jorden ska gå under. Men herregud, den gör inte det. Någon kanske dör, man måste kanske utrymma området i några månader, någon kanske höjer sin risk för cancer i foten med 0,005%. Men det finns risker med kolkraft, gaskraft och oljekraft också.

Pennskrinstvätt.

När jag ritar sermin hand ut sådär. Helt svart av klassigt blyerts.

Därför tvättade jag mitt pennskrin idag. Jag var tvungen att tvätta det för hand. Sen tvättade jag alla pennor med rengöringsmedel. När jag var klar så var hela toaletten full med svart papper.

Och det värsta med allt detta är att det inte ens blev rent.