Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Dagsarkiv: 28 maj, 2011

Det måste inte finnas en motsättning mellan vård och fängelse.

Elsa skriver om komplexiteten i att döma och frågar sig om man ska ge vård eller fängelse som påföljd. För att kunna få vård så antar jag att man måste ha någon slags sjukdom som har stat en i vanmakt över sitt eget handlande. Det är väl ändå det som hela iden med vård istället för fängelse bygger på, att den som har varit såpass bortom sina sinnens fulla bruk vid brottet att hen inte kan ansvara för sin handlingar inte ska bli formellt straffad, men ändå få hjälp bort från beteendet. Det är helt enkelt, som jag uppfattat det, en fråga om huruvida man kan utmäta något ansvar för handlingen eller om gärningsmannen varit vanmäktig.

När ett stort antal psykologer gjorde utredningar på Fritzl så kom man fram till en för många förbluffande slutsats: han var frisk! Han hade inte sjukligt nedsatt förmåga till empati eller någon annan personlighetsstörning. Detta är svårt att acceptera, hur kan en människa som begår sådana handlingar helt utan inflytande från andra vara normal. Beteendet frångår ju allt vad vi förknippar med normalitet. Men det var ändå den slutsatsen man kom fram till.

Alla har sina trauman och för de flesta som begår brotts så finns det förklaringar i uppväxt, social status eller liknande. Det finns inget sådant som en människa som är fri från sådan påverkan. Men psykisk sjukdom är något annat, det måste röra sig om att sjukdomen påverkar en så starkt att ”jaget”, eller vad man nu ska kalla det, inte kan styra. Därför menar jag att svaret på Elsas funderingar är att personen ska få fängelse och inte vård, för oavsett hemskheter i uppväxten så har han troligen förmåga att styra över sitt handlande, och då kan man utmäta ansvar.

Däremot tycker jag att uppdelningen mellan vård och fängelse är djupt olycklig. För att återgå till Fritzl: visserligen kunde man inte vederlägga psykisk sjukdom men en person som handlar såsom han gjorde har ändå ett behov av vård, om inte annat så för samhällets skull. Även om man inte är psykiskt sjuk så kan man få hjälp med att ändra beteenden och inställningar till saker och ting. Därför borde man öka fokuset på att ge vård även i fängelset, för även om man kan utmäta ansvar för en handling så betyder inte det att man inte kan hitta alternativa vägar till en attitydförändring. Det ligger i allas intresse att gärningsmän inte begår brott igen och därför ska man använda alla metoder för att undvika det.

Jag skulle vilja se en ny syn på psykisk sjukdom och rehabilitering inom rättssystemet. Det viktiga är inte att folk fruktar fängelset utan att det faktiskt motverkar brottslighet i längden, vilket måste inkludera att gärningsmän erbjuds hjälp att förändra sitt beteende.

Nervositet.

Nu ska jag snickra ihop en fotoportfolio och känner mig plötsligt så osäker. Hur ska jag göra? Tänk om alla bilder jag tagit någonsin är ren och skär skit som ingen någonsin kommer tycka är fina? Här är i alla fall några av dem bilder jag tänkte ha med. Vad tror ni?

Tragik.

Tragiskt det här med Kissies anfall. Så förnedrande att det sker offentligt, och så jävla tragiskt att Kissie bloggar bilder på sina armar från sjukhuset på samma lifestyle-sätt som hon annars bloggar egobilder. Snacka om att ha bloggen som högsta prio i alla lägen och vara distanserad från händelsen. Troligen är attacken utlöst av för lite mat och för mycket sprit och stress.

Vad som faktiskt gör mig lite lättad är att de skriverier jag läst om det har känts ganska schyssta. Det är inget moraliserande gentemot Kissie, alla fattar väl att hon har förlorat kontrollen över sin situation. Samtidigt är tanken på att Blondinbella skulle komma och ”hjälpa” Kissie skrattretande.

Fan vilka psykologiska studier man skulle kunna göra på Kissie ändå. Hon måste ju ha påverkats enormt av sitt kändisskap och allt finns ju noggrant dokumenterat på hennes blogg. Det måste vara så otroligt svårt att komma ur beteendet med alla förväntningar hon har på sig. Jag kan tänka mig att hon tycker anfallet är lite bra någonstans eftersom det ger henne uppmärksamhet.

Det värsta är att hon blir peppad både av sina fans och sina haters, för det är ju själva uppmärksamheten som spelar roll. Det är ju något man ofta kan se när det gäller anorexia, att både negativa och positiva kommentarer om ens kropp sporrar en.

Är detta någon slags standard?

Jag vet inte om det är jag som har konstiga kontakter men folk som beklagar sig över alla falska människor i sina Facebookstatusar är ett sånt där fenomen jag stöter på jävligt ofta. Alltid följt av en massa ”men inte jag väl” och sedan klubb för inbördes beundran. Borde inte de flesta ha kommit ifrån ett sådant beteende efter fjorton fyllda? Är detta vanligt även hos er?

Ge mig pengar!
Arkiv