Jag gick till Cinquantenaireparken.
Catrin.
Therese.
Det är himla varmt här fortfarande så man kan gå omkring i sommarkläder.
Catrins schyssta elefantfilt.
Senare på kvällen fikade vi och fick in mycket avancerat te med kamomillextrakt/lampolja.
Hanna.
En liten grej vill jag klargöra kring underbaraClaras ovilja att berätta om könet på sin unge. Såhär var det: UnderbaraClara födde barn. Hon skrev inte vilket kön barnet hade under de första typ tre dagarna. Folk började fråga. Clara undrade varför det var så himla viktigt för dem att veta och då bröt helvetet löst. Hur kunde Clara undanhålla människor denna information? Hur kunde Clara göra en så stor grej av vad barnet hade mellan benen?
Clara hade inte gjort någon grej av detta alls, det var alla som frågade som gjorde en grej av det. Faktiskt. Clara skrev absolut inte såhär: ”jag har fött barn men jag kommer inte berätta vilket kön det har”. Däremot så förutsattes det att hon skulle berätta om sitt barns kön så till den milda grad att det var provocerande bara det att hon inte skrev det. Är inte det konstigt?
Varför är man en ”fåntratt”, som Calle så fint uttrycker det, bara för att den första informationen man delger om sitt barn är könet? Varför kan man inte får prata om lyckan med att ha fått ett barn utan att behöva skriva om det är en kille eller tjej? Varför är det så förbannat viktigt för människor att veta barnets kön att de till och med minns denna oförrätt typ ett år efter att det inträffade?
Och så undrar jag vem det är som tvingar någon till något här. De som tycker att det är ett fruktansvärt brott och stöld på sin två dagar gamla bebis identitet att inte skriva vilket kön hen har det absolut första man gör efter födseln, eller vi som tycker att det är helt okej att man kanske inte berättar könet det första man gör utan pratar om andra saker istället. Som hur mycket man älskar när ens barn ler eller att det är friskt eller att det ens lever. Hur glad man är att man har fått sätta ett liv till världen. Varför kan man inte få prata om det utan att först säga om barnet är en kille eller tjej?
Fy fan. Idag har jag en riktig såndär dag när man inte pallar göra något alls. Att springa upp för trapporna i huset ter sig som en oöverstiglig utmaning. Vill bara äta choklad och tycka synd om mig själv.
Men ändå har jag gått till skolan och lärt mig lite om hur man böjer saker på franska. Synd bara att en kille i klassen vägrar lämna mig ifred och typ sätter sig bredvid mig och ”rättar” mig fast det är han som har fel. Herregud säger jag bara.
Igår när jag satt ute på kvällen så kom det fram två killar och fotade under min kjol. Jag är inte den som tänker på hur jag sitter, så jag hade benen uppe och man kunde säkert se mina trosor genom hålen i strumpbyxorna. På detta reagerar jag inte genom att gå iväg, jag bli skitförbannad, går fram till killarna och säger åt dem att lägga ner. När de börjar fåna sig så stirrar jag bara surt och ber dem att gå iväg. Ändå står de kvar i flera minuter och försöker få mig att tycka att dem är roliga samt mina vänner att tycka att jag är hopplöst fientligt inställd mot sexuella trakasserier. Till slut fattar de och går iväg samtidigt som de gör ”slicka fitta”-tecknet som jag inte vet om set skulle anspela på att jag var lesbisk eller bara ”sex” i största allmänhet.
Det finns så många saker jag skulle kunna göra för att göra det enklare för mig. Bara strunta i dem från första början, gå därifrån eller skratta bort det. Men så fan heller! Även om de tycker att jag är en tråkig jävla fitta och även om de inte fattar varför de gör fel så tänker jag helt enkelt inte finna mig i att bli utsatt för den typen av saker utan att bita ifrån. Jag vill kunna sitta på en jävla parkbänk med bena uppdragna utan att någon ska fota min trosor, faktiskt.
Och jag är glad för att ha utvecklats till den här personen. En person som säkert upplevs som hopplöst fientlig, jobbig och fittig av en massa människor. Men jag låtar mig inte bli trampad på, jag står upp för mig själv och mina värderingar och jag skulle aldrig skratta bort att någon utsätter mig för sexuella trakasserier. Det är inte enkelt att vara den människan som alltid sätter sig på tvären, ifrågasätter och inte ger sig, men det är fan så tillfredsställande när de där människorna försvinner utan att jag har behövt förminska mig själv eller göra mig till.
När vi var ute i söndags hittade vi det här stället som verkar vara ett övergivet hus där folk boxas.
Jag rakar benen. Det är en såndär grej som vissa feminister tycker är okej och andra tycker är fel. Jag rakar i alla fall benen för att det får mig att känna mig mer bekväm när jag har kjolar och bara ben, för att det får mig att känna mig trevligare att ligga bredvid. Jag rakar dem dock inte så ofta, kanske en gång varannan vecka.
Jag förstår att anledningen till att jag rakar benen är för att det är ett skönhetsideal som har pådyvlats mig. På samma sätt som ideal är anledningen till att jag sminkar mig, har vissa kläder eller gärna skulle vilja vara lite smalare och lite mer vältränad. Men jag fortsätter raka benen trots att jag är medveten om varför jag göra det.
För när jag är medveten om att detta inte bara rör sig om mitt fria val utan att det är så mycket mer i rörelse kring mina skönhetsrutiner så kan jag granska dem och värdera den funktion de fyller i mitt liv och det besvär det medför. Jag har slutat banta och sminka mig dagligen för det tog så mycket tid, så mycket tid som jag mycket hellre ägnar åt andra saker.
Men att raka benen är okej för att jag tycker att det är okej. För att jag tycker att det är en värd ansträngning att lägga ner på det jag får ut av det. Och för att jag inte känner mig tvingad till det, för att jag kan avstå om det tar för mycket tid och energi i anspråk. För att jag kan strunta i att göra det på flera veckor om jag inte känner orken eller lusten.
Man ska ifrågasätta det man gör, granska det och förstå varför man gör det. Man behöver inte sluta med allt som man ägnar sig åt för att det är pådyvlat från samhället men om man skaffar sig kunskap om det så blir det så mycket lättare att värdera det utifrån sig själv och inte utifrån vad som förväntas. Och det blir så mycket lättare att sluta känna tvång.