Höstbilder.
Månad: maj 2012
Miljöcertifieringar.
Man måste göra människor obekvämt medvetna, man måste gnida in verkligheten i deras ansikten som tigerbalsam.
Jag hatar när spännande inlägg och nyheter ligger i min ”blogga”-mapp alldeles för länge. Denna text om att inte ta det varligt med debatten är mer än tio dagar gammal, men jag vill ändå ta upp den.
Ofta så hör man, och det främst från borgerligt håll, att man måste ta det varligt med debatten. Man måste ha ett debattklimat i grunden byggt på samförstånd där man diskuterar olika samhällsfrågor under trevliga former, är artig och så vidare. Man ska inte bygga en borgarpiñata, man ska inte ordna en överklassafari, man ska kanske skriva en debattartikel eller dela ut lite flygblad med snälla och sakliga formuleringar om skattesatser.
Men grejen är att en debattartikel är enkel att ignorera. Det ska mycket till för att en bok eller ett flygblad med artiga och rumsrena formuleringar ska dra uppmärksamheten till frågor om klass. Senaste detta skedde var ju i och med jämlikhetsanden, som var en otroligt genomarbetad bok. Den skapade en ordentlig diskussion om klass på grunder som borgerligheten skulle anse goda. Utöver det kan jag inte komma på någon gång när det har skett på senaste tiden (vilket såklart inte innebär att det inte har skett, kom gärna med exempel).
Nåja. Min poäng är att det ”goda debattklimatet” i stort är ett sätt att tysta ner en viss typ av samhällskritik som uppstår ur indignation över sin egen eller andra människors direkta missförhållanden. Man anklagar dessa debattörer för att vara våldsamma, arga, onyanserade och så vidare. Ett gott debattklimat är det som förs mellan människor som diskuterar saker på en saklig nivå, utan känsloargument och överdrifter. Men denna ”saklighet” är mycket lättare att uppnå om man inte känner sig direkt hotad av rådande samhälle, om man inte känner att liv och lem för en själv eller närstående hänger på beslut som tas.
Kul att vara sansad när man vet att människor lider och kanske rentav dör på grund av det samhälle, den politik, man vänder sig emot. När det man vill förändra och diskutera inte kan vänta måste man, så att säga, slå på debatten med en pinne. Man måste göra människor obekvämt medvetna, man måste gnida in verkligheten i deras ansikten som tigerbalsam, man kan inte låta människor ignorera det eller vänta tills de känner sig redo att diskutera och göra ändring.
Önskan om ett gott debattklimat är i stort en önskan om ett upprätthållande av status quo. Och det är ju sådan borgerligheten är: samhällsförbättring (observera skillnaden mellan samhällsförbättring och -förändring), javisst, men låt det för guds skull gå långsamt och sansat. Vi vill inte ha något samhällsomstörtande. Vi vet att vi inte kan skydda samhället från förändring helt, men vi vill göra det så långsamt som möjligt.
Och visst är det viktigt att det finns en sansad samhällsdebatt som förs från båda högern och vänstern, absolut. Men det är också viktigt att man inte låter hela samhällsdebatten ske på borgerlighetens planhalva, vilket är vad man gör om man förvägrar sig själv mer radikala uttryck än en artig debattartikel. Då ger man utrymme för sina motståndare att ignorera vad man har att säga, att gömma undan åsikterna och diskutera något jävla jobbskatteavdrag istället. Vem som äger samhällsdebatten avgörs inte bara om vem som får rätt angående det man diskuterar för tillfället, utan primärt vad man diskuterar.
Gatukonst.
Rösträtt för barn och ungdomar.
Detta med rösträtt för barn har upprört mången person som tycker att förslaget är absurt, demokratividrigt och så vidare. Många gånger har jag läst argumentet att barn faktiskt inte kan bestämma själva och att de ”faktiskt” saknar rösträtt av en ”anledning”. Ja, den anledningen är väl gammal nedärvd tradition, precis som en massa andra saker som också förändrats under tidens lopp. Att barn inte är ”färdigutvecklade” är ett puckat argument, det finns en massa personer som är riktigt dumma i huvudet som får rösta ändå och det är även så det bör vara.
Vidare så menar människor att föräldrarna kommer att påverka barnens beslut. För det första så påverkas alla alltid av sin omgivning, det kan vi inte komma ifrån, det viktiga är att det inte föreligger något direkt tvång för någon vilket kan säkerställas av valobservatörer. Vidare så ser jag inte problemet med att vissa barnfamiljer kanske skulle komma att i princip får extraröster. Det är väl rimligt att hushåll med fler medlemmar har en högre representation i politiken, oavsett om medlemmarna är barn eller inte.
Många menar även att det är konstigt att personer som inte anses kapabla att ta beslut kring sina egna liv ska ta beslut kring Sveriges styre. För det första är det så redan i dag, med tanke på att man inte får köpa på systemet förrän efter man har fått rätten att rösta. För det andra så är det knappast så att barnen bestämmer själva över Sveriges styre, utan det görs tillsammans med en massa andra personer.
Det finns ett värde av att barn och ungdomars åsikter och intressen tillvaratas i politiken de också. Idag finns det knappt någon diskussion om vad barn och ungdomar har för åsikter och intressen, utan allting handlar om vad vuxna tycker att barn och ungdomar borde göra, tycka och känna.
Barn och ungdomar kan också ha intressanta tankar, insikter och så vidare. Barn och ungdomar kan också vara kapabla att ta beslut kring sina egna liv, vad som är bäst för dom. Om inte annat så är det en jävligt god träning att få släppas in i det politiska livet tidigare, känna att det är något som angår en själv också och ta ansvar för samhället.
Jag säger inte att jag står helt bakom förslaget. Jag tänker mig till exempel att man istället för avskaffad rösträttsålder skulle kunna sänka den ganska rejält. Man kan även tänka sig system där unga har rösträtt, men en röst som väger mindre tungt. Men jag tycker att det är tragiskt att hela saken avvisas som ett sanslöst förslag bara för att man inte kan ta in detta att barn och ungdomar faktiskt inte är hjärndöda zombies utan förmåga att forma egna uppfattningar kring saker och ting.
Kanske kan en vuxen person tycka att hen var dum i huvudet som liten och därför vara benägen att vägra andra barn och ungdomar rösträtt, baserat på sin egen i efterhand uppfattade dumhet och omognad. Jag tycker till exempel att mitt 16-åriga jag hade helt sanslöst idiotiska åsikter. Men troligen kommer jag att ändra vad jag tycker flera gånger i mitt liv, och bara för att jag har ändrat åsikt nu betyder inte det att min åsikt då var illegitim eller menlös att ta hänsyn till. Att det väcker så otroligt mycket upprörda känslor när man talar om barns möjlighet till inflytande ser jag som symptomatiskt i ett samhälle där barn inte anses kapabla till något över huvud taget.
Att skylla ett systemfel på omoraliska människor.
Det finns en viss typ av liberaler som brukar klaga på giriga och korkade företag, investerare och andra marknadsaktörer när marknaden inte gör det liberaler önskar att marknaden ska göra, alltså tjäna samhällets bästa. När kapitalismen krisar så leder det sällan till någon djupare systemkritik utan tenderar att stanna vid att enskilda personer och företag gjorde dumma saker. Ett utmärkt exempel är ju Anders Borgs bankbråk.
Genom att fördöma ett visst handlande som principiellt fel och oförenligt med liberala principer och moral så svär man sig fri från politiskt ansvar. ”Jag har ju sagt att jag ogillar detta” kan man säga och därmed ignorera den där biten med att man överlag är för ett system där oegentligheter som dessa kan gro. Man förlorar sig i någon slags barnslig dröm om en fri men ändå god kapitalism. Drömma kan man väl göra, men när en finansminister förlorar sig i sådana här visioner om rätt och fel så blir det ju bara efterblivet.
Jag tänker mig att denna idé går hand i hand med iden om ”den osynliga handen”, det vill säga att marknaden alltid reglerar sig själv utefter vad folk ”vill ha” och om människor vill ha saker såsom schyssta arbetsvillkor för de som producerar varor så kommer det automatiskt att bli så efter ett tag. Tänk om det ändå vore så väl! Tyvärr har det visat sig fungera ganska dåligt och framförallt vara sjukt ineffektivt. När man väl står i affären så väljer man oftast det som är billigast eller godast, inte det som är bäst för miljön eller andra människor. Det är ingen jag läger någon värdering i men det är så det är och därför måste arbetet för en bättre värld ske utanför konsumentmaktens inflytande över företagen.
Moraliskt ansvar som företagen tar på sig frivilligt kan och bör utkrävas, men förändringen måste framförallt ske genom statliga påbud och regleringar. Om företag kan tjäna på att sabba miljön, behandla arbetskraft som skit och betala löjligt låga löner så kommer det att ske. Jag menar inte att företagen inte kan handla moraliskt, det finns såklart gott om företag som gör det, men det kommer alltid att finnas de som skiter i det också. Konsumenter kommer aldrig bli tillräckligt medvetna om eller intresserade av miljö, mänskliga rättigheter och så vidare för att alla företag ska agera enligt dessa principer helt utan andra påtryckningar.
Jag hatar när folk frånskriver företag ansvar för att ”de är företag” och agerar primärt i vinstsyfte men rent praktiskt så inser jag att ansvarsutkrävande från konsumenter och intresseorganisationer aldrig kan vara tillräckligt. Vad som krävs är tvång, rätt och slätt. Allmänt ställningstagande för vad man tycker är rätt och fel kan kanske duga som någon slags personlig kompass, men har väldigt lite bäring på den politiska verkligheten.
Det är en självklarhet att den som tjänar pengar på att exploatera jorden också måste ta ansvar för den.
När miljöskatt diskuteras så blir jag alltid så irriterad. Folk framställer det som någon slags moralistisk straffskatt på ”omoraliskt beteende” helt utan relation till det problem som det avser att lösa. Folk beklagar sig över att man vill gör det dyrare att flyga, helt utan en tanke på varför man är intresserad av denna lösning. Det är ju inte som att man vill inför miljöskatt för att jävlas med folk eller för att få folk att handla ”rätt” bara för sakens skull. Miljöskatten har som syfte att förbättra miljön, det är inte en tom symbol utan något som kommer få effekter i verkligheten.
Vidare så är det företagen som ska beskattas, inte människorna. Företag ska beskattas efter hur mycket koldioxid de släpper ut vilket dels kan göra vissa produkter dyrare, men också i allra högsta grad gynnar miljövänliga beslut. Detta borde ju vilket stolpskott som helst fatta, att om miljöskadliga lösningar blir lönsammare än de miljövänliga så kommer företagen att välja de miljövänliga.
Miljöskatt är vidare en relativt liberal lösning. Jag tycker till exempel mest bara att man ska tvinga företag att vara miljövänliga via lagstiftning. Idag är det mer kostsamt att vara miljövänlig än att inte vara det, och det måste väl alla förstå att ett system där man tjänar pengar på att förstöra planeten inte är vettigt eller hållbart. Det är inte en sund ekonomi, helt enkelt.
Vissa är emot miljöskatt av praktiska skäl, och det kan ja väl till viss del sympatisera med. Vissa verkar dock vända sig emot miljöskatt på ideologisk grund, för att man ska få ”göra vad man vill” i någon slags dumliberal anda. ”Men tänk på friheten” skriker folk och viftar hejvilt med armarna. Visst, jag är för frihet och självbestämmande till exempel över den egna kroppen men varför ska företag har rätten att förstöra planeten, som vi ju alla lever på.
Det är väl en jävla självklarhet att en person eller ett företag som tjänar pengar på att exploatera naturresurser eller förstöra miljön tar ansvar för den jord och de människor de tjänar sina pengar på. Företag som inte får denna ekvation att gå ihop ekonomiskt, alltså att kunna driva sin verksamhet på ett miljövänligt sätt, borde ärligt talat dö ut och det snarast. Jag fattar inte hur man kan tycka något annat i den här frågan, jag fattar inte hur man kan tycka att det på något vis är rätt att explorera jorden utan att ge något tillbaka. Det förefaller mig bara helt jävla orimligt.
Betong.
Personlig framgång i fokus.
Livet är sjukt orättvist. Men hjälper det dig att fokusera på det? Du har saker som andra inte har.
Jag bara undrar hur vissa av er bittra människor tar er igenom livet när ni hela tiden har den inställningen till andras beslut och framgång. Jag skulle så gärna bara vilja samla alla er som skriver så, i ett rum och känna in den tunga stämningen. Jag vill veta hur det känns att vara så arg.
Tanken med detta är väl god. Det handlar väl om att peppa till framgång, om att sätta sig själv i första rummet och sluta jämföra sig. Det är bra grejer. Visst hjälper det knappast en att nå personlig framgång att sura över vad man inte har. Men det är just fokuset på personlig framgång som gör mig trött på hela den här entreprenörssvängen, hela den förbannade retoriken. Jag skiter väl i personlig framgång, klassresor och så vidare. Jag är intresserad av ett bättre samhälle för alla.
Det kanske inte hjälper dig personligen att kämpa mot orättvisor, men som kollektiv så är det ett väldigt effektivt sätt att lyfta. Det strängt taget bästa för ens personliga framgång är att försöka utnyttja alla samhällets dysfunktioner och orättvisor till sin fördel, men jag tror att de flesta drivs av mer än så. Man drivs inte av bitterhet inför sitt eget misslyckande utan inför ett samhälle som låter det ske.
Det där lama konstaterandet: livet är orättvist. Ja, det är det. Människor föds med olika egenskaper, familjer, utseenden och så vidare. Det är inget vi kan förändra. Men vi kan förändra samhället för att jämna ut detta. Och denna insikt och vilja gror ur medvetenheten om orättvisorna som existerar. Många måste sitta på sin röv och sura ett tag innan de gör slag i saken och gör något åt skiten, många måste först bli bittra över sin situation. Det är sådant gnäll om orättvisor som leder till insikter om samhällsbygget och hur det bör förändras.
Jag hade i allra högsta grad kunnat vända samhällets nackdelar till min fördel med tanke på min relativt privilegierade bakgrund samt det faktum att jag har gott läshuvud. Jag hade kunnat köra på i något slags egorace, skita i alla andra och bara bry mig om mitt eget personliga lyckande som individ. Men jag gör inte detta, ty jag tror verkligen på min ide om att samhällsförändring är nödvändig och att det är något jag som människa faktiskt är skyldig att kämpa för. Folk som bara konstaterar att ”livet är orättvist” och tycker att man själv, personligen, ska göra det bästa utifrån de skeva samhälleliga förutsättningar som finns har jag inte särskilt mycket till övers för.
Barn som politiskt slagträ.
Sverigedemokraten Eddie Påfvelssons gjorde ju ett ganska omtalat uttalande om att rasblandning skulle vara något negativt. Eller, han kallar det ju inte rasblandning eftersom han ställer sig emot rasbegreppet utan menar istället att det är en fråga om kulturblandning. Och så var det ju den där lilla grejen med att han tycker att nationalsocialism är kärlek, men jag är mycket mer intresserad av att skriva om rasbladningen.
Man tar ifrån ett barn rätten att ha ett riktigt ursprung så att barnet kan känna en trygghet. På samma sätt som man ska ha en mamma och en pappa så ska man ha en historia. Men jag gillar inte rasbegreppet, utan jag syftar på människor från olika världsdelar, säger han.
Det jag tycker är intressant med detta är detta eviga behov folk har att förklara vad människor i allmänhet och barn i synnerhet behöver i sina liv. Det är klart att den kan verka förvirrande för vissa ungar att ha två eller tre olika kulturarv och nationaliteter att fundera på, istället för enbart en. Jag hade dock tyckt att det varit jätteroligt att ha en förälder från ett annat land. det ger en öppning till andra kulturer, tanketraditioner och språk. Nu är mina båda föräldrar svenska sedan många generationer, vilket duger gott det med, men jag kan inte komma ifrån att jag hade uppskattat om en av dem kom från ett annat land.
Sofia Capel skriver bra om detta. Hon har föräldrar från två olika länder och sedan växt upp i ett tredje, för att flytta till ett fjärde. Hon skriver om hur folk automatiskt antar att detta har varit en stor grej, liksom påverkat henne mer än vad ens bakgrund generellt påverkar en.
Det är väl klart att ens uppväxt och bakgrund påverkar en. Det gäller ju oavsett om man har fler eller färre en två föräldrar, inte lever med sina föräldrar, har två mammor eller två pappor eller har föräldrar från olika kulturer. Det kan säkert tillföra dåliga saker, som oro över att inte känna sig ”normal” (något som ju främst samhället för på en, snarare än hemförhållandena som sådana) men säkert även något bra. Jag fattar verkligen inte folks behov av att definiera exakt vilka förhållanden barn mår bäst under.
Barns behov och intressen används som ett politiskt slagträ, och det är såklart bekvämt eftersom de själva inte kan uttrycka sig, och om de gör det så tas de inte på allvar. Jag tror att de flesta barn mår bra bara de får kärlek, trygghet och uppmärksamhet i sina hem, utöver det tror jag inte att det finns några speciella konstellationer som är överlägsna andra. Däremot tror jag att många andra är väldigt fasta i uppfattningen att andra ska växa upp under samma förhållanden som de själva gjorde, speciellt om de växt upp under väldigt normativa förhållanden.