Kategori: Feminism

Att hantera jämställdister.

Jag fick denna fråga på mejlen:

Men min fråga är om du har några handfasta råd på hur jag kan bemöta (främst kvinnliga tyvärr) bekanta och vänner som inte vill kalla sig för feminister, utan snarare ”jämställdister” för att dom tycker att ordet feminism fokuserar på femininitet bla bla osv osv. Denna debatt med vänner är så otroligt frustrerande!

Jag har märkt att folk ofta försöker tackla detta problem genom att börja snacka om att ”om du är för jämställdhet så är du feminist” och liknande. Jag tycker det är en ganska problematisk retorik. För mig handlar feminism inte bara om att en vill att könen ska vara jämställda, utan det handlar om att en vet att det finns ett patriarkat. Om en inte vet att det finns ett patriarkat kan en vara för jämställdhet hur mycket som helst, det kommer ändå inte att bli feminism.

Problemet med jämställdisternas ideologi är således inte deras utopi, utan deras verklighetsbeskrivning. Detta gör inte saken mindre angelägen, verklighetsbeskrivningen är enligt mig huvuddelen i en ideologi. Utan en rimlig verklighetsbeskrivning kan en ha hur fina åsikter som helst, det blir ändå inte bra eftersom det blir omöjligt att applicera dem på någon slags politisk verklighet, alltså: de blir inte politik.

Så jag föreslår att en hanterar detta problem genom att lyfta fram en feministisk beskrivning av verkligheten, alltså genom att förklara att det finns ett patriarkat och hur det fungerar. Det är detta de ska ta ställning till för att komma fram till om de är feminister eller inte.

En kan till exempel fråga dem vad de tycker är problemen med ojämställdhet som samhället ser ut idag och sedan fråga vad de tänker sig att det beror på. Ofta är de exempel folk kommer på på mansdiskriminering i själva verket ett direkt resultat av kvinnoförtryck, som till exempel det där med att män oftare förlorar vårdnadstvister, som såklart helt är ett resultat av att kvinnor är mer med sina barn och anses mer kapabla att ta hand om barn, något som såklart är en viktig del i att hålla kvinnor i hemmet och borta från offentligheten.

Sedan kan det ju vara så att det inte går in, och det är ju tråkigt. Däremot tror jag inte att en kan lösa problemet genom att säga att ”feminism handlar om alla rättigheter” eller liknande, för det tycker jag inte riktigt att det gör. Visst, mäns problem är en del av patriarkatet och måste lösas, men feminism handlar fortfarande om kvinnoförtryck. Att försöka få det att framstå som något annat för att fler ska kalla sig feminister tror jag på sikt är destruktivt för feminismen, eftersom det blir jävligt urvattnande. Om dessa människor nu vill jobba emot sexism utan att ha en feministisk världsbild så är väl det också något positivt, eftersom alla kamper emot begränsningar och förtryck är bra, men det är inte feminism och ska således inte heller kallas feminism.

Twitter 29/8. Tack alla män som kämpar mot kvinnoförtrycket.

Nu tänkte jag skriva lite om bra feministiska män jag träffat i mitt liv. Eller snarare: bra feministiska saker som feministiska män har gjort.

T.ex. den gången vi hade kvinnoseparatistiskt häng och en man som var tvungen att gå förbi höll för öronen i respekt för oss. Eller den man som skrev i en fbgrupp att han insett att han bör sluta kalla sig manshatare då det är att förneka hans egen del i förtrycket. Eller den man som, när jag påtalar patriarkala problem i vår relation, tar till sig och lyssnar. De män som på eget initiativ anordnar mansseparatistiska grupperingar för att diskutera det förtryck de utövar. Alla de män som inser att de personligen utövar patriarkalt förtryck och aktivt jobbar emot det. Alla de män som säger ifrån när någon man i deras närhet utövar patriarkalt förtryck.

De män som gör detta är verkligen fantastiska, feministiska kämpar. Ni behövs och är viktiga för den feministiska kampen. Det går att bedriva framgångsrik feministisk kamp som man, men inte hur som helst. Det kräver insikt i sitt eget förtryck. För om du inte har det, så kommer du bara ta patriarkatet till feminismen. Och det vore ju inte särskilt feministiskt gjort.

Kort sagt: män som klarar av att ställa sig i bakgrunden, att hjälpa till, att försöka förstå, istället för att mästra och dominera. Från djupet av mitt hjärta: tack. Alltså verkligen tack alla ni fantastiska män som gör detta. Som kämpar emot kvinnoförtrycket.

Jag tänker inte lägga en enda jävla sekund på att bevisa något patriarkat.

Det snackas om bevis. Det snackas om att jag ska ”bevisa mitt patriarkat”. Det vänds ut och in på varje utsaga, varje inlägg, för att hitta någon felaktighet, något som en kan invända mot och därmed säga; allt du säger är lögn. Det sägs gång på gång att det minsann inte alls har något med kön att göra, att kön är irrelevant, att även kvinnor kan vara dumma, att även män kan känna ångest. Det sägs att det är okej att kvinnor utsätts för förtryck eftersom vi får ligga. Det sägs att män och kvinnor helt enkelt bara är så, är på det sättet som gör att kvinnor misshandlas i hemmet, att kvinnor våldtas, att kvinnor får lägre lön. Att det liksom bara är så det är, så vi är skapta.

Nu ska jag säga något kontroversiellt: jag bryr mig inte om bevis. Jag tänker inte lägga fram några bevis. Den som vill ha bevis kan gå in på SCB och söka själv. Då kan en hitta statistik som stödjer det här med att kvinnor löper så mycket större risk att dödas i hemmet, det här med att kvinnor utför en så mycket större del av det obetalda hushållsarbetet, det här med att kvinnodominerade branscher har så mycket lägre löner, det här med att kvinnor tar ut så mycket mer föräldraledighet, det här med att så få kvinnor sitter på samhälleliga maktpositioner, att så mycket egendom tillfaller män. Jag orkar liksom inte rabbla samma gamla siffror igen och igen, och jag tänker inte göra det.

Jag tänker inte lägga fram bevis, för jag vet. Jag vet att du inte frågar för att du vill veta utan för att du desperat vill fly undan insikten om hur vårt samhälle är konstruerat. Jag vet att ingen statistik i världen kommer få dig att ändra uppfattning. Jag vet att inget bevis kommer vara nog för dig för att känna patriarkatet.

Men jag känner det, jag känner patriarkatet. Ingen har behövt bevisa patriarkatet för mig, för jag vet att det finns där. Jag har alltid vetat att det funnits där. Jag känner det i bröstet, jag känner det i magen, jag känner det i mina rädda snabba andetag när jag går ensam hem på kvällen. Jag känner det när jag ser den trettionde bilden på en kvinna som står uppställd som vore hon en möbel eller en tavla på samma dag. Jag känner det när männen i min närhet dominerar hela rummet med sina samtal om saker som är helt ovidkommande för den kvinnliga delen av sällskapet. Jag känner det när jag hör kvinnor tipsa varandra om hur de ska göra folk att inte bli våldtagna, när jag hör människor spekulera i om den där tjejen ändå inte sade nej med en lite lite för tyst stämma för att det skulle höras riktigt riktigt tydligt.

Patriarkatet är närvarande varje gång en man tycker att han har rätt till sex från en kvinna för att han har köpt en drink åt henne eller gett henne en komplimang. Patriarkatet är närvarande varje gång en man tar sig rätten att kommentera en kvinnas kropp. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna behöver påminna sin manliga partner om att han ska ta disken, för att därefter bli anklagad för att vara tjatig. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna blir skuldbelagd för att hon är känslosam eller irrationell. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna ligger och funderar på hur hon ska få sin partner att vilja lösa problemen i deras gemensamma relation. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna står och hulkar över en toalettstol i ångest över att ha ätit för mycket.

Hur bevisar en en känsla? Hur bevisar en det förtryck som ständigt ligger som en tung tung matta över bröstet? Hur bevisar en den tryckande känslan av att dagligen få sina livsmöjligheter begränsade på grund av sitt kön? Hur bevisar en det ständiga hotet om våld som finns omkring en, hur bevisar en den desperata känslan av att bara ge och ge i varje relation med en man en befinner sig i utan att få något tillbaka? Hur bevisar en det där ständiga tvånget på att vara fin, vara duktig, passa in?

Patriarkatet finns. Jag vet det, för jag känner det i varje cell. Jag har alltid vetat det, men jag har saknat orden för det innan. Feminismen har inte berättat något nytt för mig, den har bara lärt mig att verbalisera den där känslan, känslan av förtryck och ofrihet. Feminismen har bara öppnat mina ögon inför det som alltid funnit omkring mig. Och om mitt och många andra kvinnors vittnen om denna känsla, om detta förtryck, inte är nog för dig, ja då vet jag tyvärr inte vad jag kan göra för att få dig att förstå.

Men en sak vet jag, och det är att jag inte tänker lägga en sekund på att bevisa något jävla patriarkat. För det är så absurt, tanken att jag ska behöva bevisa det som format hela mitt liv, som jag känt och känner närvaron av varje jävla dag, bara för att någon jävla man inte kan ”ta mig på allvar” annars. Jag bryr mig inte, alltså jag bryr mig verkligen inte, om du ”tar mig på allvar” eller inte. Jag ger blanka fan i om du känner till patriarkatets existens eller om du desperat kommer trycka insikten ifrån dig. För grejen är, att jag behöver inte bevisa ett jävla skit för dig. Det enda jag behöver är att veta i mitt hjärta, att känna i hela min kropp, att patriarkatet finns. Och den insikten, den kan inga skeptiska invändningar i världen ta ifrån mig.

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 2.

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del två, del 1 finns här. Håll till godo!

Pengar, äktenskap och prostitution; arbete och förhindrande av ett automatiserat samhälle

Solanas är emot det hen kallar penga-arbete-systemet, det vill säga kapitalismen, och härleder såklart dess existens till männen. Varför vill män ha detta system? Några av skälen följer:

1. Fitta. Då mannen föraktar sitt högst bristfälliga jag överväldigas han av en intensiv ångest och en djup och grundläggande känsla av ödslighet när han genom sitt tomma jag desperat och i dimmigt hopp om att komplettera sig själv försöker förena sig med första bästa kvinna […] Kvinnor måste däremot, om de inte är väldigt unga eller sjuka, tvingas eller mutas till manligt sällskap.

Tja, det ligger ju en hel del i detta. Jag är ganska säker på att i ett samhälle där inte den ekonomiska nöden hindrade människor i så hög grad så skull betydligt fler kvinnor välja bort relationer med män, eller i alla fall vara betydligt mycket mer självständiga i dem. Idag, och givetvis än mer på Solanas tid, så är kärnfamiljen ett extremt viktigt fundament i hur vi bygger upp vårt samhälle. Den liberala demokratin baserar sig i mångt och mycket på familjen som enhet. Kvinnor hålls i ett ekonomiskt underläge vilket gör att de ofta inte kan välja bort detta. Grattis patriarkatet!

2. Det förser den icke-relaterande mannen med en nytto-illusion och gör det möjligt för honom att försöka legitimera sin existens genom att gräva hål och fylla igen dem. Ledig tid skrämmer mannen då han inte har någonting annan för sig förutom att fundera på sitt groteska jag. Då mannen är oförmögen att älska och relatera till andra människor måste han arbeta. Kvinnor kräver fängslande, känslomässigt tillfredsställande och meningsfulla aktiviteter, men i brist på möjlighet och förmåga föredrar de att dagdriva och slänga bort sin tid på olika sätt […].

Det här är så jävla symptomatiskt för kapitalismen, alla dessa människor som går omkring och tycker att de gör nytta när de egentligen bara sprider förstörelse eftersom de tjänar mycket pengar. Många av dessa yrken är mansdominerade, men det finns såklart kvinnor som sysslar med precis samma sak. Jag tänker mig att när Solanas skrev texten så var det en större del män i dessa yrken, eftersom kvinnor förvärvsarbetade i lägre grad, och att de kvinnor som gjorde det troligen hade jävligt mycket svårare att göra karriär eftersom de generellt var från mindre bemedlade klasser.

Jag tycker verkligen att det är vanligt att människor försvarar sin verksamhet med att det värderas högt i det här samhället, alltså att det passar ihop med den kapitalistiska logiken. Många köper helt föreställningen om att värdefullt arbete är just sådant som en får mycket pengar för, trots att det viktigaste i vårt samhälle ofta utförs antingen till låg lön eller ingen lön alls, och generellt av kvinnor (omvårdnad, sjukvård, barnafödande).

Faderskap och mentalsjukdom
(rädsla, feghet, blyghet, ödmjukhet, osäkerhet, passivitet)

För att få barnet att längta efter Daddy’s gillande måste Daddy sätta sig i respekt, och eftersom Daddy är skräp kan han bara försäkra sig om att han är respekterad genom att vara otillgänglig och hålla sig borta och genom att agera enligt rättesnöret »förtrolighet föder förakt«, vilket naturligtvis är sant om man är föraktlig. Genom att vara fjär och otillgänglig kan han fortsätta att vara okänd, mystisk, och därigenom skapa rädsla (»respekt«).

Jag tänker på hur män söker distans och kvinnor söker närhet. Genom att vara ständigt otillgänglig i relationer så upprätthåller många män en stark längtan, vilket ständigt bekräftar dem. För många kvinnor blir det då ett ständigt sökande efter bekräftelse från den person som säger sig älska dem, något som kan dominera ett helt liv. Jag hävdar att detta är något väldigt många män gör sig skyldiga till i varierande utsträckning. Detta är också grunden till den patriarkala utsugningen, eftersom kvinnor ständigt ägnar sina relationer mer tid, omtanke, kärlekskraft och så vidare, något som ger män bekräftelse och trygghet, men som de sällan återgäldar.

Jag minns hur jag i relationer ofta har längtat extremt mycket efter mina partners då de varit otillgängliga, men då jag varit med dem så har det liksom känts så himla värdelöst. Jag har ägnat så mycket tid åt att ”gräva” i olika män i hopp om att hitta deras sanna jag, men det har liksom inte funnits något där. I desperat jakt på att få en behovstillfredsställelse som är i princip omöjlig har jag istället gjort mig undergiven.

Sedan kommer Solanas in på effekten av faderskapet:

Faderskapets effekt på män är specifikt att det gör dem till »Män«, det vill säga, gör dem starkt defensiva gentemot alla impulser till passivitet, bögighet och önskningar att vara kvinna. Alla pojkar vill imitera sin mamma, vara hon, smälta samman med henne, men detta förbjuder Daddy; han är modern, han får smälta samman med henne. Därför säger han åt pojken, ibland rakt ut, ibland mer indirekt, att han inte ska böga sig; att uppföra sig som en »Man«.

Jag tänker på en av serierna Strömqvist har i sitt fenomenala album Prins Charles känsla där hen hänvisar till en studie om vad patriarkala familjer gör med pojkar, där just detta tas upp. Pojken vill vara med sin mamma, men han tvingas bort från det eftersom det inte är ett accepterat sätt att vara ”man” på. Men eftersom pappan är frånvarande så kan han inte heller relatera till honom, han kan inte relatera till någon, vilket leder till en känslomässig isolering.

Faderskapets effekt på kvinnor är att det gör dem manliga – beroende, passiva, husliga, primitiva, trevliga, osäkra, bekräftelse- och trygghetssökande, fega, underdåniga, »respektfulla« mot män och auktoriteter, slutna, oemottagliga, halvdöda, banala, tråkiga, konventionella, tillplattade, och alltigenom föraktliga. Daddy’s Girls – som alltid är spända och lättskrämda, ocoola, icke-analytiska och saknar objektivitet – uppskattar Daddy och därmed andra män, på grund av sin uppväxt i skräck (»respekt«). De är inte bara oförmögna att se det tomma skalet bakom den oåtkomliga fasaden, utan accepterar också mansdefinitionen av mannen som överlägsen, som kvinna, och sig själv som underlägsen, som man, vilket de tack vare Daddy faktiskt också är.

Här presenteras Daddy’s Girls. Vad jag tycker är intressant här är vilka som är Daddy’s Girls, det brukar folk ha ganska olika uppfattningar om. Jag menar att Daddy’s girls är ganska få personer, andra menar snarare att det är alla som ännu inte vaknat upp och blivit fullfjädrade SCUM-kvinnor. Jag tänker nog att Daddy’s Girls är de som försöker få andra kvinnor att till varje pris underkasta sig patriarkatet, alltså som ständigt trycker på patriarkala värderingar på ett väldigt medvetet sätt.

Det är tillväxten av faderskap sedan 1920-talet – som kommer sig av det ökade och mer allmänt spridda välstånd som faderskapet behöver för att frodas – som har skapat den generella ökningen av själlöshet och de amerikanska kvinnornas förfall. Den nära sammankopplingen mellan välstånd och faderskap har, i de allra flesta fall, lett till att bara fel flickor, närmare bestämt »privilegierade« medelklassflickor, har fått »utbildning«.

Det här tycker jag är jätteintressant! Solanas hänvisar till en given tidsperiod, 1920. Jag relaterar till uppkomsten av det borgerliga patriarkatet. Vad som gör det intressant är att 1920 var det år då alla kvinnor tilläts delta i val i USA, vilket kan ses som ett startskott till att alla vuxna människor började betraktas som formellt juridiskt jämlika, vilket är en av grundpelarna i den liberala demokratin.

Vad som enligt många kännetecknar det borgerliga patriarkatet är uppkomsten av familjen och äktenskapskontraktet. Kvinnor är formellt juridiskt jämlika, men ingår ofta i äktenskap där de förhandlar bort delar av denna jämlikhet. Detta till skillnad från ett samhälle som i högre grad byggde på fadersmakt, där fäder gifte bort sina döttrar och äktenskapet sågs som en affär mellan män eller mellan familjer.

1920-talet var även årtiondet efter att första världskriget tog slut, och som jag förstått det ägde det då rum en massiv kampanj från många håll för att få kvinnor att hålla sig i hemmen. Det var nämligen många kvinnor som hade börjat med förvärvsarbete när männen låg ute i krig. När de kom tillbaka så skulle såklart ordningen återställas igen.

Sedan är det såklart sant att det krävs ett ganska stort välstånd för att kunna hålla sig med att en av de vuxna i en familj stannar hemma på heltid, vilket också syns i att det är kvinnor från mer välbemedlade familjer som är hemmafruar.

Jag tycker om hur Solanas framförallt hackar ner på medelklasskärnfamiljen, den som är ganska välbemedlad, där pojkarna och flickorna är väluppfostrade. Det är den hen ser som patriarkatets mest brutala uttryck. Det är där Daddys regim råder.

Jag finns inte till för att peppa dig.

IMG_20130819_141107Ibland får jag den här typen av kommentarer av feministiska män och jag känner alltid typ… jaha? Vad ska jag göra med denna information liksom.

Jag är ledsen, men syftet med min existens är inte att ”peppa” dig. Jag skriver framförallt för min egen skull, för att jag behöver få ur mig saker. I andra hand skriver jag för andra kvinnors skull. Män kommer längst ner på min lista över människor jag skriver för.

Och grejen är, att ganska ofta är det varken kul eller peppande att få höra om förtryck. Ganska ofta är det en rätt jobbig upplevelse. En blir arg, ledsen, känner kanske skuld. Jag pallar liksom inte censurera min tankar eller den verklighet jag lever i för att det ska passa dig, för att det ska peppa dig.

Att utnyttja icke-vita kvinnor för sin egen ”frigörelse”.

Jag vet inte om ni har noterat den debatt som har gått kring Cyrus ”nya grej” som i stort går ut på att hen ska vara ”farlig” och så vidare. För att uppnå detta så sysslar hen med något som kallas kulturell appropriation (läs mer om saken här), det vill säga hen tar andra människors kulturella uttryck och klär ut sig i dem, gör dem till sina egna och så vidare. I det här fallet har Cyrus valt att appropriera svart kultur. Jag utgår framförallt ifrån videon till låten We can’t stop och hens uppträdande på VMA. Hen twerkar, hen har på sig olika accessoarer som tydligt är till för att associeras med detta, hen har med svarta kvinnor i sin video som hen behandlar som någon slags accessoarer. Hen objektifierar dessa kvinnor å det grövsta, tar tag om deras rumpor och slappar dem. Det är tydligt att de svarta kvinnorna finns med i videon för att Cyrus själv ska framstå som cool, rebellisk och så vidare.

Men grejen är, att i slutet av dagen så är Cyrus vit. Cyrus utsätts inte för det rasistiska förtryck som svarta kvinnor utsätts för. Hen kan lugnt appropriera alla dessa uttryck och vara säker på att hen, i slutet av dagen, kommer att vara vit. Hen kan kasta av sig dessa kläder, dessa dansmoves. För Cyrus är det bara en lek. Och grejen är också att det tolkas annorlunda just på grund av detta. När en vit kvinna approprierar kultur så anses det ofta mer häftigt än vad det gjorde från första början, då är det som innan var ”trashigt” och ”ghetto” plötsligt ”spännande” och ”exotiskt”.

Många feminister har hylla detta som subversivt och frigörande. De ”väljer” att bortse från rasismen. Även detta är ett privilegium. Hur kan en ”välja” att bortse från rasism? För den som utsätts för rasismen går det inte att ”bortse” från, hur mycket en än skulle vilja. Det är som när män ”väljer” att bortse från att det finns sexistisk innehåll i den kultur de konsumerar.

Vissa menar att det är en detalj och att framförandet utöver det är spännande, bra och så vidare. Rasismen är inte en ”detalj” i detta utan var hela Cyrus så kallade ”frigörelse” har som grund. Hela konceptet är att hen ska framstå som subversiv, farlig, spännande, allt detta på svarta kvinnors bekostnad. Utan den kultur Cyrus approprierar hade det hela inte varit någonting.

Vissa menar att Cyrus får göra vad hen vill ”med sin kropp”. Problemet är inte var Cyrus gör med sin kropp, utan vad hen gör med svarta kvinnors kroppar. Genom att exploatera dem, objektifiera dem och sprida nidbilder av dem så spär hon på rasismen i samhället.

Det är inte okej att utnyttja icke-vita kvinnor för sin egen ”frigörelse”. Det är bara rasistiskt och förtryckande. Det är ingen ”parentes” i ett övrigt subversivt uppträdande. Att försöka nå vita kvinnors frigörelse på icke-vita kvinnor bekostnad är inte en feminism för alla, det är feminism enbart för vita kvinnor, en rasistisk feminism.

Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Det finns en grej som vissa kvinnor gör, som är att beklaga sig över att män numera inte är några ”riktiga män” som tar dem med storm sexuellt och så vidare utan är mesiga och alldeles för snälla. De skriver kanske om att många kvinnor faktiskt vill ha lite ”hårda tag” och gud vet allt. Jag tänker bland annat på Janouchs inlägg om saken för ett tag sedan:

Ett stort antal damer beklagar sig (i smyg! eftersom det inte är politiskt korrekt att vädra denna önskan högljutt) över en bristvara: En ”riktig” man. Sexuellt sett, alltså. Jag vill direkt poängtera att detta inte handlar om män som slänger upp en kvinna över axeln, som sätter på urskillningslöst, som behandlar kvinnor som skit (att jag ens ska behöva förtydliga? Det borde vara självklart) – utan bara män som bejakar sin manlighet i sexuella sammanhang.

Sedan följer en lång klagosång om att män minsann inte är män längre. Om att det inte går att få en ”gullig kille” och en patriarkal manlighet i samma person. Problembeskrivningen är liksom att män inte får vara män längre, att de är så rädda för att göra fel och vara sexister att de bara blir ängsliga istället.

Detta är problematiskt på så många sätt. Först och främst handlar det om att befästa en väldigt sexistisk syn på kvinnor och män och samspelet dem emellan, vilket såklart är otroligt problematiskt ur ett feministisk perspektiv. Måste en man ”bejaka sin manlighet” i sexuella sammanhang? Hur ska han kunna göra detta utan att i övrigt ingå i en patriarkal manlighet? Ska han vara jämställd i övrigt men typ lajva ”riktig man” när det vankas sex? Nej, det funkar inte så. Sprider vi ett sexuellt ideal så kommer det att smitta av sig på resten av alla föreställningar om hur män och kvinnor bör vara.

Vissa menar kanske att kvinnor också ska få ha preferenser. Visst, men lika lite som män har rätt att bräka om hur de vill att kvinnor ska vara för attrahera dem så ska kvinnor göra ett stort nummer av att män ska vara på ett givet sätt för att attrahera dem. De flesta män har nog andra syften i livet än att tillfredsställa Janouchs läsares behov av att leva ut i en patriarkalt konstruerad roll vid samlag.

Hur kan en tycka att det ska vara mäns uppgift att agera på ett visst sätt så att du får leva ut i din könsroll, känna dig som en ”riktig kvinna”? Ja, det kan såklart vara bekvämt att ha det så. Många kvinnor har lärt sig att sex ska vara på det sättet, att en ska bli ”tagen med storm” och inte behöva göra något själv, ta egna initiativ. Men om en vill ha jämställdhet så får en helt enkelt ge upp vissa sådana anspråk. Det går inte att vilja ha jämställdhet på enbart sina egna villkor, utan att ifrågasätta sina egna preferenser och krav på hur män ska vara.

Tala gärna om förtryckande män och om hur även ”jämställda” män upprätthåller förtryck utan att vara klassiskt manliga, men att förvänta sig att kunna välja och vraka på olika mansroller i olika sammanhang och tycka att män ska vara jämställda på precis det sätt, på precis de ställen, som råkar passa en själv, är inte långt ifrån de män som tycker att kvinnor ska utföra en ständig balansakt för att vara ”lagom” kvinnlig. Detta ska inte krävas av kvinnor, och det ska inte heller krävas av män. Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Bloggutmaning. Ämne ett – fittan i fokus.

Jag och Schmenus har bestämt oss för att göra en bloggutmaning tillsammans, en om sex. Syftet är att försöka lyfta fram sex som feministisk fråga och att få fler att tänka kring vad sex är och kan vara, hur det ser ut och varför det ser ut som det gör.

Vi har tänkt såhär: varje vecka presenterar vi ett nytt ämne på temat sex. Alla som vill inbjuds att delta, men det är framförallt tänkt att det ska vara en feministisk vinkel på det hela (vilket borde vara ganska lätt att uppnå då vi har feministiska bloggar och således förhoppningsvis mestadels feministiska läsare). Sedan skriver alla som vill ett inlägg innan veckans slut, och i slutet av veckan så kommer vi att länka till de som skrivit inlägg.

Första ämnet är ”fittan i fokus”. Tanken är att vi ska vrida och vända på det fittan, samhälleligt eller fysiskt, båda delarna eller något helt annat. Om vad som gör en tillfredsställd och hur en upptäckte det, om ens kunskaper om ens fitta eller hur en hanterar den, om sjukdomar och fittvård. Ja, ni fattar.

Det vore väldigt kul att se någon man skriva på detta ämne. Och observera att när jag säger att jag bryr mig om mäns åsikter om saker så är det stort.

Jag kommer att skriva om min egen relation till min fitta och vad jag tror har format den, om kåthet och lust och hur svårt det kan vara att finna den i ett samhälle där kvinnor inte hjälps med att få kontakt och kunskap om sina kroppar.

Om att övertolka.

Jag minns en gång när jag var på g med en man under en sommar. Vi sågs så gott som dagligen, sov tillsammans, hånglade och hade sex. Ni vet, som en ofta gör när en håller på att inleda en relation. Människor i vår omgivning såg oss som ett potentiellt par, och ganska ofta även som ett etablerat par, om än inte uttalat. Det fanns helt enkelt goda skäl att tro att han hade ett romantiskt intresse i mig. Det var också tydligt att jag hade ett romantiskt intresse i honom.

Efter ett tag så började det rinna ut i sanden. Jag blev såklart ledsen, eftersom jag ville ha en relation, och försökte få det att funka igen. Han var inte intresserad vilket en såklart ska förstå och acceptera. Känslor kan svalna och så vidare.

Men problemet i det hela var hur han, när jag sökte kontakt i slutet av vår relation, behandlade det hela som att det var konstigt att jag gjorde det. Som om jag inte hade några skäl att tro att det fanns något mellan oss. Som om jag bara var någon jobbig efterhängsen brud som hade fått för mig något, helt i min fantasi diktat upp något som inte fanns där över huvud taget.

Jag talade om detta med en av hans vänner, som menade att hela situationen var mitt fel eftersom jag hade misstolkat hans beteende som att han visade ett romantiskt intresse. Det var jag som hade ”övertolkat” situationen. Jag satte mig såklart emot den här beskrivningen av det hela, för det var verkligen så att han hade visat alla möjliga tecken på att ha ett romantiskt intresse i mig.

Men det är ju så med patriarkatet, att en som kvinna så lätt börjar tro att det är en själv som gör fel och männen som är ”objektiva” och tolkar saker rätt, utan att låta en massa kvinnliga känslor komma i vägen för Den Stora Sanningen. Så jag började tro att det var jag som hade gjort fel och tolkat honom fel, att det enbart var mitt fel att jag hade haft felaktiga förväntningar. Att hand beteende inte hade något med saken att göra, att han var objektiv och rationell och inte alls känslostyrd och att jag bara var kvinnlig och irrationell och gud vet allt.

Jag menar inte att en har någon slags plikt att inleda en relation med någon bara för att en har varit på g eller liknande, däremot tycker jag verkligen illa om människor som inte tar ansvar för vilka signaler de sänder ut. Om jag märker att någon har ett romantiskt intresse i mig som inte är besvarat så försöker jag att ta upp det, eller undviker i alla fall att sända ut dubbla signaler. Och om det nu skulle bli fel skulle jag liksom inte hävda att det bara handlade om den personens skeva föreställningsvärld.

Jag upplever att det är ganska vanligt att män vägrar ta ansvar för hur deras agerande uppfattas, att det alltid är kvinnor som tolkar fel och är irrationella och känslosamma. Och hur en som kvinna lätt anammar denna bild av situationen, lätt accepterar att det är en själv det är fel på, att det bara handlar om hur en ”tolkar” saker. Aldrig aldrig om att en man faktiskt signalerar något han inte är helt medveten om, aldrig aldrig om att en man faktiskt borde kunna rannsaka och ta ansvar för sig själv.