Kategori: Feminism

Porr.

Har fått förfråga att skriva om det smaskiga ämnet porr. Jag vill börja med att påpeka att jag inte är särskilt insatt i porr, eftersom jag själv inte konsumerar någon. Jag utgår från det som jag uppfattar som mainstreamporr.

Min inställning till porr har ändrats en hel del på sista tiden. Innan så var jag helt lugn med att min partner kollade på porr, idag hade jag nog tyckt att det var ganska obehagligt att veta att personen jag hade sex med njöt av att se bilder och filmer med kvinnor som blir objektifierade och utnyttjade i kommersiella syften. Jag skulle nog säga att jag är emot porr, helt enkelt. Jag kan även sträcka mig till att jag anser att det ska förbjudas, i alla fall kommersiellt, med vilket jag alltså inte bara menar att personerna som medverkar i porren avlönas utan också att till exempel amatörporr förekommer på hemsidor som är vinstdrivande. Detta är också en del av porrindustrin, även om själva producenterna av materialet inte får ersättning i form av lön.

Porren innehåller, i de fall det rör sig om lönearbete, en dubbel exploatering, där kvinnor blir exploaterade som arbetare men också som könsvarelser. Som en motståndare till alla former av exploatering tycker jag såklart att detta är oacceptabelt. Jag tycker inte att någon ska behöva sälja ut sig som könsvarelse, jag tycker inte att det ska vara ett yrke som existerar, på samma sätt jag jag inte tycker att prostituerad eller strippa ska göra det. Det är en hänsynslös exploatering av kvinnor.

Det finns såklart en del amatörporr, alltså sådan som görs utan ersättning, något som ofta lyfts fram då porrindustrin diskuteras. Jag har svårt att se det som relevant att viss exploatering sker utan monetär ersättning. Att kvinnor ofta bidrar till sin egen underordning frivilligt är välkänt. Även amatörporren kan som sagt ingå i en porrindustri där människor berikar sig på det hela. Det är dock porren som produceras direkt i kommersiellt syfte som är det stora problemet.

Det största problemet jag ser med dagens porrdebatt är det bedrövliga fokuset på de som konsumerar porren. Ett exempel på detta är när det talas om jämställd porr som en lösning, vilket ofta åsyftar porr där även män blir objektifierade. För mig är detta inte någon lösning. Jag är inte intresserad av ett samhälle där män också görs till sexuella objekt på samma villkor som kvinnor, och jag tror dessutom att det ligger väldigt långt borta. Jag tror säkert att det går att göra jämställd porr, men jag ser det inte som någon lösning på porrens problem.

Ibland verkar människor tycka att det är okej att det finns sexistisk porr så länge det finns bra och jämställd porr också för den som vill. Det är till exempel vanligt att det påtalas att kvinnor också är porrkonsumenter men att porrindustrin inte tillgodoser kvinnors preferenser, till exempel inte objektifierar män. Även om det såklart är ett resultat av patriarkala strukturer att porren är utformad för män så ’är jag skeptisk till lösningar som bygger på att kvinnor ska betraktas som konsumenter på samma villkor som män. Det är inte okej med sexism bara för att det finns ickesexistiska alternativ, anpassningen efter den manliga blicken är inte okej bara för att det också finns ett utbud anpassat för en kvinnlig blick.

Inte sällan lyfts kvinnors roll som porrkonsumenter upp. Resonemanget brukar gå något i stil med att eftersom en massa kvinnor konsumerar och njuter av porr så kan det inte vara förtryckande. Jag har svårt att förstå hur detta är relevant. Oavsett vem som konsumerar porren så är det ett faktum att kvinnor objektifieras i den och exploateras i produktionen av den. Även om slutkonsumenten hade varit enbart kvinnor så hade det varit förtryck. Det är till exempel mest kvinnor som konsumerar bh:ar som säljs med sexistisk reklam, det gör inte sexismen i reklamen okej.

När en säger att en är emot porr så kan det sägas att en ”moraliserar” och ”förtrycker” kvinnor som finner en frigörelse i att konsumera porr. I mina ögon är detta ett fullkomligt ovidkommande perspektiv på frågan. Även om någon kvinna kan finna frigörelse i att se på porr så är det inte särskilt relevant i förhållande till de kvinnor som exploateras inom porrindustrin. Det finns gott om kvinnor som finner frigörelse i andra kvinnors förtryck, såsom kvinnor som nyttjar hushållsnära tjänster så de ska kunna få avlastning från hushållsarbetet och satsa på karriären. Det gör inte att hushållsnära tjänster, porr eller liknande är något bra eller feministiskt. Feminism måste handla om kollektiv kamp för alla kvinnors rättigheter, inte om privilegierade kvinnors rättigheter att förtrycka och objektifiera andra kvinnor på samma villkor som män.

Jag är emellertid ganska ointresserad av att syna enskilda personers porrkonsumtion, det är produktionen som är problemet och det som måste angripas. Att människor konsumerar porr i det sexistiska samhälle vi lever i är inte konstigt. Men jag anser att industrin och fenomenet är problematiskt.

Om att förfasa sig över sexism.

En skulle kunna säga att det har blivit lite inne bland feminister det här med att lägga upp en massa bilder på sexistisk American Apparel-reklam, eller annan reklam, i sociala medier och förfasas över så hemskt och sexistisk den är. Ofta är det helt utan djupare analys, utan bara ett gäng bilder och nån högst begränsad text om att det är förskräckligt. Kan ni snälla lägga ner med detta, eller i alla fall göra det med aningen mer omtanke.

Såhär: när ni lägger upp dessa bilder så utnyttjar ni kvinnorna på bilden för att föra fram ett budskap. Ni objektifierar dubbelt. Det kan vara nödvändigt ibland, men ni måste tänka på i vilka situationer ni gör det. Det kanske är nödvändigt om en sätter ihop en utredande text om hur sexism i reklam fungerar och en vill ha med exempel för att illustrera, det kanske är lite mindre viktigt om det enda en gör är att lägga upp och sprida en massa bilder för att kunna skriva typ ”gud vad hemskt”. I det senare fallet tycker jag att nackdelarna överväger nyttan av det hela. Ja, det är viktigt att uppmärksamma sexism, men inte så viktigt att en ska bidra till objektifieringen av de faktiska kvinnorna på bilden.

Ibland sägs det att det är viktigt att påminna om detta igen och igen, för att det är så lätt att glömma den sexismen. Jag tror inte att det tar oss framåt att gång på gång slentrianmässigt visa upp den sexistiska reklamen. Jag tror inte att det hjälper människor att förstå något nytt att för hundrade gången visa upp en bild på en underårig kvinna som kollar undergivet in i kameran med särade ben och skriver ”usch och fy så hemskt med sexism”. Jag tror snarare att det tar bort fokus från andra frågor, när allting handlar om att förfasa sig över sexistisk reklam.

Ibland, eller ganska ofta, får jag intrycket av att det mest handlar om att samlas kring något och just förfasa sig. Att kunna fördöma saker och ting tillsammans och därmed skapa ett vi och ett dem, vi vettiga feminister som är emot sexistisk reklam och Sexisterna som inte är det. Att gång på gång ta ställning i en fråga som är så platt och så enkel för att finna samhörighet och strunta i att hantera frågor där en måste lyfta blicken och också ifrågasätta sin egen roll. Det är helt enkelt jävligt bekvämt för de flesta att vara emot sexistisk reklam. Mycket bekvämare än att skärskåda relationer eller förstå villkoren för den kvinnliga arbetarklassen både globalt och nationellt.

Vissa menar att det är förminskande emot dem som kanske är nya och inte pallar ”svåra” saker. För det första handlar det inte om att vara ”svår” eller inte utan om att inte använda andra kvinnor som projektionsyta för sin egna upplysthet, om att inte syssla med menlös positionering. Det går utmärkt att undvika detta utan att vara något slags geni/akademiker. Dessutom är det nästan alltid just privilegierade kvinnor som fokuserar på detta, alltså människor som mer än andra faktiskt har fått möjlighet att fördjupa sig. Så att det skulle handla om låg bildningsnivå eller något köper jag inte alls.

Snälla, sluta använda dessa kvinnor som projektionsyta för er egen upplysthet. Det blir bara ett dubbelt förtryck. Jag lovar, du kan skriva om sexistisk reklam och feminism utan att använda dessa bilder. Ja, chockeffekten kanske blir mindre och klicken färre, men är det verkligen bra att bygga sitt val av metod på vad som drar mest ytlig uppmärksamhet till sig? Det spelar ju ingen roll om du ändå inte får något nytt sagt.

Berätta inte för mig vad feminism är eller borde vara.

Ibland kommer det hit män (ja, det är alltid män) för att berätta om vad feminism är. Det kan låta såhär: ”feminism är egentligen inte svårare än att män och kvinnor ska ha samma rättigheter/vara lika mycket värda”. Jag undrar verkligen om personer som skriver så till mig på riktigt tror eller tycker att jag behöver få förklarat för mig vad feminism handlar om? Det tycker jag är en ytterst märklig slutsats att dra utifrån en blogg som i till stor del handlar om feminism och dessutom på en generellt ganska hög nivå.

Ja, feminism handlar om att män och kvinnor ska ha samma rättigheter. Men att sluta där och tycka att en har sammanfattat feminism, att en har ett fullständigt feministiskt perspektiv, det är en annan sak. Feminism i praktiken kräver mer än att ta ställning för lika rättigheter, det kräver att en gör analyser av hur ojämlikheten fungerar, hur den upprätthålls och hur det kan brytas. Utan detta så kommer någon jämställdhet aldrig att komma på fråga.

Det verkar finnas ett visst behov av att förenkla, att få det till att det ”bara” är att göra si eller så. Nej, det är inte så ”bara”, det är fan en hel vetenskap. Detta säger jag inte för att utesluta och säga att en inte kan vara feminist om en inte känner till allt, däremot så tycker jag inte att en ska reducera feminism till att handla om en plattityd; att alla är lika mycket värda. Den utsagan saknar helt värde om en inte har en idé om hur en ska komma till ett samhälle där alla faktiskt behandlas utefter detta. Det finns så mycket mer än så. Det är okej om du inte känner till alla aspekter, kan dra alla analyser, men försök inte få det till att ditt perspektiv är det enda som behövs, att det skulle vara onödigt att snacka om relationsmakt eller sexuellt våld för att det ”egentligen” handlar om att alla är lika mycket värda.

Jag tror att det här förenklandet handlar om att slippa se sin egen del i saker och ting. När en reducerar det till att bara handla om en åsikt en kan ställa sig bakom eller inte så kan en vara feminist utan att behöva göra avkall på egna privilegium. Det blir lätt att ”ta ställning” om det enda det handlar om är att uttala en viss åsikt, inte att göra någon djupare analys som kan leda till faktisk förändring.

Det är hur enkelt som helst att tycka att alla ska vara lika mycket värda, desto svårare är det att identifiera orsakerna till ojämlikhet och att motverka dem. Det är väl fint att vissa tycker att kvinnor och män ska vara jämställda utan att gräva djupare i det hela, men detta är verkligen inte allt feminism handlar om. Att säga det är dels att förminska en rörelse med en otroligt stor bredd, med en massa teorier och analysverktyg till att bara handla om en plattityd, dels att sätta sig i en bekväm position som feminist och ”upplyst” samtidigt som en slipper ifrågasätta sin egen position. Ja, jag kan förstå att det är skönt och kul, men försök inte komma och knäppa mig på näsan om vad feminism är eller borde vara.

Att kämpa mer för sin rätt att kalla sig feminist oavsett vad än för kvinnors rättigheter.

En kul grej jag ofta stöter på när jag skriver om det här med att män inte bör ha samma position i den feministiska kampen som kvinnor är indignerade män som tycker att de visst har samma rätt att kalla sig feminister fast de inte är så insatta/engagerade och så faktiskt. En gång fick jag till exempel en på mig som ba: ”jag vet inte så mycket om feminism men vem är du att bestämma att jag inte får kalla mig feminist???”, som på något sätt försökte driva tesen att jag vara en översittare eftersom jag inte tycker att personer som inte på riktigt gör något för kvinnors rättigheter är några verkliga feminister.

Detta är lustigt av flera skäl. Det första är väl den här tendensen folk har till att tillmäta enskilda feminister otroligt stor vikt, som om det spelade någon egentlig roll vad jag tycker om vad någon bör och inte bör kalla sig. Gud, kör på och kalla dig vad fan du vill, det är liksom inte jag som definierar ord. Det verkar handla mer om att skapa någon slags polemik än om att faktiskt värna om sin rätt till något, för ingen kan väl på allvar anse att deras rätt att kalla sig feminister är hotade av mig.

Men det jag tycker är konstigast med det hela är hur vissa verkar vara mer engagerade i sin rätt att kalla sig feminister än i kvinnors rättigheter. Jag har väldigt svårt att ta människor som säger ”jag är visserligen inte insatt/brydd om detta men jag vill ändå kunna kalla mig feminist” på allvar. Varför är det så viktigt att andra erkänner dig som feminist när du uppenbarligen är ganska ointresserad av feminism? Hur kan det vara viktigare att ta ”kampen” mot att någon feminist tycker att du inte är en riktig feminist än att ta kampen för kvinnors rättigheter? Att en människa prioriterar så säger väl sitt, kan jag tycka.

Att lyfta blicken handlar om perspektiv och vilja, inte högskolepoäng.

En diskussion som har funnits ett tag bland feministiska bloggar är den om vilken nivå en ska lägga sig på, om en ska vara enkel och rikta sig brett eller ”djupare” och kanske nå en mindre publik. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om på vilket sätt det är problematiskt när hela den feministiska debatten kretsar kring otroligt enkla frågor som är enkla att ta ställning i, såsom sexistisk reklam.

Det finns en ganska utbredd uppfattning om att detta rör sig om att vissa vill att en ska vara mer akademisk, använda svårare termer och dra resonemang som kräver en högre grad av insatthet. Jag tänker mig absolut att det finns frågor som är väldigt knepiga att behandla, analyser en behöver vara väldigt insatt för att begripa, men jag tror också att den feministiska debatten ofta tas på en lite väl låg nivå utan att det är motiverat av sådana skäl, utan snarare av egen bekvämlighet.

Med bekvämlighet menar jag alltså inte att en är för bekväm intellektuellt, utan att en är för bekväm i sin världs- och självbild. Det är liksom ingen slump att det för det mesta är ganska privilegierade kvinnor som tenderar att hamna i denna platta feminism, trots att det ofta är dessa kvinnor som har haft tillgång till utbildning och liknande. Många feminister som inte har någon högre utbildning alls klarar av att göra dessa analyser, eller åtminstone förstå dem. Det kan liksom inte förklaras med att en inte är bildad nog, det handlar om något annat, om hur ens position påverkar ens världsbild, ett fenomen som borde vara välkänt för den som ingår i den feministiska rörelsen.

Tänk på det som ni tänker på män som inte klarar av att förstå feminism. Det handlar ofta inte om någon slags intellektuell oförmåga, då de flesta inte är kompletta idioter, utan snarare om en bekvämlighet i den egna positionen som gör att det saknas incitament för att ifrågasätta. Den som identifierar sin egen roll som privilegierad i en förtryckande struktur står för det mesta inte ut med att fortsätta förtrycka, utan blir tvungen att förändra sig. Därför finns det drivkrafter för att ignorera den egna positionen, eftersom det är smärtsamt att inse och ändra sitt privilegium. På samma sätt ser jag på feminister som inte klarar av att infoga andra aspekter än dem som drabbar dem personligen i sin syn på världen.

Jag är övertygad om att de flesta kan lyfta blicken utanför American Apparels senaste sexistiska reklam, däremot tror jag att det finns många som helst inte vill göra det eftersom det kräver självrannsakan i högre grad. Det kräver självrannsakan att se hur en själv bidrar till förtrycket av andra kvinnor, att se hur en hindrar breddning av feminismen genom att hålla fast fokuset vid frågorna som mest berör en själv och så vidare. Och självrannsakan är en obehaglig upplevelse. Men det en som feminist kräver av män, det vill säga att de ska inse sina privilegium och sin position i en förtryckande struktur, måste vi såklart även göra själva i de fall vi innehar samma position.

För mig är det angeläget att den feministiska debatten känns öppen för den som är intresserad, att den inte präglas av akademisk snobbighet och så vidare. Men jag tycker att det är skillnad på detta och att vilja vidga perspektiven utanför den väldigt snäva sfär som tyvärr tillåts dominera idag. Jag köper inte den här idén om att det främst hindret för detta är att det skulle vara för akademiskt eller komplicerat, snarare handlar det om den vanliga tendensen människor har att inte vilja se sina egna privilegium, eftersom det tvingar varje moralisk individ att också börja arbetet för att avsäga sig dem.

Att reagera ”rätt” på sexism.

Fick en kommentar under det här inlägget för ett tag sedan, angående hur en ska hantera sexism.

Jag stör mig på när folk tycker att man inte ska bli arg när nån är sexistisk för att man då gör ”som de vill”, det vill säga, de vill retas, du blir förnärmad, de vinner. Att man istället ska ha en dräpande replik på lager. Jag ser det inte som en tävling om vem som ska äga den andra och skrika ”in your face!”, jag ser det som att man måste, som du säger, respektera sig själv och inte ta en massa skit. Sen om den sexistiska personen tycker det är kul att jag blir arg får den väl tycka det då. Det är hens sak och inte min.

Jag känner också igen dessa ”råd” kring hur en bör hantera sexism och antifeminism i hög grad. Alltså att en ska ta det ”värdigt” på olika sätt och inte bli arg/ledsen/frustrerad eftersom personen som utsätter en för det ”vinner” då. Det känns lite som samma retorik som fanns kring mobbar enär en gick i grundskolan; visa inte att du blir arg eller ledsen för då ”vinner” mobbaen, sjunk inte till ”deras nivå” och så vidare.

Jag kan verkligen känna att jag förlorar jävligt mycket om jag anpassa mitt sätt att vara för att någon annan inte ska ”vinna”. Blir jag arg eller ledsen så vill jag visa det, inte hålla det inom mig för att någon idiot kan tycka att det är roligt att jag blir det. Det är, precis som sägs i kommentaren, faktiskt inte mitt problem. Det är väl synd för den människan att hen har ett så fattigt liv att hen njuter av att göra andra illa, det gör inte att jag ska gå omkring och dölja mina känslor inför saker och ting. Det blir liksom återigen mitt fel att jag utsätts för andra människors påhopp, det blir jag som måste förändra mig för att deras beteende ska upphöra. Jag vägrar acceptera den problembeskrivningen. Jag vägrar förställa mig själv ytterligare en gång för att anpassa mig efter den som förtrycker.

Jag önskar att färre personer kunde sluta dela ut råd om hur en som kvinna ska reagera när en bli utsatt för olika former av sexism. Kan vi inte bara enas om att hur en än gör så är det inte ens fel att en blir utsatt för detta. Att jag inte har någon dräpande kommentar på lager betyder inte att jag borde vara en måltavla för sviniga personer som vill göra sig lustiga på min bekostnad. Jag förstår inte varför andra försöker lära mig hur jag ska hantera detta uppenbara uttryck av ett förtryckande system på bästa sätt, målet måste väl ändå vara att förändra det?

”Byt ut män mot judar i den här meningen så ser du ju hur det låter!!!”

En ”argumentations”teknik som är så jävla vanlig är att folk uppmuntras att byta ut olika ord mot varandra. Till exempel uppmanas folk till att se det dåliga i feminismen genom att byta ut ”män” mot ”invandrare”. Men oj, då blir det plötsligt rasistiskt!!! Det stora problemet med detta är att en inte bara kan byta ut olika ord mot varandra och låtsas att det så skulle vara typ samma sak.

Som sagt så rör detta sig ofta om att en ska men byt ut män mot invandrare i olika texter, och så gör en det och det blir ofta fullständigt obegripligt. Till exempel kanske det står att män får mer i lön, och det stämmer ju, sedan så byter en ut ”män” mot ”invandrare” och då står det att invandrare ofta får högre lön men det är ju inte sant! Det blir jättekonstigt och verkar mest vara någon rasistisk konspirationsteori. Det säger väl sig självt att du inte bara kan låtsas som att samma villkor gäller för invandrare som grupp som för män som grupp?

Ofta så blir det löjligt i sin absurditet, som när en ska byta ut feminister mot nazister/tyskar och män mot judar, som om dessa tu hade en liknande ställning gentemot varandra på något sätt! Det är ju bara ett helt absurt uttalande. Tycker dessa personer att män blir utsatta för samma förföljelse som judarna blev i nazityskland? Tycker dessa personer att feminismen är som nazismen (vet att det finns vissa tokar som tycker detta)? Det säger nog mer om deras världsbild än något annat.

Så nej, tyvärr, det går inte att ba ”byta ut” saker hipp som happ utan att det faktiskt rör sig om saker som är jämför- och utbytbara. Tänk på det nästa gång du tycker att du ska byta ut feminister mot nazister.

Om radikalfeminism och transpersoner.

Jag har fått en del frågor om det här med radikalfeminism, som jag hade tänkt att besvara nu. Jag identifierar mig ju som radikalfeminist. Detta innebär för mig att jag ser förtrycket av kvinnor som något väldigt grundläggande i samhället, och som kvalitativt skilt från andra former av förtryck. Jag anser att det finns en specifik exploatering av kvinnor som kvinnor. Jag stämmer också överens med den förklaringsmodell som ibland dyker upp från radikalfeministiskt håll, nämligen att könsförtrycket kommer sig av att kvinnor föder barn och därmed historiskt och idag har fått sämre möjligheter att etablera sig i ”samhället” än män, vilket har banat väg för det könsförtryck som finns idag.

Från detta ”grundläggande ”könsförtryck har det dock skett en omfattande ideologisk påbyggnad, som såklart skulle finnas kvar även om kvinnor slutade bli gravida och vi istället odlade barn i tankar eller något. Till exempel görs åtskillnad på män och kvinnor, vi tillskrivs olika egenskaper och så vidare, vilket tjänar till att upprätthålla förtrycket av alla kvinnor. I denna process, alltså skapandet av genusordningen, så kommer en massa andra grupper i kläm. Dessa är till exempel homo- och bisexuella eftersom de uppfattas som ”könsöverskridande”, detsamma gäller för transpersoner och intersexuella. Jag ser förtrycket av dessa grupper främst som en konsekvens av det för kvinnoförtrycket nödvändigt upprätthållandet av genusordningen och därmed även dikotomin kvinna/man. Detta betyder inte att de här personerna skulle bli utsatta för något mindre fruktansvärt eller viktigt, många hbt-personer utsätts såklart för ett öppet förtryck som är betydligt mer omfattande är det gemene kvinna stöter på. Poängen är att grunden för detta förtryck är att upprätthålla genusordningen och därmed också patriarkatet, vilket måste resultera i förtryck av personer som på olika sätt visar på att de här kategorierna för att dela upp världen inte håller. Utan upprätthållandet av idén om fundamentala olikheter mellan könen så skulle hela konstruktionen rasa samman.

Sedan så anser jag att en viktig del i att vara kvinna är att bli utsatt för förtryck, jag menar att detta är mycket av vad som skapar kvinnan, både på samhällsnivå men också individuellt. Jag tror inte att det finns någon kvinnligt sätt att vara som inte har sin grund i förtrycket av kvinnor, och tror därmed att de psykiska könen kommer upplösas i ett postpatriarkalt samhälle.

Utifrån detta kan en undra hur jag ser på det här med att ha en psykisk könstillhörighet som skiljer sig från den fysiska, och vilja korrigera den fysiska. Först och främst så är jag inte särskilt intresserad av att berätta för transpersoner hur de borde känna kring sina kroppar, utan jag tycker att det är upp till var och en att avgöra. Sedan tänker jag mig att det i ett mindre könsbinärt samhälle så skulle detta helt enkelt bli mindre av en issue för de flesta transpersoner. Mitt intryck när jag läst och pratat med transpersoner är att det viktiga är att passera som det kön en känner sig som, att bli behandlad som det, inte att ha en kropp som på alla sätt överensstämmer med vad en person som fötts in i deras upplevda kön har. Det är ju inte alla som till exempel genomgår en fullständig korrigering. Jag tänker mig att i ett samhälle där vi inte har någon genusordning så skulle det här inte vara lika mycket av ett problem, eftersom en inte skulle bli sedd och behandlad som ”fel” kön.

Det är så pass långt kvar innan det postpatriarkala samhället ens kommer på fråga, och fram till dess så existerar det faktiska skillnader i den upplevda könstillhörigheten. Att utifrån någon slags ideologisk definition av kön och könstillhörighet förneka människors upplevelse av sig själva och tvinga dem att leva på ett sätt de inte önskar uppfattar jag som väldigt förtryckande. Jag utesluter inte att folk ändå skulle vilja korrigera i ett postpatriarkalt samhälle, men jag känner att det är ganska mycket av en ickefråga. Jag tror i alla fall att i ett postpatriarkalt samhälle så kommer människor som idag har överskridande könsidentiteter, fysiskt eller psykiskt, inte att ses som något konstigt, helt enkelt eftersom ”könsidentiteter” inte kommer att existera på det sättet.

Ibland så diskuteras det huruvida personer som definierar sig som kvinnor men fysiskt fötts som män ska få ”vara med” i olika kvinnoseparatistiska sammanhang. För mig är svaret på denna fråga självklart ja. Även om jag anser att dessa personers upplevelse av patriarkalt förtryck skiljer sig från personer som blivit fysiskt födda som kvinnors upplevelser så anser jag att dessa personer blir utsatta för ett omfattande patriarkalt förtryck som jag tycker att det är självklart att den feministiska kampen ska omfatta. Jag ser bekämpandet av genusordningen och könsbinaritet som en otroligt viktig del i bekämpandet av patriarkatet.

Manligt tolkningsföreträde.

Sandra på Stökboet formulerade det så jävla bra under Bloggkommentatorernas inlägg för ett tag sedan:

Den som innehar makten behöver inte förklara sig. Behöver inte analysera, behöver inte förstå. Det är männens privilegium som normbärare att kunna benämna det sunda samtalet i en relation som ”överanalys” ”kackel” eller ”kvinnotjafs”. Den som innehar makten kan kosta på sig att vara ”rak” för han vet att hans ord ändå är lag, det som historiskt sett har varit sant, rationellt och framförallt…manligt. Och vi kvinnor köper det här, för att vi har lärt oss att det är så det är. Vi har hört det tusentals gånger, vi fick med oss de här s.k ”sanningarna” med modersmjölken.

Det är verkligen precis såhär det är! Det är liksom alltid de diskriminerade som måste försvara sig, men de som har makten ses direkt som trovärdiga, rationella och så vidare. Det handlar om vem som alltid anses ha bevisbördan, och vem som anses ha rätt till motsatsen är bevisad.