Feminism – Sida 118 – Fanny Åström

Det är en sak att gräva där en står, en annan att inte kunna lyfta blicken från sin egen lilla plätt.

Lady Dahmer har skrivit om det här med att gräva där en står när det kommer till feminism, om behovet av att fokusera på de ”mindre frågorna” och så vidare, apropå ett inlägg jag skrev om saken där jag uttryckte mig såhär:

Det finns en gräns för hur länge det är intressent och subversivt att prata om att vita medelklasskvinnor har problem, vi måste bredda. Jag stör mig själv något enormt på feminism som bara handlar om sådant som att det är fel med könade barnkläder och bra med genusdagis.

Jag kan väl i efterhand tycka att det var onödigt av mig att uttrycka mig sådär nedlåtande kring just genusörskola, men jag står ändå fast vid huvudbudskapet: att det är ett problem när feminismen kommer att handla enbart om den typen av frågor. Med ”den typen” av frågor menar jag till exempel: sexistisk reklam, att fler kvinnor ska sitta på höga chefsposter och liknande. Alltså frågor som på ett ganska ensidigt sätt behandlar kvinnlig representation inom ramen för det samhälle vi har idag. Det är okej med reklam, men den måste vara jämställd, det är okej att chefer tjänar mycket mer än arbetare, men det måste vara en jämn fördelning av kvinnor och män, det är okej att vi konsumerar en massa kläder, men de får inte vara könade. Här, menar jag, förvandlas feminismen från att vara en relevant samhällskritik till att endast vara en rörelse som driver kvinnors ”rätt” att delta i det manligt utformade samhället på samma villkor som män.

Jag tycker att en kan ”gräva där en står” på flera olika sätt. Jag gör det i hög utsträckning genom att skriva mycket om relationer, och då ofta utifrån egna erfarenheter så så vidare. Jag tror att det är en viktigt del i kvinnokampen att lyfta fram och kollektivisera dessa erfarenheter och märker också hur mina texter kring det ofta blir ett slags ”nav” för diskussioner kring erfarenheter, oavsett om folk gått igenom just det jag pratar om då eller inte.

Feminism handlar ju om både teori och praktik. Ofta kan det vara meningsfullt att diskutera praktiker eller erfarenheter, som till exempel genusuppfostran eller erfarenheter av förtryck i relationer. Det är lättillgängligt och gör det väldigt konkret, istället för att vara på en ofta svårtillgänglig med abstrakt nivå som kan göra att människor har svårt att applicera det på sin vardag. Därför tänker jag att det är bra att tala om individuella fall, om praktiker i vardagen och så vidare.

Däremot tycker jag att det är viktigt att sätta in i detta i en bredare kontext, kanske inte i varje individuellt inlägg men på sikt. Till exempel: vad är syftet med genusuppfostran? Hur hjälper könsroller till att upprätthålla patriarkatet? Annars kan det bli så himla enkelspårigt och liksom livsstilistiskt. Som att allting handlade om färgglada kläder, som om det inte fanns något högre syfte med allt detta. För mig är det viktigt att gå tillbaka till rötterna då och då. Fundera på varför könsrollerna behöver krossas. Men också se utanför detta, se andra problematiska förhållanden i samhället.

Det största problemet jag ser i detta är oviljan att på djupet ifrågasätta sig själv och sin egen position i samhället. Till exempel såhär: en massa feminister är sura på att American Apparel har sexistisk reklam. Ja, det är såklart tråkigt att de har det, men samtidigt är det en extremt lättköpt feministisk fråga. Det är så lätt att bara ”ta ställning” emot att en underårig kvinna ligger med särade ben och kollar in i kameran med fuktig blick. Samtidigt är det et faktum att typ alla kläder vi köper, oavsett sexistisk marknadsföring eller inte, tillverkas av extremt underbetalda WoC:s. Skulle detta vara okej om reklamen var mindre sexistisk? Skulle det vara mer okej om avdelningarna inte delades upp i rosa och blått? Grejen är att det är jävligt bekvämt att klaga på typ American Apparel för att de sysslar med den här sexismen, för det är liksom något en kan göra utan att behöva ifrågasätta sig själv och sin egen position. Det är helt enkelt väldigt lättköpt.

På samma sätt kan jag störa mig på feminister som inte är beredda att ifrågasätta hur deras val av relationer ser ut och vad detta beror på. Jag vet att det är något väldigt personligt, och att det kan vara känsligt för många, men jag anser ändå att det är viktigt att den som snackar vitt och brett om patriarkalt förtryck mäns våld mot kvinnor och så vidare också kan rannsaka sin egen situation och inte får det till att detta är något som främst rör andra. Istället samlas feminister kring bilder på sexistisk reklam och förfasar sig gemensamt. Är detta en väg framåt?

Problemet när den här typen av frågor tar så mycket plats inom den feministiska debatten är att det förvandlas till tom plakatpolitik, till symbolfrågor där företag kan bli ”goda” genom att ha en reklam med en ”större” modell eller en unisexkollektion, och fortfarande ägna sig åt samma förtryck av de kvinnor som tillverkar dessa kläder. Vad är då vunnet? Då har den vita medelklassfeministen blivit lika mycket en del i förtrycket själv, som står där och enögt hyllar dessa ”normbrytande” tilltag och gör reklam för produkter som i produktionen fortfarande är minst lika kvinnoförtryckande som något annat. Är detta en väg framåt?

Det är en sak att gräva där en står, en annan att inte kunna lyfta blicken från sin egen lilla plätt. För mig är det viktigt att som feminist inte bara se hur jag blir förtryckt i samhället, utan också att se hur jag i min position bidrar till förtrycket av andra. I min ögon har vi inte vunnit ett skit om kläder som produceras av samma kvinnor, under samma villkor, säljs till feminister med mindre sexistisk reklam.

Vill ni läsa om Individer™ får ni dra någon annanstans.

Fick en kommentar från en, numera blockad, person, under detta inlägg:

Att lämna en relation gör man av individuella skäl och inte på grund av någon strukturell analys man tror sig ha gjort.

Vissa människor vill inte förstå att feminism, feministisk analys och så vidare har ett reellt inflytande över människors liv. Jag hade på intet sätt varit den människa jag är idag, och haft det relativt jämställda förhållande jag har idag, om jag inte hade ägnat mig åt feminism. Det kan en väl misstro om en vill, men det är icke desto mindre sant.

Den stora frågan är dock varför det känns så viktigt att påpeka att det inte ”spelar någon roll” (tro mig, jag har läst detta mååånga gånger under tiden jag drivit denna blogg) om det nu faktiskt inte gör det? Varför kan i så fall inte jag få ha mitt lilla roliga och tro att det är viktigt? Människor ägnar sig åt meningslös skit varje dag utan att de får en massa kommentarer om det. Uppenbarligen är det på något sätt hotfullt. Uppenbarligen finns det något som gör att människor känner att detta måste jag trycka ner och förgöra.

En annan intressant respons en får är människor som vill lyfta fram Individen™ i alla möjliga sammanhang. Jag tycker att det borde vara ganska uppenbart att jag inte skriver om individer utan om samhällsfenomen. Ni kan väl läsa dagboksbloggar om ni vill läsa mer om enskilda individer och deras agerande? Det är liksom inte min nisch så att säga. Jag tror de flesta på egen hand kan komma fram till att det finns individuella aspekter av saker och ting, även i deras relationer. Det jag är ute efter är att dra upp det strukturella och hjälpa folk att se och motverka det.

Så vill ni se individer så får ni dra någon annan stans, vill ni se berättelser om hur människor av individuella skäl valt att lämna relationer gäller detsamma. Det är tyvärr ingenting jag kan bidra med.

Myten om den fria kvinnorollen.

Det finns en utbredd uppfattning att mäns könsroll är mer snäv än kvinnors könsroll. Jag har själv flera gånger spritt denna uppfattning utan att egentligen tänka över om det verkligen är så. Efter att ha funderat lite på saken har jag nog ändå kommit fram till att så inte är fallet, utan att det tvärtom är det motsatta som föreligger.

Jag menar att denna uppfattning grundar sig på två olika saker, dels den gamla vanliga om att kvinnoförtrycket alltid ska förnekas, men också en klassaspekt. Vissa män, framförallt inom någon slags kulturell medelklass, vill gärna framställa sitt eget agerande som normbrytande och subversivt. De vill helt enkelt inte förstå eller erkänna att de gör sig skyldigt till exakt samma sunkiga manlighet som vilken enkel arbetare som helst. Därför säljs saker som att Prata Om Känslor in som normbrytande trots att detta är något som manliga poeter, trubadurer och så vidare gjort hur länge som helst. Att ideal ser olika ut i olika delar av samhället borde inte vara någon överraskning, och det finns såklart män som omhuldar en helt annan slags manlighet än den Birro ger uttryck för och tycker att Birro är en pajas (med rätta), men Birros manlighet är icke desto mindre manlighet. Detsamma gäller såklart för kvinnlighet, den kvinnlighet som på vissa ställen upphöjs tycker andra är trams, detta gör det inte mindre till ett av många kvinnoideal. En kan aldrig inte en position som alla tycker är beundransvärd, det är ett mänskligt villkor och inte ett manligt eller kvinnligt.

Det stämmer att kvinnor till exempel tillåts att ha fler olika slags kläder på sig, men detta är egentligen bara ett uttryck för kravet som finns på oss att vi ska tillfredsställa den manliga blicken. Kvinnor som inte använder sin ”valfrihet” i fråga om utseende till att tillfredsställa män blir socialt straffade för detta. Det är en slags påtvingad valfrihet, vi kan inte bara skippa att göra dessa val och se ut lite hur som helst utan vi måste lägga tid och energi på att välja. Det kan säkert kännas tråkigt för män som är intresserade av att klä sig lite annorlunda att möjligheterna är begränsade, men det är inte för den sakens skull bara frihet för kvinnor att ha mycket kläder att välja mellan, det är nämligen en frihet som grundar sig i ett tvång.

Om vi tar ett exempel på normöverskridande beteende: att fördela barnomsorgen i hemmet jämlikt. Män som tar ”sin del” av föräldraledigheten är visserligen inte särskilt vanliga, men de hyllas som fan. Det är ba: ”guuud vilken fin och jämställd kille som går där med sin barnvagn låt mig kyssa marken du går på”. Hyllande av kvinnor som är hemma mindre med sina barn? Inte riktigt samma sak va? Har seriöst aldrig hört någon hylla en kvinna för att hen är hemma lite med barnen. Snarare brukar det låta att hen är en ”dålig mor”. Som när kvinnor som har makar får frågan ”var är barnet” när de ska på tjänsteresa eller whatever, och lämnat ungen hemma med dem. Tänk er istället en situation där mannen tagit med ungen på tjänsteresan, alltså gud vilken jävla hyllningsstorm som hade mött hen.

Men framförallt så finns det en stor mängd roller tillgängliga för män som inte bygger på att de ska vara något slags objekt för åtrå från kvinnor. Nästan samtliga roller för män bygger på att de göra något, att de är aktiva och kompetenta. Roller för kvinnor bygger ofta på detta men innehåller så gott som alltid en ganska stor komponent av att vi ska tillfredsställa den manliga blicken samtidigt. En kvinna måste alltid vara behagfull eller sexig när hen tar sig för saker, detta behöver inte en man. Det kanske beror på att kompetens och så vidare är en attraktiv egenskap i sig hos män, men det gör det icke desto mindre sant att män slipper den komponent av att behöva vara ett objekt som kvinnor ständigt utsätts för. De kan därmed i högre grad realisera sig själva som kompetenta inom något område utan att bry sig om vad folk tycker om deras utseende, utan att för den sakens skull sluta betraktas som ”riktiga” män.

De kvinnor som vägrar objektifiera sig själv blir inte sällan avskrivna sin könsidentitet, vilket som känt, och sorgligt nog, är en viktig del i att över huvud taget bli erkänd som människa i dagens samhälle. De ses inte som kvinnor, som könsvarelser, utan bara som några slags avarter, något konstigt djur med hår under armarna och fula kläder. Samma gäller i viss utsträckning för lesbiska kvinnor, som antingen blir sexualiserade av idioter som tycker att deras sexualitet ska vara till för deras skull, eller betraktade som såpass okvinnliga att de inte längre är kvinnor. Detta har jag faktiskt aldrig hört sägas om män (med detta inte sagt att det aldrig förekommer). Jag har aldrig hört den föraktfulla ”vad är det där för en varelse”-tonen när någon pratar om en normbrytande eller homosexuell man, som jag så ofta hört när det talas om en kvinna i samma position. Detta handlar om att kvinnan i mycket högre grad är sitt kön, medan mannen främst är en människa. Om kvinnan inte realiserar sig själv som könslig varelse, det vill säga i (erotiska) relationer till män så är hon inte kvinna och heller inte människa.

Som kvinna måste du alltid förhålla dig till objektifieringen. Du måste alltid vara attraktiv först och främst, sedan kan du prestera eller ha din egen stil eller vad du nu vill. Prioritetsordningen ser inte likadan ut för män. Där hamnar saker som att prestera och så vidare högt, att locka till sig en kvinnan kommer efteråt, inte sällan som en funktion av detta.

Både män och kvinnor begränsas av patriarkala strukturer och könsnormer, och det är angeläget för båda att dessa strukturer ska jämnas med marken. Icke desto mindre är kvinnor mer begränsade, inte bara av könsmakten utan också av rollerna i sig. Att det sedan finns roller kvinnor har tillgängliga som framstår som attraktiva för vissa män säger i sig ingenting. Det är så genusordningen funkar, och så ser det ut för alla. Däremot är kvinnors roller på intet sätt ”friare” än män, hur bittert olika män än önskar att de fanns tillgängliga allihop. Tro mig, det gör kvinnor också.

Strukturell analys utesluter inte personligt ansvar, det är en förutsättning för att kunna ta det.

Av alla inlägg jag skriver är det nog inget som väcker så mycket reaktioner som de om kvinnoförtryck som äger rum i heterorelationer. De flesta reaktioner är positiva, många kvinnor (och en del män) skriver om hur de känner igen sin egen och andras situation i det jag skriver, att jag satt ord på deras känslor och upplevelser och att de känner sig stärkta. Det var precis så jag kände första gången jag läste om detta, att allting liksom fick sin förklaring och att jag kunde sluta känna skuld och skam och istället kunde jobba på att göra något åt min situation. Det var otroligt stärkande och befriande.

Men det väcker såklart upprördhet också, som all emancipation gör. Personer som blir heligt förbannade över att jag vågar ifrågasätta det vackraste, alltså tvåsamheten, och att jag dessutom vågar hävda att den är förtryckande! Och inte bara det, jag hävdar dessutom att det främst är män som förtrycker kvinnor. Alla stackars karlar känner sig utpekade som förtryckare av den person de ~*älskar mest*~ och blir förbannade. ”Men vafalls, jag älskar ju kvinnor och speciellt min flickvän”, tänker de kanske. Fan vet jag. Faktum är att de genom sin förnekelse bidrar än mer till kvinnoförtrycket. Jag lider med de kvinnor som ingår i relationer med de här personerna, och hoppas att de någon dag lyckas bryta sig ur sina bojor. Se här för lite heterosexuell vrede som väcktes av en tweet om att kvinnor i högre grad borde dumpa sina män:

Jag tror absolut att det går att nå jämställda, eller i alla fall marginellt förtryckande, relationer. Men för att kunna göra detta måste en först se förtrycket. De mest jämställda par jag vet är inte de som blundar för förtrycket, utan de som ser det och försöker bekämpa det. Gör en inte det blir det väldigt svårt att ta sig ur. Du kan ju liksom inte lösa ett problem du inte känner till eller erkänner.

Ofta talas det om ”ansvar” när en talar om strukturer. Typ: ”men har inte kvinnan ansvar för att inte ingå i sådana relationer”. Så är det absolut (även om jag ogillar termen ansvar i sammanhanget), det är bara det att för att kunna ta detta ansvar måste en först känna till förtrycket. Det går inte att ta personlig ansvar om en inte vet hur eller för vad. Det är inte som att jag sitter passiv sedan jag fått lära mig detta och ba tänker ”allt är ändå patriarkatets fel”, utan jag jobbar aktivt för jämställdhet i min vardag och såklart med upplysning här. Att identifiera ursprunget till olika fenomen är inte detsamma som att förneka sitt ansvar att förändra dem.

Ofta när jag uppmuntrar kvinnor att ta eget ansvar för sin underordning och dumpa sina pojkvänner så blir folk ännu mer upprörda. Hur ska ni ha det? Antingen ska en ta ansvar för att inte ingå i förtryckande relationer eller inte, och i det första fallet så är det tyvärr ofta nödvändigt att göra slut på fanskapet. Det är så personligt ansvar tas. Ni får bestämma er, ska vi ta personligt ansvar eller är det viktigare att vi klamrar oss fast vid förtryckande partners?

Om makten i att vara hemmets projektledare.

Ibland beskrivs det som att kvinnor har ”makt” i relationer eftersom det är mer ”aktiva”. Ofta berör detta makt i hemmet, där kvinnor alltså sägs ha makt eftersom de bestämmer mycket kring hur vardagen ska se ut. Kanske vilken mat som ska lagas och när, när det ska hämtas från förskolan och så vidare. Jag tänkte ta upp några grejer kring detta:

För det första är det som kallas makt egentligen en slags arbete. Det handlar nämligen inte bara om att fatta dessa beslut, utan om att inhämta information som berör dessa beslut, planera så att vardagen går ihop kring dessa beslut och så vidare. Detta är väldigt mycket arbete. Även om det i slutänden då och då bli mannen som verkställer besluten så är det kvinnan som ser till att det blir gjort.

Då och då tycker män att kvinnor tjatar när de vill att de ska göra saker, som att diska eller städa. Jag har åtskilliga gånger sett följande scen utspelas: en kvinna ber en man göra något han egentligen borde ha gjort på eget initiativ långt innan, till exempel plocka undan sin disk. Mannen säger ”jag gör det sedan” vilket accepteras. Men detta ”sedan” inträffar liksom inte, och till slut vill kvinnan kanske använda den ytan som disken står på eller något liknande, och säger till igen, varpå mannen tycker att hon ”tjatar”. Detta kan ibland försvaras med att han vill ”göra det i sin egen takt” eller liknande, helt utan respekt för att en faktiskt delar på hushållet. Väldigt ofta så resulterar sådana situationer i att kvinnan till slut tar hand om disken eller vad det nu rör sig om, eftersom det blir så jobbigt att bråka om skiten.

Den som ”projektleder” hamnar ofta i positionen av att dels uppfattas som tjatig, dels att hens arbete inte märks av den andra parten. Eftersom den som projektleder tänker på hur allting ska fungera i hemmet, när saker ska städas och så vidare så är det mycket troligare att hen märker när saker och ting blir gjorda, även om hen inte gör det själv. Att saker dessutom ofta blir gjorda på hens initiativ förstärker såklart detta. Den andra parten däremot märker sällan när saker och ting blir gjorda, eftersom hen inte lägger energi på att tänka på att de ska bli gjorda. Hen kan enkelt ta det lugnt tills den andra personen ber hen om att göra något.

Vidare är det intressant att se hur kvinnor ofta tillskrivs kompetens på en domän samtidigt som denna kompetens inte respekteras som underlag för beslut. Till exempel så kan det ofta pratas om att kvinnor är bra på att ”ta hand om hemmet”, städa, laga mat etcetera som en förklaring till att kvinnor gör så mycket mer av detta arbete (inte särskilt förvånande att vi bär bättre på det då, kan en tycka). Däremot kan en kvinnas åsikter om hur ett hem bör skötas ofta avskrivas som ”pedantiska” och liknande om det behövs för att slippa utföra någon uppgift. Det intressanta med detta är att kvinnans kompetens tillskrivs olika mycket värde beroende på om mannen tjänar på det eller inte: kvinnan är kompetent när det kommer till att förklara varför hon ska sköta mer av arbetet, men hon är oförmögen att fatta rätt beslut på precis samma område när det kommer till att få mannen att utföra något.

Det är intressant hur olika upplevelser av makt ser ut beroende på kön. Vad är makt för en kvinna och för en man i en relation. Holmberg skriver såhär i Det kallas kärlek:

Man kan säga att hon aktivt bidrar till sin egen underordning genom att ta kontinuerligt ansvar för deras gemensamma tillvaro och för vad hon uppfattar som hans behov […] Hon får bekräftelse på sin kvinnlighet när hon tar hand om honom och tar ansvar för hur han har det […] Det är möjligt för honom att vara mer sparsam med sin bekräftelse av henne och ändå vara garanterad bekräftelse själv. Hon kan önska mer spegling men hon kan inte kräva det. Detta synliggör tesen att kvinnor har rätt att ge till män och män har rätt att ta emot utan att ge tillbaka.
[…]
Genom att fråga honom hur han har det, hur han mår och vad han tänker, skaffar hon sig kunskap om honom som hon sedan använder i andra situationer. Hon bildar sig på detta sätt en uppfattning om vem hon tror han är och vilka behov hon tror att han har. Det ger henne en känsla av styrka och bekräftar vad hon uppfattar som sin kvinnlighet.

Alltså: kvinnan skaffar sig en ”känsla av styrka”, eller makt, genom att se och tillfredsställa mannens behov, genom att känna att hon behövs för honom. På detta sätt kan även hushållsarbetet förstås. Kvinnan tillfredsställer mannens behov utan att han behöver fråga om det, och bekräftar därmed sig själv som kvinna. Detta är något jag själv verkligen kan relatera till, just att liksom verkligen vilja tillfredsställa genom att på olika sätt ”pyssla om”, visa omsorg och så vidare och hur skönt det kändes när en lyckades med att göra det.

Kvinnan utövar makt utifrån en högst underordnad position, där makten syftar till att tillfredsställa mannens behov. Tillfredsställs inte dessa behov så kommer nog inte kvinnan få utöva makt över hushållet. Det är en makt som är kringskuren för att passa mannen, som endast kan utövas inom högst snäva ramat, inte en makt som finns till för kvinnan och hennes behov.

Twitter 10/6. Om god ton och härskartekniker.

Att förolämpa människor är inte att förminska, inte heller är det härskartekniker. Otrevligt månne, men kalla saker vid deras rätta namn. Att kalla någon ”jävla idiot” är inte en härskarteknik, det är en öppen förolämpning. Härskartekniker jobbar i det fördolda. Problemet med härskartekniker är just att de inte syns och därmed blir svåra att bemöta. Detta är inte fallet med att kalla något ”idiot”. ”God ton” och härskartekniker hänger tätt samman. Den med makt kan kosta på sig ”god ton” och ändå förtrycka. Går inte utan makt.

Folk blir sura för att jag visar min ilska och avsky öppet, samtidigt som de ständigt visar prov i förakt och förtryck dolt under ”god ton”. Jag föredrar öppna förolämpningar framför borgerlighetens förminskande ”goda ton” vilken dag som helst. Jag vet att ni föraktar mig och tycker jag är en idiot. Det är okej. Känslorna är besvarade. Ni behöver inte låtsas. Vägrar föra någon jävla ”debatt” på deras villkor, men fina ord och ”god ton”. Jag säger vad jag känner, och det är ofta ren jävla avsky. Sedan ska de komma där och snacka om att min ton är ”fel”. Din ”goda ton” är tusen gånger värre än alla okvädningsord i världen. Jag är ledsen, men du har fan inte tolkningsföreträde på vad som är ett okej sätt att debattera på.

”God ton” är för övrigt härskartekniken nummer ett. Finns inget vanligare medel överheten använder för att utöva sin makt i ord. Tänker fan inte debattera med någon innan de tar avstånd från ”god ton”.

Det främsta problemet med ”god ton” är dock att det tar bort fokus från makten och lägger det enbart vid själva orden. Härskartekniker kan per definition bara användas av folk med makt, mot människor med mindre makt. Tvärtom blir de verkningslösa. Den som använder härskartekniker utnyttjar ofta fördomar osv som finns kring olika grupper. Som skämtande om att kvinnor är ointelligenta. Sådana skämt fungerar för att denna syn på kvinnor är utbredd i samhället, hade varit helt menlös om de handlade om män. Genom att tala om ”god ton” istället för hur makt reproduceras i språket så försvinner helt den aspekten, och det blir ännu ett sätt att härska.

Om krävande kvinnor och avståndstagande män.

Jag vet inte om ni stiftat bekantskap med denna härliga meme, som kallas ”overly attached girlfriend”. Jag tycker i alla fall att ni ska kolla på dessa och begrunda. Vad handlar de om? Vad ger de för bild av kvinnors agerande i relationer? Kommer för övrigt använda könsbestämda pronomen i det här inlägget.

Detta är så att säga en ganska vanlig bild av hur kvinnor beter sig i relationer. I olika grad beskrivs kvinnor som jobbiga, ”needy”, alldeles för känslosamma och helt enkelt överdrivet involverade i personen de har en relation med. Det förekommer överallt. I sitcoms, i filmer, i samtal där män beklagar sig över ”bruden” som vill ha för mycket uppmärksamhet, kärlek och så vidare, det förekommer i tjejtidningarnas relationsspalter där vikten av att låta sin pojkvän ha lite ”tid för sig själv/med grabbgänget” alltid ska markeras.

Jag var den här bruden (något jag beskriver närmare här). Den som ringde alldeles för ofta, den som alltid ville ses, den som tog allting alldeles för allvarligt, den som alltid hittade på sätt för att vi skulle få närhet till varandra. Och som jag skämdes för detta. Gud vad jobbigt det var att vara den där bruden som inte lät killen ”ha sitt privatliv” ifred, som alltid skulle vara där och klänga. Jag hade ju lärt mig att hata den bruden så innerligt, och nu var jag själv sådan! Jag försökte sluta, försökte ringa mer sällan, men det där behovet liksom kom åter och åter igen. Jag ville ju ha närhet och kärlek, jag ville ju vara med honom. Och jag kände mig alltid så jävla jobbig när jag ville det, och detta gjorde att jag ville ha ännu mer bekräftelse. Jag liksom bad om ursäkt, frågade om jag var ”för mycket”, lade mig platt på marken och sade att jag visste att jag krävde för mycket och var för mycket och att det var helt rätt när han inte ville prata med mig när jag ringde.

Men sen, när jag motvilligt lämnade vår relation, så började jag liksom att fundera lite på det här. På varför jag alltid kände att jag behövde mer kärlek, mer bekräftelse, mer av honom. Och sen började jag väl lägga ihop ett och annat. Kanske det där med att den djupa ångest som kom varje gång han avvisade mig när jag ringde honom och ville att han skulle komma och ta hand om mig när jag mådde dåligt inte så mycket var för att han inte var där, utan för att hans avvisanden gjordes på det okänsligaste sättet möjligt. För att han bara sa ”nej” och lade på telefonen istället för att visa lite omsorg, fråga hur det var med mig. För att han aldrig frågade hur jag mådde utan att det alltid var jag som fick ta upp problemet. För att han alltid frågade ”måste jag” när jag bad honom om att finnas där för mig. För att jag liksom alltid blev tvungen att be om hans kärlek, att slita och dra för att få uppmärksamhet, att kräva den istället för att få den automatiskt. All den här kärleken och uppmärksamheten fick han av mig, så mycket som han behövde, så han behövde liksom aldrig fråga. Och hade han gjort det hade jag funnits där, utan tvekan.

Och såhär fungerar det i många heterorelationer: kvinnan försöker skapa närhet och mannen försöker skapa avstånd. Kvinnan tolkas då som ”overly attached”, och mannens behov tolkas som ”normalt” och ”sunt”. Kvinnan uppmuntras till att sträva efter samma sunda känsloliv som mannen. Återigen tolkas kvinnan som avvikelse och fel, medan mannen tolkas som den sunda normen som kvinnan ska anpassa sig efter.

Men är mannens behov egentligen mindre än kvinnans? Det säger sig självt att ett behov som uppfylls aldrig kommer till uttryck som ett behov, personen märker inte av det och uttrycker ingen önskan efter det, eftersom det inte uppstår någon saknad efter det. Personen som ständigt får sina behov uppfyllda inser dem inte, förstår inte att de uppfylls. Personen som inte får sitt behov uppfyllt längtar ständigt och kräver mer, och tolkas då som mer krävande. Men det kan lika gärna tolkas som att den andra ger mindre.

Jämställdhet nås enligt många genom att kvinnan ska bli som mannen. Men genom att göra denna tolkning missar en helt dynamiken i relationen. Frågan en bör ställa sig är: kan kvinnan verkligen bli som mannen, utan att mannens position samtidigt förändras? Går det att båda parter i ett förhållande agerar som mannen gör, och att förhållandet samtidigt håller ihop? Mitt svar på denna fråga är nej. Jag menar att det är kvinnan som utför det känslomässiga arbete som är nödvändigt för att relationen ska fungera. Utan detta arbete hade relationen brakat samman. Kvinnan utför arbete både genom att se och serva mannen känslomässiga behov, men också genom att meddela honom om sina egna så att ha slipper se dem på egen hand. En ska inte heller underskatta hur bekräftande det är att känna att någon tycker om en och behöver en, något som mannen ständigt blir påmind om av kvinnan men som kvinnan sällan upplever. Kvinnan utför också arbete när hon tvingas överse med att han inte tillfredsställer hennes behov.

Detta är en slags känslomässig exploatering som sker inom relationen. Grunden för denna exploatering skapas på två sätt, dels genom att kvinnan hålls svältfödd på bekräftelse och kärlek och dels genom att hon lär sig att uppfatta detta som att det är hennes fel, hon som är ”för mycket och mannens behov som är normalt. Eftersom kvinnan är svältfödd på bekräftelse, kärlek och omtanke så är hon ständigt tillgänglig för att tillfredsställa mannens behov när det efterfrågas. Hon hör av sig regelbundet, lämnar kärleksförklaringar, tar initiativ till umgänge och så vidare. Allt detta bekräftar mannen i ännu högre grad. Genom att inte erkänna vikten av det känslomässiga arbete kvinnan utför, eftersom mannen inte direkt efterfrågar det, så hålls båda omedvetna om att det kvinnan gör är fundamentalt för att relationen ska fungera. Kvinnan lämnas alltså obekräftad och ovetande om sitt arbetes betydelse, vilket skapar en grund för känslomässig utsugning och stigmatisering av kvinnans agerande.

När kvinnan sedan vill ha mer kärlek och bekräftelse så är hon ”overly attached”. Mannen tycker att de redan ”umgås mycket” eller ”pratar om känslor” men det båda missar är att såväl umgänge som känslosnack sker på hans villkor och på hennes initiativ. Att han alltid har henne tillgänglig samtidigt som hon aktivt måste söka upp honom och efterfråga eller ”tjata” om hon behöver något. Att han aldrig behöver känna sig övergiven av henne, helt enkelt för att hon alltid finns där. Han behöver aldrig känna den saknad som uppstår när hens behov inte är uppfyllt. Han behöver aldrig känna att han behöver henne. Samtidigt känner hon att hon alltid måste jaga honom, efterfråga hans kärlek. Detta är i sig ytterligare ett bekräftande av mannen, samtidigt som det är förnedrande för kvinnan att känna att hon behöver fråga efter det som borde vara fundamentalt i varje relation: kärlek och omtanke. Och så upprätthålls könsmaktsordningen.

Twitter 7/6. Om vikten av intersektionalitet och ”demokratiska medel”.

Gud, folk som inte greppar vikten av att arbeta intersektionellt i alla emancipatoriska rörelser. Ingen har sagt att den feministiska rörelsen ska sadla om&bara jobba antirasistiskt, däremot att vi som alla andra måste sluta förtrycka. Det är ett jävla problem att feminismen främst fokuserar på vita medelklasskvinnors frigörelse. Vi måste omfatta alla kvinnor.

Detta är ett problem inte bara för dessa kvinnor, utan för hela feminismen som rörelse, eftersom det gör den plakatartad och tunn. Det finns en gräns för hur länge det är intressent och subversivt att prata om att vita medelklasskvinnor har problem, vi måste bredda. Jag stör mig själv något enormt på feminism som bara handlar om sådant som att det är fel med könade barnkläder och bra med genusdagis. Och det är häri den mesta kritiken har legat imo. I att feminismen kommit att mest behandla frågor som berör privilegierade kvinnor. Samtidigt har en glömt frågorna om de kvinnor som befinner sig längst ner, de kvinnor som skrubbar medelklasskvinnornas toaletter. De kvinnor som sliter ut sina kroppar i fabriker för att tillverka medelklasskvinnornas skor, smycken, mobiler och kläder. Istället handlar det om barnkläder och om glastak, något som knappt berör någon av dessa kvinnors vardag. Och så förväntar de sig att dessa kvinnor på något sätt ska se den här kampen som deras, som om den omfattade den. Nej, det handlar inte bara om ”vem som får tala” utan vad det talas om, vilket såklart hänger samman med talarlistan.

Det funkar inte att säga sig omfatta alla kvinnor men bara fokusera på en snäv grupp privilegierade kvinnors behov. Värre är dock föraktet som kan komma när ”fina” feminister tycker att andra gör ”fel” pga delar inte föräldraledigheten eller whatever. Jag har nyheter: alla kan inte dela den jävla föräldraledigheten lika, för vissa så är mannens högre lön helt jävla nödvändig. Feminism kan för fan inte handla om att alla kvinnor ska göra ”rätt” val, det måste handla om att möjliggöra detta för alla kvinnor. När feminister ägnar sig mer åt ängsligt livsstilspositionerande än åt politisk kamp så är något jävligt fel.

Och så en liten bonus om det här med att en ska använda ”demokratiska medel”:

Alltså gud ta era ”demokratiska medel” och kör upp i röven MVH våldsbejakande vänsterextremist. Öppen fråga till alla demokratilovers: När har en rätt att sluta använda demokratiska medel och börja med ickedemokratiska? Vad är ens ”demokratiska medel”? De som den styrande makten råkat bestämma är okej? Klart det funkar att lyda lagen när lagen är utformad för dina jävla intressen. Vilken överraskning. Oj oj vilken konstig slump att de här ”demokratiska medlen” tyvärr inte räcker till för att du och din klass ska kunna driva er agenda.

Stoppa pressarna! Patriarkatet tydligen helt berättigat!

Vänta vänta. Jag måste ta tillbaks allt jag skrivit, stryka ett stort svart streck över hela den här bloggen.

Det har nämligen visat sig att en studie visar att män är mer risktagande än kvinnor! Det här är så pinsamt, hur har jag kunnat missa det? Det innebär ju att allt det jag skrivit om mäns våld mot kvinnor, om patriarkala strukturer, om löneskillnader mellan könen och hur män och kvinnor agerar i heterorelationer inte längre har någon bäring över huvud taget, eftersom vi har kunnat uppmäta denna skillnad.

Och det är ju fantastiskt! Kvinnor är inte förtryckta, vi är bara lite lite sämre på att ta risker, och det är därför vi är så dåliga på att få samma lön som män, på att inte bli förtryckta, på att inte befinna oss underst i en maktordning, på att bli utsatta för våld och våldtäkt. Allting har plötsligt fått sin förklaring.

Så jag lägger nog den här feministbloggen på hyllan nu och börjar skriva om något annat. Kanske om att starta företag!

Min lättade min när jag fick reda på detta underbara.

Frågor om det här med att alla män är förtryckare.

Har såklart fått massa spännande respons på mitt inlägg om att alla män förtrycker alla kvinnor. Tänkte gå igenom de vanligaste invändningarna (som inte är DU ÄR GALEN DIN FITTA VARFÖR PUBLICERAR DU INTE MIN KOMMENTAR????!!?!?!?! utan håller lite högre kvalitet):

Men detta innebär ju att alla som har en privilegierad position förtrycker de som är ”under”.

Både ja och nej. Jag ser till exempel mig själv som en förtryckare i fråga om etnicitet eftersom jag är vit och upprätthåller vithetsnormen. Jag vinner direkt på förtrycket av PoC:s, och bidrar också till det samt har ofta möjlighet att bryta det på ett konkret sätt genom mitt eget agerande. Jag ser också mig själv som en förtryckare i kapitalismen, men på ett lite annorlunda sätt. Jag förtrycker till exempel personerna som syr mina kläder och tillverkar mina prylar, men jag har inte på samma sätt möjligheten att bryta denna förtryckarrelation. Jag behöver ju vissa saker och är inte i en ekonomisk position att typ välja ”bra produkter” (i den mån sådana ens finns tillgängliga). Även här kan en såklart göra bra och dåliga val, jag väljer till exempel att konsumera så lite som möjligt, men det är inte samma direkta förtryckarsituation. Förtrycket av kvinnor som män uträttar är ofta väldigt direkt, mellan personer som har nära relationer med varandra, och de som förtrycker tjänar också direkt på förtrycket genom den patriarkala utsugningen.

Men kvinnor förtrycker ju också kvinnor.

Det stämmer att kvinnor upprätthåller patriarkatet, men jag skulle inte kalla dem förtryckare på samma sätt som män. Det finns en stor skillnad eftersom kvinnor inte vinner på förtrycket av kvinnor, och såklart i att de själva är förtryckta av samma maktstruktur. Därför har de inte samma roll i det patriarkala förtrycket.

Berätta exakt hur jag förtrycker min flickvän/hur min pojkvän förtrycker mig.

Den här frågan har jag fått av mååånga, framförallt män, som sedan tycker att jag inte har något att komma med för att jag inte kan exemplifiera exakt precis hur de förtrycker. Det här kan jag tyvärr inte göra, eftersom jag inte har studerat just er relation. Jag är dock ganska säker på att jag skulle kunna peka ut en del saker om jag gjorde det. Olika par upprätthåller könsmaktsordningen på olika sätt, men generellt kan en nog säga att det finne ett manligt tolkningsföreträde (alltså att mannens tolkningar av saker och ting som sker i relationen är de som gäller tills motsatsen är bevisad) och att det finns ett ojämnt utbyte av omsorg och kärlekskraft, där kvinnan ger mer. Den som är intresserad kan läsa länkarna jag hänvisar till i detta inlägg.

Att inte göra lika mycket hushållsarbete/känslomässigt arbete/whatever är inte detsamma som förtryck.

Folk som säger såhär verkar mena att förtryck måste vara något ”stort” för att räknas på riktigt. Det är tyvärr inte så det patriarkala förtrycket fungerar, utan det är i mångt och mycket de små sakerna som gör det. Patriarkalt förtryck handlar inte bara om de ”stora” grejerna som att vissa män slår och våldtar kvinnor utan även om det systematiska skapandet av kvinnan som underordnad, den systematiska exploateringen av kraft som sker av män, från kvinnor. Är du inte villig att se den här delen av kvinnoförtrycket så kommer du dessvärre högst troligen att fortsätta utöva det. Nyckelordet här är ”många bäckar små”. Säg att kvinnan alltid gör lite mer hemma, lite mer hushållsarbete, känslomässigt arbete och så vidare. Vad tror du detta gör med hennes möjligheter att göra andra saker i sitt liv? Tänk sedan att det är detta som (i varierande utsträckning) sker för alla kvinnor på jorden, och vad det gör med kvinnor som grupp. Det är ingen småsak utan fundamentalt för kvinnoförtrycket.

Hur kan du säga att någon har ansvar för något hen är omedveten om?

Problemet med det här resonemanget är att folk alltid kan säga ”men jag visste inte” och på det viset komma undan, även om de haft tusentals tillfällen att faktiskt se. Typ Löwengrip kan fortsätta att envist hävda att hen inte ”har sett” personer med behov av ett extra omklädningsrum även fast flera sådana skrivit till hen, helt enkelt för att hen kan välja att ignorera detta. På samma sätt kan män som gång på gång blivit introducerade för feminism fortfarande säga ”jag visste inte” när de en dag själva bestämmer sig för att öppna ögonen. Nej, du kanske inte visste, men du hade möjlighet att veta och den sumpade du. Då kommer vi in på det här med ”ignorance is bliss”. Människor kan välja ignorans inför sin egen position för att det är bekvämare så, detta gör dem inte till mindre förtryckare.

En har ansvar inte bara för att göra det en redan vet, utan också för att ständigt ta reda på mer. Jag tycker att alla som har möjlighet har ansvar för att förstå sin egen position i samhället och jobba för att förbättra det. Jag tycker att jag har ansvar för mitt deltagande även i de maktstrukturer jag inte har sett, vilket gör att jag ständigt försöker lära mig mer om detta och se fler. Om du väljer att inte göra detta så är du inte bara en förtryckare, utan en förtryckare som aktivt upprätthåller ditt förtryck med hjälp av ignorans. Grattis!

Men framförallt: att vara en förtryckare gör dig liksom inte till satan själv, och det gör dig inte ensamt ansvarig för patriarkatet i sin helhet. Det hade lika gärna kunnat vara tvärtom, att du var den förtryckta. Så torka tårarna, sluta känna skuld och skam och gör något åt saken istället, ta ansvar för din position. Ja, jag förstår att det kan kännas tufft att behöva göra det bara för att en fötts in i en position, men i så fall så borde du känna extra mycket sympati med de kvinnor som haft det så från dag ett i sina liv. Vi har alla fötts och fostrats in i detta orättvisa system. Det är inte läge att prata om vem fel det ”egentligen” är eller att skylla ifrån sig, det är läge att göra vad en kan för att stoppa det. Och grundbulten i detta är att ta ansvar för sin egen position.