Relationer – Sida 11 – Fanny Åström

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret.

Fick frågan om jag tror att pappor ångrar att de skaffat barn och funderade lite på det här med skuld och ansvar.

Generellt verkar det ju vara rätt okej att som man uttrycka ett missnöje över att ha barn, eller över hela ”familjesituationen” överlag. Mannen vill vara en fågel och bara flyga fritt, men han har minsann blivit fjättrad av en slug kvinna som gått och blivit gravid och haft mage att behålla barnet!

Skillnaden är väl att män inte ”ångrar” att de skaffade barn, snarare skjuter de över ansvaret på kvinnan och ser sig helt enkelt inte som delaktiga i förloppet som har lett fram till den rådande situationen, vilket är lustigt då män har precis samma möjligheter som kvinnor att skydda sig vid samlag (om inte mer) och dessutom inte löper samma risk att till exempel bli våldtagna.

En vanlig grej är ju till exempel att män kräver att de ska ha rätt att göra en ”juridisk abort” och alltså slippa ta något som helst ansvar för ett barn de har varit delaktiga i att skapa eftersom kvinnan ju ”kan göra abort” och liknande. Faktum är också att många män i praktiken gör en sådan ”juridisk abort” genom att helt enkelt inte ta något ansvar för barnet.

Män har en osviklig förmåga att gå omkring och uttrycka tjurig bitterhet över att de inte ha full kontroll över verkligheten och har fått ”utstå” oönskade konsekvenser av sitt handlande. Typ att personen de valde att ha oskyddat barnalstrande sex med inte gjorde abort. Trots att den står lägre än honom! Vilken skandal! Det är hemskt vad män måste genomlida för att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar.

En kan se att kvinnor anses vara mer skyldiga att fatta genomtänkta beslut kring barn och familj och dessutom stå fast vid dessa beslut och aldrig ångra sig. Män däremot kan kosta på sig att gå omkring och vara griniga över sin situation och hävda att de på något sätt blivit inlurade i den, det är en uppfattning som har stöd i patriarkala idéer om hur samlivet kvinnor och män emellan fungerar. En kvinna som skulle hävda motsvarande skulle troligen bara bli mer skuldbelagd. ”Men varför sa du inte ifrån”, ”du måste stå upp för dig själv”, skulle folk säga.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret för sin livssituation, det går inte att skylla ifrån sig för då gör en sig till ett offer och det är ju verkligen inte bra! Istället ska en bara tugga i sig allt som sker i livet.

Tacksamhet och uppskattning i relationer.

En grej som jag ser så himla ofta är kvinnor som hyllar sina manliga partners för det ena och det andra. Typ han är så snäll och bra och hjälper till hemma och uppvaktar mig och så vidare.

En sak en inte ser lika ofta är män som hyllar sina flickvänner. Det är till och med ganska ovanligt, skulle jag säga. Jag ser sällan en man som tycker hans flickvän är ”världens finaste” för att hon fixat en trevlig middag, även om detta enligt statistiken borde vara en ganska mycket vanligare företeelse.

Jag tänker på förväntningar i relationer. Som kvinna ska en inte förvänta sig att en man ska kunna leverera. Att ha för höga krav på en man, vilket i princip är att ha några krav alls, anses inte särskilt ”fint”. Om killen är ”snäll”, alltså inte skadar en aktivt alltför ofta, så är det nog att vara tacksam för.

I de relationer jag har haft har jag i regel gett en uppsjö av bekräftelse men fått väldigt lite tillbaka. Framförallt i en av mina relationer var spontan bekräftelse något jag i princip aldrig fick. Jag var alltid tvungen att aktivt efterfråga bekräftelse. Han kunde inte ens fråga mig rätt ut om jag ville följa med på en fest (för han var rädd att jag ”skulle känna mig pressad” lol) och hintade istället om det tills jag frågade om jag var medbjuden. Han satte mig alltid i underläge.

Jag tänker att det är lite av en försvarsmekanism för kvinnor att alltid hylla sin partner. Genom att liksom definiera honom som överlägsen så berättigar en underordningen, den framstår som naturlig och korrekt. Jag tänker mig att detta skulle kunna framstå som bättre än att försöka förändra strukturerna i relationen helt enkelt eftersom strukturerna är väldigt svåra om inte omöjliga att förändra. Bättre att internalisera ordningen och berättiga den för sig själv än att stånga huvudet i väggen och gång på gång bli besviken, samt få det svart på vitt att han inte är intresserad av att jobba för jämställdhet i relationen.

När jag slutade berättiga min partners beteende och började se hur han överordnade sig mig så försökte jag förändra relationen, men upptäckte till min besvikelse att han inte kunde eller ville göra den ansträngningen för mig, trots att jag klargjorde att det var väldigt viktigt för mig. Min underordning blev tydlig för mig, och det var väldigt väldigt smärtsamt att se att han inte gjorde något för att förändra det som uppenbarligen skadade mig djupt, trots att han sade att han älskade mig. Den smärta som jag innan internaliserat och gömt undan i självhat blev nu klar och skarp. Det var svårt att hantera, och den enda vägen ut och situationen var att lämna relationen bakom sig.

Men jag tror ändå att det är viktigt att sluta höja sin manliga partner till skyarna hela tiden, jag ser det som en form av internaliserat kvinnohat. Genom att höja honom för saker som är het normala att göra i relationer, typ visa kärlek och omtanke, anstränga sig för att göra det trevligt då och då och liknande, så förstärker en bilden av att en borde vara tacksam för att någon som en är i en relation med ger en detta.

Att uppskatta sin partner är en sak, att vara tacksam och hylla till skyarna en annan.

Om att känna sig pressad till frisläppthet.

Fick den här kommentaren angående 50 Shades of Gray och att ha olika former av experimentellt sex, och hur även det kan vara någonting som en känner sig pressad till på grund av patriarkala strukturer.

Har en väldigt jobbig relation till mig själv i och med att mitt ex var den typen av man som tjatade till sig sex. Har nu i efterhand tänkt på hur mycket man har pressats till för ”men du vet ju inte om du kommer gilla det om du aldrig har prövat” eller ”men vad tråkig du är” eller ”det är ingen big deal, ALLA gör det!” och det värsta av alla ”Men du kan väl testa det en gång i alla fall och om du inte gillar det så gör vi det aldrig mer”. När man sedan har gjort det är skadan redan skedd liksom, man har redan kuvats till att göra något man inte var intresserad av och då har liksom en spärr släppt och självskadandet har redan börjat, på samma sätt så får man höra typ ”men du klarade ju av det förra gången, vad är annorlunda den här gången?” och då är man ju helt fast, det går inte ta sig ur den argumentationen och man bara dras in djupare och djupare!
Och för att göra det värre så har jag så sjukt många ”sexpositiva” kvinnor i min närhet som inte tycker man ska skamma andras sexualitet, men som själva gärna basunerar ut hur tråkiga ”oäventyrliga” kvinnor (för ja, de skuldbelägger bara andra kvinnor, män som bara gillar missionären får gå fria utan några pekpinnar om hur tråkiga de är) är som bara har kuken-i-fittan sex och vilka moralister de är och så vidare. Jag förstår liksom inte hur folk på allvar kan tro att det finns någon slags ”fri sexualitet” i ett patriarkat, ingen är ju fri från normer och förtryck, så varför skulle vi vara det ”mellan lakanen”?

Ritade denna bild:

Jag har själv både påverkats av och uttryckt den här typen av värderingar kring sex. Typ att en minsann ska ”pröva” det ena och det andra för annars kan en inte veta hur det känns. Att detta ”prövande” alltid ska ske på mannens initiativ och att det alltid är jag som kvinna som måste ”offra” mig på olika sätt.

Att vara en kvinna som ”ställer upp”på olika saker ger status. Och att ”ställa upp” är ju att ”samtycka” i någon mening. Frågan är ju på vilka premisser detta ”samtycke” äger rum. Det handlar ju en en situation där en som kvinna vill ha mäns godkännande och bekräftelse och att en på grund av detta gör saker en kanske inte hade velat annars.

Kanske vill en vara en ”skön tjej”:

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.

Att som kvinna värna sina gränser är ju såklart besvärligt för män. Men de vill inte heller att det ska vara alltför uppenbart att en ”ställer upp”, utan det måste paketeras i ”skön tjej”-förpackningen. Det måste handlar om att vilja ”testa nya saker” och så vidare. Det måste handla om att lära sig uppskatta, eller i alla fall låtsas uppskatta, att män gör lite som de vill med ens kropp.

Det finns en slags idé om den frigjorda kvinnan som är en kvinna som verkligen tycker om att ha heterosex, och gärna utanför normen. Detta ideal hyllas av feminister, kvinnan som ”vet vad hon vill” (att ha sex med män) och inte skäms för det. Hon ska inte blanda in några känslor och förväntningar i det hela utan helt enkelt bara tycka om att knulla. Men om en däremot uttrycker att en absolut inte vill ha sex, eller att en inte vill ha sex på det sättet, eller att en inte vill ha sex med män, då är det plötsligt inte så fint att ”veta vad en vill” längre. Kanske ”respekteras” det men det hyllas knappast som frigjort.

Att andra kvinnor bidrar till detta r inte så konstigt, de vill väl själva framstå som frigjorde och enkla att ha att göra med.

Varför kan jag inte bara nöja mig?

I relationer har jag ofta uppfattat att jag velat ha mer än vad som getts som ett problem. Att jag inte har kunnat ”nöja mig” med det som erbjudits mig utan gått omkring och begärt mer av livet och av min relation.

Jag tänker att det är en slags skam i detta som kvinna, eftersom en samtidigt har lärt sig att en vackert ska nöja sig med det som erbjuds och utgår från att en får det som en gjort sig förtjänt av. Speciellt i relationer med män, där de har ett tolkningsföreträde gällande att definiera relationen och en själv i den. Det är de som har en rätt att definiera vad en är värd, själv har en inte rätt att begära mer.

Så känslan av att inte vara tillfreds i relationen kommer tillsammans med en resignation. En tänker att en skulle vilja ha mer, men samtidigt kan en inte göra någonting för att få det en vill ha. Det enda en kan göra är att försöka vara mannen till lags i hopp om att han ska tycka att en förtjänar kärlek. Men givetvis är det inte så det fungerar; grejen är ju inte att en inte förtjänar kärlek utan att den andra parten helt enkelt inte vill anstränga sig mer en nödvändigt. Det skulle ju innebära en förlust av makt, och det vill de ju såklart inte.

Att begära mer av någon som befinner sig i ett överläge har jag upplevt som förnedrande. Då har det varit som att jag varit utelämnad till dem på ett väldigt tydligt sätt. Jag har uppfattat det som att jag har velat ha mer än vad de tyckt jag varit värd, och jag har tänkt att deras uppfattning om vad jag är värd är den som räknas.

Jag tänker mig att det är så i alla relationer att en har olika behov i olika perioder, och så kan det få vara. Det som blir jobbigt är när det alltid är samma maktdynamik, och när det så att säga etableras att den ena parten alltid vill ha mer än vad den andra vill ge. Om en istället är tydlig från båda håll med att en värderar varandra och vill jobba på relationen men har olika behov som en behöver ta hänsyn till. Jag tänker att det är viktigt att markera att brist på ork eller lust vid ett givet tillfälle handlar om någon slags brist på intresse för relationen som sådan.

Svar på frågor!

Här kommer svar på några av frågorna i min frågestund!

Tänkt på det här du skrivit om ”barnfödarstrejk” som politisk metod… Tycker det är en så intressant tanke, men det finns ju rätt många frågetecken för mig med det, och inte för att förringa de som faktiskt gör detta som aktivt politiskt val, men för att det verkligen ska funka som metod behöver ju väldigt många ansluta sig till denna strategi. Har du någon idé för hur detta skulle kunna funka praktiskt på riktigt? Hur ska man få med sig folk? Förstår att det är supersvårt att svara på men vore intressant att få veta om du tror att detta verkligen skulle kunna vara en fruktbar politisk strategi…

För det första är det många kvinnor som redan idag väljer bort barn, och att prata om det som ett politiskt val kan få dem att formulera sitt beslut i de termerna. Jag tänker mig all politisk förändring som ringar på vattnet, det vill säga att det måste börja med förändringar i det lilla som sedan kan bindas ihop till någon slags större förändring.

Sedan tänker jag också att det faktum att jag inte tänker skaffa barn kommer ge mig mer tid för feministisk aktivism, och att detta spelar ganska stor roll för både mitt eget liv men också kvinnor i min omgivning som jag kan lägga mer tid på i och med att jag slipper ta hand om barn. Men mitt snack om barnfödarstrejk ska också förstås som ett sätt att belysa att kvinnor exploateras och att kvinnor faktiskt har makt i detta samhälle, reproduktiv förmåga som vi kan återta.

Nu är det här i och för sig ingen fråga om feminism, men jag frågar ändå! Jag undrar vad du pluggar i Örebro?

Jag pluggar genus!

– Jag undrar hur din inre process (hur du styrde dina tankar) och dina handlingar såg ut, när du bestämde dig för att börja begära kvinnor? För vad jag har förstått var det en medveten handling?

Jag ska skriva om detta ordentligt någon dag! Det första steget var ju att sluta med män. Det blev rätt enkelt i och med att jag flyttade till en ny stad där jag inte kände några män. Utöver det handlade det väl mest om att rikta uppmärksamhet och intresse gentemot kvinnor i högre grad.

När jag blev kär i Linn hade jag varit förälskad i kvinnor tidigare, men inte riktigt förstått vad det handlade om och inte vågat/kunnat agera på det. Jag tänker att detta är en erfarenhet jag har gemensamt med många andra kvinnor. Jag tänker att mycket handlar om att våga ta initiativ, kvinnor är ju vana vid att vara passiva vilket såklart ställer till problem när det är två kvinnor.

Men sen så behöver en ju inte vara kär och ha sex och så, det räcker ju med att ha många relationer med kvinnor i sitt liv och låta dme betyda mycket. Jag tänker att om en börjar i den änden kanske annat faller på plats.

– Tycker det verkar som att bloggen inte så ofta tar upp förklaringsteorier till patriarkatets uppkomst. Tycker du att det är en irrelevant fråga? I så fall, varför? Jag kan själv tycka att det är intressant om frågan är ”vad gjorde att den här strukturen uppstod och vad vi kan vi göra för att minimera de parametrar som bidrar till dess vidmakthållande?”.

Jag tar sällan upp historiska förklaringar. Dels för att det är ett område fyllt av spekulationer utan särskilt mycket kunskap, dels för att jag inte tycker det är så viktigt. Däremot pratar jag ofta om vad som skapar och upprätthåller patriarkatet i modern tid, och där har jag en radikalfeministisk analys. Jag vill också minnas att jag skrivit om det borgerliga patriarkatet några gånger, vilket åtminstone är en förklaring till varför patriarkatet ser ut som det gör idag. Men det handlar också om att jag inte orkar skriva så mycket sånt eftersom det kräver ganska gedigna teoretiska genomgångar, det är ett stort område helt enkelt.

– Försöker du ha ett akademiskt förhållningssätt till din feministiska tolkning och i din blogg? Ser du något problem i att ”akademin” är ytterligare en samhällsinstans skapad och dominerad av män, och att då låta den diktera reglerna för ett förhållningssätt?

Vet inte vad ett akademiskt förhållningssätt skulle innebära i sammanhanget. Jag är uppenbarligen inte typ feministisk forskare, men jag läser mycket feministisk litteratur och hänvisar ofta till den.

Rörande typ genusforskning så ser jag dels fördelar med att en genom att anlägga ett kritiskt genusperspektiv helt enkelt får bättre forskning inom en mängd områden, bland annat för att forskare ofta låter sina heteronormativa värderingar styra. Jag tror också att det kommer en del subversiv teori från genusvetenskapen. Men jag ser samtidigt problemet med att feministisk teori institutionaliseras och kanske används i systemupprätthållande syften (praktexempel var en genusvetare jag träffade som jobbade med att öka reproduktiviteten).

Jag vet att du anser att en ska undvika relationer med män men gäller det även familjerelationer? Hur har du själv hanterat det i så fall?

Först vill jag säga att undvika relationer med män inte innebär total avhållsamhe,t det handlar snarare om att skifta fokus i livet. Vissa män kan en ju inte slippa undan av olika skäl, men en kan lägga mindre energi på de relationerna. Poänegn för mig är inte att aldrig träffa en man, utan att lägga så lite energi på män som möjligt. Detta kan givetvis appliceras även på familjerelationer.

Är du öppen ute i det sociala livet om att du försöker eliminera män ur ditt liv? Hur tacklar du de reaktioner som uppkommer, eller tycker alla du umgås med att det är en bra strategi? Tror själv att det säkert är bra för psyket att inte umgås med män om man haft dåliga erfarenheter, men kan ändå tänka mig att folk reagerar.

Jag tror inte att det är bra för psyke att umgås med män oavsett ”erfarenheter”, då risken för ”dåliga erfarenheter” ökar markant när en umgås med män. Jag är relativt öppen med detta, det brukar inte skapa några större problem för mig.

Tror du att en kan vara ”bara” vän med någon av motsatt kön (i mitt fall som kvinna vara vän med en man)? Det finns viss diskussion om att mannen alltid kommer vara ute efter att få ligga, och sådana berättelser har också kommit fram i din blogg. Jag har nyligen inlett en, för mig, vänskapsrelation med en kille och kommer på mig själv med att fundera över om han egentligen vill mer, något jag finner obehagligt att tänka på. Är han liksom schysst för att vi är vänner eller är det någons slags plan för att så småningom kunna bli ihop med mig. Tidigare har jag inte varit djupare vän med andra än tjejer så detta är ett nytt sammanhang för mig. Det skulle vara väldigt intressant att höra hur du tänker!

Alltså jag tror öht inte att relationer med män, oavsett kärlek eller vänskap, är så mycket att ha. Jag har känt mig utsugen även i vänskapsrelationer med män, till exempel för att de inte lagt in samma engagemang i relationen som jag. Huruvida män ”vill mer” eller inte har jag inte funderat så mycket på. Jag har haft vänskaper med än som har varit just vänskaper och inget mer, men jag upplever också att det finns någon slags ”spänning”. Jag har hört från flera håll att män har ”velat mer” med kvinnliga vänner när dessa blivit singlar. Jag tror säkert att det är möjligt, det är nog mer att jag inte ser poängen i det.

När jag ändå håller på har jag en till fråga. Vilka tror du är de viktigaste sakerna att tänka på när en inleder en kärleksrelation med någon? För att inte hamna i en destruktiv relation med för mycket beroende t.ex. utan för att skapa något ”stabilt” att förhoppningsvis bygga vidare på.

Det viktigaste för mig är ett en bekräftar varandra och inte ägnar sig åt ”spel”, att en tar varandras osäkerhet och oro på allvar, att en inte avkräver varandra kärleksförklaringar eller löften, att en har någon slags samsyn när det kommer till framtiden för relationen och ens liv (för mig är det t.ex. viktigt att etablera att jag inte vill ha barn, för att slippa känna någon sådan press). Jag upplever att detta funkar för mig. Men det handlar ju mycket om att hitta en person som är villig att ha rak och ärlig kommunikation kring sådana saker.

Sen är jag också nyfiken på liknande som A undrar över, hur hanterar du din relation med din pappa (om du har någon vill säga, annars andra närmre manliga släktingar)?

Som jag skrev ovan, så kan en alltid välja att lägga mindre tid på relationer med män. Mer specifik än så kommer jag inte bli.

Vad tycker du är viktigt att göra/tänka på i en vänskapsrelation? För att den inte ska försvinna, gärna bli ännu bättre/fördjupas osv.

Samma som i kärleksrelationer, det är viktigt att en känner sig bekräftad och trygg i relationen och att en inte kör spel, att en inte avkräver varandra saker och så vidare. Sedan tror jag att det är viktigt att ta relationen på allvar och se den som lika värdefull som kärleksrelationer.

Jag tänker inte bekräfta era normativa liv.

Finns några intressanta invändningar jag brukar få när jag skriver om relationer.

Den första är att det faktiskt inte är något fel att vara hetero och att en faktiskt inte ska tro att en är bättre för att en inte är det (ungefär som om lesbiska i allmänhet gick omkring och trodde de var bättre, hehe). Den andra är att heteropersoner minsann inte har några alternativ till relationer med män, vilket tydligen gör det jag skriver om heterorelationer irrelevant eller exkluderande eller whatever. ”Men hur ska jag göra”, kanske de skriver, som om jag var något orakel som hade alla svar.

Jag vill klargöra en sak; jag tror inte på sexualitet, jag tror bara att män fuckar upp relationer. Jag ”är” inte lesbisk i den bemärkelsen att jag aldrig skulle kunna känna begär gentemot en man, däremot tror jag att det är väldigt svårt med någon slags kärlek över huvud taget när det finns så mycket makt i botten.

För mig förefaller det konstigt att kön skulle vara den självklara sexuella indelningen. Det är ju inte som att en tänder på alla kvinnor för att en är lesbisk, lika lite som en tänder på alla män om en är hetero. Jag tror snarare att det handlar om på vilka premisser en vill ingå relationer, vad en värderar.

Jag lever i ett samhälle där manlig överordning och kvinnlig underordning ses som naturligt och ständigt erotiseras. Detta är en ordning jag har internaliserat, vilket har fått mig att rikta mina begär mot just män och dessa relationsformer. I den mån jag har sett det problematiska i detta har jag tänkt att det ändå är det enda alternativet.

Sedan har jag läst en massa feministisk teori och funderat en massa och kommit fram till att jag inte tycker att det är så jävla fett att leva ett liv i underkastelse i nära relationer. Slutsatsen jag drar utifrån detta är att det inom ramarna för detta samhälle är rimligare att ha relationer med kvinnor. Jag tror helt enkelt att det är väldigt väldigt svårt att ha någon slags ömsesidig kärleksfull relation mellan en man och en kvinna i ett patriarkat, det är för mycket förväntningar, maktspel och normer som är i vägen.

Jag tänker mig att det finns en massa sätt en kan göra på än att avstå från män helt. Om en nu känner att en måste ligga med män kan en väl göra det, men en behöver väl inte köra hela heterokitet för det? Det är väl inte så svårt att fundera ut hur en kan göra det manliga inflytandet i ens liv mindre? Sedan kan det såklart vara svårt praktiskt och emotionellt, men det är en annan sak än att det liksom vore omöjligt, orimligt eller onaturligt.

Om en verkligen inte upplever sig ha något alternativ till att kräla i heteroträsket så kan jag inget annat än beklaga, men jag tycker inte heller att det är min uppgift att instruera alla i hur de ska göra. Jag respekterar inte folks ”sexualitet” som om det vore någon slags medfödd egenskap, och jag anser inte att jag är förpliktigad att inkludera heteros i diverse strategier. Jag ser det som en feministisk strategi att identifiera sig med och solidarisera sig med kvinnor, och detta anser jag att folk bör göra i den uträckning de kan. Hur en går till väga får vara upp till individen. Men jag pallar inte med folks gnäll om att de minsann ”är” hetero och att jag inte inkluderar eller respekterar dem. Tagga ner, ni har fan välden på er sida i er rätt att leva era normativa liv. Jag tänker inte bekräfta er i dem.

Att fastna i mäns grepp.

Ibland så fastnar en i mäns grepp. En mår kanske inte bra av dem, en utvecklas inte av dem, en är inte ens särskilt attraherad av dem, men ändå så kan en liksom inte sluta vilja ha dem.

Kanske kan det vara så att en varit ihop en tid och blivit illa behandlad och nedtryckt. Kanske kan en se vad det är som händer men ändå kan en liksom inte förmå sig att göra slut. Det är som om en är en stark stark kraft som drar i en och tvingar en att vara kvar i den där relationen, som tvingar en att fortsätta söka efter den där mannens bekräftelse trots att en vet så väl att det förgör en.

Det är som om en inte vet hur en ska leva annat än genom honom. Det är som om en inte kan greppa rent känslomässigt att det skulle kunna finnas ett bättre liv, ett liv en skulle kunna uppnå. Det är som att en inte vågar hoppas på att det skulle kunna finnas en mer värdig tillvaro.

När en tar sig därifrån så är det som att falla utan något att ta tag i. Men till slut så lyckas en kravla sig upp igen. En kan bygga upp sig själv på nytt, men på en stabil grund. En grund som inte bygger på någon utomstående ska komma och bekräfta en gång på gång, fylla en med värde.

Jämställda relationer handlar inte om åsikter.

Det fanns en tid i mitt liv då jag trodde att det här med Jämställda Heterorelationer var möjligt och försökte eftersträva en sådan.

Jag minns hur det handlade väldigt mycket om åsikter. Att ha en relationer med en person som hade rätt åsikter om saker och ting. Typ en kille som hade någon slags grundläggande feministisk insikt ansågs automatiskt vara värd att satsa på att ha en relation med. ”Jämställdhetsarbete” i relationer innebär att mannen ska nå olika feministiska insikter och hålla med om dem.

Sedan insåg jag att jämställdhet inte handlar om åsikter. Det handlar inte om att ”tycka” att kvinnor och män är lika mycket värda eller att det är bra med jämställdhet, det handlar om positioner.

Till exempel: de flesta män ”vill” vara jämställda i sina relationer, men när det kommer till kritan är de inte det. Hur kan detta komma sig? Hur kan det komma sig att så många män ändå kommer fram till att de är för jämställdhet i teorin, men tycker att det inte riktigt passar dem i praktiken?

Kanske är det inte en fråga om attityder eller fördomar, utan om intressen. Män har ett väldigt konkret materiellt intresse i att upprätthålla ojämställdhet i relationer. Det behöver inte ta sig uttryck i någon aktiv ovilja, men i ett bristande engagemang. Detta bristande engagemang kan förekomma alldeles oavsett om personen har en bra feministisk förståelse eller inte. Det är helt enkelt inte ett lika påtagligt problem att en relation är ojämställd för den som är överordnad.

Detta gör att värderingar är ganska oviktiga för hur relationen tar sig uttryck. Säkert spelar det lite roll, men inte så mycket som det ofta tillmäts. Att ha hittat en man med ”bra” värderingar är på intet sätt en garanti för att han kommer kunna leva upp till någon slags jämställd praktik över huvud taget.

Många män verkar vara för jämställdhet i teorin men inte ha något grepp om hur en skulle kunna få till det i praktiken. De har liksom inte funderat på det faktum att det kanske inte är något en bara får till genom att knäppa med fingrarna, att det faktiskt kan krävas en del arbete för det. När detta går upp för dem blir det plötsligt mindre intressant. När det går upp för dem att det inte handlar om värderingar utan om faktiskt arbete blir det mindre lockande att leva upp till dessa jämställda ideal. Och det är ju inte så konstigt, för jämställdhet är faktiskt ingenting som gynnar män.

Kärlek enligt SCUM.

Dagen till ära så läste jag kapitlet om kärlek i SCUM:

Förhindrandet av vänskap (kärlek)Män föraktar sig själva och alla andra män, som de betraktar mer än helt flyktigt och som de inte tror är kvinnor (till exempel »förstående« analytiker och »Stora konstnärer«) eller Gudsrepresentanter, alla kvinnor som respekterar och daltar med dem; de osäkra bekräftelsetörstande, vädjande manskvinnorna som föraktar sig själva och alla kvinnor av sin egen sort. Självsäkra, coola, spänningssökande kvinnokvinnor föraktar män och insmickrande kvinnor. Kort sagt, förakt står på dagordningen.
Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.
Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.

Såhär dagen till ära så föreslår jag att vi ser det som i patriarkatet kallas ”kärlek” för den uppvisning i makt, dominans och underkastelse det faktiskt är. Att vi förkastar denna idé att kvinnor ska ägna sig liv åt att dalta med män, sköta markservice åt dem och bekräfta dem, och istället börjar ge lite mer till varandra istället.

Kanske kanske, om vi slutar att lägga våra känslomässiga resurser på män, så kommer vi som kollektiv att bli starkare. Kanske kanske kan detta vara en nyckel till förändring. Kanske till en tillvaro som är mer såhär:

”Barnlängtan”.

En grej jag stör mig på som fen i barnsnacket är hur den här ”barnlängtan” som folk babblar om antas vara helt jävla omöjlig att stå emot.

Jag tänker typ såhär: hur vi reagerar på drifter och behov påverkas av vad som är acceptabelt inom ramarna för detta samhälle och hur dessa drifter och behov tolkas och konstrueras.

En av få grejer vi faktiskt är tillåtna att reagera ”instinktivt” på är just barnlängtan, vilket kanske inte är så konstigt då det inte finns några goda logiska argument för enskilda kvinnor att skaffa barn, men ändå är något som måste göras i samhället. Under sådana premisser är det inte konstigt att en talar om barn och barnlängtan som mystiska naturliga krafter som en bara måste ge efter för.

Jag förnekar inte att jag kan känna vissa barnlängtan, men jag begär andra saker i livet. Framförallt begär jag en tillvaro där jag har tid för mig själv och att ägna mig åt lustfyllda och intellektuellt utmanande aktiviteter, där jag har både socialt och ekonomiskt utrymme att göra saker jag vill och där jag inte behöver leva för en annan människa. Om detta var förenligt med barn skulle jag inte banga, men nu är det tyvärr inte så världen ser ut, speciellt inte för kvinnor.

Jag är trött på att höra om dessa instinkter och drifter jag förväntas ha, och hur de kommer göra det oemotståndligt för mig att skaffa barn. inte konstigt att en känner så när en hela jävla tiden får höra att det är så en förväntas känna, och att en förväntas agera på det genom att kasta sin in i det.

Min utgångspunkt i detta är att jag är mer än mina drifter och att jag kommer kunna fatta rationella beslut trots dem. Kanske visar det sig vara osant, men då hoppas jag att det finns andra människor omkring mig som försöker prata med mig om ett val som kommer påverka hela mitt liv på ett sätt som förenklar det för mig att kunna se hela bilden.