Relationer – Sida 12 – Fanny Åström

Att sprida idéer om jämställda heterorelationer lägger skulden på kvinnorna.

Twittrade lite om det här fenomenet lyckat heterosexuella kvinnor:

Jag är verkligen oerhört trött på att behöva hantera människor som ba ”min relation är faktiskt jämställd”. Men så kul för dig då? Snälla spring iväg och lev ditt jämställda jävla liv någon annanstans.
Plus aspekten av översitteri som finns i detta: ”kolla på mig jag är faktiskt lyckat heterosexuell”. Liksom bra jobbat att du lyckats leva upp till det dominerande samhällsidealet. Fortsätt trycka upp det i mitt fejs ba. MMMMMMMMM.
Ja! Ja! Berätta mer om din oerhört jämställda relation! Berätta lite mer om precis hur jag har misslyckats med mina! Bara tryck det i mitt ansikte lite jävla till hur misslyckad jag är som inte lyckats leva upp till idealet om jämställd heterosexualitet. Berätta lite mer om vilken typ av kvinna en måste vara för att vara sådär lyckat heterosexuell som du! Berätta mer om hur det är JAG som beter mig illa mot dig, när du sitter där och lever upp till samhällsidealet så JÄVLA väl.
Sorry men jag tror inte att ni är jämställda och jag tror att ditt försök att övertala mig egentligen handlar om att övertala dig själv.
Ärligt talat så skiter jag i dig och din jävla pojkvän. Ni kan väl upprätthålla patriarkatet bäst fan ni vill. Jag tänkte i alla fall älska kvinnor. Ursäkta men så jävla övertygad kan du ju inte vara om det är ett problem att en feminist skriver om strukturellt förtryck i relationer. Snälla rara du har fan hela jävla samhället på din sida, det är patetiskt att ta illa vid sig av feministisk kritik av heterosexualitet. Alla män förtrycker alla kvinnor och det gäller även dig och din älskade jävla pojkvän. Och jag tror att enda skälet till att ni ens bryr er om vad jag säger är att ni vet att jag har rätt.

Det här att lyfta fram sin egen jämställda relation uppfattar jag som ett skuldbeläggande av kvinnor som inte har lyckats iscensätta heterosexualitet lika lyckat. Jag drabbas själv ofta av detta snack; mitt problem anses vara att jag inte lyckats upprätthålla en jämställd relation, att jag inte varit tillräckligt behagfull för att någon man ska vara villig att lägga ner det arbetet på mig eller att jag inte varit tillräckligt tålmodig.

Till exempel kan det handla om kvinnor som gör karriär och som tycker att kvinnor som stannar hemma med barnen, jobbar deltid eller tar ut mer föräldraledighet än sin man har misslyckats med jämställdheten och gör fel. Ungefär som om det var hennes fel att mannen ifråga tjänade mer än henne, eller att han inte tar samma ansvar i hemmet. Vad ska hon göra i en sådan situation? Det är ju inte hennes fel att hon lever i en ojämställd relation, men ändå är det hon som får stå där med skammen. Skammen i att inte ha lyckats, skammen i att inte ha valt eller lockat till sig en ”bra” man, skammen i att inte lyckas nå fram till mannen med sina önskemål.

Jag tror att det är mer problematiskt ur ett feministiskt perspektiv att sprida idéer om att det går att leva det postpatriarkala samhället nu. Här är några skäl till det:

En förflyttar fokus från kollektiv kamp till individuella livsval. Att prata om jämställda heterorelationer som en realitet förflyttar fokus från patriarkatet som struktur och etablerar iden att det är möjligt att tvätta rent sitt eget liv från patriarkala spår. Det blir ett individuellt projekt att göra detta, och en fråga om status och positionering inom rådande samhälle snarare än om en rörelse framåt.
En etablerar ännu ett svåruppnåeligt kvinnoideal. Att ha en jämställd relation är skitsvårt, speciellt för den som är i underläge. Ändå blir det upp till kvinnan att ”lyckas” med detta projekt. Om hon misslyckas är hon en dålig feminist och kvinna. Samma krav åläggs inte mannen, och i den mån de gör det så tar han ändå inte åt sig.
Det sätter tilltron till män. För att en jämställd heterorelation ska äga rum måste mannen samarbeta. Ska kvinnors frigörelse bygga på att män samarbetar? Ska en kvinnas eventuella lyckande eller misslyckande som feminist avgöras av huruvida mannen hon lever sitt liv med är intresserad?
En lägger skulden på kvinnan. Eftersom det är kvinnan som är feministen och som har huvudansvaret för relationen så blir även jämställdheten hennes ansvar. Det är som vilket relationsarbete som helst.
En etablerar en bild av att heterosexualiteten kan fungera ur ett feministiskt perspektiv, och hjälper därmed till att upprätthålla den obligatoriska heterosexualiteten. Även om den officiella hållningen är att alla får vara ihop med vem de vill så finns det ett samhällsideal om att en ska vara heterosexuell som är bundet till patriarkatet. Om en som feminist pratar om jämställda heterorelationer som en realitet så kommer en bidra till att kvinnor stångar huvudet blodigt mot den heteromonogama relationens betongvägg. En bättre feministisk strategi vore att erkänna ojämlikheten i dessa relationer.

Jag tror att det är betydligt mer fruktbart att vara öppen med hur ens liv, precis som alla andras, påverkas av patriarkala strukturer. Att framställa sig som någon slags hjälte som lyckas övervinna detta och ändå leva upp till samhällets (patriarkala) ideal för relationer och livsstil kommer enbart att skapa prestationsångest hos andra. Dessutom är det lögn; ingen enskild individ kan träda utanför strukturerna. Det är något som måste ske kollektivt.

Om en vill leva i heterorelationer kan en göra det, men att inbilla andra att det skulle vara mer okej för att en minsann är jämställda är väldigt problematiskt ur ett feministiskt perspektiv. Snarare handlar det väl om att vi alla är människor med behov, och i ett patriarkal samhälle så kommer tillfredsställandet av dessa behov att påverkas av patriarkala strukturer. Det är inte något konstigt eller skamfullt med det, och det gäller alla oavsett vilka relationer en väljer att ingå eller inte ingå i.

Jag tänker mig att en kan vara nöjd med sina val i en given situation, men ändå sträva efter att förändra situationen. Precis som jag inte slutar tycka att patriarkatet är skit för att jag är nöjd med mina livsval just nu så behöver inte någon som lever i en heterorelation tänka så. Våra liv omgärdas av patriarkala strukturer, och det är detta som borde vara fokus för kampen. Inte huruvida någons relation är jämställd eller inte.

Det är såklart kul om folks trivs i sina relationer, men det är inte nödvändigtvis ett politiskt projekt. Att göra tillvaron i heteromonogamin mer dräglig är snarare en patriarkal reformism, som i regel faller på kvinnan att dra i. Det sker fortfarande på mannens villkor, det handlar inte om att samla makt som kollektiv och använda den för politisk förändring, utan om att lägga ner tid och energi på upprätthållande. Upprätthållande av relationen, upprätthållande av patriarkal exploatering, upprätthållande av patriarkatet.

Ert framhävande av er själva och era jämställda liv är inte feminism, det är elitism och det hjälper inte någon kvinna som sitter fast i skiten. Det enda det gör är att påföra ännu mer skuld och skam.

Det handlar inte om era personliga tillkortakommanden, det handlar om att vi lever i ett patriarkat.

Jag fick den här kommentaren angående jämställda heterorelationer:

Jämställd är ju ett väldigt positivt värde när det gäller (hetero)relationer. Att som kvinna idag misslyckats med att ha en jämställd relation (för det är förstås kvinnans ansvar) är i det närmaste skamligt. Tror det är därför folk reagerar så starkt. När någon säger ”inte jämställt” så uppfattas det som ett ifrågasättande av hela relationen (och indirekt kritik mot kvinnan som inte ”klarat” att skapa en jämställd relation).
Jag tror inte heller det finns sant jämställda heterorelationer – jag har i alla fall aldrig träffat på någon.

Det ligger nog mycket i detta. Det är ju främst kvinnor som reagerar på det jag skriver som någon slags personlig förolämpning.

Det står om detta i Det kallas kärlek, där det beskrivs att det är kvinnans ansvar att upprätthålla en positiv bild av relationen gentemot omvärlden. Det är hon som försöker etablera en bild av relationen som jämställd och försvara denna. Detta kan såklart kopplas ihop med det faktum att relationsarbetet generellt faller på kvinnans lott.

Jag känner igen detta från min egna relationer. Det var mycket viktigare för mig än för honom att relationen skulle vara och framstå som jämställd. Det var jag som ägnade tid åt att försvara relationen. När jag kom i kontakt med feministisk teori som påvisade den ojämställdhet som fann i vår relation så var det en stor kris för mig – min självbild rubbades väldigt mycket. Var jag också en av de här förtryckta kvinnorna?

I ett samhälle där vi pratar om strukturer som om de vore individernas egna ansvar att göra upp med i sina egna liv så är det inte konstigt att det blir såhär. Detta i kombination med att fokus ligger på att kvinnor är förtryckta snarare än att män förtrycker, och att det generellt är så att ansvaret för relationer åläggs kvinnor, så är det klart att kvinnor känner skuld inför om deras relationer inte är jämställda.

Men framförallt innebär ojämställdhet inte att relationen är rakt igenom dålig. En kan fortfarande få ut något av en relation, trots att den inte är helt jämställd. Jag inbillar mig inte att min samkönade relation är jämställd heller. Det är liksom inte det som är poängen, att alla individuellt ska ordna sina relationer så de blir jämställda, utan att försöka förklara hur samhället och relationer struktureras utifrån kön.

Helt enkelt: folk måste sluta ta detta så jävla personligt. Det handlar inte om era personliga tillkortakommanden, det handlar om att vi lever i ett patriarkat.

Jag tror helt enkelt inte att era heterorelationer är jämställda.

Bland det värsta jag vet är att behöva ta ställning till andra människors så kallade ”jämställda relationer”. Det är inte helt ovanligt att folk typ ”konfronterar” mig och ba ”men jag och min pojkvän är faktiskt jämställda så därför är allt du säger fel”. Kanske är de rentav lite sårade över att jag hävdar saker på en generell nivå som de inte känner igen sig i. Kanske tycker de att jag har någon slags skyldighet att presentera en världsbild som är bekväm för dem.

Dessa människor förväntar sig att deras högst subjektiva känslan av deras relation, som de givetvis dessutom är partiska i bedömandet av, ska vara något slags tillräckligt ”bevis” för att jag ska omkullkasta en generell teori kring hur män exploaterar kvinnor i heterorelationer. Det är ju inte som att det saknas belägg för denna uppfattning, att kvinnor utför mer arbete i hemmet är ju oerhört välbelagt, det finns även studier som visar på det högre känslomässiga ansvar kvinnor tar även om det såklart är en sak som till sin natur är svår att kvantifiera.

Även om en nu skulle ha lyckats kringgå allt detta i sin relation så kvarstår fortfarande det faktum att män har en högre social status och att kvinnor i högre grad definieras och värderas utifrån sina relationer med män. Detta kan en inte komma ifrån även om en är upplyst. Det är liksom inte en själv som bestämmer det, det är samhället.

Jag är så trött på att behöva ta ställning till hur folk upplever och inte upplever sina relationer. Jag tycker inte att det är min sak att bry mig om. Folk får väl va ihop med vem de vill och organisera sitt samliv hur de vill och de nu är nöjda med det, men på ett strukturellt plan finns det tydliga belägg för att kvinnor förlorar i relationer med män.

Vad jag tycker är märkligt är hur tungt människor anser att deras subjektiva upplevelser av saker och ting väger, att de tycker att det i sig är ett argument emot något att de inte upplever saken på det ena eller det andra sättet. Jag tänker mig att en åtminstone borde bemöda sig med att specificera hur en upplever att beskrivningen felar och hur en tänker sig att det är istället. Men icke, istället är det bara ett enkelt ”jag håller inte med”. Hur fan ska en respondera på detta?

Hur kan jag förväntas ta allvarligt på den här typen av invändningar? Hur kan jag förväntas bara acceptera att det någon säger om sin relation är sanning och ofiltrerat ta till mig det? Jag tycker det är så himla konstigt.

Jag är ledsen, men jag tror helt enkelt inte på att era heterorelationer är jämställda. Så är det med det. Och jag tänker framförallt inte ta det för sant och teoretiskt relevant bara för att ni själva säger det. Om ni tycker att detta är jobbigt så föreslår jag att ni inte läser en blogg var syfte är att analysera världen i allmänhet och relationer i synnerhet ur ett könsmaktsperspektiv. Det kan bli ganska jobbigt om en tar illa vid sig av sådant.

Hur kan en känna det en inte levt?

Hur ska jag kunna säga att jag ”alltid vetat” någonting som jag inte haft ett språk för att beskriva? Vilka känslor och tankar ska jag hänvisa till för att bevisa att mitt begär till kvinnor är någonting som följt mig genom livet, och därmed autentiskt? Det faktum att jag inte vågade ta några initiativ sexuellt förrän ett år efter min sexdebut? Det faktum att jag aldrig blev våt när jag hade sex med män, i alla fall inte som nu? Det faktum att jag aldrig kände ett så starkt, rent och lustfyllt begär till någon man som jag gör nu? Ska jag använda dessa erfarenheter för att bevisa att mina begär är autentiska, att jag är född såhär men bara inte har vågat erkänna det på grund av samhällets homofobi och min egen internaliserade.

Det har alltid varit något som skavt i mina heterorelationer. Jag har alltid känt mig otillfredsställd. Men jag tror inte att det är för att jag egentligen, innerst inne, begärde kvinnor. Snarare började öppna mina ögon inför mitt begär för kvinnor för att heterorelationerna skavde så mycket att det till slut blev stora öppna sår som tog månader att läka. Det var först när jag var helt söndertrasad av allt skavande som jag började se mig om efter något annat.

Min process var en resa bort från något, inte till något. Jag visste inte vad jag ville ha, bara vad jag inte under några omständigheter kunde tänka mig att genomleva igen. Om jag hade hittat en man som hade gett mig det jag behövde, eller i alla fall något som inte skavde fullt så mycket, så hade jag nog slutat leta. Om jag hade kunnat vila i heteromonogamin så hade jag aldrig behövt ta reda på att jag också kan begära kvinnor, för det hade inte varit relevant för mig.

Samtidigt var det något som hindrade mig att söka under flera år. Jag var under många år helt övertygad om att jag var heterosexuell, om att jag bara kunde känna begär gentemot män. Det var inte det att jag kände något starkt tvång från min omgivning eller från mig själv, det var mest bara en självklarhet att det var så det var. Inte kunde jag känna begär till kvinnor, för då hade jag ju vetat det. För det är så det är, när en känner begär till kvinnor, att en vet. Det ska inte bara vara något som skaver, det ska vara en ren känsla av begär.

När folk pratar om att vara född på ett visst sätt blir jag arg, för jag vill inte att min sexualitet jag förstås utifrån de termerna. Jag är inte född till att älska och begära kvinnor, jag är född precis som alla människor med ett behov av närhet, trygghet och gemenskap, och det är någonting jag inte kan få utan väldigt omfattande uppoffringar inom ramarna för en heterorelation i detta samhälle. Det är inte något inre begär hos mig som gör att jag dras till kvinnor, utan den mycket konkreta erfarenheten av hur heterorelationer skadar mig.

När ni pratar om att vara ”born this way” så ställer ni ett krav på alla kvinnor som begär kvinnor att bevisa sig, att passa in sig i er mall om hur en riktig lesbisk ska vara. Jag åläggs kravet att bevisa att mitt begär är autentiskt på ett sätt som jag aldrig behövde i mina heterorelationer, trots att det kanske hade varit mer välbehövligt.

Varför gör ni detta? Jo, för att inbilla er att mina begär inte spelar någon roll för er. För att inbilla er att om ni hade begärt kvinnor, då hade ni minsann vetat det. För att inbilla er att era heterosexuella begär sitter hårt som berget. Och detta handlar i sin tur om att upprätthålla heteromonogamin. Genom att förpassa mig in något slags undantagsland som ni kan tolerera så håller ni heteromonogamin intakt.

Hur kan en känna det en inte levt? I vilken vrå av mitt inre ska jag gräva för att hitta det där rena begäret, den där känslan av att vara ”born this way”, som ni vill att jag ska känna? Vilken av alla dessa erfarenheter ska jag plocka fram, så att ni ska kunna granska den och tänka att ”gud vad skönt sådär har inte jag känt” och godkänna den, eller känna igen er och avgöra att den inte är nog för att bevisa min autenticitet.

Mitt begär har ingen kärna, det är någonting jag lever. Det är inte mer eller mindre autentiskt än era begär. Jag är inte född till att begära kvinnor, lika lite som ni är födda till att begära män. Jag är, liksom er, en produkt av mina erfarenheter och det liv jag lever.

Om rädslan att bli övergiven och risken med löften.

Jag tänker på det här med att uttrycka rädsla och osäkerhet i relationer och hur det tas emot. Att känna rädsla och osäkerhet ä relationer är vanligt. För mig är det förknippat med känslor av övergivenhet; jag är väldigt rädd för att bli lämnad. Jag antar att detta på något sätt kan spåras till min ~*uppväxt*~ men det är inte det intressanta nu. Oavsett hur det är med den saken så är det i alla fall så att jag måste hantera detta i mina relationer här och nu.

Så hur gör en detta. Grundläggande för mig är att jag känner att jag har utrymme för att uttrycka dessa känslor och känna att de är legitima. Detta är nödvändigt för att jag ska kunna finnas någon slags ro i mina känslor, istället för att agera på dem genom att till exempel misstänkliggöra min partner, avkräva löften och liknande.

I relationer med män har jag upplevt att de hanterar detta genom att lova mig saker de inte kan hålla. Typ om jag uttrycker att jag är rädd för att bli lämnad så säger de ”men jag kommer aldrig att lämna dig”.

Problemet med den här strategin är för det första att den bygger på en lögn, en kan inte lova något sådant. Detta viftas ofta bort med ett ”jamen alla vet ju att det är sånt en säger i relationer”. Det är förvisso sant, men jag anser inte att det är rimligt att bygga en relation på att säga saker som inte är allvarligt menade. I den aktuella kontexten så är ju syftet med att säga så att lugna ner sin partner, så uppenbarligen så anser ju den som säger det att det ska tas på allvar på något sätt. Jag kan inte både förväntas ta ett löfte på allvar och förväntas släppa det när det passar den som avlagt löftet. Anledningen till att ett löfte verkar lugnande i sammanhanget är ju att det är just ett löfte.

Det andra problemet är att det på sikt stärker rädslan för att bli övergiven. Om en person möter denna rädsla med att intyga att det inte kommer hända så förstärker det bilden av att det är en katastrof om detta sker.

Istället borde en möta dessa känslor genom att säga typ ”jag förstår att du känner så” och prata om hur en kan göra i stunden för att minska denna känsla. Kanske finns det speciella situationer som triggar igång det. I så fall kan en prata om hur en ska göra i sådana situationer. För mig är det viktigaste att kommunicera och att känna att jag har en ålagts i personens liv. Typ en kanske inte alltid kan prata, men då är det skönt att veta varför. Om en inte har någon kommunikation kring sådant är det för mig lätt att gå in i att avkräva uppmärksamhet vid ett specifikt tillfälle eller skuldbelägga den andra. Det är lättare för mig om jag vet att den andra kommer ha svårt att prata och varför, för då slipper jag känna att problemet ligger hos mig för att jag är klängig. Så har det ofta varit i mina relationer, att jag har blivit skuldbelagd av partners för att vara för klängig när jag velat ha kontakt. Ett sådant beteende ökar egentligen bara behovet av bekräftelse.

Ofta upplever jag att de släpper bara genom att nämnas, för då slipper en gå omkring och älta det i sin egen skalle. Ofta känner ju den andra liknande saker och det kan också vara bekräftande att veta att en inte är ensam om att känna sig rädd för att bli övergiven.

Jag tror att det är viktigt att försöka få varandra att vara trygga i relationen utan att för den sakens skull lova saker om framtiden. Det går att ta hand om varandra i nutid, en behöver inte göra det till en fråga om att alltid vara tillsammans eller alltid älska varandra.

Moderskärleken ska övervinna alla tvivel.

En grej jag tycker är intressant när en diskuterar barnafödande är hur vissa helt enkelt bara blint förnekar när jag påtalar att det faktiskt finns mammor som ångrar sin barn (det är alltid ett jävla fokus på mammor – att det finns gott om pappor som inte vill kännas vid sina barn är ju allmänt känt och rätt accepterat).

Vad menar en när en säger ångra? Jag tänker såhär: det är svårt att rakt av ångra något som liksom förändrat hela ens liv. Precis som jag inte ”ångrar” mina relationer med män i någon enkel mening, så kan jag fortfarande se att de inte var bra för mig och att jag inte skulle ha gjort om det med facit i hand. Att ”ångra” känns inte som ett meningsfullt begrepp att använda för att beskriva detta. Det går liksom inte att göra ogjort, och jag kan heller inte se att typ ”om jag inte hade gjort detta hade mitt liv tett sig såhär istället”.

Jag kan se att dessa relationer, hur smärtsamma de än varit, har gett mig en massa saker som jag inte vill vara utan. Samtidigt kan jag se att det lidandet inte var värt det. Jag kan vara glad för de insikter jag fått, samtidigt som jag kan konstatera att jag inte vill gå igenom samma resa igen. Jag vet inte om en kan säga ”ångra” om detta, det är liksom inte så enkelt.

Däremot vet jag att det finns många kvinnor som tydligt ser att det faktum att de har barn drabbar de på en mängd olika sätt, och också kan se att de troligen hade haft en mer attraktiv tillvaro utan dem eller åtminstone om de hade fått dem under andra premisser. Som det här svaret jag fick på twitter när jag skrev om det:

Jag kan säga att jag gör det. Även om deras far nu förm blir förskräckt o rasande över att jag twittrar om det. Och att min äldsta dotter nog läser det här. Det är ett jättetabu ju. Så det tar ju väldigt emot att säga det, det gör det. För människor kan missuppfatta det (och gör allt som oftast).
Men grejen är ju att det inte betyder att jag inte vill att de ska finnas eller att jag inte älskar de över allt annat. Det är ju det som blandas ihop. Men det att kvinnors liv begränsas så oerhört mkt av att bli förälder, inte av barnen i sig, utan iom att patriarkatet då har en i ett riktigt järngrepp, det måste ju få sägas.
Mitt liv är inte mitt längre iom att jag har barn. Jag skulle inte rekommendera någon att skaffa. Faktiskt. Inte som samhället är konstruerat nu. Och om nån väljer att se mig som kall och hjärtlös när jag säger så är det deras problem.

– @zara_bergman

En kan se nackdelar med att vara mamma. Detta gör såklart inte att en inte OCKSÅ kan älska sina barn och ta ansvar för sina barn. En kan se situationen i sin helhet, både det en offrat och det en ”vunnit”. En kan säga till andra att ”nej, det är inte en bra idé, det är inget jag rekommenderar”, utan att för den sakens skull nödvändigtvis önska att livet såg annorlunda ut. Precis på samma sätt som jag kan säga att jag inte rekommenderar relationer med män utan att gå omkring och gräma mig för de jag haft.

Detta krav på att kvinnor som omfamna mödraskapet fullständigt okritiskt och aldrig kunna tänka att deras liv hade kunnat se annorlunda ut är en del i det patriarkala förtrycket som bygger på att reducera kvinnor till sin reproduktiva förmåga. En kvinna ska vara mor, inget mer. Hon ska inte vilja mer med sitt liv. Hon ska inte få prioritera självförverkligande och lycka framför barn. Hennes behov får inte finnas med i ekvationen. Moderskärleken ska liksom övervinna alla tvivel.

Att ångra att en skaffade barn.

En grej jag hör lite då och då är att om en skaffar barn så kan en inte ångra sig, till skillnad från om en steriliserar sig då det tydligen är någon slags naturlag att en kommer ångra sig. Det liksom tas för självklart sant, att kvinnor som skaffar barn aldrig någonsin ångrar detta beslut, men att en självklart kan komma att ångra sig om en inte gör det. Som om det inte innebar uppoffringar att skaffa barn.

Twittrade lite om detta:

”Om du skaffar barn kommer du inte ångra dig”. Ärligt hur fan drar folk den slutsatsen? Bara för att det är för skamfullt att säga. Närtror kanske inte folk i regel ångrar sig men många ser nog tillbaks på sina liv och önskar de hade gjort andra prioriteringar. Jag har i alla fall träffat flera kvinnor som uttryckt att de hade velat lägga fokus på annat så att säga.
Alltså tänk efter riktigt jävla noga innan ni skaffar kids, speciellt tillsammans med en man för det är ett JÄVLA åtagande. Det är en fet risk. Dels själva graviditeten, men också att många kvinnor utsätts för våld och sedan har juridiskt band t förövaren. Våld i relationer inleds ofta eller förvärras under graviditeter.
Efter separation så används ofta barnen för att kontrollera kvinnan. Till exempel när pappan vägrar skriva på papper för att barnet ska kunna gå till psykolog för att bearbeta traumat av att se sin fars våld. Eller långa utdragna vårdnadstvister som gör att kvinnan utsätts för ännu mer terror och inte kan gå vidare. Eller när hämtning och lämning av barnet i hemmet ger pappan chans att utsätta kvinnan för mer våld och övergrepp. Detta är saker som händer och det är fan värt att ta i beaktning.
Som kvinna är en ju i princip bunden till att ta hand om ungen, män kan däremot i regel välja bort stora delar av ansvaret. Ekonomiskt så förlorar kvinnor på att skaffa barn, då de får ta merparten av sjukledigheten och föräldraledigheten. För att inte tala om den rent fysiska risk som en graviditet innebär, eftersom mödravården fortfarande är så jävla underprioriterad. Inget av detta är såklart mammors fel, men det är verkligen saker som är värda att ta i beaktning innan en fattar ett livsavgörande beslut.
Sorgligt nog uppmuntras kvinnor till att inte tänka efter så jävla noga när det kommer till detta, utan typ följa sin (förmodade) instinkt. Vilket är en ganska märklig inställning när det kommer till ett av de största besluten en kan fatta i sitt liv. Slutsatsen jag drar är att det ligger i patriarkatets intresse att vi inte ska tänka efter, för då skulle nog fler se nackdelarna. Detta hindrar såklart inte borgerliga skribenter från att säga till mammor som kräver rättigheter att de minsann hade kunnat välja annorlunda.

Jag antar att folk tänker såhär eftersom det finns väldigt få kvinnor som är offentliga med att de ångrar att de skaffade barn, eftersom det är en väldigt tydlig del i kvinnorollen att en minsann ska älska sina barn bortom sans och förnuft och ge precis allt för dem och tycka att det är det fetaste som inträffat i hela ens liv.

Men det finns kvinnor som ångrar sig. Jag har träffat flera. Kvinnor som uttrycker avund inför att jag har fattat beslutet att inte skaffa barn, kvinnor som säger att de själva hade velat tänka efter mer noggrant och om inte avstått helt i alla fall gjort det vid en annan tidpunkt och under andra omständigheter.

Men givetvis är det tungt att erkänna både för sig själv och andra att en ångrar något så livsavgörande som att skaffa barn. Det är såklart en jobbig insikt, att en sitter fast i en situation som en inte skulle vilja vara i och att möjligheterna att ta sig därifrån är väldigt små.

Snyfthistorier om människor om är ofrivilligt barnlösa råder det däremot ingen brist på. Det anses liksom vara en ofattbar tragedi när människor som vill ha barn ändå inte kan skaffa det. Så ofattbar så att det anses rimligt att köpa en annan människas kropp och utsätta den för oerhörda risker för att den ska bära ens barn. Så viktigt anses det, att vissa tycker att surrogatmödraskap är en lösning.

Jag blir så irriterad och trött på att höra att om jag steriliserar mig så kanske jag minsann kommer ångra mig. Som om jag inte skulle kunna ta ett informerat beslut om detta, samtidigt som människor i min ålder fattar det livsavgörande beslutet att skaffa barn. Jag begriper det inte.

Jag skulle så gärna läsa era tankar om detta! Både barnfria och föräldrar.

Beroende av din partner?

Hittade denna lilla insändare i tidningen veckorevyn:
Detta är ett sånt jävla praktexempel på internaliserat kvinnohat, som jag tyvärr ser ganska ofta. Kvinnor som gör en grej av att andra kvinnor minsann är ”sådär som kvinnor är”, det vill säga beroende, underordnade, osjälvständiga.

Det är ju inte konstigt att en hatar den här rollen eftersom det suger att befinna sig i den, och jag förstår att det för många kvinnor känns viktigt att ta avstånd från den här positionen och sätter en viss prestige i att inte uppleva sig vara där. Problemet med den här typen av formuleringar lägger skulden på kvinnan.

Kvinnor som uttrycker sig såhär försöker ofta förskjuta patriarkatet någon annanstans, bort från deras egen situation eller relation. Det finns kvinnor som är förtryckta, men de själva är minsann inte det. Själva lever de i en jämställd relation och det är väldigt viktigt för dem att påpeka detta och gärna genom att langa en känga åt kvinnor som enligt deras eget tycke inte gör det. I samma vända så ska deras egen relation givetvis försvaras. Det framstår som att detta är om inte hela syftet så i alla fall en viktig del.

Att som kvinna vara beroende av sin manliga partner är en konsekvens av att leva i ett samhälle där män konsekvent överordnas kvinnor och där individuella män i relationer ofta utnyttjar manligt privilegium och tolkningsföreträde för att placera kvinnan i ett underläge. När jag har varit ”beroende av min partner” så hade det handlat om att han konsekvent har visat sig otillgänglig och behandlat mig som om jag vore en belastning, trots att vi har ingått i en relation med varandra (om jag bara hade varit en belastning hade det rimliga såklart varit att avsluta relationen, men detta har inte varit fallet).

Att vara i den här situationen suger och det är ett angeläget feministiskt projekt att befria kvinnor från sådana. Vi kan prata om hur den situation som beskrivs i insändaren är problematisk, det tycker nog de flesta feminister, utan att för den sakens skull få det att framstå som en kvinnas beslut att leva eller inte leva i det eller som att det är hennes fel att hon är ”beroende”. Vi kan också prata om strategier för frigörelse, men först efter att vi har konstaterat att skulden inte är hennes. Att bara säga ”det du gör är fel” är ingen bra strategi för förändring, vi måste ge verktyg för att förstå ens situation och sedan diskutera förändring.

Men troligen vill skribenten till insändaren inte se någon förändring, för henne är det bekvämt att dessa kvinnor som är ”beroende” av sin partner finns så hon kan använda dem som språngbräda för att legitimera sitt eget liv. Kanske kan hon prata med sin pojkvän om hur hemska dessa kvinnor är, och han kan humma med lite sådär heteronormalt ointresserat, och så kan hon känna lite stolthet men också en stor stor rädsla för att själv trilla över och bli ”beroende” av honom.

Mitt fria val att underkasta mig män.

Kvinnor ska ta saker med värdighet så män ska slippa känna ansvar.

Jag tänker på den här iden om att en som kvinna ska ”komma över” relationer med män där en blivit skadad för att det på något sätt skulle innebära att en ”vunnit” eller i alla fall hade någon slags ”värdighet” i det hela. Män ska kunna göra lite vad de vill, men det är upp till kvinnan att ta det på ett bra sätt för att inte solka ner.

Just detta att det är kvinnors ansvar att upprätthålla en illusion av ”värdighet” i en djupt ovärdig situation är ett exempel på kvinnoförtryck. Även om en blivit behandlad som skit så ska en liksom ta det på ett bra sätt, acceptera det som inträffat och så vidare och inte besvära omvärlden och framförallt inte mannen som behandlat en illa med det.

Det handlar också om att det finns en skam i att ha blivit dåligt behandlad, speciellt som kvinna i en relation. Eftersom män har ett tolkningsföreträde i detta samhälle så ifrågasätts ofta kvinnans tolkning a förloppet, antingen för att vara osann eller för att det skulle kunna vara så att hon helt enkelt hade gjort dig förtjänt av det hela. Detta gör att det blir svårt att prata om de här sakerna. Samtidigt tror jag att det är viktigt att göra det, det är en slags erfarenhetsdelande som kan vara väldigt kraftfullt.

Hela den här grejen handlar om att skydda män från att besväras av eller få insikt om vad de har gjort mot kvinnan. Om kvinnan känner sig dåligt behandlad ska hon hantera detta på egen hand. Hon får inte prata för mycket om det, hon får inte smutsa ner hand rykte, hon får inte på något vi besvära honom med det. Om hon gör det handlar det om att hon är hysterisk och inte kan släppa taget.

Jag är glad att jag varit ”ovärdig” i mina relationsproblem eller uppbrott. Jag har krälat, jag har varit förbannad och jag har visat det både för personen ifråga och för omvärlden. Det har varit en viktig del i processen för mig. Att lägga skulden där den hör hemma, att stå för att jag anser att det jag har blivit utsatt för varit fel och att jag tycker att det är något som bör sägas.

Det kan vara viktigt att löpa linan ut när det kommer till sånt här. Att inte gå omkring och hålla inne en massa för att upprätthålla sin egen eller någon annans ”heder”. På vems bekostnad sker sånt, och vem tjänar på det? Det är kvinnan som måste internalisera konflikten och känna skuld och skam istället för att leva ut den.