Vardag – Sida 24 – Fanny Åström

Etniska mönster.

Ett uttryck som är så jävla sär är detta: etniska mönster. Vad fan är det liksom? Har fått intrycket av att det åsyftar sådant som ovan, men etnicitet betyder ju folkgrupp och ”etniska mönster” kan således åsyfta vilka mönster som helst som är specifik för en sådan.

Men uttrycket handlar inte om en folkgrupp vilken som helsts specifika mönsteruttryck utan handlar om folkgrupper från typ ”Afrika” eller indianer det vill säga urfolk i länder som vi här i väst invarderat och plundrat. Endast dessa folkgruppers mönster ses som etniska och därmed är det även bara vissa folkgrupper som ses som just etniciteter, i alla fall kulturellt. Värt att fundera över, tycker jag.

Och så ännu en ”slöseri med liv”-lista.

Jag tycker att ni ska läsa ”slöseri med liv”-listan som Lisa har skrivit. Den innehåll två punkter jag fann extra intressanta, nämligen Skitsnack och Prata om kärlek, gå in och läs resten av punkterna och motivationen här vettja.

Vissa reagerade på att jag angett att smörja in kroppen och ansiktet i min egen lista och menar att detta är viktigt för vissa personer med så kallad problemhy. Jag förstår absolut att man kan ha det behovet, speciellt om huden gör ont och spricker, men jag vill poängtera att vad man definierar som ”slöseri med liv” inte är menat att vara allmängiltigt utan högst personligt. Min tanke är att få folk att tänka till kring sina prioriteringar i livet. För mig är hudvård fullkomligt överflödigt eftersom jag har väldigt bra hy. Vidare så tror jag att många får mer problem med hyn av att använda för mycket och fel produkter när de egentligen inte behöver några.

Det som är en värd investering av liv för en person kan vara ovärd för en annan, det är upp till var och en. Men jag tycker att alla borde tänka över sina livsvanor regelbundet.

Förväntan.

Fick ett sånt där underbart inspirationsryck och det verkar som att jag fick till det fint med inlägg över helgen. Har tyvärr ingen ”tidinställt”-banner som Kissie har, men jag tycker ändå ni ska ägna min enorma bloggdedikation en tanke när ni läser.

Och alltså, ni fattar inte hur sanslöst lycklig jag är över att jag snart snart får träffa min älskade familj igen, om mindre än tolv timmar. Det var över ett halvår sedan nu, och då var jag ju van vid att träffa dem varenda dag. Jag ska sova tillsammans med dem på hotellet och dela säng med min lillasyster och bara vara med dem i fyra underbara dagar.

Även om det gör ont att sakna så är det underbart att känna att det finns saker som verkligen betyder något i livet. Man hör ju ofta den där klyschan om att det är bra att sakna men jag har inte riktigt begripit vad det innebär fören nu, när jag har fått sakna på riktigt.

Tja bloggen.

Tja bloggen. Jag är sjuk, väldigt trött och har dessutom en visdomstand som moler i käken. Imorgon kommer mina föräldrar och min lillasyster hit och hälsar på över helgen och då kommer jag nog inte spendera en enda minut vid datorn för jag saknar dem så förbannat mycket. Jag ska försöka tidsinställa lite inlägg och kan tipsa om att det går lättare om jag får frågor och så vidare om befintliga inlägg eller tips om nya grejer att skriva om, så ni vet liksom. Annars får ni vara utan mig i fyra dagar, och det vill ni väl inte?

Prylaffärernas förbannelse.

Jag hatar prylaffärer. Inte för att jag tycker dem är ointressanta utan snarare precis tvärtom. När jag går in i en såndär puttegullig affär med smakfulla och söta askar, fina iphoneskal och gulliga pillerburkar så dras min konsumtionslust igång. Jag får lust att spendera alldeles för mycket pengar på totalt onödiga ting som med största sannolikhet bara kommer ligga och skräpa hemma hos mig sedan.

Vetskapen om hur jag reagera när mitt köpsug stimuleras gör att jag avhåller mig från denna typ av affärer. Det är inte så att jag inte tycker allt som erbjuds är sött och fint, att jag skulle vilja äga varenda sak, det är bara det att jag är medveten om att den glädje som finns i att konsumera onödiga ting är flyktig samtidigt som den skapar ett behov efter mer. Jag vet att min livskvalitet inte kommer att höjas långsiktigt av att jag köper dessa ting, snarare kommer det att skapa en gnagande oro.

En gång i tiden handlade jag väldigt mycket, så fort jag fick chansen. Det ha jag slutat med nu, inte för att jag saknar resurser utan för att jag inte har lust att äga fler ting. När jag packade ihop mitt rum innan jag skulle flytta hit så blev det tio flyttkartonger fulla med saker, och då var inte ens möblerna inräknande. Jag rensar dessutom bland mina prylar på regelbunden basis. Jag äcklades av den mängd ting jag samlat på mig under mitt liv.

Jag vill frigöra mig från det där behovet att äga allt jag finner vackert eller njutbart. Bara för att jag tycker om en författare behöver jag inte äga alla hens böcker, det går bra att låna på biblioteket, bara för att jag gillar ett klädesplagg eller en sko behöver jag inte äga den utan kan uppskatta estetiken utan habegär.

Att ta avstånd från onödig konsumtion är en livsstil jag strävar efter inte bara av politiska skäl och omtanke för planeten utan också för mitt personliga välbefinnandes skull. Jag vill spendera mina pengar på resor eller möjliggöra mindre arbete genom att jobba lite. Men framförallt vill jag inte äga alla dessa ting som endast tar plats, kräver städning, gör mig nervös och ökar mitt begär efter mer.

Oseriöst strejkande.

Ah, Bryssel, strejkernas förlovade stad. Igår så bestämde sig arbetarna i kollektivtrafiken att gå ut i strejk i fyra dagar. Hela kollektivtrafiken ligger nere, det går inte en enda ersättningsbuss. Anledningen är att en kontrollant blev misshandlad såpass grovt att han blev hjärndöd och han svävar mellan liv och död, vilket såklart är fruktansvärt.

Jag hade sympatiserat med strejken till fullo om det hade funnits någon slags konkret kravbild, om det fanns en problembeskrivning som byggde på att säkerheten för arbetarna var bristande eller liknande. Men icke, det som man angett som strejkskäl är: ”vi vet inte vad vi vill, men vi vet att vi vill ha en förändring”. Och detta för en totalt blackout av all kollektivtrafik under fyra dagar!

Detta är kanske hjärtlöst. Det är såklart en tragedi att en kontrollant blivit misshandlad på detta sätt. Men jag ser det som extremt oseriöst av en fackförening för en så otroligt elementär samhällstjänst att på detta sätt strejka utan någon slags formella krav eller problembeskrivning. Krav på hundraprocentig säkerhet utan idéer om hur denna ska uppnås är inte rimligt, inte inom något yrke.

Personligt varumärke.

Detta med ”personligt varumärke” hör man ju talas om lite titt som tätt och det är väl klart, tänker jag, att människor är intresserade av att framstå på ett visst sätt. Man skriver inte vad som helst eller lägger ut precis alla bilder från festen, men det är ett urval som faller sig ganska automatiskt, i alla fall för mig. Jag sitter inte och funderar på mottagaren när jag skriver, jag skriver det ja tycker är rätt och riktigt. Ibland funderar jag såklart på vad folk vill läsa men inte i termer av vad som ger en bild av mig som jag vill förmedla utan snarare grundad i att jag ser ett intresse i att tillfredsställa mina läsare. Saker som inte är populära lägger jag mindre tid på, även om jag aldrig skulle strunta i att skriva ett inlägg bara för att jag tänkte att folk är ointresserade.

Men för ett tag sedan så nådde jag en viss insikt om att personer faktiskt aktivt planerar sin nätnärvaro på ett sätt så att de ska uppfattas på ett givet sätt, alltså vanliga människor och inte någon toppolitiker med ett pr-team i ryggen. Detta förvånar och förfärar mig, jag förstår verkligen inte hur man står ut med sig själv som person om man bygger image på det uttänkta och utpräglade sätt som detta rör sig om. Är det inte den typ av statustävlan som man ägnade sig åt när man var en nervös 14-åring, inte som vuxen person? Jag har extremt svårt att begripa varför man klamrar sig fast vid detta som äldre, jag tänker att många ändå blir ganska matta av personer som har ett så ängsligt förhållningssätt till sig själva och sina egna intressen.

Mycket av det jag ser som attraktivt med nätnärvaro i största allmänhet är att jag kan känna mig trygg med att personer som läser det jag skriver gör det på grund av ett intresse för innehållet i mina inlägg och inte på grund av något annat såsom att jag är en person vars blogg man ”bör” läsa eller för att upprätthålla någon slags skenvänskap. Jag har väldigt svårt att se ett rimligt skäl till att ta del av bloggar man i själva verket inte är intresserad av och utgår således också från att ingen gör det. Orkar inte få detta sabbat av något hetsigt byggande av mitt ”personliga varumärke”. Hela grejen för mig är att jag för bekräftelse för den person jag är, inte för något tillkämpat, och jag kan ärligt talat inte riktigt begripa varför man skulle vara intresserad av det.

Alltså, jag förstår såklart att människor bryr sig om vad andra tycker och det är väl egentligen ingen som kommit ifrån detta, men att på ett så uträknat sätt verkligen lägga upp en plan för hur man ska bygga sitt personliga varumärke, det kan jag inte begripa. Om man nu så bittert vill framstå på ett visst sätt, varför inte lägga energin på att vara lite mer så istället?