Kategori: Vardag

Kungliga växthuset.

Idag var jag i det kungliga växthuset i Bryssel. Det är öppet för allmänheten typ två veckor per år och otroligt stort och väldigt vackert. Jag njöt verkligen av att gå där, men samtidigt lämnar det en otroligt äcklig eftersmak. Jag tänker bara på hur detta har byggts upp av folket pengar och hur det enda tillträde folket har till det är två veckor om året, när de dessutom får betala inträde och trängas.

På ett sätt så kan det verkligen förstöra vissa upplevelser att vara medveten om sånt här. Men jaja, vackert var det och jag lägger upp bilder snart.

Djurvåld.

När min familj var här så var vi och promenerade längs kanalerna i Brygge. På strandkanten bevittnade vi en hanand som anföll en honand som dessutom var med sina barn på ett mycket brutalt sätt, liksom jagade henne och bet tag i hennes stjärtfjädrar trots att hon verkligen försökte komma loss. Han jagade henne varv efter varv och min familj och några andra turister stod och kollade på och verkade undra vad de skulle göra. Till slut kom det fram en äldre man och viftade bort hananden som då lade ner sitt angrepp.

Jag tycker att det är intressant hur jag och samtliga omkring mig reagerade med instinktivt obehag på att djuren gjorde varandra illa, samtidigt är det svårt att veta på vilket sätt man kan och bör ingripa. Det kan ju vara ännu mer traumatiserande med mänsklig inblandning, även om jag förvisso inte tror att gräsänder är ovana vid sådan.

Jag tänker mig att människor känner mer obehag inför att djur av samma art skadar varandra än att djur av olika art gör det och inför att människor skadar djur. Kanske tycks våldet bland likar vara mer onödigt än våld mellan arterna samt kanske även påminna mer om våld vi själva blivit utsatta för.

Min tro.

Ett vanligt argument för religion är att ”människor måste tro på någonting” och så tycker man kanske synd om mig eftersom jag ”inte tror på någonting”. Jag har under hela mitt liv hyst väldigt starka övertygelser om saker och ting men dessa idéer har aldrig varit religiösa, de har varit politiska och moraliska. Jag tror absolut att människor behöver något att tro på, om inte annat för att söka tröst i under sina svagaste stunder. Jag tänker också att det kan vara lättare att ägna sig åt barnatro, det vill säga att tro på ”något”/”gud” istället för att tillkännage sig något etablerat moraliskt eller politiskt ramverk helt enkelt för att det är svårare att ignorera ens egen skyldighet att leva efter ett fat ramverk.

Visst kan man vara religiös och leva efter sin tro också, så gör ju många. Däremot tror jag att många är religiösa lite på slentrian för att de känner något slags behov av en tro eller övertygelse i sina liv men inte har energin nog att omdana livet efter den. Om man är seriös i sin tro oavsett om det rör sig om politiska övertygelser eller gudstro så är man ju redo att göra livsändringar för den.

Jag tror att min tro är mycket starkare än många andra personers tro på gud eller ”något annat” även om den enbart rör sig om moraliska och politiska uppfattningar. Jag ser inte varför den skulle vara mindre ”värd” än tron på en ”högre makt”. Kanske handlar det om att man i tron på en högre makt uppvisar någon slags ödmjukhet enligt många?

Det jag ser som kraftfullt i min tro är att jag är väldigt medveten om avsaknaden av denna högre makt. Jag är medveten om att jag är fri att forma mina egna moraliska övertygelser och att jag är ansvarig för dem. För mig är det ett sätt att motivera till aktiviteter som jag tänker kan leda till förändring. För andra är det kanske tvärtom, men för mig funkar det såhär.

Jag kan däremot tycka att det verkar himla fattigt för den typen av människor som inte tror på något alls, ingen gud, ingen politiska övertygelse eller något. Det är inte ofta jag träffar sådana människor, men när det händer tycker jag att de verkar ha otroligt torftiga liv.

Hur tänker ni kring tro? Är ni religiösa eller har ni andra övertygelser som betyder lika mycket för er som ni tänker er att religion skulle kunna göra?

Sorg.

Ah. Minns att jag hade en sån här när jag var liten som jag hade med mig precis överallt. Den var skitäcklig och sliten. En dag tappade jag den på väg till en sjö som ligger nära där jag bor och jag tvingade mamma att följa med och sätta upp lappar om att den saknades (till saken hör att det var en liten nyckelring, så chansen att någon skulle hitta den var minimal.

Jag har aldrig varit en sådan person som fäster mig vid ting på det sättet men just denna förlust var verkligen en stor sorg för mig. Jag hade en bild på mig där den här var med som jag satt och kollade på nostalgiskt och jag minns att jag tänkte att jag aldrig mer skulle kunna bli glad igen. Jag trodde verkligen att jag skulle sörja detta lilla gosedjur för evigt. Sorgen höll i sig ganska länge, drygt två veckor faktiskt, men sen gick det över.

Det här brukar jag tänka på när jag är ledsen över något och vill få lite perspektiv. För hur otroligt viktigt det än kan kännas för stunden och hur otroligt svårt det kan kännas att komma över det så gör man för det mesta det till slut.

Sommarledigt.

Åh, insikten om att jag med skatteåterbäringspengar på fickan och stundande högskolestudier att vänta samt total avsaknad av ambitioner till att resa kommer slippa skaffa något slags vettigt jobb och kan ägna hela sommaren åt att slappa (så länge nu inte mor och far läser detta och i någon slags arbetslinjeanda tycker att jag ska betala hyra de där futtiga sommarmånaderna). Att under två månader kunna göra precis vad jag vill med livet utan en massa oro inför vad som komma skall, det är verkligen något jag ser fram emot.

Fattar inte att folk jobbar på sommaren frivilligt fast de har pengar nog att klara sig, det är fan orimligt. Så länge det inte är något svinroligt jobb vill säga, men det är det ju sällan.

Konsumtionsleendet.

Apropå konsumtion så hittade jag en här bilden på Hanna från vår Amsterdamresa. Hon hade hittat ett par himla snygga med fruktansvärt dyra skor i en affär och ansåg inte att jag var en tillräckligt duktig konsumentrådgivare, så hon ringde en gemensam vän i Bryssel.

Jag ba: Hanna, du vet ju att hon kommer säga åt dig att köpa skorna och Hanna ba: neee, det är inte alls säkert, jag måste ha rådgivning! (givetvis extremt medveten o att jag hade helt rätt).

Mycket riktigt sade vännen åt henne att köpa skorna och jag lyckades fånga Hannas min i precis det ögonblicket hon sa det. Ser ni det nöjda leendet eller? Helt fantastiskt!

Entusiasm.

Jag är inte en energisk person, i alla fall inte i mitt kroppsspråk. Jag kan vara energisk i mina åsikter och min argumentation, men jag är inte energisk i mitt sätt att umgås med andra människor rent socialt. Det är inte min grej helt enkelt. Ofta kan jag känna att andra människor vill att man ska vara väldigt reflekterande i sitt kroppsspråk och sin mimik, om någon berättar något ledsamt så ska jag inte bara visa medlidande i ord utan även i handling, men vad värre är att man också ska visa entusiasm inte bara i ord utan även i handling. Jag vet att detta är en normal del av det så kallade sociala spelet och jag förstår varför det är så men jag kan bli så förbannat trött på detta att ständigt behöva skriva ut min entusiasm med hela mitt varande.

Det var något som tröttade ut mig enormt under min första tid här i Belgien, detta att man alltid skulle vara så förbannat övertydlig i sin entusiasm inför än det ena och än det andra, vilket såklart var förståeligt med tanke på att alla var nya inför varandra och därmed nervösa inför vad alla andra tyckte. Jag är van vid att hänga med människor som tar mig på mitt ord, för det är sån jag är. Jag låtsas inte att jag tycker att en ide är skitbra om jag inte tycker det, jag är tydlig med att säga när jag verkligen vill att någon till exempel ska sova över och när jag kan tänka mig att upplåta sängplats om behovet är skriande och så vidare.

Jag kan bli så trött på personer som kräver att jag ska vara entusiastisk för att de själva ska våga ta plats eller tro på sina egna idéer och det är ändå något jag upplever som väldigt vanligt. Människor som kräver att andra ska delta i deras projekt med motivationen att de inte kan ta sig för det själva. Jag är inte intresserad av att delta i andra människors livsprojekt och jag avkräver inte heller andra personers stöd för mitt eget.

Det rör sig väl i grunden om någon slags dålig självkänsla detta att människor inte litar tillräckligt mycket på sin egen beslutsförmåga att på egen hand kunna känna entusiasm inför saker som de uppenbarligen vill ta sig för, för det är ju aldrig så att dessa personer vill ah ett projekt vilket som helst utan de är ju väldigt målinriktade i vad de försöker få med en på.

Fattar ni vad jag menar för personlighetstyper? Jag tycker i alla fall att det är sjukt jobbigt, mest för att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Jag är så himla dålig på att fejka entusiasm, och även när jag är positivt inställd till något så har jag sällan sådär översvallande fantastiska känslor.