Balans.

013xHar på sista tiden börjat känna något slags inre lugn (tänker att bilden ska symbolisera detta hehe) och börjat typ luta mig tillbaks och reflektera lite över det senaste året. Jag har haft en väldigt emotionellt omvälvande tid med mycket ångest inför saker och ting som till exempel Vad Jag Ska Göra Av Mitt Liv. Allting har känts så definitivt, alla beslut har känts så stora och avgörande, så det har slutat med att jag inte orkar med något alls.

De senaste månaderna har det känts som att jag levt i en mellanlandning. Jag har helt och hållet struntat i att reflektera över Framtiden och bara försökt ta mig upp ur ångesten och depressionen. Och nu när jag börjar må bättre så måste jag också börja fundera på de här frågorna igen.

Frågan är; hur gör en det utan att kasta in sig själv i en massa beslutsångest? Hur rör en sig framåt i livet utan att det behöver bli ett så himla stort projekt som en känner en jävla massa ångest inför? Jag vill kunna göra grejer som känns meningsfulla i stunden utan att det ska kännas som att jag liksom måste stanna där för all framtid.

Jag vill helt enkelt varken tränga undan de här tankarna på framtiden eller låta dem ta över min vardag. Det är en svår balansgång som jag försöker lära mig nu.

Att bestämma sina känslor.

Apropå det här med att må bra så har jag tänkt på en grej som är sjukt vanlig när det kommer till hur folk beskriver sina metoder för att må bättre. Det kan låta typ ”innan så gjorde jag såhär men sen slutade jag med det och nu mår jag mycket bättre”. Den här typen av formuleringar implicerar att det bara är att ”göra” någon särskild grej och så kommer det att fungera likadant.

Det finns en mängd grejer jag gjort innan som jag slutat med, som fått mig att må bättre. Det får mig inte att tro att steget till att må bra bara handlar om att sluta med den grejen. Jag har slutat oroa mig så mycket över saker till exempel, men det var inte något jag bara gjorde för att jag bestämde mig utan det var en process som i sig krävde en massa arbete och mental styrka, styrka jag inte kunde få fram bara sådär utan som jag var tvungen att gå igenom en massa saker för att samla.

Det är lätt att gräma sig i efterhand över att en inte gjorde saker tidigare. Jag tänker ofta på att jag borde ha gjort vissa saker tidigare än jag gjort för att då hade jag kanske inte behövt må dåligt så länge. Samtidigt så vet jag på ett sätt att jag inte var kapabel att göra de sakerna då, att jag behövde tiden för att bearbeta saker innan jag kunde fokusera på att må bra.

Att hantera sina känslor och sitt sätt att leva är en process. Denna process går i viss mån att påverka, men det går inte att bara ”bestämma sig” för att sluta känna och tänka vissa saker. Jag tycker att folk som slänger ur sig den här typen av ”tips” borde fundera lite mer på vad det var som fick dem att ”bestämma sig” och varför de var kapabla att göra det just då men inte tidigare.

Att må bra.

IMG_20140409_175757Tja! Tänkte skriva lite om det här med att mår bra och så. Tar tillfället i akt att slänga in en egobild eftersom det handlar om mig 🙂

Som ni kanske vet så har jag inte mått så jävla bra det senaste året. I början av förra sommaren fick jag en panikångestattack, hade en massa ångest under hela sommaren som sedan kulminerade i utbrändhet i början av höstterminen. Utbrändheten övergick i en depression som jag nu fokuserat på att ta mig upp ur.

Nu börjar det bli bättre, jag har faktiskt mått ganska bra på sista tiden vilket känns fantastiskt. I mina ögon är det framförallt tre saker som har föranlett detta.

För det första; sjukdomsinsikt. Jag har mått dåligt under stora delar av mitt liv men jag har liksom inte fattat att det handlat om just att jag mår dåligt. Jag har tänkt att det är ”tonårsångest” eller att jag inte är tillräckligt ”positiv” och liknande. Eftersom jag växlat mellan perioder där jag är oerhört produktiv och väldigt glad så har jag inte sett det som ett så stort problem. Jag har tagit mig igenom det som jag behöver i och med att jag har haft förutsättningar att göra det (kommer från medelklasshem, haft en trygg hemmiljö och så vidare). I och med senaste brytet som resulterade i sjukskrivning så insåg jag dock att detta faktiskt är ett problem i mitt liv som jag är tvungen att hantera. Insikten var jobbig på många sätt men gav mig också verktyg att ta tag i problematiken.

För det andra har jag kunnat släppa känslorna av skuld och skam som är relaterade till att inte orka. Jag har slutat tänka i banor som att det inte är så synd om mig egentligen, att jag har det bra och så vidare. Jag har förstått att psykisk ohälsa kan drabba alla, även om det såklart spelar roll vad en har för livssituation. Helt enkelt, jag har börjat se hur jag faktiskt mår istället för att se hur jag borde må.

För det tredje så har jag börjat prioritera att vara snäll mot mig själv. Ja det låter som en jävla klyscha och det är det också MEN det har funkat väldigt väldigt bra. När jag inte har känt lust till någonting så har jag inte tvingat mig själv till att göra en massa jobbiga saker utan fokuserat på att göra det som jag mår bra av. Jag har släppt alla krav på att jag måste skriva, engagera mig och så vidare och istället typ… ”lunchat” med mina ”väninnor” och liknande. Jag har lagt all energi på att sluta må kasst utan att tänka på vad jag borde göra och fixa och vara. Jag har också slutat försöka tvinga mig själv att må bra när jag gör saker bara för att det är den typen av saker som en ”ska” må bra av, utan varit mer okej med att ”ja nu gör jag det här och det är inte så jävla kul men det håller i alla fall den värsta ångesten borta”, slutat känna ångest över att jag inte mår bra och så vidare. Jag har under inga omständigheter gått utanför min så kallade ”comfort zone” eller pressat mig själv på något sätt. Det kanske jag kommer behöva göra i framtiden men inte nu, när det jag måste fokusera på är att sluta vara deprimerad.

Att må bra handlar mycket om förutsättningar. Jag har haft förutsättningarna att faktiskt ta hand om och fokusera på mig själv och mitt mående, att rensa ut majoriteten av de saker i mitt liv som gjort att jag känt mig stressad. Alla har inte de här förutsättningarna. Däremot tror jag också att många går omkring och känner en massa stress och press över saker de faktiskt inte skulle behöva känna så inför, det har i alla fall jag gjort under stora delar av mitt liv.

Trolljägarna.

Jag har, som vissa noterat, varit med i programmet Trolljägarna på tv3. Jag har inte sett det aktuella avsnittet själv så jag kan inte riktigt kommentera min egen prestation, men jag såg avsnittet innan och vet att personen som trakasserade och mordhotade mig i somras blev uthängd med namn och bild.

Jag tycker att den här typen av program är problematiska på många vis. Det är problematiskt att ett strukturellt problem görs till en fråga om individer, det är problematiskt att rättsväsendet inte tar hand om dessa personer och att vi istället straffar dem genom att hänga ut dem offentligt, det är problematiskt att en man som Aschberg ska gå omkring och ”skydda” en massa kvinnor som blir utsatta för saker av De Riktiga Förtryckarna och så vidare.

Jag skulle inte ha medverkat i den här typen av produktion om den som skulle konfronteras var något vanligt flashbacktroll. Jag får vidriga kommentarer dagligen, men det gör inte att jag vill straffa alla de som utsätter mig för dem personligen eller hänga ut dem. Den här personen hade dock flera tusen följare på twitter, hade trakasserat mig under en lång tid och har även trakasserat åtskilligt fler. Jag visste också att hen var långt ifrån någon utsatt förlorare, utan tvärtom som jag förstått det ganska framgångsrik. Detta gjorde att jag ville medverka till att hen skulle få någon form av straff. Det har fungerat bland annat i och med att hen tog bort sitt första konto kvällen efter konfrontationen spelades in, och nu också tagit bort det nya konto hen skaffade efter det. Jag tror också att många av de som tyckte om och försvarade detta konto har tänkt om i frågan.

Sedan kan jag ju inte förneka att jag har ett visst personligt behov av hämnd och upprättelse. Den här personen utsatte mig för jävligt mycket skit, och det från ett konto med flera tusen följare som också kunde dras med i det. Jag kände mig, givetvis, jävligt utsatt, och jag vet att många andra har känt sig utsatta av hen.

Jag vet inte om jag gjorde rätt val att medverka eller inte, nu är det hur som helst redan gjort och inget jag kan göra något åt.

Hantera ångest utan illusioner.

Länge försökte jag hantera min ångest genom att hänge mig åt illusioner. Jag tänkte: om jag bara blir smal, skaffar en partner, blir framgångsrik och så vidare så kommer jag att bli lycklig. Detta ledde till många tillstånd av eufori, men också en ständig strävan efter mål som ändå inte gjorde mig särskilt mycket gladare i slutänden. Jag hatade ofta mig själv för att jag inte förmådde att må bra, för det var ju liksom det en skulle göra. Jag skyllde dessa tillkortakommanden på att jag var fel, gjorde fel och så vidare.

Nu har jag en annan idé om vad det är som får mig att må dåligt, en idé som inte bygger på att jag bara behöver fixa till någon grej så kommer allt att bli bra. Denna idé är på många sätt sundare, för den tvingar inte in mig i att ständigt gå omkring och kritisera mig själv, mitt utseende, min personlighet och så vidare, men den ger också mindre lättnad i stunden. Innan kunde jag alltid tänka att det bara var någon detalj som stod mellan mig och lyckan. Så kan jag inte tänka längre.

Jag vet nu att det jag tänkte skulle göra mig lycklig innan var lögner och illusioner, och det är en smärtsam insikt att hantera. Det finns inte längre några tillflyktsvägar. Ibland ger det mig panik, jag känner mig instängd, jag önskar att jag kunde vinna tillbaka de där illusionerna och hänga upp mitt liv på dem igen, för jag vet inte vad jag ska hänga upp mitt liv på utan dem. Friheten som jag har nu när jag gjort mig fri från dem är skrämmande, för det är ingen positiv frihet, det är som att falla fritt utan att veta vad en ska ta tag i.

För vems skull ska jag tänka positivt?

IMG_20140402_150051Läste lite i veckorevyn om att var ”negativ” och att det tydligen kan leda till att en blir deprimerad! I egenskap av både negativ och deprimerad så tänker jag att detta kanske är en lätt förenklad bild av verkligheten. Även positiva människor kan vara deprimerade, och en kan vara negativ utan att vara deprimerad.

Min depression handlar inte om att jag är ”negativ” utan om att min hjärna är jävligt utmattad på grund av att jag har haft mycket stress i mitt liv. Det är svårt för mig att känna glädje på grund av detta. Visst kan det i sig leda till svartsynthet som kan förvärra det hela, men det är inte den som från början satt mig här.

Jag tänker att den här uppfattningen att ”negativa tankar” är det grundläggande problemet har mer att göra med vad omgivningen uppfattar som problematiskt att göra än den deprimerade själv. Då jag är en person som ger uttryck för mitt världshat och min pessimism så märker folk helt enkelt av att jag inte mår särskilt bra när depressionen får mig att bli extra svartsynt. Om jag hade varit en person som satte värde i att vara ”positiv” så hade det troligen inte blivit lika uppenbart för min omgivning, men det hade ju fortfarande varit en depression. Det finns en skillnad i hur folk uttrycker sitt känslotillstånd, och det är ofta det som omgivningen reagerar på.

Jag kan på ett sätt tycka att det är ganska sunt att inte tvinga sig själv att vara ”positiv” när en mår skit. Det betyder inte att en ska grotta ner sig i världshat och pessimism, men jag tror inte att jag skulle må särskilt bra av att ”tänka positivt” i ett läge där jag mår skit, eller för den delen någon annan gång. Det känns som något en gör för omgivningen mer än sig själv, för att slippa ”plåga” folk med sina tankar.

Att hitta känslan av egenvärde.

Att leva i det här samhället innebär att bli utsatt för systematiska kränkningar av ens människovärde. Kränkningarna kommer från alla möjliga håll. Från män som tar sig rätten över ens kropp eller ens känslor, från myndigheter som ständigt ifrågasätter en, från skolan som betygsätter allt en gör, från vuxna som betraktar en först och främst som barn eller ungdom och i andra hand som individ, från alla som försöker pränta in i en att det en gör endast är något värt om det leder till att någon vill betala för att sätta ens kropp i arbete.

När en blir utsatt för dessa kränkningar från ung ålder så lär en sig aldrig att respektera sig själv. Om alla andra säger att du är värdelös om du inte finner din plats i kapitalismen eller patriarkatet, hur ska du då kunna känna dig värdefull i dig själv? Hur ska du kunna vara snäll mot dig själv i ett samhälle som utsätter dig för systematiska kränkningar?

Jag försöker hitta den där känslan av egenvärde. Känslan av att jag förtjänar att må bra och att ha det bra bara för att jag är människa, inte för att jag presterar. Men det är svårt, för jag har aldrig fått lära mig hur en gör. Jag har aldrig fått lära mig att tillgodose mina behov, att agera som om jag vore värd något. Jag har bara lärt mig att söka mitt värde i vad jag kan göra för andra, mer specifikt för män.

Det är svårt att hitta den där känslan, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att om jag hittar den så kommer jag kunna undvika att utsätta mig själv för ytterligare kränkningar i livet. Jag tror att jag lättare kommer kunna ta till vara på min insikt om vad jag mår dåligt av och överge det istället för att klamra mig fast för att jag inte vet vad jag annars ska göra.

Jag funderar ofta på hur det hade varit om jag hade lärt mig självrespekt tidigare i livet. Jag funderar på hur mina relationer med män hade tett sig (eller snarare inte tett sig) om jag hade lärt mig att jag är värd att ha det bra och bli behandlad med respekt, att det inte är mäns bekräftelse som ger mig värde utan att det är något som kommer inifrån mig själv. Jag önskar ofta att jag hade fått lära mig att jag förtjänar att bli behandlad med respekt, men det har jag inte. Därför har jag aldrig kunnat lämna situationer där jag inte behandlas med sådan i tid, utan jag har låtit det pågå trots medvetenhet om att det inte är bra för mig. För jag har inte tyckt att jag förtjänar bättre, och jag har inte vetat vad jag ska göra av mig själv om jag inte får värde från någon annan.

Hur gör jag då för att försöka hitta den känslan? Jag försöker att vara snäll mot mig själv, att lyssna på mina behov och göra saker där jag inte känner press på att prestera. Jag försöker tänka på mig själv utifrån den situation jag befinner mig i snarare än vilka inneboende egenskaper jag har, för att inte ständigt skuldbelägga mig själv för saker som händer mig. Jag försöker förstå vilka situationer som är destruktiva för mig och hur jag kan finna styrka att ta mig ur dem, men också vara förlåtande mot mig själv för att jag tidigare inte har haft den styrkan. Det är svårt, men det känns som att det går.

Om det är någon annan här som har gjort eller gör samma resa, som vill skriva om sina erfarenheter, eller tipsa om någonstans det står om det. Jag tror det skulle ge mig styrka.

Tatuering och ämnesförfrågningar.

wpid-IMG_20140219_130130.jpgÄr mitt uppe i tentaplugg, men tänkte att jag skulle visa tatueringen jag gjorde igår. Det är den första jag gör. Nu är den inplastad och blodig och så vidare men ja, ni ser ju ändå. Är mycket nöjd.

Sen tänkte jag väl kolla lite vad folk vill läsa om här. Just nu har jag så jävla dålig inspiration och ork, men känner att jag vill komma igång igen och få nya tankar och idéer. Så om ni har något ämne/fråga som ni tycker verkar fett får ni hemskt gärna skriva en kommentar om det.

Veckan.

IMG_20140201_161054Pysslade.IMG_20140203_091004Gjorde slut. Det var jobbigt men jag orkar och vill inte skriva om det nu. Vill ändå att ni ska veta, om ni inte redan snappat upp det på twitter/instagram. IMG_20140204_162941Bokade tatueringstid och tröstshoppade för att känna mig värdefull igen, men det gick inte särskilt bra.IMG_20140205_171134Såg ut såhär.IMG_20140205_180205Upprepade mig konstnärligt.IMG_20140208_101923Hängde med Lady Dahmer och Hannah.

Vagina dentata.

Idag har jag suttit och försökt göra en sån här av cernitlera.

il_340x270.527308793_ckrbDetta är alltså en vagina dentata, en fitta med tänder. Så SJUKT underskattad grej inom populärkultur tycker jag. Borde göras mycket mer film, musik, konst och så vidare om fittor med tänder. Hört talas om filmen Teeth som ska handla om detta, men har inte riktigt nerverna för skräckfilm.

Såhär blev i alla fall resultatet:

wpid-IMG_20140126_165754.jpgÄr halvnöjd. Det var svårt att få till tänderna så att det framgår tydligt vad det är.