Att leva i det här samhället innebär att bli utsatt för systematiska kränkningar av ens människovärde. Kränkningarna kommer från alla möjliga håll. Från män som tar sig rätten över ens kropp eller ens känslor, från myndigheter som ständigt ifrågasätter en, från skolan som betygsätter allt en gör, från vuxna som betraktar en först och främst som barn eller ungdom och i andra hand som individ, från alla som försöker pränta in i en att det en gör endast är något värt om det leder till att någon vill betala för att sätta ens kropp i arbete.
När en blir utsatt för dessa kränkningar från ung ålder så lär en sig aldrig att respektera sig själv. Om alla andra säger att du är värdelös om du inte finner din plats i kapitalismen eller patriarkatet, hur ska du då kunna känna dig värdefull i dig själv? Hur ska du kunna vara snäll mot dig själv i ett samhälle som utsätter dig för systematiska kränkningar?
Jag försöker hitta den där känslan av egenvärde. Känslan av att jag förtjänar att må bra och att ha det bra bara för att jag är människa, inte för att jag presterar. Men det är svårt, för jag har aldrig fått lära mig hur en gör. Jag har aldrig fått lära mig att tillgodose mina behov, att agera som om jag vore värd något. Jag har bara lärt mig att söka mitt värde i vad jag kan göra för andra, mer specifikt för män.
Det är svårt att hitta den där känslan, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att om jag hittar den så kommer jag kunna undvika att utsätta mig själv för ytterligare kränkningar i livet. Jag tror att jag lättare kommer kunna ta till vara på min insikt om vad jag mår dåligt av och överge det istället för att klamra mig fast för att jag inte vet vad jag annars ska göra.
Jag funderar ofta på hur det hade varit om jag hade lärt mig självrespekt tidigare i livet. Jag funderar på hur mina relationer med män hade tett sig (eller snarare inte tett sig) om jag hade lärt mig att jag är värd att ha det bra och bli behandlad med respekt, att det inte är mäns bekräftelse som ger mig värde utan att det är något som kommer inifrån mig själv. Jag önskar ofta att jag hade fått lära mig att jag förtjänar att bli behandlad med respekt, men det har jag inte. Därför har jag aldrig kunnat lämna situationer där jag inte behandlas med sådan i tid, utan jag har låtit det pågå trots medvetenhet om att det inte är bra för mig. För jag har inte tyckt att jag förtjänar bättre, och jag har inte vetat vad jag ska göra av mig själv om jag inte får värde från någon annan.
Hur gör jag då för att försöka hitta den känslan? Jag försöker att vara snäll mot mig själv, att lyssna på mina behov och göra saker där jag inte känner press på att prestera. Jag försöker tänka på mig själv utifrån den situation jag befinner mig i snarare än vilka inneboende egenskaper jag har, för att inte ständigt skuldbelägga mig själv för saker som händer mig. Jag försöker förstå vilka situationer som är destruktiva för mig och hur jag kan finna styrka att ta mig ur dem, men också vara förlåtande mot mig själv för att jag tidigare inte har haft den styrkan. Det är svårt, men det känns som att det går.
Om det är någon annan här som har gjort eller gör samma resa, som vill skriva om sina erfarenheter, eller tipsa om någonstans det står om det. Jag tror det skulle ge mig styrka.