Stackars Birro.

Och där kom den självömkande krönikan signerad Marcus Birro. Han medger att han nog inte hade blivit en så bra partiledare, utan som Maud Olofsson fast värre. Hur kan han ens jämföra sig med henne?

Birro påpekar att den journalistiska objektiviteten inte finns. Visst, det kan jag hålla med om. Jag kan också tycka att det är bättre när man vet om journalistens åsikter än när man inte gör det. Men som partiledare har man ett uppdrag att företräda sitt parti, vilket är en ganska markant skillnad i förhållande till att bara ”ha en åsikt”.

Detta är mitt favoritcitat:

Jag har slutit fred med dem båda. En del onödigt hårda ord blev sagda. Jag sträckte ut min hand till både den politiska och den tv-mässiga världen och jag kände enbart ett löst, slappt handslag.

Jag vet inte om jag skulle jämföra det med ett ”slappt handslag” att ha fått jobb som programledare för ett debattprogram. Marcus Birro fick ju verkligen en chans att jobba med tv, men sumpade den på grund av sitt otroliga högmod.

Att handslaget var så slappt från politikens sida kan ju ha att göra med att han inte ens var tillräckligt seriös i sin kandidatur för att stå fast vid den ens ett dygn. Vad förväntade han sig? Att bli emottagen med öppna armar som partiets frälsare?

Tänk om Birro för en gångs skull kunde ta av sig offerkoftan och fatta att anledningen till att folk reagerar som de gör är för att han beter sig som han gör?

Fotoskola; bländare och slutartid.

Elsa har efterfrågat ett inlägg om hur jag fotograferar så jag tänkte att det kan jag väl skriva. Tänkte att jag delar upp det i några delar.

Jag är i princip helt självlärd när det kommer till fotograferandet. Jag har gått FotoA i gymnasiet men där lärde jag mig bara några småsaker. Jag har fotat manuellt från första början och vet faktiskt ärligt talat inte riktigt hur de automatiska lägena fungerar, men det är helt okej eftersom helt manuellt nästan alltid blir snyggast.

När jag lärde mig fota så började jag med att först lära mig de två, enligt mig, grundläggande funktionerna och byggde sedan på kunskapen utifrån det genom att testa mig fram. Det blir sjukt mycket enklare då för då slipper man lära sig precis allt samtidigt och så lär man känna kamerans funktioner mer på djupet. *dör över hur pretentiös jag låter*

För att det ska se ut såhär måste man ha kameran inställd på manuellt läge, ”M”. Längst upp i vänstra hörnet sitter de två inställningar som jag ser som de mest grundläggande; slutartid och bländare. Slutartiden avgör hur länge kamerans sensor exponeras för ljus och den skrivs som ett bråktal, alltså en sekund delat på någonting. I det här fallet är det en 1/125 vilket innebär att sensorn kommer exponeras för ljus i en hundratjugofemtedels sekund. Ibland skrivs slutartiden bara som talet i nämnare, alltså i det här fallet 125. Då får man tänka sig att det står en etta däröver.

Slutaren avgör dels hur ljus bilden blir, bilden blir ljusare ju längre slutartiden är. Den avgör också hur suddig bilden blir. Om man tar en bild på något som rör sig snabbt så måste man ha kortare slutartid. När jag fotar samtidigt som jag går så måste jag nästan alltid ha en slutartid som är högst 1/50, när man sitter ner så kan en slutartid på 1/20 funka utan att jag måste anstränga mig för att hålla kameran stilla. Generellt tycker jag om att ha kort slutartid eftersom jag gillar skarpa bilder, men ibland kan bilder med lång slutartid blir häftiga också. Typ som nedan.

Den andra är bländaren och det är det värde som det står ett f framför, i det här fallet 5,6. Bländaren är liksom hålet där ljuset kommer in till sensorn i kameran och bländarvärdet avgör hur stor bländaren är. Ju lägre talet är desto större är bländaren. Olika objektiv tillåter olika storlekar på bländaren och generellt är det dyrare med objektiv där man kan ha stor bländare.

Bländaren avgör två saker. Det första är hur ljus bilden blir, ju lägre tal desto större bländaröppning desto ljusare bild. Det andra är hur kort skärpedjupet blir. Skärpedjup är hur mycket av bilden som är skarpt. Med kort skärpedjup så blir det skarpt precis där man fokuserar och med långt skärpedjup så blir det skarpt mycket längre. Nedan är en bild med kort skärpedjup.

Många personer gillar objektiv med stora bländare eftersom kort skärpedjup kan bli himla effektfullt. Personligen tycker jag inte att det är sådär jätteviktigt och jag tycker dessutom att folk ganska ofta överanvänder kort skärpedjup och överdriver. Det objektiv jag har som har störst bländaröppning är mitt 50/f1,8 som är ett himla bra budgetalternativ om man vill fota med kort skärpedjup eller vill kunna ta skarpa bilder när det är mörkt.

Om man vill lära sig fota manuellt kan man börja med att få koll på dessa inställningar ordentligt och sen gå vidare till att pyssla med resten. Om ni vill så kan jag skriva mer om hur jag fotograferar. Jag är inte direkt något proffs men jag har koll på det mesta.

Våld är alltid våld, oavsett vem som slår.

En grej jag tyckte var jävligt upprörande i efter tio är hur psykologen viftade bort det där med hur milt man ser på kvinnor som slår män. Först sa hon typ att det alltid är fel med våld men sen kom hon ändå fram till att det är mer ”okej” när en kvinna slår en man eftersom ”män är starkare”.

För det första är mannen inte alltid starkare och för det andra är inte våld mer okej för att den som blir utsatt kan försvara sig. Det är såklart ändå jättehemskt med folk som blir slagna i relationer.

Jag kan ju erkänna att jag också associerar annorlunda när jag hör att en tjej har slagit en kille. Jag tänker genast på förklaringar till beteendet medan jag är mycket mer fördömande när det kommer till en man. Men bara för att jag och många med mig känner så betyder ju inte det att det är rätt.

Även om mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som måste lösas så måste vi se varje enskild våldsincident som lika illa. För hur mycket strukturer det än ligger bakom vårt agerande så är våld fortfarande våld och det kan aldrig någonsin accepteras.

Det är skillnad på att beskriva och romantisera.

Jag kollar på efter tio med Quetzala Blanco och Blondinbella med anledning av den debatt som utbrutit rörande meningsskiljaktigheterna de två emellan. Jag ser det som en självklarhet att man ska kunna skriva om de dåliga sidorna i livet, men det är en stor skillnad på att beskriva och på att romantisera det.

Både Blondinbella och Quetzala skriver om när livet är jobbigt men de skriver om det på helt olika sätt. Quetzala skriver ibland romantiserande och för det mesta bara krasst konstaterande utan problematisering. Hon skriver att hon mår kasst och att hon vill mår bättre men hennes inlägg känns sällan konstruktiva. Blondinbella skriver till exempel om stressen, om rädslan för de som hotar henne, om hennes tidigare osunda förhållande till mat. Jag kan förstå Blondinbellas kritik mot Quetzala, för Quetzala försöker inte i sina skildringar peppa människor till att komma ifrån destruktiviteten.

Samtidigt tror jag egentligen inte att folk i allmänhet blir inspirerade till självdestruktivitet av Quetzalas blogg. Personer som redan har självskadebeteenden får säkert ”inspiration” till nya sätt att skada sig själv, men jag tror inte att beteendet föds på grund av bloggen. Samma sak inträffar ofta när ätstörda läser böcker om ätstörningar, det betyder väl inte att de ska sluta skrivas sådana? Något som för en person är en inspiration blir för en annan en tröst eller något som ger kraft till förändring. Folk reagerar olika på olika saker, helt enkelt. Quetzala säger ju att det hör av sig folk till henne som berättar att hennes inlägg gett dem kraft och det stämmer säkert.

Folk måste lära sig att se skillnad på när man bara beskriver något och när man romantiserar det. För romantiserande kan vara inspiration för många, men något beskrivande upplevs nog bara som inspiration för den som redan är fast i skiten. Och jag tror inte att Blondinbella tycker att man inte ska få skriva om hemskheter, det är sättet de skrivs om det som hon ogillar.

Läget.

Barn äter så jävla äckliga grejer. T.ex. idag så villa de att jag skulle köra deras frukost, flingor med chokladbitar simmande i varm choklad, i micron. Eftersom jag är så jävla snäll så gjorde jag det, trots en stark känsla av avsmak.

Idag åker mamman iväg till New York och barnen sover hos pappan, vilket innebär att jag bara jobbar mellan fyra och sex i några dagar, skönt! Har dock hostan från helvetet som hindrar mig från att sova.

Nu väntar jag bara på den obligatoriska självömkande krönikan.

Jag fattar inte hur Marcus Birro resonerar. Hur kan en människa vara så otroligt världsfrånvänd att man inte fattar hur det är ett jävligt stort problem om man som ledare för ett debattprogram kandiderar till en roll som partiledare. Han tycker att han ska få ”en chans” att ”rätta till felet”. Han hade fan sin chans men valde tyvärr att sumpa den genom att göra ett otroligt ogenomtänkt utspel. Hade han haft en uns professionalism så hade han i alla fall frågat tv4 innan han gick ut med sin kandidatur.

Nu riskerar han att behöva flytta från lägenheten som tv4 har ordnat åt honom, vilket såklart är föremål för gråt och tandagnisslan. Det stör mig att han inte fattar hur extremt priviligerad han är som ens har fått möjligheten att vara programledare och få sin lägenhet fixad av jobbet, att han anser sig orättvist behandlad nu uppfattar jag faktiskt som riktigt hånfullt.

Nu väntar jag bara på hans självömkande krönika rörande detta. Troligen kommer den att levereras med inslags av så kallad ”jantelagskritik” eftersom Sverige är ett så jävla inskränkt land eftersom vi misstror Birros förmåga att bedriva objektiv journalistik samtidigt som han kandiderar som partiledare. Kanske även någon svada om hur vi diskriminerar kristna i detta land. Vad vet jag. Att det inte kommer någon krönika alls ser jag däremot som extremt osannolikt.