Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

dikotomi

Barn är individer.

Det har kommit intressanta reaktioner på mitt inlägg om barnförtryck. Det är kul att läsa era kommentarer kring detta.

Vissa undrar hur jag ser på att barn faktiskt är mindre mogna än vuxna, på det ansvar som vuxna har för barn och så vidare. Mitt problem är just uppdelningen mellan barn och vuxna och definierandet av barn som omogna och vuxna som mogna. Hela idén om att vara ”mogen” indikerar att en liksom skulle kunna bli ”klar”, som en frukt. Jag tror inte att det funkar så.

Vissa människor verkar se livet som någon slags linjär utveckling uppåt. Att en föds som ett blankt blad och sedan blir bättre och bättre, klokare och klokare. Så tror inte jag att det är, utan jag tror att människor har olika saker att säga beroende på bland annat ålder. Jag tror att en ofta har många insikter som en glömmer bort senare i livet. Jag kan till exempel ofta sakna förståelse för hur jag agerade som tonåring. Jag tänker att vi måste möta det här med ödmjukhet och respekt för barnets individualitet istället för att anta att vi vet bäst bara för att vi är äldre. Vissa människor förstår saker när de är 15 som andra inte förstår under en livstid.

Jag tycker att en kan erkänna att någon är svag och att denne behöver ens hjälp utan att definiera den såsom vi ofta definierar barn, det vill säga helt inkapabel att fatta egna beslut kring någonting i livet, okunnig och ”omogen”. Både ”vuxna” och ”barn” kan behöva vägledning, hjälp och stöd i livet, och vi kan ge det till både vuxna och barn utan att för den sakens skull förtrycka dem och pressa in dem i en roll som de egentligen inte passar i. När barn eller ungdomar försvarar sig och argumenterar så brukar detta inte betraktas som när en vuxen människa gör det, utan det brukar ses som något på sin höjd ”gulligt”, som ”lillgammalt” för att barnet liksom försöker gå in i en roll det egentligen inte passar i. Jag önskar att vi skulle kunna sluta tolka detta med tolkningsramar baserade på ålder och istället börja se det som uttryck för den människans individualitet.

Jag tror att rollen som ”barn” är extremt begränsande och ser viljan att pressa in alla i en viss ålder i den kategorin är ett slags förtryck, på samma sätt som det är ett förtryck att vilja pressa in alla som uppfattas på ett visst sätt i kategorin ”kvinnor”. Jag tror också att kategorin barn används för att förtrycka vuxna människor när de visar svaghet. Ofta gör en att en person beter sig som ett barn då denne är ledsen offentligt eller liknande. För mig är det något mycket tragiskt att dessa enligt mig helt naturliga och ofta nödvändigt beteenden kommit att ses som barnsliga och därmed opassande. Det är denna uppdelning jag vänder mig emot.

Barn måste börja ses som individer. Givetvis individer med en viss ålder som påverkar dem precis som till exempel kön eller hudfärg gör, men fortfarande som individer.

Att vara hora som revolt.

Anna-Maria skriver om Kissie. Jag älskar när folk skriver om Kissie.

Det är en vanlig myt bland folk att tjejer inte vill se ut som Kissie. Detta är emellertid falskt, om man kollar på stan så ser man ju folk som ser ut som Kissie precis överallt. Anna-Maria menar att detta handlar om att man inte passar in i den där typiska Blondinbellamallen, att vara ”någon”. Någon med bra betyg, entreprenörsdrömmar och ”driv”. Man säger ”fuck you” till världen genom att göra sig till ett våp. Hon menar också att detta är klassrelaterat vilket jag är helt övertygad om stämmer, men jag pallar inte gå in djupare i det nu.

Detta anspelar också på hora/madonna-myten. Hora/madonna-myten är en feministisk teori som bygger på att samhället vill dela in alla kvinnor i horor eller madonnor, där horan är den smutsiga kvinnan och madonnan är mamman. Madonnan vill man gifta sig med och horan vill man ta ut sina lustar på. Blondinbella och Kenza är madonnor, Kissie är hora. Kissie gör sig till hora för att hon inte kan vara madonna, då blir det en revolt att vara horan. En revolt mot madonnaidealet, men fortfarande inom samma struktur. Och ett sätt att slippa försöka leva upp till madonnaidealet, för det är ju redan kört.

Madonnorna behöver horan för att upplevas som så fina och goda. Varför skulle man annars hacka så mycket på Kissie och lyfta fram hur dålig hon är? De vill väl lyfta upp sig själva, för om inte horan finns finns inte heller madonnan. Hela konceptet bygger på att de står i motsats till varandra. Idén med att vara madonna är att man får vara ”god” och accepterad. Horan behöver inte bry sig om att vara artig och vän, för hon är redan en ”fallen kvinna”. Därför är det inte så konstigt att många väljer att ta rollen som hora, om man inte pallar leva upp till madonnaidealet.

Vad jag tycker är jävligt intressant relaterat till detta är en trend som finns i Japan; ganguro. Hela konceptet är att man sminkar sig ”svart” och klär sig i sjukt skrikiga kläder.

Detta är en slags extremversion av fjortisar. Det är så överdrivet att det bara blir absurt. I konceptet ingår även att vara skrikig och högljudd, precis som fjortisar är. Det finns många teorier om varför detta har uppstått men en är att det är en slags motreaktion på striktheten i det japanska samhället. Ungdomen tvingas in i att prestera, vara duktiga, vara timida och inte vara till besvär. Sedan ska de utbilda sig och skaffa jobb och knega på utan att klaga. När samhället ser ut så blir det en revolt att vara en skrikig jobbig tonåring.

Detta är en revolt för att man självmant tar över den minst önskvärda kvinnorollen och gör den extremare. Men samtidigt är det sorgligt att det hela fortfarande görs inom madonna/hora-mallen. Att göra revolt är att vara ouppfostrad, att göra saker som en ”fin flicka” inte ska göra.

Personer som antar rollen som hora anklagas ofta för att vara ”ofeministiska”. Tänk på alla utvikningstjejer, alla skandalbloggar. De anspelar ofta på ett uppenbart sätt på sex. Men att vara hora är också att vägra anpassa sig efter vad folk vill ha. Madonnorna hatar horan för att visa avståndet mellan henne och de själva, killarna utnyttjar horan; henne kan man knulla, men när allt kommer omkring vill man ha en madonna att föda ens barn. De flesta i samhället ser ner på eller tycker synd om horan.

Genom att välja att vara hora och leva ut hor-myten utan att försöka nå madonnastatus så säger man på sätt och vis fuck you till allt det här, även om man gör det inom ramarna för rådande system. Men man lyckas ändå vända upp och ner på den här dikotomin.

Ge mig pengar!
Arkiv