vuxna – Fanny Åström

När någon ”beter sig som ett barn”.

Ibland hör en att någon ”beter sig som ett barn” eller ”tonåring”, speciellt om kvinnor.

Jag funderar; vad är det som gör att barn och tonåringar beter sig som de gör? Är det att de helt enkelt är sämre människor på något sätt? Nja, jag tänker att det har att göra med att de sällan har någon kontroll över sin situation.

När en inte har någon kontroll över sin situation så blir en rimlig utväg att vara ”besvärlig” och på så vis tvinga sin omgivning att ta hänsyn till ens behov. Eftersom en saknar resurser till att själv lösa sina problem, eller kanske rentav är hindrade från det rent fysiskt, så är det rimligt att bli ”hysterisk”.

Det är också vanligt att barn inte tas på allvar av vuxna, till exempel när olika godtyckliga regler motiveras med ”för att jag är vuxen” istället för att förklaras. Klart detta är en frustrerande situation för en tänkande människa. En kanske har jättemånga bra argument, men det spelar ingen roll eftersom någon annan har makt över en.

Jag tror att de flesta vuxna hade blivit ”besvärliga” på samma sätt om de hade blivit förvägrade sin frihet på samma sätt. Tänk dig typ att någon som har full materiell makt över dig ska hålla på och bestämma till exempel när du ska gå och lägga dig, vem du får träffa och så vidare. Klart en blir sur!

Dessutom kallas allt detta för ”kärlek”. Klart en blir lack när någon ständigt ignorerar en och nedvärderar en under parollen ”kärlek”. Herregud.

Jag tänker också att kvinnor ofta är maktlösa i sina relationer med män. Till exempel när män upprepade gånger ignorerar problem i relationen som kvinnan pekar på, eller struntar i att göra något åt det. Eller när män kontrollerar kvinnors liv på olika sätt. När det inte fungerar att resonera med en människa en på något sätt är beroende av ligger hysterin nära till hands.

Så om någon ”beter sig som ett barn” kanske en ska fundera på vad som tagit personen till det läget. Ofta handlar det om att en inte känner att en har kontroll över situationen och att ”vuxna” problemlösningsmetoder inte fungerar.

Vuxna lär barn att kränkningar och orättvisa är okej.

Jag har tänkt en del på vuxenbeteenden på sista tiden. Att vara vuxen är enligt mig inte främst en ålder utan en livsstil, vars främsta kännetecken är att en gärna identifierar sig som vuxen och använder det i olika sammanhang samt att en gladeligen trycker ner såväl barn som unga på grund av deras ålder.

Hur som helst: hos många vuxna finns det en attityd som är typ att en ska härdas tidigt i livet. Till exempel om någon beter sig illa mot en så ska en stå ut med det eftersom det ”är så världen fungerar”, för att ”boys will be boys” eller något liknande trams.

Jag tycker att det finns något väldigt väldigt märkligt i att bara konstatera att ”det är så världen fungerar” och sedan reproducera dessa mönster. Som om den vuxna personen inte skulle ha någon som helst makt över världen, någon som helst möjlighet att visa på ett annat alternativ. Som om vuxna människors uppgift var att lära barn ”hur världen fungerar” utan att ifrågasätta alls. Det är så slappt och oseriöst! Verkligen att inte vara en tänkande människa.

Att världen innehåller en massa hemska element är något en lär sig förr eller senare, och jag tänker att ju senare desto bättre. Jag tror att det finns ett stort värde i att få utveckla en känsla för rätt och fel och sina egna gränser, för då kan en själv hävda dessa lättare när en hamnar i jobbiga situationer. Problemet när vuxna motiverar uppenbar orättvisa inför barn med att ”det är så världen fungerar” är att de lär barnen ett förhållningssätt till omvärlden som är passivt och accepterande, där det inte finns någon mening med att fundera på varför saker ser ut som de gör och om det är rätt, om en bör göra motstånd och så vidare. De lär barnet att det inte är särskilt viktigt vad den tycker och tänker om det ena och det andra.

Det stämmer att en kommer bli utsatt för kränkningar genom livet, det är nästan garanterat, men det innebär inte att en behöver ”härdas” för det. Ju senare kränkningarna kommer desto större förmåga har en att reagera på dem och göra motstånd, eftersom en då förhoppningsvis har byggt upp en mer gedigen självkänsla. Det, anser jag, är väldigt viktigt att barn får lära sig så att de kan växa upp och bli människor som tar ansvar för sitt eget agerande och för sin omgivning istället för att falla in i vuxenvärldens accepterande av allt som sker omkring dem.

Barn har ofta en stark känsla för rättvisa, något som ofta beskrivs som ett problem. Detta har jag svårt att förstå, det är väl snarare en bra egenskap? Det borde ju uppmuntras, istället för att tryckas ner? ”Livet är inte rättvist”, får en höra. Som om detta var ny information, det är ju just för att livet inte är rättvist som en protesterar mot orättvisa. Det säger ju sig själv att det hade varit poänglöst att protestera mot något som inte existerar. Herregud.

Varför vill en lära människor att kränkningar och orättvisa är okej? I mina ögon förefaller det fullständigt orimligt. Ingenting blir bättre av att frånta andra viljan att göra motstånd, det låter bara skiten fortgå.

Barn är individer.

Det har kommit intressanta reaktioner på mitt inlägg om barnförtryck. Det är kul att läsa era kommentarer kring detta.

Vissa undrar hur jag ser på att barn faktiskt är mindre mogna än vuxna, på det ansvar som vuxna har för barn och så vidare. Mitt problem är just uppdelningen mellan barn och vuxna och definierandet av barn som omogna och vuxna som mogna. Hela idén om att vara ”mogen” indikerar att en liksom skulle kunna bli ”klar”, som en frukt. Jag tror inte att det funkar så.

Vissa människor verkar se livet som någon slags linjär utveckling uppåt. Att en föds som ett blankt blad och sedan blir bättre och bättre, klokare och klokare. Så tror inte jag att det är, utan jag tror att människor har olika saker att säga beroende på bland annat ålder. Jag tror att en ofta har många insikter som en glömmer bort senare i livet. Jag kan till exempel ofta sakna förståelse för hur jag agerade som tonåring. Jag tänker att vi måste möta det här med ödmjukhet och respekt för barnets individualitet istället för att anta att vi vet bäst bara för att vi är äldre. Vissa människor förstår saker när de är 15 som andra inte förstår under en livstid.

Jag tycker att en kan erkänna att någon är svag och att denne behöver ens hjälp utan att definiera den såsom vi ofta definierar barn, det vill säga helt inkapabel att fatta egna beslut kring någonting i livet, okunnig och ”omogen”. Både ”vuxna” och ”barn” kan behöva vägledning, hjälp och stöd i livet, och vi kan ge det till både vuxna och barn utan att för den sakens skull förtrycka dem och pressa in dem i en roll som de egentligen inte passar i. När barn eller ungdomar försvarar sig och argumenterar så brukar detta inte betraktas som när en vuxen människa gör det, utan det brukar ses som något på sin höjd ”gulligt”, som ”lillgammalt” för att barnet liksom försöker gå in i en roll det egentligen inte passar i. Jag önskar att vi skulle kunna sluta tolka detta med tolkningsramar baserade på ålder och istället börja se det som uttryck för den människans individualitet.

Jag tror att rollen som ”barn” är extremt begränsande och ser viljan att pressa in alla i en viss ålder i den kategorin är ett slags förtryck, på samma sätt som det är ett förtryck att vilja pressa in alla som uppfattas på ett visst sätt i kategorin ”kvinnor”. Jag tror också att kategorin barn används för att förtrycka vuxna människor när de visar svaghet. Ofta gör en att en person beter sig som ett barn då denne är ledsen offentligt eller liknande. För mig är det något mycket tragiskt att dessa enligt mig helt naturliga och ofta nödvändigt beteenden kommit att ses som barnsliga och därmed opassande. Det är denna uppdelning jag vänder mig emot.

Barn måste börja ses som individer. Givetvis individer med en viss ålder som påverkar dem precis som till exempel kön eller hudfärg gör, men fortfarande som individer.

Vad skulle kunna hända?

En grej jag tycker är så jävla lustig är vuxna människor som tjuvröker för sina föräldrar. Jag brukar i och för sig inte ställa mig och ta en cigg mitt framför näsan på mina men det i liksom inte som att jag myglar med mitt rökande. Jag skulle knappast gömma ciggen om jag mötte dem på stan, så att säga.

Jag undrar verkligen vad man har för relation med sina föräldrar om man även som vuxen och utflyttad känner sig tvungen att dölja sitt rökande för dem. Vad är man egentligen rädd för? Indragen veckopeng kanske…

Är det någon av er som döljer rökning eller andra dåliga vanor för era föräldrar fast ni är vuxna?

Om bikini på barn.

Bloggkommentatorerna ironiserar (helt berättigat) över moralhetsen kring föräldraskap. Just nu är det Alex Schulman som har hamnat i blåsväder för att han låter sin dotter ha bikini.

Jag tycker också att det är orimligt att tycka att föräldrar är dåliga för att de röker, dricker eller kollar på porr, men just grejen med bikini på barn kan jag verkligen förstå. Inte för att det är dåligt ur ett genusperspektiv, vilket är ett perspektiv jag har ganska svårt att förstå, men för att man sexualiserar något som borde vara osexuellt.

Iden med bikini är ju att man ska täcka att par bröst som ju är något sexuellt, alltså blir bikinin i sig sexuell. Inte för att jag tror att en 1-åring bryr sig nämnvärt eftersom de inte vet något om knulle, men det skickar onekligen ganska märkliga signaler till omgivningen att man anser att barnet har något där som behöver döljas. Att dölja brösten borde inte vara nödvändigt ens för vuxna i något sammanhang och därför anser jag att det är dumt att föra den typen av normer längre och längre ner i åldrarna.

Sen ska man givetvis inte förvägra barnet att ha något det önskar, men man ska inte heller tvinga på barn vuxenvärldens normer tidigare än det behövs. Med risk att låta som någon kristen konservativ tant så tycker jag att barn ska få vara barn, i alla fall i det här avseendet.

Och när det gäller bikini på barn som en ”kul grej” så har jag ganska svårt att förstå det roliga i barn som gör vuxna saker. Dessutom tycker jag att det är respektlöst och fjantigt att skämta med sina barn på det sättet, många hävdar ju att ungarna inte fattar, men jag tror att de flesta barn har mer känsla för vad som pågår i deras omgivning än vad många tror, och att vara reducerad någon slags skämt är obehagligt för de flesta.