feminism – Sida 10 – Fanny Åström

Att ha en framgångsrik strategi är inte detsamma som att ha makt.

Ofta hör jag kvinnor säga typ ”jag försöker att inte göra så mycket känslomässigt arbete i vår relation”. Det är ju bra att de är medvetna om ”känslomässigt arbete” och försöker åtgärda obalansen MEN jag tycker att den här synen är väldigt problematisk och jag ska förklara varför.

ÄVEN att aktivt försöka anpassa sig för att saker och ting ska bli mer jämställda är att göra känslomässigt arbete. Det är precis som med hushållsarbete; om kvinnan går omkring och aktivt undviker att göra hushållsarbete för att det ska bli mer ”jämställt” så gör hon ju en ansträngning, hon står ut med att saker och ting är skitiga, hon måste trycka undan sin impuls, hon måste anpassa sig efter den spelplan som mannen sätter upp.

Detta är i mina ögon inte något som egentligen leder till jämställdhet, snarare är det en överlevnadsstrategi en som kvinna kan ha i patriarkatet för att inte arbeta ut sig totalt. Men grundregeln, att män har makt och sätter upp spelregler i heteromonogama relationer, är fortfarande den som förhärskar. Som kvinna kan en ha olika strategier för att hantera detta, men en kan inte upphäva själva maktförhållandet som sådant. Att ha en framgångsrik strategi är inte samma sak som att ha makt eller att ha en jämställd relation. Själva det faktum att du behöver ha en strategi är i sig förtryck.

Jag tänker på de strategier jag själv har haft, hur nöjd jag varit när jag kommit på en men hur extremt utslitande det är att alltid behöva tänka på dem, upprätthålla dem. En blir distanserad till sig själv såväl som till relationen. Vad är meningen med att ha en relation om en inte kan ge sig hän känslomässigt? Om en måste lägga band på sig själv för att inte utföra känslomässigt arbete?

Lösningen? Tja, tyvärr tror jag inte på ”jämställdhet” i heteromonogama relationer inom ramarna för patriarkatet över huvud taget. Jämställdhet handlar om makt, och makt handlar om hur samhället är strukturerat. En enskild man kan vara hur snäll och medveten som helst och han kommer fortfarande ha makt över kvinnan han delar sitt liv med eftersom han är man. Det är i denna maktobalans som ojämställdheten ligger, och så länge den maktobalansen finns så kommer jämställdhet i en enskild relation att vara en naiv utopi. Lösningen är alltså, som alltid, politisk kamp. Kamp för att kunna älska fritt.

Det här med att förhålla sig till sitt utseende och kvinnlighet.

Sminkade mig och tog lite bilder för att det kan va ”bra å ha” och för att jag var uttråkad och miserabel och ville känna mig lite ~*piffig*~. Tänker på det här med smink och bilder generellt. Jag slutade i princip att sminka mig för ett tag sedan, kanske ett år. Detta för att jag helt enkelt inte orkade. I samma veva slutade jag även klä mig i ”fina kläder”, ha smycken och så vidare. Överlag tycker jag det här är en bra grej, men ibland vill jag typ ~*känna mig fin*~ och så kanske jag sminkar mig eller tar på mig en kjol eller vad det nu kan vara. Men resultatet är inte att jag känner mig fin, utan att jag känner mig utklädd. Det känns som att jag klär ut mig till Kvinna, trots att jag är kvinna.

Jag känner mig fejk när jag ikläder mig ”traditionellt” kvinnliga attribut. När jag har push up, urringat, smink och så vidare. Jag känner mig jävligt mycket snyggare i typ luvtröja, sportbh och mjukisbyxor, och det i sig känns märkligt och främmande. Den person jag hela livet har lärt mig att jag ska vara känner jag mig nu alienerad ifrån. Fast kanske har jag varit det hela tiden, bara det att jag innan alltid sett mig själv med andras blick.

Jag tror att bilden ovan är en snygg bild, men det är som att jag inte vet längre. Jag känner mig vilsen i det här, och det plågar mig trots att jag nog egentligen tycker att det är en bra sak. Men det handlar inte bara om att jag inte vill längre, det handlar om att jag inte kan, att det inte faller sig naturligt på samma sätt som det en gång gjorde.

Jag tror också det handlar om sårbarhet. Om jag lägger upp en bild som uppenbarligen gör anspråk på att vara ”snygg” så kan folk tycka att den är ful och det skulle innebära något. Det tycker jag är obehagligt.

Men jag laddade i alla fall upp bilden på min facebooksida. Kanske tar jag ner den om några dagar.

Att begära radikalt.

Jag har tänkt en del på att begära radikalt på sista tiden.

Våra begär formas av samhället. I ett patriarkalt samhälle lär vi oss begära patriarkala saker. Till exempel; heteromonogama relationer, ägandeanspråk, patriarkala sexuella praktiker, dominans, underkastelse. Vi lär oss att det är dessa saker kommer att ge oss det vi vill ha och behöver.

Jag funderar på vad det egentligen är en vill ha och behöver. Jag tänker; trygghet, närhet, gemenskap, möjlighet att ägna sig åt lustfyllda, meningsfulla aktiviteter, att kunna se andra människor och att själv bli sedd. Jag tänker att detta är vad människor i regel vill ha. Vi vill ha andra människor. Men i patriarkatet lär vi oss att vi får andra människor i vissa former av relationer. Till exempel knyts saker som trygghet, närhet och gemenskap ihop med heteromonogama relationer och kärnfamiljer. Och det finns ju till viss mån detta att hämta där, men det kommer också tillsammans med förtryck, begränsningar och så vidare.

I mina dagdrömmar finns längtan om att få känna passion på lika villkor, att begära andra människor fritt och jämlikt. Att varken behöva underkasta mig eller överordna mig, att inte behöva spela något maktspel utan bara få älska och bli älskad i fred. Att våga vara sårbar, genuin, att öppna upp för någon för att en litar på dem och att de gör samma sak tillbaka. Att få älska på sina egna villkor och inte för att samhället säger åt en att älska.

Jag har relationer som ser ut så, men det är inte dessa relationer som hyser status i detta samhälle. Vännen jag pratar med i telefon flera gånger i veckan anses inte tillräknelig i esten av samhällets ögon. Den relation som betyder så mycket för mig, som jag verkligen litar på, är en relation som i samhället inte anses vara värd min tillit och mitt engagemang. En satsar inte på sådana relationer; den är inte heterosexuell, den är inte amorös, den är inte mellan två människor som befinner sig i relativt lika livssituationer.

Vi uppmuntras till att ”satsa på kärleken” när det kommer till heteromonogama relationer som ingås av människor som har liknande livssituationer och bakgrund, relationer som passar in i hur samhället är uppbyggt. Så fort något hamnar utanför detta så är det inte alls lika självklart att en ska följa sitt hjärta. Då är det plötsligt dumdristigt och naivt. Rädslan är att förlora sin plats i det etablerade samhället när en satsar på den här typen av relationer; alla de timmar jag spenderar på att prata i telefon med min vän, de hade jag istället kunnat lägga på att göra mig tillgänglig för heteromonogama relationer.

Den där känslan kryper över en ibland, men jag försöker att mota bort den så gott det går. Jag försöker att begära det som jag märker att jag år bra av. Jag försöker vara tålmodig och se chanserna när de dyker upp, för det gör de. De är bara inte lika uppenbara.

Minnen från en uppväxt i patriarkatet.

När en kille jag låg med kallade mig slampa för att jag hade berättat om detta för en av mina bästa vänner som också han var bekant med. Det här grejen att en kan behöva snacka om grejer med någon var tydligen ett främmande koncept för honom. Minns att jag blev arg men fortsatte träffa honom för att jag var känslomässigt beroende som en jävla idiot.
När en gemensam manlig vän försökte så split mellan mig och min bästa vän genom att snacka skit om oss och välja den ena framför den andra i perioder, och tyvärr ofta lyckades med detta. Önskar verkligen att jag hade värderat min bästa vän mer då.
Alla de gånger jag prioriterat mina relationer med män som behandlat mig illa framför mina vänskapsrelationer med kvinnor. Så extremt mycket lidande till ingen nytta alls.
När jag var med i en organisation där det fanns en tight grupp med några män som i princip tog alla beslut informellt, och sådde split mellan de kvinnor som fanns genom att snacka skit om dem och exkludera/inkludera dem om vartannat, för att de skulle börja konkurrera med varandra.
Alla gånger män tagit upp en massa plats med konversationer om saker som uppenbarligen bara männen i sällskapet varit intresserade av.

Känslomässig utsugning.

Största skämtet i mitt liv är ju den här grejen Män Som Har Sagt Att De Älskar Mig. Av någon anledning har det bara slutat i utbrändhet, depression, ångest och självhat. Kvalitativ kärlek!

I alla fall så tänker jag på känslomässig utsugning. För det har ju varit det som har varit grejen. Den funkar i två steg:

Gör någon känslomässigt beroende av dig. Detta kan till exempel göras genom att bekräfta personen väldigt mycket samtidigt som en också trycker ner personen. I kombination med ett samhällsideal som säger att den här personen är beroende av dig för att få social status så skapar detta ett starkt beroende.
Luta dig bakåt och låt personen utföra känslomässigt arbete. När bandet väl är skapat så är grunden för exploateringen satt. Personen kommer anstränga sig jättemycket för att få dig att försätta ”älska” den, förvissad om att din kärlek är det enda som kan göra den hel och värdefull.

Denna utsugning har jag blivit utsatt för vilket har gjort att jag fokuserat allt för lite på vad jag behöver för att må bra och lagt allt fokus på vad min partner behöver/vill ha. Jag har inte kunnat prioritera mig själv över huvud taget vilket har fått mig att må skit, eftersom psykisk häls är något som kräver att en arbetar med sig själv och ser till att en får vad en behöver. Saken har inte blivit bättre av att jag har gått omkring och haft ångest för att jag mått dåligt eftersom det sabbat just dessa relationer med män.

Och nu känner jag bara… det är fan inte värt det. Jag orkar inte bli känslomässigt beroende av en man igen. Oavsett hur bra det känns i början, oavsett hur mycket de lovar att de alltid ska finnas där för en och stötta en, så är risken alltför stor att det bara är strategier för att binda en till sig. Inte så att det är medvetet, men jag tror fan få människor kan fortsätta behandla någon som är känslomässigt beroende av dem på ett schysst sätt.

Jag har inga resurser att lägga på en man, jag har verkligen inte det. Jag måste prioritera mig själv och att själv må bra. Relationer med män förvandlas så lätt till svarta hål som bara slukar och slukar all ens känslomässiga energi. Det finns fan inget stopp på hur mycket de kan ta i anspråk bara genom att göra en känslomässigt beroende och sedan vara passiva.

Kvinnlig vänskap.

Jag skrev ju om det här med vänskap innan, men känner att jag kanske inte fick med hela sanningen. Det finns såklart en massa problem är det kommer till vänskap mellan kvinnor.

Vi luras att vi skulle vara sämre på vänskap än män. Detta tar sig många olika uttryck. En vanligt form är det här snacket om hur kul det verkar att ha ett ”grabbgäng” men avslappnat umgänge. Som om kvinnor inte skulle kunna ha avslappnat umgänge i grupp? Nä, för det lär en sig ju från dagis att ”tjejer inte kan umgås fler än två”. Alla konflikter mellan kvinnor tolkas i ljuset av att kvinnor är bråkiga och falska, medan konflikter mellan män tolkas på helt andra sätt.
Saker som kvinnor gör i sina relationer med andra kvinnor nedvärderas konsekvent. Till exempel; gå på toaletten tillsammans (jämför med den sterotypt manliga motsvarigheten ”kissa i kors”), sminka sig tillsammans, prata ”tjejsnack” (typ om ”killar” och ”relationer”) eller vad det nu kan röra sig om. Det anses töntigt och fjolligt att göra dessa saker och kvinnor antas också göra dessa saker med varandra fast kanske så inte ens är fallet.
Det är ”status” att som kvinna ha många manliga vänner eftersom män har högre status än kvinnor. Att som kvinna ”gå hem” hos killarna oavsett om det är som vän eller som partner ger status. Givetvis skapar den här lilla situationen en jävla massa splittring mellan kvinnor. Det är inte kul att ständigt behöva gå omkring och vara rädd för att en ska bli bortprioriterad för något jävla manssällskap som tyvärr så ofta händer.
Män är ena jävlar på att manipulera och isolera kvinnor. Främst gör de detta inom så kallade heteromonogama relationer där kvinnan sugs ut på livskraft och passar upp på mannen medan han ägnar sig åt diverse självförverkligande aktiviteter som ”sport”, ”ha ett band” eller ”ta en öl med grabbarna”. Har själv många gånger varit i situationen där jag prioriterat bort relationer med kvinnor helt enkelt för att jag varit förjävla känslomässigt beroende av en man. Kul liv!
Vi lär oss att den heteromonogama relationen är den viktigaste. Kvinnor lär sig att det viktigaste är att ingå i en heteromonogam relation och sedan hålla ihop denna. Inte konstigt att det är svårt att prioritera sina vänskapsrelationer då, eftersom monogami kräver så mycket mer av kvinnor än av män.

Detta leder ofta till att vänskapen kvinnor emellan blir en slags avstjälpningsplats där en hämtar kraft och stöd för att orka gå tillbaks till sitt verkliga liv där en istället ägnar sig åt att dalta med olika män, vilket såklart är helt överflödigt då det ofta tar så oerhört mycket mer än det ger att ägna sig åt detta sisyfosarbete som är att försöka utvinna något av substans ur en relation med en man. Jag har sett många relationer kvinnor emellan, inklusive mina egna, gå detta bittra öde till mötes. I tonåren hade jag många djupa vänskapsrelationer med kvinnor där vi verkligen levde tillsammans, gjorde mycket saker tillsammans och så vidare, men sedan skaffade sig någon en partner och samvaron började alltmer handla om att prata om hur en ska hantera män och livet i största allmänhet. Det är absolut inget fel på detta, det är något en behöver också, MEN det gör att en kanske inte har så jävla kul med varandra. En utför känslomässigt arbete med varandra, men en uppskattar inte varandras sällskap bara för själva sällskapets skull.

Så vad göra åt detta? Jo, identifiera dessa hot mot den kvinnliga vänskapen och försök överbrygga dem. Målet, som jag ser det, är inte att ha många kvinnliga vänner vid sidan av sina heteromonogama relationer utan att faktiskt leva med och för andra kvinnor. Sedan kanske vissa av dem har relationer med män, men det behöver inte betyda att en själv måste ha det.

Våra vänskaper med varandra ska inte finnas till för att hantera det skittråkiga livet i heteromonogama relationer, utan de ska få finnas för sin egen skull.

Om FATTA MAN och ”självrannsakan”.

FATTA MAN efterlyser personer som vill dela med sig av sina berättelser av att begå sexuella övergrepp:

Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits ömsesidig vilja?
Identifierar du dig som man och har gjort något du ångrar? Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits samtycke? Har du tafsat på någon eller kommenterat någons utseende? Inte kunnat låta bli när någon varit berusad och inte kunnat sätta stopp? Hejdat dig när något varit på väg att gå snett? Hindrat någon annan från att säga eller göra något som inte kändes bra?
Eller har du själv blivit utsatt eller varit i situationer som inte känts OK?
Att berätta om det här är inte lätt, men ditt mod är avgörande: Din historia är viktig för det fortsatta arbetet med FATTA MAN och för en positiv samhällsförändring!

Från FATTA MANS beskrivning:

Vi män måste våga rannsaka oss själva och visa våra personliga erfarenheter för att vi tillsammans ska kunna överge det samhällsklimat där sexualiserat våld tolereras som en del av manligheten.

Jag ser absolut syftet med att kunna diskutera den här typen av normer även bland män. Så som jag ser på saken så är sexuella övergrepp en väldigt flytande skala, och jag tror att det är många som har gjort sig skyldiga till saker utan att över huvud taget förstå det. Det handlar ju om strukturer och inte om enskilda moraliskt lastbara individer eller för den delen handlingar.

Samtidigt så känns det inte bra att en ska ”dela berättelser”. Jag tror att det snarare kan leda till en normalisering än att bidra till ett kritiskt samtal kring dessa normer. Jag tänker att det väldigt lätt blir ett samtal om isolerade händelser och att de var fel men att de nu är överstökade snarare än att diskutera synen på sex och samtycke och hur det påverkar alla på ett djupare plan. Jag tänker att en skulle kunna bedriva ett samtal om det utan att behöva just dessa ”berättelser”.

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Vad händer när människor delar sin ”berättelse” om när de gjorde fel. Jag tror tyvärr att det ofta blir ett ”oj jag råkade göra fel då men nu har jag biktat mig och fått det överstökat”. När jag tänker på fel jag själv gjort så försöker jag väva in det i en kontext, och också se var jag själv befinner mig nu. Till exempel; jag har slutat med viss rasistiska beteenden MEN det innebär inte att jag inte fortfarande utövar rasism. Det är inte fråga om att sluta med vissa enskilda grejer, utan det handlar om att ständigt omvärdera sin syn på omvärlden och sig själv, men framförallt handlar det om att förstå att en inte kan bli en perfekt ickeförtryckande individ inom rådande system utan att en också måste engagera sig i den större samhälleliga kampen emot en struktur. När det på det här sättet handlar om enskilda incidenter så tror jag att en väldigt lätt missar kontexten. Det blir ett evigt tjat om vem som gjorde fel och var och när och varför, istället för att handla om att förändra samhället.

Sedan funderar jag på när jag själv konfronterats med mäns berättelser om saker de har gjort fel. Ibland kan det kännas okej, då brukar det handla om att konversationen inleds på mitt initiativ, men för det mesta så känns det bara förjävla jobbigt. Det känns som om jag behöver ha förståelse för deras situation när det är de som har utsatt någon. Jag vet inte vad som kommer hända med dessa berättelser sedan, men jag tror att det hade känts väldigt obehagligt att komma i kontakt med en berättelse om ett övergrepp som liknar något jag själv blivit utsatt för från förövarens sida.

Och det här men ”självrannsakan” känns så individfokuserat, ett jävligt smidigt sätt för individer i förtryckarpositioner att hantera saker och ting. Har du begått ett övergrepp? Det är lugnt, dra en snyfthistoria om saken och hyllas som en modig feministisk man. Är det verkligen ett rimligt sätt att bedriva politisk kamp på? Det som måste till är ju att män slutar ha sexuell makt över andra på det sätt de har idag. Jag tycker inte om tanken på att de som ”självrannsakar” ska berömmas för sitt mod, för det är på ett sätt att hylla någon för att den begått ett övergrepp som den sedan erkänner. Jag tror inte att vi kommer komma särskilt långt i kampen mot sexuella övergrepp på det viset.

Nå, detta är bara lite lösa tankar. Jag tycker att det är svårt att veta hur en kan prata om detta på ett rimligt sätt. Kanske finns det inga sådana.

Om att äga sin kropp och sexuell frihet.

Funderade lite på utsagan ”det är min kropp” och hur den används i feministiska kontexter. Ofta används det som att ”det är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”, vilket förvisso är en helt rimlig hållning. Att en ska ha formell rätt att bestämma över sin egen kropp är såklart grundläggande i frigörelse.

Men vad jag tycker att denna utsaga missar är dimensionen av underkastelse som finns i patriarkatet. I det borgerliga (eller liberala om en så vill) patriarkatet, där kvinnor om män är formellt jämställda, så handlar det snarare om att kvinnor underkastar sig män för att få ta del av det som män har att erbjuda; makt, social status, auktoritet, materiella tillgångar eller helt enkelt bara för att leva enligt den så kallade heteronormen, för att vi har fått lära oss att det är vad som gör oss lyckliga.

En lär sig att se på sin kropp som en tillgång som kan exploateras på olika sätt, och det är detta som är den så kallade ”sexuella makten”. Kvinnor kan välja att vara på ett visst sätt, ingå i vissa relationer, för att vinna ekonomiska och sociala fördelar, men vi är fortfarande underordnade och i dessa relationer så måste vi underkasta oss ojämlikhet och orättvisa för att kunna få det vi vill ha. Om vi inte underkastar oss så får vi istället troligen utstå andra former av förtryck, typ människor som dömer oss för att vi inte ingår i relationer med män och så vidare.

Jag har inte bara sett på min kropp som en tillgång, utan på hela mig själv som en tillgång som kan exploateras. När jag har ingått i relationer med män så har det handlat om byteshandel, om att de får till exempel min underkastelse, mitt känslomässiga engagemang, ”sex” och så vidare i utbyte mot att jag får en plats, att jag får känna mig uppskattad och sedd som kvinna. Att kvinnor på olika sätt exploaterar sin kvinnlighet är inte ett ovanligt tema, ofta är det en fråga om just ”sexuell makt”, det vill säga kvinnan ”förför” mannen för att få ut det ena eller det andra. Hennes kvinnlighet är hennes enda eller åtminstone främsta tillgång.

Den här synen skapar såklart en skev bild av ens egen sexualitet och relationer. Om en får lära sig att ens sexualitet är en handelsvara som en behöver använda för att få tillgång till det ena eller andra så blir den korrumperad. Hur ska jag kunna sätta vad jag själv vill ha och behöver i fokus när hela samhället har lärt mig att min sexualitet är något som jag ska exploatera.

Så länga vi är intvingade i denna underkastelse och självexploatering så betyder ”min kropp är min” inte att vi har rätt och makt att ta reda på och följa våra egna begär, gör saker för vår egen skull, utan det innebär snarare att vi har rätt att välja på vilket sätt vi ska underkasta oss och hur vi ska bli förtryckta. Vi har en formell lagstadgad rätt att bestämma över våra kroppar och våra liv, men det är svårt att omsätta denna i praktiken. Det är ingen verklig frihet att bestämma sitt eget öde och leva på sina egna villkor, utan snarare en frihet att underkasta sig.

Detta tycker jag också att en kan se i det sexliberala snacket om ”frihet”; ingenting är för extremt för att det ska ses på med överseende i den sexuella frihetens namn, men att välja att inte ha sexuella relationer eller ifrågasätta premisserna som vissa av dem ingås på ses som moralism, prydhet, inbundenhet och så vidare. Ungefär som om människor inte kunde ha sex på fel sätt och av fel anledningar. Ungefär som om den enda sexuella ”moralismen” som fanns var den som säger att det är fult och smutsigt med sex, som om det inte också finns en moral som säger att vi ska ha sex. Tänk bara på alla jävla spalter i alla jävla tidningar som handlar om hur viktigt det är med ”ett fungerande sexliv” i en relation, där ”fungerande sexliv” alltid betyder att sex ska förekomma på någorlunda regelbunden basis. Att inte vara så jävla intresserad av sex ses som något sjukt som ska åtgärdas.

Så länge kvinnor lär sig att se på sin kropp som en tillgång som ska exploateras så kommer vi inte att ha någon sexuell frihet. Sexuell frihet är inte att få vara en vara på en marknad, även om en själv bestämmer vem en ska säljas till. Sexuell frihet är att få välja vilka relationer en ska ingå i och hur de ska se ut utan att behöva förhålla sig till olika samhällsnormer som säger att en är mindre värd om en inte har en man, eller ojämlikhet i sociala och materiella resurser som gör en utelämnad till någon annan. Sexuell frihet måste kunna vara frihet från sex minst lika mycket som frihet till sex.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution.

Det finns vissa män som tycker att det är väldigt viktigt att berätta att ickemän minsann är jättedumma och falska mot varandra, till exempel Calle Schulman här:

Män gillar att låtsas att relationer som inte innehåller en man inte är något att ha. Det gillar också att prata väldigt mycket om hur bra det är mad manlig vänskap och hur mycket de gillar att hänga med ”grabbarna”. Men ändå hänger de så jävla lite med ”grabbarna”? När de hänger med ”grabbarna” så är det sällan att de typ engagerar sig i djupa förtroliga samtal utan de typ… dricker öl? Sparkar på en boll? Gör någon annan ”aktivitet”. Fan vet jag men inte verkar de stå varandra särskilt nära.

Det är väl för övrigt känt att det ofta är så att män efter skilsmässor blir väldigt ensamma eftersom det i regel är kvinnorna som upprätthåller kontakten med omvärlden. Så mycket för den ”vänskapen”. Givetvis vill män gärna att vi ska vara lika utelämnade till dem som de är till oss, och därför så tjatar de om att det inte är soft med kvinnlig vänskap. För att de ska kunna isolera oss i dessa tråkiga tråkiga parrelationer, få oss att tro att det ä det vackraste sannaste mest kärleksfulla en kan uppleva.

Givetvis måste män göra sitt bästa för att få oss att föredra deras sällskap framför det uppenbart överlägsna sällskapet av andra ickemän. Jag förstår det. Och det tragiska är att det fungerar. Så många gånger har män lyckats slå in kilar mellan mig och mina vänner och detta är något jag sörjer. Många har jag förvisso fått tillbaks, men det finns de jag har förlorat också. Män har fått mig att tro att deras sällskap är så mycket mer värdefullt.

Nära relationer som inte innehåller eller kontrolleras av män skrämmer män så oerhört mycket, för de är rädda att det ska bli uppenbart för oss att de faktiskt ofta är jävligt överflödiga. Att en faktiskt inte behöver en man. Denna sanning får under inga omständigheter uppdagas då det skulle innebära slutet för det glidiga liv män lever när de surfar på känslomässigt arbete utfört av andra.

Jag tänker också på när jag har mått dåligt och varit i relationer med män. Jag har alltid kunnat vända mig till mina ickemanliga vänner och prata om saken. När männen jag har haft relationer med har mått dåligt har de däremot antingen vänt sig till mig eller hållit käft.

Visst är relationer med ickemän inte heller någon dans på rosor, relationer kräver alltid arbete. Sådana relationer kan också gör ont som fan, den kan svikas, det finns maktspel även där. Men generellt känner jag att ickemännen i min närhet hjälper mig att utvecklas, medan männen stannar mig. Jag får energi av att umgås med ickemän, och umgänget med män tar den ifrån mig.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution. Varje kväll utan män är början på feministisk organisering. Men det handlar om att ta den kvinnliga vänskapen från att vara ett komplement, en känslomässig buffert samtidigt som en tragglar på i tråkiga relationer med män, till att vara själva huvudsaken, anledningen att en lever.

Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek.

Om en nu inte klarar av att hålla sig till en så ska en inte heller ge sken av det. Tycker att monogami är absurt men skulle aldrig konsekvent ljuga och gå bakom ryggen på någon. Följande scenario: man ljuger konsekvent för att få fördelar > man sviker > de som trott på honom får skulden. Det anses helt legitimt att män sätter lögner i system, det är vi som var dumma nog att tro på dem som har gjort fel.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är vi utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Vi förväntas både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Och när en försöker hantera denna realitet genom att inte lita på några jävla män så får en höra att en inte ska dra alla över en kam. Som om jag VILLE vara cynisk. Det är skittrist att inte kunna lita på någon men jag pallar inte bli sårad igen.

Mannen som blev förnärmad och ledsen när jag inte trodde på hans snack om evig kärlek, som fick mig att tro på honom av skuldkänslor. Som fick mig att öppna upp känslomässigt för honom, för att han tjatade. Som sedan svek mig gång på gång på gång. Och som fick mig att lita på honom igen och igen. Det är skönt att ge efter, det är skönt att hoppas att det kan bli annorlunda, därför gör en det. Det är den andres ansvar att inte ljuga.

Jag tycker en ska göra det riktigt riktigt jobbigt för män som svikit en. De ska fan inte komma lindrigt undan. Jag tycker en ska låta dem förstå att de har svikit, att det gör ont. Det finns en idé om att en ska skona människor från ens känslor inför dem, och det är absolut rimligt ibland men inte när det kommer till den här typen av svek. Då ska en vara kompromisslös. Skäms inte, bär inte din smärta med ”värdighet”, utan spy ut den.

Jag trodde på honom för att det fanns något i mig som ville att det han sa skulle vara sant, och det utnyttjade han för att binda mig. Han hade kunnat strunta i att ljuga, men det gjorde han inte. Han valde att utnyttja min sårbarhet. Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek. Och det tar tid att läka när en fått det krossat.