Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

H&M

Internetmobbingen banar väg för en ny människosyn.

Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.

Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.

Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.

Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.

Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.

Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?

Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.

Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?

Dagens outfit.

Byxorna är från lindex, resten är från h&m.

Tröjan är svagt rosa vilket knappat syns. Jag har upptäckt att nästan alla tröjor jag använder är rosa. Jag som aldrig sett mig själv som en tjej som gillar rosa, liksom.

Meh lägg ner med alla era stuprörsjeans och höga heels och perfekta t-shirts.

En sak jag har tänkt på är att bloggerskor som snackar om hur de ska matcha ett par skor, en tröja eller nåt sånt alltid väljer samma styling (framförallt Kenza är expert på det). Höga klackskor och stora koftor är till exempel alltid superhett om man har smala stuprörsjeans till dem, t.ex. Allting ska alltid kombineras med höga klackar + den ”perfekta t-shirten” eller ett linne med skön brottarrygg.

Det här var väl kanske inte så jävla spännande, men jag tycker bara det är lite lustigt att alla dessa tjejer som är så himla intresserade av kläder och annat tjafs inte kan vara lite mer originella när de ska matcha sina outfits. Hur kan man seriöst anse sig vara klädintresserad om det enda men har i sin garderob är perfekta t-tröjor, höga klackar (gärna såna där ”rockiga” med massa remmar och spännen och skit), stora blaffiga ringar och smala stuprörsjeans och kanske en och annan söt liten partyklänning i en oändlig mängd olika utföranden. Ni ser ut att vara klädda av h&m:s chefsdesigner hela bunten.

Gu vad tråkig stil de har tycker jag. Kan de inte bara flippa nån gång och kombinera med typ…. ett par helt vanliga raka jeans?! SJUKT!

Big is beautiful.

Jag tycker det är viktigt att man har ett tillåtande ideal i samhället där alla kroppstyper (inom gränsen för vad som är hälsosamt) kan få plats. Men jag blir så trött på hur man daltar med och tar hand om tjockisar, hur man förminskar dem och ständigt måste poängtera att de är bra som de är.

Ett så jävla bra exempel är att alla kollektioner för ”större” heter saker som ”Big is Beautiful” och liknande, eller att man alltid måste göra värsta poängen av att man minsann har en tjock modell med i ett nummer av en modetidning. Kan man inte bara sluta tjata om det där och lägga lite mindre laddning i hur folk ser ut hela tiden. Dessutom skulle jag inte vilja att folk ständigt framhöll hur jävla normal min kroppsform är.

Men det värsta är ändå när folk försöker vinna pk-poäng genom att säga hur mycket finare det är med tjocka människor, eller tjejer med former som det brukar heta, och som samtidigt klankar ner på smala brudar. Som om det gjorde saken bättre. Jag tänker framförallt på Mikas låt Big girl you are beatiful (som för övrigt spelades på mitt träningspass i tisdags. Smakfullt!). Okej om det handlade om att han bara ville förmedla sin smak men han vill ju uppenbarligen verka snäll och fin och det tycker folk även att han är. Hur det nu kan vara snällt att sjunga att smala tjejer suger.

Dagens outfit.

Jacka, mössa och brosch är second hand, ringen från nån marknad i Berlin, halsduken från Åhlens och klänningen från h&m.

Dagens outfit.

Hehe, jag ser ut som ett jävla mongo i ansiktet. Detta är hursomhelst dagens outfit. Handskarna och strumpbyxorna är från åhlens, koftan från h&m och resten är second hand. Visst ser jag ut som en mysig höstbrud. Kan meddela att jag efter min promenad i det fina höstvädret gick hem och drack te och åt chokladkaka, allt i mysig höstbrudsstil.

Dagens projekt.

Idag har jag sytt upp den här jackan jag hittade på myrorna för 80 spänn. Det är fett billigt även för att vara second hand, i alla fall om man jämför med Stockholmspriser. Välbevarade fodrade kappor i ull brukar kosta uppemot 300 i alla fall. Jag misstänker att det kan ha rört sig om en felmärkning.

Jag gillar verkligen slagen, även om det kanske inte ser så speciellt ut på bilden.

Jag blev fett förvånad när det visade sig att den kom från H&M. Det påminde mig om att H&M e gång i tiden var en affär där man kunde hitta kvalitativa kläder till låga priser, något som inte stämmer längre. Kvalitet är ju knappast det man förknippar med H&M liksom.

Jag är kass på att sy så sömmen blev helt ojämn, men det ser snyggt ut när jag har den på mig i alla fall.

Dagens outfit.

Jackan är second hand, klänning från h&m och ringen är från nån jävla torghandel i Berlin.

Idag satt jag för övrigt barnvakt, jag ska tydligen få min lön vitt (!). Fett oväntat.

Alltså, den där ponchon för 199 kr på H&M är fan svinful.

Kan nån förklara hypen kring den här ponchon från H&M. Det är fan extremt ful, den ser billig ut (det är dåligt, speciellt när det kommer till stickade plagg eftersom de bara noppar och har sig om det är dålig kvalitet) och den är sjukt keff i både skärning och övrig design.

Grejen är enligt min analys följande: det är ett plagg som marknadsförts så jävla hårt som det ”perfekta” mysiga höstplagget som nån fräsch brud har på sig höstpromenad med sin välgroomade kille. Som alla livsstilsreklam så börjar alla brudar drömma om hur de bara går på promenader (fast de aldrig orkar egentligen), dricker varm choklad och är sådär äckelhöstsnygga (fast med lite fräsch sommarfärg kvar), allt iförd denna poncho.

Det stör mig att folk verkligen köper sånhär stenhård livsstilsmarknadsföring, att folk verkligen målar upp värsta bilden i huvudet om hur fräscha och perfekta de kommer vara när de har ett specifikt klädesplagg på sig. På något sätt är det lite äckligt att man hänger upp så mycket av sig så kallade livsstil på enskilda plagg. För när man gör det, då är man fan verkligen en slav för konsumtionssamhället.

Arkiv