Etikett: konsumtion

Inga plastkassar för mig i alla fall.

Jag läste hos Ebba von Sydow att Jil Sander tydligen har med röda platspåsar som väskor i sin kollektion. Man har ju ett tag talat om it-väskans död, folk sägs vara trötta på väskor i mångtusenkronorsklassen med blaffiga loggor och kort levnadslängd rent designmässigt (orka lägga en mindre förmögenhet på en väska som inte är det minsta klassisk eller lättmatchad). Personligen har jag aldrig förstått fascinationen vissa har till väskor, jag skulle aldrig spendera mer än tusen spänn på en väska och då skulle det vara en rymlig, lättmatchad som jag skulle kunna använda dag ut och dag in flera år utan att vare sig tröttna eller trötta ut den. Den typiska It-väskan känns ofta krystad i spexighet och detaljrikedom.

Men än mer krystat och bajsnödigt blir det när man försöker utropa it-väskans död genom att lansera nya it-väskor (för ”IT” är ju egentligen bara epitetet för det som är ”DET” för säsongen). Den där plastkassen lär ju fortfarande vara sjukt överprisad, på samma sätt som den här 7000kronors läderpåsen från Celine är det. Det handlar ju fortfarande om att man gör ett statement av sina sjukt överprisade kläder/väskor/skor. Visserligen skriker dessa minimalistiska väskor inte ut vulgaritet på samma sätt men på ett sätt är det nästan ännu mer vulgärt att betala 7000 för något som inte ens ser dyrt ut eller har en kvalitet eller tillverkningsprocess som matchar priset. Det känns på ett sätt lite nonchalant, jag vet inte varför. Kanske för att man troligen har som mål att utstråla: ”kolla, jag är så jävla obrydd av vad folk tycker och har så jävla mycket pengar att jag kan lägga 7000 spänn på en väska ingen annan än den som är riktigt modeintresserad kommer lägga märke till”.

Bild tagen från Elin Kling.

Men när det gäller väskor tror jag att de svindyra väskornas tid är förbi. Det anses liksom inte fräscht att lägga 20 000 på en väska mitt under lågkonjunktur och ett allmänt miljörelaterat ifrågasättande av den överdrivan konsumtion vi idag ägnar oss åt. Dessa båda reaktioner är förvisso orimliga, då konsumtion är det som sätter rullning på ekonomin och det ur miljösynpunkt är långt bättre att satsa på få dyra plagg än många. Men sen när agerar människor rationellt.

Alltså, den där ponchon för 199 kr på H&M är fan svinful.

Kan nån förklara hypen kring den här ponchon från H&M. Det är fan extremt ful, den ser billig ut (det är dåligt, speciellt när det kommer till stickade plagg eftersom de bara noppar och har sig om det är dålig kvalitet) och den är sjukt keff i både skärning och övrig design.

Grejen är enligt min analys följande: det är ett plagg som marknadsförts så jävla hårt som det ”perfekta” mysiga höstplagget som nån fräsch brud har på sig höstpromenad med sin välgroomade kille. Som alla livsstilsreklam så börjar alla brudar drömma om hur de bara går på promenader (fast de aldrig orkar egentligen), dricker varm choklad och är sådär äckelhöstsnygga (fast med lite fräsch sommarfärg kvar), allt iförd denna poncho.

Det stör mig att folk verkligen köper sånhär stenhård livsstilsmarknadsföring, att folk verkligen målar upp värsta bilden i huvudet om hur fräscha och perfekta de kommer vara när de har ett specifikt klädesplagg på sig. På något sätt är det lite äckligt att man hänger upp så mycket av sig så kallade livsstil på enskilda plagg. För när man gör det, då är man fan verkligen en slav för konsumtionssamhället.