Legalize it.

Vilken grej! Unga brukar cannabis ”helt öppet”. Kanske är det ett tecken på att min generation inte är så förblindad av antidrogpropaganda att vi fattar att en joint då och då är precis lika ofarligt som en öl då och då. Attityden till narkotika blir i samma veva mer och mer liberal, något som måste brytas enligt socialborgarrådet.

Anledningen till detta är, enligt många ungdomar, att cannabis är lättare att få tag på än alkohol. Nu är nästan samtliga mina vänner 20 fyllda så jag har inte längre några problem, men jag minns så väl hur pissigt det var att försöka skaffa sprit som ung. Det man fick var dessutom alltid äcklig smuggelsprit. Och att be någon alkis köpa ut var ju på tok för läbbigt. Annat var det att köpa hasch, då var det ju bara att ringa ett samtal och möta dealern. Visserligen kan dealers vara fittor de också men generellt var det inte alls lika omständligt.

Detta beror i sin tur på att distributionsnätverket för cannabis av naturen blir större, eftersom det är olagligt. Om samtliga i Sverige som brukar cannabis måste vända sig till dealers så blir det såklart fler. Många som brukar cannabis säljer för att finansiera sitt bruk, och de flesta som brukar ofta driver också en småskalig lagningsverksamhet. Detta blir problematiskt även senare, eftersom samma personer som distribuerar cannabis även kan distribuera tyngre droger. Cannbis blir därmed en inkörsport, helt enkelt för att man kommer i kontakt med nätverket för andra droger.

Men cannabis är ingen inkörsport i sig. Det finns inget ämne i cannabis som gör att man per automatik blir sugen på annat, mer farligt, knark. Allt handlar om vilka grupper man hamnar i.

Trots hårda lagar (Sverige är bland annat typ det enda landet efter någon obskyr skitdiktatur som räknar droger i blodet som innehav) och massiv antidrogpropaganda i skolan och medier så knarkar Svenska ungdomar. Detta kommer inte att gå att bekämpa om man ska hålla sig inom rimlighetens gränser. Jag tycker att det vore bättre att legalisera cannabis och sälja det under systembolagsliknande former. Då skulle man dessutom kunna påverka varifrån det kommer, vilket är humant ur ett globalt perspektiv. Idag leder lagarna mest till att vissa blir väldigt hårt straffade, men totalkonsumtionen påverkas nog marginellt.

Jag skulle även tippa på att den massiva kampanjen mot hasch leder till att ungdomar förlorar respekt för myndigheter och lagar, för om något så ofarligt betecknas som det farligaste i världen så är det ju någon som ljuger. Dessutom skulle jag tippa på att cannabisbrukare är betydligt mycket mindre våldsamma generellt än fulla människor. Fokusera på att bekämpa de farliga drogerna, för sådana finns det gott om.

Dåligt samvete.

Igår köpte jag ny mobil. Eller snarare: jag tecknade ett 24-månader långt kontrakt där mobilen ingick. Som tur var var Emanuel med som moraliskt stöd, annars hade jag aldrig orkat.

För gick jag till The phone house och snackade med en försäljare i en timme. Sedan gick vi ca tio meter till ett sånt där mobilstånd fick efter mycket om och men samma mobil och abonnemang fast till ett mycket bättre pris där.

Det jobbiga var att jag fick så jävla dåligt samvete för att jag upptagit så mycket av The phone house-försäljarens tid. Jag tröstade mig med att ståndförsäljaren troligen har mer provisionsbaserad lön, men det dåliga samvetet gnade ändå i mig när jag gick hem med min flashiga mobil.

Jag var bara så jävla illamående, ledsen och förbannad så jag var tvungen att lägga till det här.

En sak till angående Blodinbella: om nu konsumentmakt var en sån jävla stor grej varför ser man ingenting av den? Jag har fan aldrig läst ett enda inlägg på Blondinbellas blogg om ett dåligt företag. Det finns säkert något men det lär vara jävligt marginellt i förhållande till alla inlägg om hur jävla skönt det är att konsumera.

Herregud. Vi är alltså den ”mest kritiska generationen”. De föregående generationerna måste ju ha varit så galet jävla okritiska att det inte är klokt. Vad som än hände så såg de bara regnbågar och enhörningar omkring sig. Sen kom vi och vände hela världsordningen genom att spotta ur oss en diss mot café Moccos nässelsoppa nån gång om året.

Herregud. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta.

Varning: affär använder sig av knep för att få folk att konsumera!

Gillar denna nyhet: IKEA använder sig av arkitektur för att få folk att konsumera mer.

Jag undrar bara: Varför tror ni att godiset och alla glossiga magasin står lägst fram vid kassan? För att det är prylar man impulsköper när man blir lite ”sugen” i kön. Alla butiker använder sig av de medel som står till hands för att öka konsumtionen, inga konstigheter. Det är ju liksom det som butikerna finns till för, för att ”lura” folk att handla.

Iden om att företag ska vara ”ärliga” alternativt ”schyssta” tycker jag är så himla festlig. Hur kan man ens förvänta sig något sådant?

Lite självhat och civilisationskritik såhär på kvällskvisten.

Kollade på en dokumentär om konsumtionssamhället på SVTplay idag. Inte den bästa kanske, men ändå sevärd. Blev så rörd att jag började gråta (gråter även åt gossip girl, så det bör väl tas med en nypa salt) när Chris Jordan, en snubbe som fotar med miljötema, pratade om bilden under. Han berättade om när han insåg att en av de burkar Campbell soup faktiskt kunde ha varit hans egen.

Som alltid när det handlar om detta är jag utan ord. Orkar inte tänka på det. Inte alls faktiskt. Jag mår bara dåligt av att tänka på alla dessa produkter som köps och slängs och att även jag bidrar till detta. Fy fan vad vidrigt det är. För den som hata sig själv ett tag och längta tillbaka till naturen, kolla på dokumentären och på filmen Surplus. Men framförallt på klippet härunder (från surplus) med Steve Ballmer.

Klassförakt i konsumtionskritiken.

Det roliga med hela den här ”Pernilla Wahlgren sågar Ullared”-grejen är ju framförallt att människor överhuvudtaget lägger så stor vikt vid konsumtion som en del av deras identitet. En sån inställning som Pernilla och Mogi har kan ju bara frammanas av en inställning till konsumtion som en del av ens identitet. Du är inte bara de produkter du köper, utan även det sammanhang du köper dem i.

Det är kanske lite efterblivet av mig att försöka leverera någon slags konsumtionskritik med tanke på att jag konsumerar en hel del och dessutom skriver om det, jag vet inte. Men jag blir så trött på att folk försöker rättfärdiga sin egen (ofta hejdlösa) konsumtion med att de ”åtminstone inte” shoppar på Ullared, som verkar allt det dåliga med konsumtion enligt många. Jag undrar bara: varför kritiseras inte de i Svenska Hollywoodfruar för att överkonsumera eller konsumera ansvarslöst, när de uppenbarligen gör det? Varför är det bara white trash-konsumtion som är oansvarig överkonsumtion? Jag anar ett visst klassförakt här.

Dagens outfit och lite konsumtionssnack.

Skorna och byxorna är second hand, tröjan är från h&m.

Byxorna var ett otroligt bra köp, helt vanliga kostymbyxor och bra kvalitet för det extremt låga priset två kronor. Det är svårt att hitta kostymbyxor som sitter bra och dessutom har en schysst färg och bra material, men igår lyckades jag plocka på mig tre par riktigt fina  mysiga beige nyanser.

Skorna var inte lika billiga, jag fick lägga en hundring, men de är otroligt fina tycker jag.

Idag har jag även handlat fyra kilo lax. Mamma och jag läste tidningen i morse och ba: ”åh gu vilket bra pris på lax, de måste vi passa på att köpa”. Jag kände mig som familjen Brynebrink (kul serie av Lena Ackebo som handlar om en familj med konsumtion som största hobby) när jag gick till affären och plockade på mig bara för att det var så himla billigt. Men lax är alla gånger min matfavorit (lättlagat, svinnyttigt och svingott, vad mer kan man begära?) så det var en mycket rimlig ”investering”.

Välgörenhetskonsumtion och självrättfärdigande.

Jag kan bli så fruktansvärt trött på välgörenhetskonsumtion. Det känns som att människor verkligen berättigar sig själva och sin livsstil med att ”de trots allt köpte en välgörenhetssmoothie”.

Välgörenhet är ju inne nu. På det store hela är det väl positivt, för det spelar ju knappast någon egentlig roll varför folk skänker pengar så länge dem gör det. Vad jag kan störa mig på är när typ Mogi eller Kenza går ut och snackar om hur viktigt det är att ge när de skänker väldigt lite i förhållande till inkomst.

Jag minns när jordbävningen i Haiti precis hade skett och Kenza skrev om att man skulle skicka ett sånt där sms där man skänkte 50 spänn till spektaklet.  Folk blev skitsura eftersom de tycket att Kenza skulle skänka mer, eftersom hon tjänar så mycket. Kenza blev såklart sur tillbaka, och menade att det fortfarande är bra att hon skänker lite än inget alls.

Så långt har hon ju rätt, men jag kan störa mig på attityden av självrättfärdigande som uppstår hos folk som ägnar sig åt välgörenhet på det sättet eller genom att köpa prylar där delar av priset går till behjärtansvärda ändamål. De tycker att de har ”gjort vad de kunnat” och därför kan fortsätta ägna sig åt ett leverne som sliter på naturresurser och uppmuntrar exploatering. Man har inte gjort en faktisk förändring, man har bara bytt accessoarer.

Välgörenhet kan aldrig kompensera ut dina omoraliska handlingar, ungefär som att du inte kan berättiga att du är elak mot din pojkvän med att du gav honom en present dagen innan. För att uppnå ett hållbart samhälle så måste alla alltid tänka på hur deras handlande påverkar resten av världen. Det går inte att köpa sig fri från ansvar, vilket jag tycker att välgörenhet ofta används som.

Nu försöker jag inte hävda att jag på något vis är bättre, för jag skänker ju inte ens pengar till välgörenhet och försöker inte heller anpassa min livsstil nämnvärt efter de människor den drabbar. Jag köper inte produkter från ”onda” företag som Nestlé och coca cola men det beror mer på att jag aldrig har ätit snabbmat/druckit läsk än att jag tänker på alla stackars afrikaner och jag handlar nästan bara second hand men det beror mer på att jag är snål. De enda aktiva ställningstaganden jag gjort det senaste året är att sluta köpa bananer från Dole efter att ha sett Bananas!* och att försöka hålla nere mitt duschande till en gång/dag istället för två, som det blir när man duschar på morgonen och sedan tränar. Jag är med andra ord knappast någon eko-människa.

Men detta handlar inte om vad som egentligen är bäst, i praktiken, för det fattar ju jag också att det är bättre att Mogi och Kenza skänker de pengar de trots allt skänker än att de inte gör det. Detta handlar om att jag ogillar självrättfärdigandet det medför för många, känslan av att ”man har gjort sitt” när man i själva verket inte kan göra ”sitt” eller ”nog”, man kan alltid göra mer. Och ännu lite värre blir det när välgörenheten passar in i ens vanliga livsstil, då är det enda man gör att köpa en annan smoothie när man är på sin shoppingrunda och så är man nöjd med det.

Livsstilshets.

Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.

Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.

Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.

Fan va bitter. Vad som gör att folk bakar cupcakes eller köper rosa saftflaskor är väl upp till var och en. Själv bakar jag muffins för att inte gråta, när jag mår dåligt. Tydligen får glasyren och färg-grant strössel mig att må bäẗtre inombords. Det gör inte mig til en fulare person inombords.
Så om fina saker, gör världen lite vackrare, och får oss att må lite bäẗtre, vad gör det då?
Inte gör du saken bättre att klanka ner på andra människor, om du vill visa att insidan räknas, för din blev genast fulare. Vi är alla olika. Deal with it.

Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.

Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.

Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.

Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.

Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.

Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.