Etikett: möjligheter

Jag tänker inte rescensera andra kvinnors livsval.

Det är inte helt ovanligt att jag ombeds recensera olika kvinnor, typ säga vad jag tycker om Löwengrip, Montazami eller någon bloggare. Det händer såklart då och då att jag säger något om andra kvinnors agerande, men jag försöker hålla mig ifrån att recensera andra kvinnor i helhet.

Jag antar att jag förväntas ha någon slags åsikt om att vissa kvinnor väljer att inte jobba och istället vara hemmafruar, att jag borde anse att det är ett ofeministiskt eller åtminstone oklokt beslut. Jag kan personligen säga att jag inte hade valt att göra så själv, mest på grund av att jag varken vill ha en man eller barn. Jag tror dessutom att chansen att jag lyckas attrahera en man med så god inkomst att jag skulle kunna vara hemmafru är ganska liten. Däremot kan jag inte svara för eller recensera andra kvinnors livsval.

Jag tänker mig att i ett patriarkalt samhälle så är till exempel Montazamis liv ett ganska bra alternativ. Hen verkar ha det jävligt trevligt, helt enkelt. Och det kan en ju förstå, klart det är soft att inte jobba och istället ha trevliga bjudningar för sina väninnor och hänga med sina barn. Jag tycker inte att det är Montazamis plikt att göra någon slags ”karriär” för feminismens skull.

Just det här med att jobba och göra karriär verkar många gå igång på som någon slags frigörelse. Jag förstår såklart att ekonomisk självständighet är oerhört centralt i det feministiska projektet, men jag kan samtidigt inte se det som någon fullgjord feministisk frigörelse att ägna sig åt löneslaveri. Stora delar av den kvinnliga arbetarklassen har extremt dåliga villkor på arbetsmarknaden, och jag tycker inte att det är konstigt att en önskar fly från det. Det viktiga för mig är inte att alla individuella kvinnor väljer att arbeta utan att det kvinnor slipper diskrimineras i yrkeslivet, idag ser det tyvärr ut som så att kvinnligt kodade yrken är de slitigaste, lägst betalda och så vidare.

Med Löwengrip kan jag väl känna lite att hen är min ideologiska fiende, något som borde vara ganska uppenbart med tanke på att hen är såväl borgerlig som flera gånger har uttalat sig antifeministiskt. Däremot så känner jag inte så mycket inför hens verksamhet i livet i övrigt. Jag förstår att det är viktigt för hen att accentuera sin kvinnlighet med tanke på att hen tar plats i manligt kodade rum, jag förstår att hens affärsidé går ut på att få olika kvinnor att vilja köpa hens produkter för att bli mer lyckade, jag förstår att hen fostrats in i borgerliga familjeideal och så vidare och så vidare. Det är klart som fan att hen vaktar sin position på det viset.

Jag tänker liksom inte att den feministiska kampen handlar om enskilda kvinnors livsval. Jag tycker såklart att det är intressant att diskutera vad en som feminist kan göra för att kämpa mot det postpatriarkala samhället, däremot ser jag inte att kvinnor ska välja annorlunda som något slags egenvärde, än mindre som en fullständig lösning. Det är en kampmetod och ingenting annat. Feminism för mig handlar framförallt om att möjliggöra andra livsval, inte om att få andra att göra dem av någon slags plikt.

Faktum är att i ett patriarkalt samhälle så vinner en som kvinna en massa på att göra konventionella livsval, på att spela med i patriarkatet, och därför kan jag omöjligt döma den som gör det. Jag kan försöka skapa möjligheter till att leva annorlunda, genom att hjälpa till att se och förstå strukturer, ge styrka att gå emot dem och så vidare, men inte genom att skämma dem som inte gör det.

Vad jag menar med individualism.

Idag fick jag min första ”nu slutar jag läsa din blogg”-kommentar under det här inlägget om framtidens Sverige.

OK, nu slutar jag läsa din blogg. Jag trodde att du var vettig men ack så fel jag hade. Självklart har individualismen främjats de senaste åren – och det är bland det bästa som någonsin har hänt i Sverige. Äntligen kan man se till individernas behov och önskemål, snarare än att tro att alla är lika, och sätta ett vansinnigt skattetryck som ska jämna ut så att ingen kan ha mer än någon annan….

…Vilket är bäst? Att låta var och en välja fritt och ha större möjligheter, eller att tvinga alla att göra på samma sätt? Lyckligtvis är du i en ganska liten minoritet, som bara blir mindre och mindre.

Det är problemet med vänstern, att man tror att man vet bäst – men att alla andra bara inte har fattat det. Hej då, nu ska jag aldrig mer läsa din blogg.

I min text gick jag hårt på individualismen. När jag talar om individualism så menar jag denna övertro till individens förmåga som ofta kommer från högern. Detta tar sig bland annat uttryck i ett förnekande av strukturella olikheter i samhället eftersom ”individer måste få välja själva”. Individualismen sätter käppar i hjulet för den som försöker identifiera ett samhällsproblem och lösa det på strukturell nivå, till exempel genom individuell föräldraförsäkring (ironiskt nog är det från individualistiskt håll man hör argumenten emot just den individuella föräldraförsäkringen).

Det finns gott om strukturella orättvisor som förstör vissa människors möjligheter och för att alla ska kunna leva ut som individer så borde ju dessa i någon mån bekämpas. Därför tycker jag att det är rätt att till viss del lägga sig i hur folk lever sina liv. Jag tycker inte att någon ska få sitt kön stympat eller behöva bära vissa plagg för att deras familjer tillhör en speciell kultur, jag tycker inte att vissa människor ska få barn för tidigt för att de inte har råd med preventivmedel om inte staten subventionerar, jag tycker inte att vissa människor ska behöva begränsa sig till ett mycket litet geografiskt område för att kollektivtrafiken är för dyr och jag tycker inte att bara människor som kan betala eller bor i rätt område ska få tillgång till bra utbildning.

Visst tycker jag att folk ska få välja själva, men för att det ska finnas utrymme för alla att välja själva så måste man ha en stark välfärd. Annars är valfriheten något som kommer endast för den som har pengar eller är rysligt begåvad. Och i mina ögon är det inte en sann valfrihet, det är en valfrihet som är begränsad för vissa människor, medan det stora flertalet saknar valfrihet i egentlig mening. Att ha en stark stat behöver inte innebära att man tvingar alla att göra lika. Man kan ha ett samhälle med en stor acceptans för diversiteter även om sjukvården, kollektivtrafik, skolan och en massa andra saker finansieras gemensamt.

Jag vill ha ett samhälle som accepterar olikheter och låter människor bestämma mycket över sitt eget liv. Jag vill att människor ska kunna utbilda sig till vad de vill utan att begränsas av sin ekonomi, jag vill att människor ska få gå fritt, jag vill att man ska kunna träffas och dansa utan att behöva ha speciella tillstånd, jag vill att man ska få byta kroppslig könsidentitet utan att behöva sterilisera sig. Jag tycker inte om förmynderi, men jag tycker om iden på ett samhälle där alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund, kan få möjligheten att följa sina drömmar. För att kunna uppnå detta så måste vi ha en stark välfärd.

Individualism för mig är iden om människan som en isolerad ö, opåverkad av andra människor och samhället vi lever i. Kollektivism handlar inte om att alla ska vara lika, bara om att acceptera att kollektivet spelar en stor stor roll i våra liv, framförallt för våra möjligheter att utvecklas som individer.